Meningarna om den amerikanska truppnärvaron går vitt isär bland irakierna själva. Från dem som hyllar närvaron och hävdar att det inte finns ett hushåll i landet som inte dragit någon nytta av kriget till dem som hävdar att landet ödelagts och aldrig kommer att kunna resa sig.
Ljög om massförstörelsevapem
Det var den förre amerikanske presidenten George W Bush som i mars 2003 fattade beslut om en invasion av Irak. Den amerikanska administrationen hävdade med stöd av Storbritannien att diktatorn Saddam Hussein gömde massförstörelsevapen som han också var redo att använda. Något som senare visade sig var falskt. Några massförstörelsevapen har aldrig funnits.
Efter mindre än en månads strider rullade amerikanska stridsvagnar på huvudstaden Bagdads gator. I ett berömt tal bara knappt två månader efter invasionen förklarade president Bush ombord på ett amerikanskt hangarfartyg och under en paroll med orden ”Mission accomplished” att kriget i stort sett var vunnet. Det skulle fortsätta i drygt åtta år till.
Diktaturen till ända
13 december 2003 tillfångatas Saddam Hussein i ett underjordiskt gömsle strax söder om hans hemstad Tikrit. Iraks nya regering dömer honom för en rad brott begångna under hans tid vid makten och han avrättas under allt annat än humanitära former 2006.
Staden Falludja blir under 2004 centrum för våldsamma strider mellan motståndsgrupper, grupper som stödjer den amerikanska invasionen och amerikansk trupp. I en av de blodigaste striderna under hela kriget dödas över 1 200 motståndsmän, 800 civila och ett hundratal utländska soldater.
I april 2004 skakades världen av bilder från fängelset Abu Ghraib som avslöjade hur amerikanska soldater använde sig av förnedrande behandling och tortyr av tillfångatagna irakier. Metoder som senare skulle visa sig vara sanktionerade av företrädare för den amerikanska regeringen.
Första regeringen efter Saddam
Antalet självmordsattacker når sitt högsta antal under 2005. 478 attacker genomförs och måltavlan flyttas nu från de utländska trupperna mot civila. Våldsamma strider pågår nu också mellan shia- och sunnimuslimer.
I maj 2006 bildar premiärminister Nouri al-Maliki den första irakiska regeringen efter Saddam Husseins fall. Ännu i dag står dock försvars- och inrikesministerposterna obesatta eftersom bland annat shiiter och sunnimuslimer inte har kunnat enas om en maktfördelning.
I januari 2007 förstärker USA sin närvaro i landet mot bakgrund av allt våldsammare attacker från olika motståndsgrupper. I vissa områden minskar våldet med närmare åttio procent. Fokus kommer nu också allt mer att ligga på att lämna över säkerhetsfrågorna till irakierna själva.
I april 2009 börjar Storbritannien att dra tillbaka sina soldater och de sista marinkårssoldaterna lämnar över uppgifterna till den irakiska motsvarigheten under 2011. 179 brittiska soldater har dött i kriget.
Uttåget inleds
De sista stridande amerikanska soldaterna inleder ett uttåg i slutet av augusti 2010. 50 000 soldater finns dock fortfarande kvar med mer övervakande och säkerhetsbyggande uppgifter för att öva och utbilda irakisk militär.
Som mest hade USA 170 000 soldater i landet. Den siste ska nu ha lämnat landet innan utgången av 2011, vilket innebär en massiv logistisk utmaning då återstående 50 000 soldater och all militär utrustning ska plockas hem efter alla år.
I valkampanjen 2008 kritiserade Obama kraftfullt kriget i Irak och lovade att avsluta det inom en fyraårig mandatperiod, vilket han nu har infriat.
Bara dagen innan den officiella flagghalningen på Bagdads internationella flygplats inträffade ett självmordsattentat. De senaste fjorton dagarna har över sjuttio shiamuslimer dödats i olika attentat.
Osäker framtid
Irakkriget blev en stor inrikespolitisk fråga i USA som blossade upp varje gång kistor svepta i den amerikanska flaggan transporterades hem. I skuggan av den finansiella krisen och den höga arbetslösheten har kriget fått allt mindre betydelse.
Irak kommer under lång tid få kämpa mot våld, korruption, arbetslöshet och stora brister i allt från elförsörjning till mänskliga rättigheter.
(Källor: BBC, DN, The Independent)