Foto: Sg Mats Nyström / Combat Camera - Försvarets Bildbyrå

Religion och konflikter

Många tror att religiösa motsättningar utgör en stor del av världens konflikter. Det är en uppfattning som antagligen blivit allt vanligare efter den 11 september 2001 då religiöst inspirerade terrorister attackerade USA. Den är dock inte helt riktig.

Hur ska man då se på religion och konflikt, hur hänger de ihop?

 

Civilisationernas krig?

En välkänd amerikansk forskare, Samuel Huntington, har hävdat att världen är på väg mot ”Clash of Civilisations”, alltså ett slags ”civilisationernas krig”. Huntington hävdar att krig och konflikter kommer att ske inte främst mellan grupper som har olika ideologier (ex höger – vänster), utan mellan grupper från olika civilisationer/religiösa traditioner (ex kristna – muslimer).

 

Det finns dock väldigt lite stöd för denna uppfattning inom forskningen på området. En stor majoritet av alla världens konflikter är mellan parter från samma religiösa traditioner.

 

Det betyder att i de flesta konflikter så tillhör de sidor som strider inte olika religioner. Det finns visserligen väpnade konflikter mellan kristna och muslimer, protestanter och katoliker, buddhister och hinduer. Men det är betydligt vanligare med konflikter från parter som båda kommer från samma religiösa tradition.

 

Religiösa konflikter?

De flesta konflikter i världen handlar inte om religion, dvs religiösa sakfrågor utgör en minoritet av världens konflikter. Religiösa sakfrågor kan exempelvis vara konflikter där ena parten vill införa muslimsk Sharia-lag.

 

Även bland de konflikter som handlar om religion, så är religion ibland bara en av flera olika sakfrågor som parterna är oense om. Konflikter handlar alltså om olika saker och ganska sällan om bara religion.

 

Ett exempel på detta är Sudan. Regeringen i Khartoum införde muslimsk lagstiftning i hela landet. Rebellrörelsen i södra delen av landet krävde istället en sekulär stat. Men rebellerna har också krävt självstyre och ökad demokrati i hela landet samt mer av inkomsterna från oljan som pumpas upp i Söder. Sudan är alltså ett exempel på där det finns en religiös sakfråga som parterna är oense om, men där religion bara är en fråga bland flera andra.

 

Religiösa krav kan dölja andra intressen, såsom politiska eller ekonomiska. Ledare kan använda sig av religiösa symboler, försöka vinna stöd genom religiösa ord och begrepp i sina offentliga tal, och använda sig av religiösa organisationer och ledare.

 

Detta även om de har politiska eller ekonomiska mål. I forna Jugoslavien så använde sig exempelvis den serbiska ledaren Slobodan Milosovich sig av den serbortodoxa kyrkan i en konflikt som inte handlade om religion.

 

Moské och skotthål

Foto: Martin Hammarlund - MSB

 

Religion och konfliktlösning

Det är inte ovanligt att religiösa väpnade konflikter uppstår när andra ideologier för protest (nationalism, socialism, etc) misslyckas. I många fall har rebellrörelser som har en religiös grund föregåtts av andra grupper utan sådan religiös bas, som misslyckats i sina kampanjer. I Israel/Palestina var det under en lång tid PLO som ledde motståndet mot den israeliska ockupationen.

 

PLO har inte haft någon uttrycklig religiös grund. När den organisationen uppfattades som ineffektiv och korrupt, så ökade stödet för Hamas, som har en uttrycklig religiös grund.  

 

Religiösa konflikter kan vara svårare att lösa. Detta finns det visst stöd för i forskningen. De kan bli mer våldsamma, hålla på under en längre tid och vara mer problematiska att lösa genom fredsförhandlingar och avtal. Det har förklarats på olika sätt, några forskare hävdar att när religiösa uppfattningar och känslor är inblandade så kan den resurs som båda sidorna kräver (exempelvis den heliga staden Jerusalem) uppfattas som odelbar.

 

Det har också förklarats med att religiösa aktörer ser på tid på ett annat sätt och därför har längre tidshorisonter. De har därför mindre brådska med att avsluta konflikter. Det ska dock noteras att religiösa konflikter kan lösas. Det finns exempel på när parter lyckats lösa konflikter med religiösa sakfrågor.

 

Konflikten i Sudan löstes genom ett fredsavtal 2005, där det beslöts att den södra delen av landet inte behövde ha muslimsk lagstiftning. Att de är svårare att lösa betyder alltså inte att de är olösbara.

 

Fredsbyggande

Religion kan vara viktigt för att bygga fred. Många uppfattar att deras religion kräver eller inspirerar aktiva insatser till stöd för fred och rättvisa. Religiösa medlare är vanligt förekommande i många väpnade konflikter.

 

Ett samfund som historiskt sett varit mycket aktiv som fredsmäklare är kväkarna (Vännernas samfund). I många demokrati- och proteströrelser mot diktaturer har religiösa aktörer, såsom buddhistiska munkar i Myanmar/Burma eller kristna präster och biskopar i proteströrelser i Östeuropa när muren mellan öst och väst föll. Det finns också flera fredsrörelser världen över som har en religiös grund.

 

Religion kan alltså spela en tudelad roll. Å ena sidan kan religion öka motivationen att strida och bidra till att göra konflikter mer svåra att lösa. Å andra sidan kan religion bidra till fred och försoning. Religion kan med andra ord bidra till både krig och fred.

 

Det är också viktigt att notera att skiljelinjen mellan vilken roll som religion spelar – fredsskapande eller krigshetsande – inte går mellan religioner. Ibland uppfattas kristendom eller buddhism som mer fredliga än exempelvis islam, vilket inte nödvändigtvis stämmer. Det finns militanta uppfattningar och grupper inom alla religioner. Och det finns också fredsbudskap och religiöst engagemang för fred, rättvisa och försoning i alla religioner.

 

____________________________________________________________

Åsikterna i texten är författarens egna