Den 11 september

Omkring 3 000 amerikaner dödades den 11 september 2001, då terrornätverket al-Qaida slog till mot USA. New Yorks silhuett förändrades för alltid.

Terrorattacken den 11 september underblåste skräcken för internationell terrorism i hela den moderna världen. Här fanns ett hot som inga vapensystem kunde avvärja och ansiktslösa fiender som tycktes vilja förinta den västerländska civilisationen.

För amerikanerna var chocken oerhörd. Först visste de inte vilka angriparna var. Det stod dock klart att de hade utsatts för den värsta terrorattack som någonsin utförts. Själva ordet terrorism ansågs otillräckligt; i stället talade man i USA om att landet hade utsatts för en krigshandling. Det var också första gången sedan det japanska anfallet mot Pearl Harbour 1941 som det amerikanska folket angripits på sin egen mark.

George W Bush var inne på sitt första år som president. Han lovade att de som planlagt attacken skulle spåras upp och straffas. Kongressen skulle snart ge honom stor frihet att skärpa lagarna och angripa terrorister inom och utom landet. USA inledde det som kom att kallas för ”kriget mot terrorismen” (eng. ”Global War on Terror”, GWOT).

Ockupationen i Irak visade sig så småningom bli ett dyrt och smärtsamt misslyckande och under 2006 började USA:s regering alltmer tala om ”det långa kriget” mot terrorism. Det har av många uppfattats som ett sätt att rättfärdiga en långsiktig militär närvaro i Irak, eller som ett sätt att komma bort från att tala om krig mot terrorismen, eftersom det är svårt att vinna ett krig mot en så diffus motståndare.

Barack Obama, efterträdare till George W. Bush, har en tydlig ambition att USA drar sig ur Irak, samtidigt som trupperna i Afghanistan ska förstärkas. Det långa kriget kommer säkert att fortsätta, men med större tonvikt på att få stabilitet i Afghanistan och kontroll över de bergiga gränsområden mellan Pakistan och Afghanistan där al-Qaidas ledning tros gömma sig.

Attacken den 11 september

Det kan vara på sin plats att kort repetera händelseförloppet den 11 september 2001.

Nitton män kapade fyra amerikanska inrikesplan. Sedan kaparna tagit över spakarna flögs två av planen, med 92 respektive 65 människor ombord, rakt in i World Trade Centers 110 våningar höga tvillingtorn i New York. Det första planet träffade norra tornet kvart i nio på morgonen, lokal tid. När det andra planet en kvart senare träffade södra tornet förstod alla att det inte var någon olyckshändelse.

Halv tio tillkännagav en skakad president George W Bush att USA utsatts för en terroristattack. Tio minuter senare flög det tredje planet, med 64 passagerare, in i USA:s militära högkvarter Pentagon i Washington. 125 anställda i byggnaden dödades. Strax därpå kollapsade World Trade Centers södra tvillingtorn.

Klockan tio störtade det fjärde planet sydöst om Pittsburgh. Innan dess hade en passagerare per telefon slagit larm om att planet kapats. Senare framkom att det fjärde planet varit på väg mot kongressbyggnaden i Washington, Capitolium.

Möjligen överfölls kaparna av passagerare som nåtts av meddelanden om vad som hänt de andra planen. När klockan närmade sig halv elva kollapsade även det norra tornet i World Trade Center.

Antalet dödsoffer enbart vid attacken mot World Trade Center uppskattades ett halvår senare till 2 823 personer, däribland 343 brandmän som omkom under räddningsarbetet.

Femton av de nitton kaparna härstammade från Saudiarabien. Ledaren var dock egyptiern Mohammad Atta, som flög det första planet in i World Trade Center. Atta hade kommit till Tyskland 1992 och anslutit sig till en cell inom al-Qaida i Hamburg, där han studerade vid stadens tekniska högskola. I början av 1999 tog al-Qaidas militära kommitté ett beslut, som godkändes av Usama bin Ladin, om att utföra en attack i stor skala mot USA. Pengar för att finansiera attackerna förmedlades via ett bankkonto i Hamburg.

Internationell sympati

Före attacken hade många i omvärlden, inte minst bland USA:s allierade i Europa, kritiserat Bush-administrationen för att föra en arrogant och självtillräcklig utrikespolitik. Nu tystnade kritiken. Under en kort tid fick amerikanerna ta emot sympatibevis från de flesta länder.

Rysslands president Vladimir Putin samtalade med Bush om terrorismbekämpning, och Kina bekräftade att man såg internationell terrorism som det kanske viktigaste hotet mot sin egen säkerhet. Den västliga försvarsalliansen NATO förklarade enhälligt att attacken utgjorde ett angrepp på hela NATO. Vanliga människor världen över höll tysta minuter och hedrade på andra sätt de amerikanska offren.

Samtidigt som misstankar allt tydligare riktades mot det internationella, islamistiska nätverket al-Qaida, fördömde nästan alla muslimska länder terrorattacken. Det gjorde till och med Libyen och Sudan, men inte Irak under Saddam Hussein. Iran tog avstånd från attacken, men USA bedömde Irans hållning som tvetydig. Och i flera muslimska länder, där de styrande fördömde attacken, hyllades den av radikala demonstranter.

Tidigt hördes varningar om att både terrorattacken i sig och den amerikanska motreaktionen skulle kunna försämra förhållandet mellan Västerlandet och den muslimska världen. Detta verkade ju också vara vad al-Qaida ville åstadkomma.

Som ett motdrag inbjöd president Bush världens muslimer att ta del i ett kommande krig mot alla fredsälskande människors gemensamma fiende, den internationella terrorismen. För Bush-regimen gällde det nu framför allt att hitta al-Qaidas ledare Usama bin Ladin, som hölls gömd av talibanregimen i Afghanistan.

Terrorism i fokus för världspolitiken

När World Trade Center-tornen rasade samman skapades en enorm politisk opinion mot terrorism. Terroristdåden i London, Madrid och på Bali gjorde snabbt den internationella terrorismen till en brännande fråga även för Europa och ledare över hela världen.

Från att ha betraktat terrorism som främst en nationell eller regional fråga, blev terrorismen ett globalt hot. EU samlade sig efter London-bombningarna 2005 till en strategi mot terrorism, FN:s generalförsamling kom hösten 2006 överens om en global strategi mot terrorism, och idag har alla större regionala organisationer, som exempelvis afrikanska ECOWAS eller sammanslutningen av asiatiska stater ASEAN en politik för att bekämpa terrorism.