Självmordsbombare

Självmordsattentat är långt ifrån en ny eller specifikt islamisk metod. Den finns beskriven redan i bibeln och har använts av såväl religiösa som sekulära grupper. Under till exempel andra världskriget satte Japan in flera tusen självmordspiloter mot de allierade, så kallade Kamikazepiloter.

Att genom sin egen död döda andra, det som är specifikt just för självmordsattentat, är ett motiv som finns beskrivet redan i Bibeln. I Domarboken 16 berättas det hur Simson tog hämnd på filistéerna, och hur ”de som han dödade vid sin egen död var fler än de han hade dödat medan han levde”.

 

Liknande dåd finns belagda också senare. När till exempel det osmanska turkiska väldet erövrade Kreta på 1640-talet berättas det att munkarna i ett kloster samlade kruttunnor i sin matsal och sprängde sig själva och de inträngande soldaterna i luften. De tidigare berättelserna om självmordsattentat, i legend och historia, gäller enstaka händelser.

 

Antalet dåd i världen har däremot ökat dramatiskt sedan 2003, och nått länder som tidigare inte varit utsatta. Det är också påfallande att kvinnliga självmords-bombare blivit vanligare, och det gäller särskilt de som har samband med konflikten i Kaukasus.

 

Även i Afghanistan och Pakistan har antalet självmordsattentat ökat. Påfallande är här attentat som utförs av sunnitiska extremgrupper mot shiiter.

 

Kamikazepiloter

Första gången metoden användes som en medveten taktik i stor omfattning var under andra världskriget då japanska kamikazepiloter flög plan med sprängmedel rätt på fiendens krigsfartyg. Över tretusen sådana plan sattes in. Piloterna var medvetna om att de inte skulle överleva – de utgjorde själva en del av vapnet. Den ideologi som gav metoden legitimitet var nationalistisk, lojaliteten mot Japan och dess kejsare intill döden. Kamikazeattackerna hade dock ganska måttlig effekt.

 

Att använda sprängmedel fäst på kroppen vid attentaten har varit ett inslag i de Tamilska tigrarnas taktik på Sri Lanka. De hade länge rekordet i antalet sådana dåd. Men även den kurdiska militanta rörelsen PKK har använt sig av självmordsbombare, ofta kvinnliga. Också här kan man tala om nationalism som legitimerande ideologi: kamp för det egna folket eller nationen.

 

Martyrer

Det var först på 1980-talet som självmordsaktioner av det här slaget förknippades med islamiskt religiöst språkbruk. Sedan gammalt finns islamiska föreställningar om martyrskap och självuppoffring och berättelser om självuppoffrande hjältar i det förgångna.

 

Särskilt stor roll spelade martyrskapsidéerna i de så kallade Karbala-offensiverna under Irak-Irankriget på 1980-talet, då tiotusentals unga iranska pojkar sändes fram mot de irakiska ställningarna varav de allra flesta mejades ner. I propagandan spelade självuppoffringstemat stor roll, men de unga pojkarna hade dödats av fienden. Martyren hade inte dödat sig själv.´

 

Det nya under de senaste decennierna är att självmord kan framställas som religiöst legitimt martyrskap. Mitt äldsta belägg för detta är från Iran 1978. Under oroligheterna före den iranska revolutionen fäste en ung pojke handgranater kring midjan och kastade sig framför en stridsvagn, och i exiliranska publikationer kallades han, trots självmordet, för martyr, vilket inte hade förekommit tidigare.

 

Självmord har i islamisk tradition räknats som en svår synd. I hadither (yttranden som tillskrivs profeten Muhammed) beskrivs helvetesstraffet: Dödssättet upprepas i all oändlighet. Självmord har också betraktats som skamligt.

 

Att självmordsattentat under de senaste decennierna, först i hos vissa grupper och så småningom hos ganska många, börjat räknas som hedersamt och något som kan leda till paradiset är en ny utveckling, vilket kan förklara den stora roll som det religiösa språket fått. Det har gällt att legitimera något som tidigare inte var accepterat. Efterhand har attentaten sekulariserats, det religiösa språket har kommit att spela en något mindre roll samtidigt som antalet dåd har ökat.

 

Avskräckning

Attentaten i Beirut den 23 oktober 1983 var en avgörande händelse. Då kördes samtidigt två lastbilar med sprängmedel mot två mål, den amerikanska marinkårens huvudkvarter och de franska fallskärmsjägarnas förläggning.

 

Dåden visade på metodens oerhörda effektivitet: två döda attentatsmän mot 339 dödade soldater. Attentaten innebar också att den strategi som dittills gällt för bekämpning av terrorism, deterrence, ”avskräckning”, inte längre dög. Strategin utgick från att en attentator själv ville överleva.

 

Det shiitiska libanesiska Hizbullah kallade de två som utfört attentaten för martyrer. Under den tid som den israeliska ockupationen i Sydlibanon varade utfördes en rad liknande aktioner: bilar med sprängämnen. Alla dåden utfördes inte av ”religiösa”. Även sekulära grupper eller enskilda använde sig av metoden.

 

1988 kom en småskrift av Fathi Shiqaqi som propagerade för att man i den palestinska kampen skulle använda självmordsattentat för att nå effekt. Skriften fick ingen respons då. Oslo-processen pågick, och det fanns hopp om att det kunde bli fred och drägliga förhållanden. Det första palestinska självmordsattentatet skedde inte förrän 1993, och mötte då en övervägande negativ reaktion. Det var först när hoppet om fred försvunnit som metoden fick allt större acceptans, och antalet dåd ökade drastiskt.

 

Det blev då viktigt att hävda att attentat av det här slagit inte var mot religionen. Hamas-ledaren Rantisi förklarade att den som dödar sig själv för att han är trött på livet begår självmord (intihar), men den som offrar sitt liv i kampen mot fienden utför ett ”självvalt martyrskap” (istishhad). Detta blev en viktig åtskillnad.

 

Rekrytering

De som rekryteras till att begå självmordsbomningar är oftast unga människor, från övre tonåren upp till 30 år. De är inte bland de fattigaste, och de är bara undantagsvis sådana som har det mycket gott ställt. De flesta har en medelklassbakgrund, men en medelklass på väg nedåt. Det är människor som känner till ett bättre liv, som har hyst förhoppningar inför framtiden, men som fått det sämre, eller ser sig på väg att marginaliseras.

 

I intervjuer med blivande palestinska självmordsaktörer betonas ofta känslan av förödmjukelse, att man inte respekteras. Man berättar att närstående (pappan, syskon, kamrater, grannar) förnedrats av israeliska soldater i ens närvaro. Även de som utfört dåd i Europa har identifierat sig med människor som man sett (i media, på nätet) som förödmjukade och missaktade. Känslan av förödmjukelse som drivkraft till hat tycks vara en avgörande faktor (i den psykologiska bilden).

 

I uttalanden från en del religiösa ledare gör man skillnad mellan dåd som drabbar civila och sådana som kan ses som den underlägsnes och förföljdes vapen mot en överlägsen fiende. De förra anses otillåtna, medan de senare kan anses som tillåtna ur religiös synpunkt då de utförs i en nödsituation.

 

Man kan notera att Hizbullah i Libanon, sedan organisationen blivit en del av det etablerade politiska systemet, inte längre tillämpar självmordsattentat. Hizbullahledaren tog starkt avstånd från attentaten på World Trade Center i New York den 11 september 2001 och förklarade att de stred mot både religion och moral. Med inflytande och del i makten försvinner behovet av extrema aktioner.

 

Bombningar

I videor och på hemsidor där självmordsaktörer framför sitt budskap till efterlevande finns genomgående vissa signaler: Man är klädd i kamouflageuniform och bär ett vapen synligt, viket inte görs när dådet utförs. Det gäller att visa att man ser sig själv som soldat i ett krig, inte som terrorist. Särskilt de videor som förknippas med al-Aqsa-martyrernas (palestinsk, politisk rörelse) brigader betonar soldattemat starkt.

 

För mer religiösa aktörer har det också hört till ritualen att före dådet be den särskilda bön som en soldat ska be före ett slag. Också i ord talar man om kampen som ett krig, och ofta anspelar man på eller nämner vilka dåd fienden har gjort. Londonattentaten den 7 juli 2005 sades till exempel vara ett svar på bombningarna och attackerna i al-Falluja i Irak.

 

Många identifierar sig inte bara med de förnedrade i den egna kretsen, utan också med dem man ser i media eller på olika hemsidor. Det är också fler i dag som tycks vara copycats, enskilda som blir inspirerade av tidigare dåd och genomför attentat utan att vara knutna till någon specifik grupp.

 

USA:s arrogans ett tema i attentatsmännens världsbild

Hos de grupper som förordar självmordsattentat, grupper som Islamiska Jihad, Izz ad-Din al-Qassam-brigaderna (palestinska), eller ”al-Qaida i Mellanflodslandet” , finns ofta en speciell världsbild.

 

Typisk är dualismen: man ser världen delad i två, ”vi och dom”, där ”vi” är världens muslimer, som man då gör anspråk på att representera, och ”dom” är islams fiender, sammanvävda i en stor intrig av sionister, korsfarare, hinduer och frimurare. USA anses vara den ledande makten och har som mål att utplåna islam. Ofta används ordet salibiyyun, ”korsfarare” för att beteckna tillexempel de amerikanska styrkorna i Irak eller Afghanistan.

 

Flera av regimerna i den muslimska världen menar man ingår i konspirationen. Det främsta målet är därför att störta just dem och att sedan återta de delar av Dar al-Islam, ”Islams område”, som är ockuperade. Ett ordpar ur Koranens språkbruk tillämpas gärna här: På ena sidan står ”de arroganta”, al-mustakbirun, på den andra ”de missaktade, de förtryckta”, al-mustad‘afun.

 

När USA i ”kriget mot terrorismen” och i andra sammanhang agerar på sätt som uppfattas som arrogant, ter det sig som en bekräftelse på att bilden av världen är riktig.

 

Arrogansen i USA:s agerande underblåser på så sätt rekryteringen till terrordåd. Fängslandena, förödmjukelsen och tortyren av gripna, vedergällningsaktioner mot släktingar och rättsosäkerheten i ”kriget mot terrorismen” är kontraproduktivt. Det är åtgärder som ökar känslan av förnedring och förödmjukelse, hos de gripna själva men också hos deras närstående och andra som identifierar sig med dem. På så sätt har rekryteringsbasen för nya aktörer blivit allt större.

 

__________________________________________

Åsikter i texten är författarens egna.