Foto: Carlina L Nilsson/Försvarsmakten

Civil-militär samverkan

Ökad civil-militär samverkan är en allt viktigare del av internationella insatser i krisområden. Men det är en samverkan som möter kritik från biståndsorganisationerna.

Att civila och militära aktörer samarbetar och samverkar i krigs- och krisområden är inget nytt. Internationella fredsfrämjande insatser och återuppbyggnadsarbeten har alltid inneburit ett visst mått av samarbete mellan olika aktörer. Det nya är omfattningen och intensiteten på samverkan och den ökade viljan att integrera civil och militär verksamhet.

Utnyttja resurser effektivt

Civil-militär samverkan i samband med krishantering går ut på att öka samordningen mellan olika aktörer, till exempel militär, polis, biståndsgivare och enskilda organisationer. EU vill att civila och militära resurser i ökad utsträckning ska samordnas både när det gäller planering och genomförande av olika insatser. Förhoppningen är att ökad koordinering och ökat samarbete ska leda mer effektiv användning av resurserna, till exempel inom transporter, logistik, kommunikation och medicinskt stöd.

– Samverkan kan innebära att man behåller sina roller samtidigt som arbetet samordnas enligt en gemensam strategi mot ett gemensamt mål. Men det finns även andra tolkningar. Därför är det bra att både tala om samverkan och samordning, säger Charlotte Svensson som är departementssekreterare vid försvarsdepartementet.

Det finns dock inga krav på att exempelvis enskilda frivillighetsorganisationer ska samordna sin verksamhet med olika myndigheters. Har till exempel ett militärt förband viktig information i en säkerhetsfråga kan de dela med sig av den till humanitära organisationer som är på plats i konfliktområdet. Vad organisationerna sedan gör av informationen är upp till dem. De har heller ingen skyldighet att lämna information till militären.

Nya koncept för harmonisering

Under senare har det utvecklats flera olika koncept för att harmonisera civila och militära aktörers arbete. Inom FN är det främsta exemplet på detta den organisatoriska reform som kallas Integrated Missions (IM) och som ursprungligen togs fram för FN-missionen i Kosovo, UNMIK.

IM går förenklat ut på att harmonisera olika FN-organs aktiviteter i ett land, skapa strukturer för gemensam planering och ge "Generalsekreterarens särskilda sändebud" befogenheter över samtliga FN-organisationer i området. Det innebär bland annat att en militär FN-styrka kan ha samma chef som FN:s humanitära arbete.

– Tanken är att FN:s alla organ ska arbeta under ett gemensamt paraply och efter ett gemensamt mål, säger Charlotte Svensson.

Biståndsorganisationer tar avstånd

Inte minst för många bistånds- och solidaritetsorganisationer är det viktigt att hålla ett tydligt avstånd till militära och andra myndighetsorganisationer. Annars är risken stor, menar de, att någon av parterna i konflikten uppfattar det som om organisationen tagit ställning för någondera sida vilket kan försvåra organisationernas arbete och även äventyra deras säkerhet.

– Samarbetar vi med militären, eller får skydd av den, riskerar vi att göra oss själva till måltavlor. Därför undviker vi det. Vi vill heller inte att utländska trupper ska besöka våra skolor och kliniker, även om det är i vällovligt syfte, säger Magnus Forsberg som arbetar som säkerhets- och informationskoordinator för Svenska Afghanistankommittén (SAK) i Kabul.

Mer komplexa situationer

FN har även utarbetat riktlinjer för civil-militär samordning i internationella katastrofinsatser, de så kallade Oslo guidelines, och är i färd med att utveckla liknande riktlinjer för insatser i konfliktsituationer.

I EU-sammanhang används begreppet Comprehensive Approach (CA) som introducerades som officiellt EU-koncept under det brittiska ordförandeskapet 2005. Såväl Nato som EU har numera integrerat civil-militär samordning i planeringen inför fredsfrämjande operationer. I EU kallas den civil-militära samverkan, CMCO (Civil-Military Coordination).