För att kunna skönja trender när det gäller våld och konflikter i dagens värld krävs det att man noggrant bestämmer vilken typ av fenomen det är man är intresserad av. En tydlig definition av t.ex. begreppet konflikt är en nödvändighet för att kunna följa utvecklingen av antalet konflikter runt om i världen.
Många har endast en vag uppfattning av vad de menar med internationella konflikter och våld. Ett sätt att göra det hela tydligare är att dela upp organiserat våld i tre olika kategorier: konflikter där staten är inblandad, konflikter mellan icke-statliga aktörer, samt ensidigt våld mot civila. Dessa tre kategorier fångar in merparten av det organiserade våldet i dagens värld.
Hur ser då läget i världen ut om vi utgår från dessa tre kategorier?
Konflikter där staten är inblandad (så kallade ”statsbaserade konflikter”)
Definition: en konflikt är en oförenlighet rörande antingen regeringsmakten eller ett territorium, där väpnat våld mellan två parter resulterar i minst 25 stridsrelaterade dödsfall under ett år. Av dessa två parter måste åtminstone en vara en regering.
Inom denna definition ryms såväl krig mellan stater som s.k. inbördeskrig. Exempel på det förstnämnda är den väpnade konflikt som uppstod mellan USA:s regering och dess allierade och Saddam Husseins regim i Irak, vid USA:s invasion 2003. Ett exempel på ett s.k. inbördeskrig är konflikten i Sri Lanka mellan Sri Lankas regering och rebellgruppen LTTE, mer kände som de Tamilska Tigrarna.
Det som i definitionen kallas oförenligheten är stridsfrågan; den beskriver alltså vad parterna i konflikten slåss om. För att använda oss av samma exempel igen så handlade stridsfrågan i konflikten mellan USA och Irak om regeringsmakten: USA invaderade för att avsätta Iraks regim. I konflikten på Sri Lanka så handlar stridsfrågan istället om territorium: LTTE slogs för att de norra delarna av Sri Lanka skulle bli en självständig stat.
Hur ser då utvecklingen ut när det gäller antalet statsbaserade konflikter?
Svaret på denna fråga beror helt på vilken tidsperiod vi studerar. Sett sedan andra världskrigets slut så har antalet stadsbaserade konflikter ökat från 17 aktiva 1946 till 36 2008.
Denna ökning har dock inte varit jämn. Mellan 1946 och det kalla krigets slut i början av 1990-talet skedde en gradvis ökning av antalet och 1992 nåddes den högsta noteringen hittills då 54 konflikter registrerades. Jämfört med de första åren av 1990-talet har det alltså skett en drastisk minskning av antalet konflikter världen över. De har faktiskt minskat med så mycket som drygt 30 %.
Om vi däremot tittar på utvecklingen enbart under de senaste åren så har faktiskt antalet konflikter börjat öka igen. 2003 registrerades 29 aktiva konflikter; det lägsta antalet sedan 1970-talet. Även om den efterföljande ökningen inte varit stor från enbart ett år till det nästa så har antalet konflikter sammanlagt ökat med nästan 25 % mellan 2003 och 2008.
Hand i hand med minskningen av antalet konflikter under 1990-talet har även antalet människor som dödats i statsbaserade konflikter minskat drastiskt. Detta beror inte bara på att konflikterna blivit färre, utan också på att de konflikter som fortfarande pågår blivit mindre blodiga.
Antalet krig, vilket är den mest dödliga formen av stadsbaserade konflikter där det dör mer än 1000 människor per år, minskade med så mycket som nästan 70 % mellan början av 1990-talet och 2008.
Det faktum att allt färre dör i statsbaserade konflikter är starkt sammankopplat med det faktum att det under de senaste åren inte har utkämpats några större krig mellan stater. Det är när stater drabbar samman i så kallade mellanstatliga konflikter som dödssiffrorna tenderar att skjuta i höjden. Anledningen är att i sådana konflikter ställs två staters hela arméer mot varandra, med alla resurser detta innebär.
Foto: Sgt Anna Norén/Combat Camera - Försvarets Bildbyrå
Konflikter mellan icke-statliga aktörer (s.k. non-state conflicts)
Definition: en konflikt mellan icke-statliga aktörer är användandet av väpnat våld mellan två aktörer, varav ingen är en stat, som resulterar i minst 25 stridsrelaterade dödsfall under ett år.
Inom denna kategori ryms ett brett spann av situationer. Här finner vi både väpnade konflikter mellan rebell- och milisgrupper och mellan olika folkgrupper. Att rebellgrupper hamnar i konflikt med varandra samtidigt som de slåss mot en regering är ett relativt vanligt fenomen. Ofta hänger dessa konflikter nära samman med den konflikt de är involverade i med regeringen.
Ett exempel är konflikten mellan den Ugandiska rebellgruppen LRA och den Sudanesiska rebellgruppen SPLA som pågick till och från under 1990-talet och de första åren av 2000-talet.
Under dessa år befann sig LRA i konflikt med den Ugandiska regeringen (alltså i en statsbaserad konflikt) medan SPLA slogs mot den Sudanesiska regimen. Eftersom relationerna mellan grannländerna Uganda och Sudan under lång tid varit dåliga stödde Ugandas regering SPLM enligt logiken att ”min fiendes fiende är min vän”. Detta ledde till att Sudans regering allierade sig med LRA. På så vis blev även relationerna mellan SPLA och LRA fientliga och de två grupperna drabbade samman vid många tillfällen.
Även konflikter mellan olika etniska grupper är vanligt förekommande. Ofta handlar det om strider över resurser och territorium. Ett återkommande mönster är att pastoralister drabbar samman med jordbrukare eftersom dessa två gruppers livsstilar kan vara svåra att förena om resurserna är knappa.
Systematiskt insamlad information om denna typ av organiserat våld finns än så länge bara tillgängligt för åren 2002-2006, en period som egentligen är för kort för att man ska kunna säga något om trender. Under dessa år har hur som helst antalet konflikter mellan icke-statliga aktörer minskat stadigt från 33 2002 till 21 2006.
Även om det är för tidigt att säga något tydligt om trender i antalet non-state konflikter så kan man redan nu skönja vissa mönster i dessa konflikter. Det verkar t.ex. som att de pågår betydligt kortare tid än de stadsbaserade konflikterna. Medan de sistnämnda kan pågå i årtionden är det mycket ovanligt för non-state konflikter att pågå mer än ett eller två år.
Ingen av de non-state konflikter som registrerades för perioden 2002-2006 var aktiv alla år. De som pågick längst tid var konflikten mellan den Colombianska rebellgruppen FARC och milisen AUC och den mellan folkgrupperna Dioulas och Krou i Elfenbenskusten, som båda pågick under fyra år.
Ett annat mönster som kan urskiljas är att den absoluta merparten (mellan 66 och 80 %) av dessa konflikter ägde rum i Afrika. Vi kan dock inte bara spåra majoriteten av konflikterna till Afrika, utan ser också att det är i en handfull specifika afrikanska länder som de till allra största delen äger rum. I Somalia utspelades 24 non-state konflikter mellan åren 2002 och 2006, medan siffran var 15 för Nigeria, 14 för Etiopien och 11 för Sudan.
Slutligen kan vi se att konflikterna mellan icke-statliga grupper är betydligt mindre dödliga än stadsbaserade konflikter. Medan medeltalet för antalet döda i statsbaserade konflikter 2005 var 388 var motsvarande siffra i non-state konflikter 82.
Ensidigt våld mot civila
Definition: ensidigt våld är användandet av väpnat våld av en regering eller en organiserad grupp mot civila som resulterar i att minst 25 människor dör under ett år.
Precis som inom de andra två kategorierna ryms ett brett spann av situationer inom kategorin ”ensidigt våld mot civila”. Här finns alltifrån regeringar som genomför folkmord på den egna befolkningen (som Rwandas regering 1994) till små rebellgrupper som utför mer småskaliga attacker som under ett år resulterar i över 25 döda.
Den gemensamma nämnaren för allt detta våld är dock att måltavlan är civilbefolkningen och att våldet utförs av en organiserad grupp (såsom rebellgrupper eller miliser) eller av en regering.
Datan visar att kurvan över antalet aktörer som utför s.k. ensidigt våld mellan åren 1989 och 2007 (vilket är de år som datan hittills täcker) är diametralt olik kurvan över antalet aktiva statsbaserade konflikter. Antalet ökade ryckigt under 1990-talet och 2002 samt 2004 nåddes en toppnotering, då 40 aktörer attackerade civila; att jämföra med 23 aktörer 1989. Sedan 2004 har dock en minskning skett och 2007 var antalet 22; det lägsta som registrerats sedan 1989.
Värt att notera är att en klar majoritet av allt ensidigt våld mot civila ägt rum i Afrika. Sett årligen så registreras det högsta antalet dock även i Asien vissa år. Världens andra regioner kommer lång efter.
Om vi istället för att titta på antalet aktörer fokuserar på hur många människor som faktiskt dödas i denna typ av våld så är Afrika även den region där flest människor dör. Även om vi tar bort folkmordet i Rwanda från ekvationen så dog kring hälften av alla offer för ensidigt våld i Afrika. Detta är särskilt uppseendeväckande med tanke på att endast ca 15 % av världens befolkning bor i denna världsdel.
____________________________________________________________
Åsikterna i texten är författarens egna
Mer information on trender i organiserat våld:
- Harbom, Lotta & Peter Wallensteen, 2009. "Armed Conflict, 1946-2008." Journal of Peace Research 46(4).
- Harbom, Lotta & Peter Wallensteen, 2008. “Patterns of Major Armed Conflicts, 1998-2007”, SIPRI Yearbook 2008. Oxford: Oxford University Press
- Sundberg, Ralph, 2008. “Collective Violence 2002-2007: Global and Regional Trends” in Harbom, Lotta and Ralph Sundberg (eds.), 2008. States in Armed Conflict 2007, Research Report 79. Uppsala: Universitetstryckeriet