Det är svårt att veta säkert åt vilket håll utvecklingen går, men det flesta bedömare anser att striderna är inne i ett avgörande skede och att det nu bara är en fråga om tid innan Gadaffis välde är över.
Internationella Röda korset rapporterar att sjukhusen är överfulla och den medicinska utrustningen mycket bristfällig.
Rebellerna har utlovat en stor summa pengar och amnesti för den eller de i Gadaffis närmaste maktcirkel som tar honom till fånga och går över till rebellsidan. I juni efterlystes Gadaffi av Internationella brottsmålsdomstolen, ICC, som misstänkt för brott mot mänskligheten.
Rykten och desinformation
Men som vanligt i krig och konflikter använder sig de stridande av propaganda som en viktig del i maktkampen. Medierna blir ofta hänvisade till den tillrättalagda informationen som de olika paterna tillhandahåller.
Ena dagen meddelar rebellerna att man tillfångatagit en av Gadaffis söner. Nästa dag kallar samme son internationell media till en presskonferens. Något tillfångatagande har uppenbarligen inte varit aktuellt.
Vid ett annat tillfälle låter Gadaffi meddela att 60 000 anhängare är på väg mot Tripoli för att bekämpa ”råttorna”. En uppgift som också sprids världen över. Några sådana styrkor har emellertid inte setts till.
Natos betydelse oklar
Flera medier har rapporterat att rebellerna intagit Gadaffis högkvarter i Tripoli, ett muromgärdat område som ska sträcka sig över flera kvadratkilometer. Det sägs också att diktatorn låtit bygga ett tunnelsystem på åtskilliga mil genom landet och att han själv bokstavligt talat har gått under jorden.
Uppgifter kommer också om att Nato har ett betydligt större inflytande på utvecklingen i landet än vad som tidigare varit känt. Landsatta specialstyrkor ska exempelvis ha understött rebellerna när de intagit delar av huvudstaden.
Stämmer det strider det mot innehållet i den FN-resolution som Nato-insatsen stödjer sig på. De flesta experter är ense om att resolutionen endast har handlat om att skydda civilbefolkningen. Inte att delta i regelrätta strider på marken.
Storbritannien har intagit en ledande roll i den Natoledda insatsen som nu pågått i fem månader. Sverige deltar för närvarande med en styrka på 140 män och kvinnor och fem Jas-plan som enligt uppdraget ska användas till spaning och övervakning.
Kamp om oljan
Libyen har Afrikas största kända oljereserver och så gott som all olja har hittills gått på export. Bland annat Italien är en stor importör av libysk olja. Flera oljebolag har stora intressen i landet och är redan på väg tillbaka efter att ha avbrutit utvinningen i upprorets inledning.
Oljan gör Libyen särskilt intressant i omvärldens ögon och många länder är angelägna om att ordningen återställs så att produktionen kan komma igång igen. Stridigheterna har också påverkat världsmarknadspriset på olja.
Sverige erkänner inte regimer
Fler än 30 stater, bland annat USA och flera stora EU-länder, har erkänt Nationella övergångsrådet, som bildadats av rebellsidan i februari, som Libyens makthavare.
”Sverige däremot erkänner inte regimer, utan stater, har utrikesminister Carl Bildt och UD deklarerat flera gånger på sistone.” Det uppger Svenska Dagbladet som också intervjuat folkrättsexpert Ove Bring:
”Har vi en gång erkänt Libyen som stat, och det har vi gjort många decennier tillbaka i tiden, så erkänner vi med automatik den regim som företräder Libyen i det internationella umgänget och om den regimen har kontroll över den libyska statsapparaten”, säger han till tidningen.
”Det är typiskt för stora länder att vilja påverka en utveckling genom att erkänna regeringar, medan små länder som Sverige i stället brukar erkänna stater. Små stater kan uppleva det som politiskt besvärligt att ta ställning i en konflikt som inte är löst”, fortsätter Bring.
(Källor: SvD, DN, BBC)