Foto: iStock/AdrianHancu

Kriget mot terrorismen

Attackerna den 11 september 2001 utgjorde startpunkten för kriget mot terrorismen, ett krig som har påverkat den globala säkerhetspolitiken dramatiskt under 2000-talet.

Det amerikanska anfallet mot Afghanistan

Attacken den 11 september 2001 ledde till en omprövning av amerikansk utrikespolitik. President George W Bush tog initiativet till att samla världens stater i ett krig mot den internationella terrorismen. FN:s säkerhetsråd erkände i en resolution ”USA:s rätt till självförsvar”.

Usama bin Ladin antogs befinna sig i Afghanistan, och talibanregimen i detta land blev krigets första måltavla. Afghanistans närmaste granne, Pakistan, gick med på att stödja ett angrepp, bland annat genom att upplåta sitt luftrum. Talibanerna, som gjort sig till ovänner med de flesta i omvärlden, muslimer och andra, stod därmed helt isolerade.

USA och Storbritannien gick gemensamt till angrepp den 7 oktober 2001. Angreppet hade två mål: att gripa bin Ladin och att störta talibanerna. Det andra målet uppnåddes snabbt. Med stöd av amerikanskt flyg kunde styrkor från den talibanfientliga afghanska Norra alliansen inta i stort sett hela landet.

Talibanregimen föll, dess styrkor skingrades och al-Qaidas träningsläger förstördes. I december tillsattes en USA-stödd övergångsregering under Hamid Karzai. Till sin besvikelse lyckades dock inte amerikanerna fånga eller döda Usama bin Ladin.

En kontroversiell terrorismbekämpning

En central del i kriget mot terrorism var att USA på kort tid ökade sina resurser för civil och militär terrorismbekämpning. USA lade ner enorma resurser på att skapa ett system för att bekämpa terrorism och skydda det egna landet. Den attack som skedde 11 september 2001 skulle aldrig få ske igen.

Direkt efter attackerna 2001 inledde amerikanska administrationen ett intensivt arbete för att lossa på regelverket för hur amerikansk polis, militär underrättelsetjänst (till exempel FBI, amerikanska marinen och CIA) skulle bete sig när man jagade misstänkta terrorister. Det handlade om att töja på de ramar som folkrätten satt för hur man kunde behandla misstänkta terrorister i fångenskap.

Syftet var att man i kriget mot terrorismen snabbt skulle kunna få ut information ur dessa misstänkta, för att kunna krossa olika terroristnätverk, framförallt al-Qaida. USA:s administration drev ihärdigt på lagförändringar som på kort tid gjorde det lagligt för amerikanska soldater och poliser att använda tortyr i förhör, eller ”påfrestande” metoder som man kallade det. Lagförslaget, känt som ”the Patriot Act” öppnade även upp för omfattande möjligheter till avlyssning och underrättelsearbete. Lagpaketet mötte stark kritik både i och utanför USA.

I slutet av 2002, ett drygt år efter terrorattackerna, skapades en ny amerikansk myndighet kallad Department for Homeland Security. Myndigheten har som uppgift att vaka över USA:s inre säkerhet och att skydda landet från terrorism och naturkatastrofer.

Under åren som följde på attackerna 2001 genomförde den amerikanska underrättelseorganisationen CIA ett omfattande program med bortföranden av misstänkta terrorister. Personer som tillfångatagits av amerikanska styrkor eller deras allierade i Afghanistan, Irak eller i gränstrakterna till Pakistan, fraktades av CIA i hemlighet över hela jorden till länder där polisen använde sig av tortyr, främst länder i Östeuropa, Mellanöstern och Nordafrika, där misstänkta terrorister kunde utsättas för brutala förhör i syfte att pressa fram information om terrorister.

Meningen med att frakta dem till andra länder var att kringgå amerikansk lag och internationella förbud mot tortyr. USA förnekade till en början att sådana bortföranden, så kallade ”extraordinary renditions”, skulle ha ägt rum.

Undersökningar har dock kunna visa att över tusen sådana skedde under perioden 2001–2008. Den här metoden blev starkt kritiserad och har svärtat USAs rykte globalt. Även länder som Sverige som annars är starka förespråkare för de mänskliga rättigheterna samarbetade i den hanteringen. I slutet av 2001 beslutade Sveriges regering att två män, Muhammed Al Zery och Ahmed Agiza, skulle lämnas ut till CIA. Männen fördes till Egypten som misstänkta terrorister och ska enligt uppgift ha blivit utsatta för tortyr.

Fångarna i Guantánamo

Något som tidigt väckte kritik, både inom och utanför USA, var beslutet att internera fångar från kriget i Afghanistan på den amerikanska Guantánamobasen på Kuba. Där placerades fångarna alltså utanför USA:s gränser, på mark som inte omfattades av amerikanska lagar men som kontrollerades av USA. För att slippa rätta sig efter internationella regler om behandling av krigsfångar valde amerikanerna att beteckna fångarna i Guantánamo som ”fiendekombattanter” i stället för som krigsfångar. Amerikanska myndigheter har senare, med några undantag, avvisat påståenden om att fångar i Guantánamo utsatts för tortyr och kränkande behandling.

FN:s kommission för mänskliga rättigheter begärde i en rapport i februari 2006 att fångarna i Guantánamo (cirka 490 vid denna tid) genast skulle frisläppas eller få sin sak prövad i öppna rättegångar. En svensk medborgare, Mehdi Ghezali, har suttit fängslad på Guantánamobasen; han släpptes sommaren 2004 och frikändes av svenska rättssystemet från misstankar om terroristbrott.

Invasionen av Irak

Det amerikanska ingripandet i Afghanistan skedde med brett internationellt stöd. Men när USA sedan vände sig mot den irakiske diktatorn Saddam Hussein svalnade sympatierna för amerikanerna på många håll.

USA motiverade främst kriget med att Irak påstods ha tillgång till massförstörelsevapen, trots att FN:s vapeninspektörer hävdade motsatsen efter att ha granskat landet. Saddam Hussein anklagades också för att ha förbindelser med al-Qaida, bland annat för att en kumpan till Usama bin Ladin, den jordanskfödde Abu Musab al-Zarqawi, uppehöll sig i Bagdad.

Det amerikansk-brittiska anfallet i mars 2003 skedde utan FN-mandat, men med stöd från ett antal ”villiga länder”. Precis som i Afghanistan störtades den sittande regimen snabbt och den 1 maj 2003 förklarade president Bush kriget i huvudsak avslutat. FN erkände USA och Storbritannien som ockupationsmakter, med rätt att tillfälligt leda övergången till en ny, irakisk regering och sommaren 2003 tillsattes ett irakiskt styrande råd.

Åren som följde präglades dock av våld mer än någonting annat. Motståndet mot amerikanerna ökade, särskilt efter att bilder på övergrepp mot irakiska fångar i Abu Ghraib-fängelset spridits under våren 2004. Väster om Bagdad, i den så kallade sunnitriangeln, var motståndet extra starkt och striderna i staden Falluja 2005 var krigets våldsammaste.

Terroristattacker blev vardag i stora delar av Irak och det var främst lokalbefolkningen som föll offer för attackerna. Mellan 2002 och 2011 var en tredjedel av alla omkomna i terrorisattacker i världen irakier, enligt studien Global Terrorism Index. Antalet döda nådde sin höjd 2007, men kurvan har sedan dess sjunkit och planat ut.

Taktikskifte med Obama som president

När Barack Obama vann det amerikanska presidentvalet 2008 trodde många på en skarp förändring i USA:s utrikespolitik och kriget mot terrorismen. Som nytillträdd president skrev han på en order om att Guantanamobasen på Kuba skulle stängas inom ett år och att fångarna skulle genomgå rättsliga processer eller släppas fria.

Detta visade sig dock omöjligt för Obama med en republikansk majoritet i USA:s kongress mot sig och fånglägret har förblivit öppet trots starka protester från människorättsgrupper. 2009 stängdes dock alla ”black sites”, de platser runt om i världen dit misstänkta terrorister fördes och förhördes, ner. Samtidigt stoppades även de tortyrliknande förhörsmetoder som använts mot misstänkta terrorister.

Många hävdar att minskningen av tillfångatagna och fängslade misstänkta terrorister under Obamaadministrationen har skett för att USA har bytt taktik i sitt krig mot terrorismen. Användandet av obemannade flygplan, så kallade drönare, för precisa bombningar mot mål i främst Somalia, Pakistan och Jemen har istället blivit det sätt som USA föredrar att hantera terrorister.

Attacker med drönare är minst lika kontroversiellt som att fängsla terrorister utan rättsprocess, dels för att det omedelbart dödar den misstänkte och dels för att det sker på andra staters territorium, ofta utan dessa staters vetskap. Michael Hayden, chef för amerikanska underrättelsetjänsten CIA under George W. Bush, har beskrivit Obamas krig mot terrorismen som likadant som det Bush förde, men med mer dödande.

Usama bin Ladins död

Våren 2011 lyckades USA slutligen uppfylla vad som varit ett av huvudmålen när Bushregeringen inledde kriget mot terrorismen. Natten mot den 2 maj lyfte två helikoptrar från en militärbas i östra Afghanistan och satte kurs mot den pakistanska staden Abbottabad där bin Ladin gömde sig i ett flerfamiljshus med rigorös säkerhet. Ett dussin soldater från specialstyrkan Navy SEAL genomförde operationen som slutade med att Usama bin Ladin, tre andra män och en kvinna sköts till döds.

Dödandet av Usama bin Ladin firades stort i USA och många andra delar av världen, men var kanske mest av viktigt symboliskt värde, då det al-Qaida som var synonymt med bin Ladin marginaliserats i och med att andra viktiga figurer i nätverkets ledning dödats genom åren och deras kamp har tagits upp av andra grupper. 2011 stod al-Qaida för endast en (1) av ca 5000 terroristattacker i världen, enligt Global Terrorism Index.

USA:s uttåg ur Irak

En av Obamas viktigaste frågor under sin presidentkandidatur var att han avsåg att avsluta USA:s militära närvaro i Irak. Detta skedde i slutet av 2011 när de sista amerikanska trupperna lämnade landet. Irak hade då en demokratiskt vald regering och tog över ansvaret för landets säkerhet.

Barack Obama kallade vid uttåget den drygt åtta år långa insatsen för lyckad, något som det råder delade meningar om. Klart är att diktatorn Saddam Hussein störtades och att landet kommit långt i en demokratiseringsprocess. Samtidigt är läget i Irak fortfarande väldigt osäkert, kriget har kostat över 100 000 människoliv och bidragit till en allvarlig ekonomisk kris i USA.

Krigets nya fronter

Kriget mot terrorismen är inte längre koncentrerat till de länder där det började 2001, utan har delvis flyttats från länder där terrororganisationerna försvagats till länder i norra Afrika. I Somalia har den militanta islamistiska organisationen al-Shabab som mål att upprätta en stat styrd av strikta sharialagar. Organisationen har kopplingar till al-Qaida och har tidvis kontrollerat stora delar av Somalia, däribland huvudstaden Mogadishu.

Jemen på arabiska halvön anses av många terrorismexperter vara det nya huvudfästet för islamistiska terroristorganisationer, flera med starka kopplingar till al-Qaida. Organisationen al-Qaida på arabiska halvön (AQAP) låg bland annat bakom självmordsattentatet i Jemens huvudstad Sana’a i maj 2012 då ca hundra regeringssoldater omkom, samt försöket att spränga ett amerikanskt passagerarflygplan 2009.

Barack Obama uttalade sig i juni 2012 om att USA genomfört ett begränsat antal riktade attacker med hjälp av drönare mot al-Shabab i Somalia och AQAP i Jemen, som han förklarade utgjorde ett allvarligt hot mot USA och dess intressen.

Intervention i Mali

I Mali i nordvästra Afrika tog extremistiska islamister från tre olika terroristorganisationer (däribland al-Qaida i islamska Maghreb, AQIM) under 2012 kontroll över hela norra delen av landet med det gemensamma målet att skapa en islamsk stat styrd av sharialagar i Mali. I januari 2013 ryckte islamistgrupperna allt närmare huvudstaden Bamako och den maliska regeringen vädjade till Frankrike om en intervention för att stoppa rebellerna.

Till förvåning för resten av världssamfundet svarade Frankrike omedelbart med att skicka trupper till Mali. President Francois Hollande förklarade interventionen med att ett starkt fäste för islamistiska terrorister i Nordafrika skulle innebära ett allvarligt hot mot Europa. Flera andra länder i EU och NATO gav Frankrike sitt stöd, men ingen har än så länge bidragit med trupper till insatsen. Däremot har länder ur den västafrikanska samarbetsorganisationen ECOWAS skickat trupper. Motståndet från de islamistiska rebellerna har varit starkare än vad som förutsågs och rädslan för att insatsen kan bli betydligt mer långvarig än vad som var tänkt har tilltagit.