Åren 1979–1989, då Afghanistan var ockuperat av Sovjetunionen, kom islamister från omvärlden till Afghanistan för att hjälpa till i motståndskampen. En av dem var mångmiljardären Usama bin Ladin från Saudiarabien, en annan den jordanskfödde Abu Musab al-Zarqawi. USA stödde bin Ladin med vapen i hans jihad, heliga krig, mot den sovjetiska armén.
Ena den muslimska världen
När Sovjetunionen gav upp Afghanistan siktade bin Ladin in sig mot nästa stora mål – att ena den muslimska världen, störta dess korrumperade, USA-stödda regimer och driva ut de amerikanska trupper som fanns i Saudiarabien, nära islams heliga städer Mecka och Medina.
För detta ändamål grundade bin Ladin och några likasinnade 1988 nätverket al-Qaida, ”basen”. Andra namn på organisationen var ”Islamiska armén för att befria de heliga platserna” (syftar på Mecka och Medina men även Jerusalem) och ”Islamiska världsfronten för jihad mot judar och korsfarare”.
Redan 1993 försökte al-Qaida spränga World Trade Center i New York med hjälp av en bilbomb i ett underjordiskt garage. Al-Qaidas första, avgörande framgång kom dock samma år i Somalia. Inbördeskrig mellan somaliska klaner och en åtföljande svältkatastrof hade förmått USA:s dåvarande president George Bush att skicka trupper till landet.
Trupperna stötte dock på oväntat motstånd, i synnerhet från klanledaren Aidid som i hemlighet stöddes av Usama bin Ladin. Chockade och förödmjukade drog sig amerikanerna under 1993 och 1994 tillbaka från Somalia.
Träningsläger i Afghanistan
Grupper med anknytning till al-Qaida, eller med liknande inriktning, genomförde under de följande åren flera attentat i muslimska länder. Den algeriska Väpnade islamiska gruppen GIA kapade 1994 ett franskt flygplan och mördade flera passagerare, vilket ledde till att flygtrafiken mellan Västeuropa och Algeriet under flera år ställdes in.
Egyptens ambassad i Pakistan sprängdes 1995. En amerikansk militärförläggning i Saudiarabien sprängdes 1996. Samma år dog 62 människor i Luxor i Egypten när väpnade män överföll en grupp turister, de flesta schweizare. I ett antal byar i Algeriet dödades 1998, under fastemånaden ramadan, omkring 2 000 människor som kulmen på en våg av mord och terror; omständigheterna har aldrig helt klarlagts.
Usama bin Ladin hade 1991 funnit en fristad i Sudan. 1996 flyttade han med sina militära träningsläger till Afghanistan, där landets nya, extremt islamistiska talibanregim erbjöd honom sitt beskydd. I Afghanistan planlade bin Ladin av allt att döma sprängningarna av de amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania 1998, då 263 människor dödades och många fler skadades. För att kunna döda ett dussin amerikaner offrade al-Qaidas utsända hundratals afrikaner som råkade befinna sig i närheten av ambassaderna.
Trots allt stod al-Qaida bara för en del av alla de spektakulära terrordåd som under 1990-talet följde på det kalla krigets slut. I Israel utförde de palestinska, islamistiska rörelserna Hamas och Islamiska jihad bussbombningar och andra självmordsdåd. De vägrade dock att samarbeta med al-Qaida eller att angripa amerikaner eller andra västerlänningar utanför Mellanöstern. De palestinska islamisterna var strikt inriktade på sitt eget mål: att förstöra Israel för att kunna upprätta en islamistisk palestinsk stat.
Terrorn efter kalla kriget
Bland annan terror under 1990-talet kan nämnas bilbomber som sprängdes i Indien i oroligheter mellan hinduer och muslimer. I Buenos Aires i Argentina dog 85 människor då ett judiskt center sprängdes 1994; av allt att döma låg Iran bakom. I mars 1995 spred den japanska domedagssekten Aum Shinrikiyo giftgas i Tokyos tunnelbana; ”bara” tolv resenärer dog, men över 5 000 förgiftades.
En månad senare dog 168 människor då en amerikan med oklara högeråsikter på egen hand sprängde en federal byggnad i Oklahoma City. Det blodigaste attentatet i Nordirland utfördes i augusti 1998 av Real IRA, ”Verkliga IRA” – en utbrytargrupp ur Irländska republikanska armén, IRA – då en bilbomb i staden Omagh dödade 29 personer och skadade 220.
I Ryssland dödades omkring 300 människor 1999, då hyreshus sprängdes i Moskva och Volgodonsk. Ryska myndigheter lade skulden på tjetjenska terrorister, och sprängningarna bidrog till att det ”andra Tjetjenien-kriget” startade samma år.
Al-Qaida utförde år 2000 en självmordsattack mot den amerikanska jagaren USS Cole i en hamn i Jemen; 17 sjömän dödades. USS Cole hade varit på väg mot Persiska viken för att driva igenom sanktioner mot Irak (i enlighet med vad FN:s säkerhetsråd hade bestämt efter Kuwaitkriget 1991).
Jemenitiska myndigheter ville först inte hjälpa amerikanerna med att utreda attentatet mot USS Cole, men de ändrade sig efter terrorattacken mot USA den 11 september följande år. Jemen hade annars kunnat bli USA:s angreppsmål nummer två efter Afghanistan i det kommande kriget mot terrorismen, eftersom Jemen var ökänt som ett tillhåll för terrorister från olika länder.
al-Qaida i Irak
Våren 2004 hamnade USA-koalitionen i Irak i nya strider med såväl sunniter som shiamuslimer. Dittills okända grupper började ta både irakier och utlänningar som gisslan och sprida videoinspelningar där offren förnedrades, blandat med förment religiösa inslag. En del kidnappade släpptes senare, medan andra dödades. Flera kidnappningar tillskrevs den ovan nämnde Abu Musab al-Zarqawi och hans grupp al-Tawhid wa al-Jihad. Gruppen tycktes dock övergå från kidnappningar till bombdåd och andra typer av attacker då den, någon gång under 2004, anslöt sig till al-Qaida och började kalla sig ”al-Qaida i Irak”.
Som ledare för al-Qaida i Irak tillskrevs al-Zarqawi ansvaret för många av de blodigaste bombattackerna i Irak från 2004. al-Zarqawis förkärlek för att angripa shiamuslimer, som han betraktade som avfällingar, förde honom på kant med andra upproriska grupper och möjligen också med det traditionella al-Qaidas ledning. En del menade nu att al-Qaida i dag i praktiken utgjorde två organisationer – dels det som finns kvar av kretsen kring Usama bin Ladin, vilken troddes gömma sig någonstans i Pakistan, dels al-Zarqawis al-Qaida i Irak.
I al-Qaida i Irak ingår även utlänningar – främst algerier, syrier, jemeniter och sudaneser – som kommit till Irak för att kämpa mot USA-koalitionen. Saudier är en mindre men ekonomiskt betydelsefull grupp. Man tror att utlänningarna i al-Qaida i Irak uppgår till omkring 3 000 man.
Jordanien
Abu Musab al-Zarqawi dömdes flera gånger i sin frånvaro till döden i sitt hemland Jordanien, där han misstänktes ligga bakom flera terrorattacker. Den allvarligaste inträffade i november 2005, då självmordsbombare samtidigt angrep tre hotell i Amman. Trots att det mest var utlänningar som bodde på hotellen var merparten av de 54 dödsoffren jordanier, däribland många gäster på en bröllopsfest. Zaqawi var en av al-Qaidas viktigaste ledare, och han var efterlyst över hela världen. Zarqawi dödades i en bombräd mot en al-Qaidagömma i Irak sommaren 2006.
Istanbul 2004
I november 2004, under fastemånaden ramadan, drabbades Istanbul i Turkiet av fyra större självmordsdåd. Två explosioner inträffade samtidigt utanför varsin synagoga, en drabbade några dagar senare huvudkontoret för en brittiskägd bank och en annan ungefär samtidigt det brittiska konsulatet. Förutom gärningsmännen dog sammanlagt 58 personer, däribland den brittiske generalkonsuln, och 800 skadades. De flesta offren var förbipasserande turkar.
Attackerna sammanföll med ett statsbesök i Storbritannien av USA:s president George W Bush. De sammanföll också tidsmässigt med ett bombdåd i Kirkuk i Irak, riktat mot det kurdiska partiet PUK.
Turkiska myndigheter ansåg att bombningarna i Istanbul hade utförts av eller i samarbete med al-Qaida. Det framkom att de fyra självmordsbombarna, alla från sydöstra Turkiet, hade gjort resor utomlands för att få ”religiös utbildning”. Efter många turer i processen dömdes 2007 sju andra män till livstids fängelse, bland dem en syrier som sades ha planerat och finansierat dåden med hjälp av al-Qaida. Av övriga 74 åtalade, av vilka 26 frikändes från anklagelser om medverkan, var nästan alla turkiska medborgare.
Israel och palestinierna
Den tidigare amerikanske presidenten Bill Clinton lyckades inte under sin tid som president 1993-2001 ro fredsprocessen mellan Israel och palestinierna i hamn. Efter honom ville George W Bush först minska USA:s engagemang i den israelisk-palestinska konflikten, men terrorattacken den 11 september tvingade Bush att tänka om. Amerikanerna tog nya tag i fredsarbetet, till vad nytta det nu kan ha haft.
Direkt efter attacken den 11 september hoppades många israeler att omvärlden skulle få större förståelse för vad de genomled under de palestinska självmordsbombningarna. Israels nya högerregering under Ariel Sharon anslöt sig med eftertryck till president Bushs krig mot terrorismen. Genom att se sin egen konflikt som en del i det större kriget mot terrorismen kunde Israel rättfärdiga hårdhänta åtgärder mot palestinsk terror – som ”riktade attacker” mot palestinska terrorledare eller byggandet av Israels ”säkerhetsbarriär” mot Västbanken.
Mot slutet av Sharons tid som premiärminister 2006 hänvisade dock israelerna inte längre lika ofta till kriget mot den internationella terrorismen. Antalet palestinska självmordsattacker hade då minskat stadigt, efter en kulmen 2002.
För Usama bin Ladin och al-Qaida är den judiska staten Israel ett hatobjekt. Hösten 2002 angreps israeler för första gången direkt av al-Qaida. Typiskt nog skedde attacken inte i Israel, utan det var i Kenya i Östafrika som lokala sympatisörer till al-Qaida angrep israeliska turister.
De palestinska islamiströrelserna Hamas och Palestinska jihad vill liksom al-Qaida utplåna staten Israel. Trots det har de vägrat att samarbeta med al-Qaida. Orsakerna är flera. Palestinierna misstror arabiska och muslimska rörelser som vill utnyttja den palestinska frågan för egna syften. Hamas, som gjort om sig till ett politiskt parti, vet att få av dess väljare är intresserade av att leva i ett sådant samhälle som al-Qaida vill skapa.
Även militanta palestinier brukar vilja ha någorlunda goda förbindelser med USA och Europa. För en del militanta grupper utgör slutligen också Iran och den Iran-stödda Hizbollah-gerillan i Libanon en motvikt till al-Qaida. Under det senaste året har dock Israels, Jordaniens och Egyptens säkerhetstjänster varnat för att al-Qaida försökt infiltrera grupper i Gaza, på Västbanken och även inne i Israel.
Saudiarabien
Saudiarabien har ett speciellt förhållande till al-Qaida. Usama bin Ladin föddes i Saudiarabien 1957, dit hans familj invandrat från Jemen. bin Ladin kom att utvecklas till en stark kritiker av det saudiska kungahuset, som han ansåg levde ett liv som inte stod i enlighet med islam och muslimsk tro. Det saudiska kungahuset är också ifrågasatt av inhemsk opposition. Religionens roll är känslig, eftersom kungahuset tagit på sig rollen som väktare av islams två heligaste platser, Mecka och Medina.
Redan i november 1979, månader efter den islamiska revolutionen i Iran, genomförde några hundra beväpnade män en spektakulär ockupation av Stora moskén i Mecka. Minst 255 människor dödades under fyra dagars strider på moskéområdet. Bakgrunden har aldrig helt klarlagts, men bland ockupanter som senare dömdes och avrättades fanns inte bara saudier utan också egyptier och jemeniter. Iran spred rykten om att USA låg bakom ockupationen.
1987 dog över 400 i sammanstötningar i Mecka mellan iranska pilgrimer och saudisk säkerhetstjänst. Under Kuwaitkriget 1991 tvingades Saudarabien be västvärlden om militär hjälp mot Irak. Efter kriget fick amerikanska soldater stanna kvar i Saudiarabien, vilket ledde till hård kritik från många oppositionella. En av dessa var Usama bin Ladin, som utvisades från sitt hemland 1991.
Spänningarna i Saudiarabien ökade efter terrorattacken mot USA den 11 september 2001, där flera saudier deltog. Saudiarabien lovade USA att samarbeta i kriget mot terrorismen men utan att därför gå med i antiterroralliansen. Efter anfallet mot Irak våren 2003 (se ovan) kom amerikaner och saudier överens om att de amerikanska soldaterna skulle lämna Saudiarabien. Radikala saudiska islamister lät sig dock inte nöjas. 2003 startade den saudiska grenen av al-Qaida en terrorkampanj mot utlänningar i landet, för att ”befria Arabiska halvön från närvaron av otrogna”.
Attentat mot utlänningar
I maj 2003 körde självmordsbombare bilar med sprängämnen in i bostadsområden där utlänningar bodde. 35 människor dödades, däribland nio amerikaner. Några timmar tidigare hade USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell kommit till Riyadh för att samtala, bland annat om en ny fredsplan för israeler och palestinier.
Saudiska medier kritiserade för första gången landets religiösa ledare för att påverka ungdomar i fundamentalistisk riktning. Framåt hösten hade 600 personer gripits, misstänkta för samröre med al-Qaida eller liknande rörelser. Över tusen radikala präster hade förbjudits att predika. Under november attackerades dock ännu ett bostadsområde för utlänningar, denna gång främst libaneser.
Attentaten mot utlänningar fortsatte, och al-Qaida började dessutom mana till angrepp mot den saudiska oljeindustrin. I maj 2004 dödades flera västerlänningar då terrorister försökte angripa petrokemiska anläggningar. I december tog sig inkräktare in i det amerikanska konsulatet i Jidda. I april 2005 slogs radikala islamister och säkerhetsstyrkor i tre dagar nordväst om Riyadh. 14 islamister dödades, däribland en marockansk medlem i al-Qaida som hade planerat bombdådet i Madrid året innan (se ovan).
I februari 2006 avvärjde saudiska säkerhetsstyrkor ett angrepp, troligen från al-Qaida, mot det stora oljeraffinaderiet Abqaiq. Saudiska säkerhetsstyrkor ansåg sig vid denna tid ha ett ganska gott grepp om situationen, även om man förutsåg att nya attacker skulle inträffa.
Nordafrika: Egypten, Algeriet, Marocko
Egypten hör till de länder där de styrande tvingades till en svår politisk balansgång efter USA:s anfall mot Irak. President Mubarak lade skulden för kriget på Saddam Hussein men varnade samtidigt USA för att Irakkriget skulle skapa ”hundra nya bin Ladin”. 2004 och 2005 förekom vid några tillfällen terrorattacker mot israeliska och andra utländska turister i Egypten. Den värsta ägde rum i Sharm el-Shejkh i juli 2005, där över 70 personer dödades, de flesta egyptier.
Algeriet plågades under hela 1990-talet av våld och strider mellan den sittande regeringen och det islamiska partiet FIS som 1992 hindrades av den sittande president Abdelaziz Bouteflika att komma till makten efter att ha segrat i ett demokratiskt parlamentsval. Rörelsen gick då i väpnad kamp mot regeringen, och radikaliserades alltmer. Blodiga överfall mot befolkningen och starkt motvåld från landets militär och polis försatte under 1990-talet landet i en krigsliknande situation.
Vid millennieskiftet hade närmare 100 000 människor dött i konflikten. Ursprunget till FIS väpnade kamp var att partiet berövats sin rätt att styra landet, men de kom att använda terroristiska metoder och utvecklades under slutet av 1990-talet till en fullfjädrad terrororganisation. En utbrytargrupp av hårdföra islamister, GSPC (Groupe salafiste pour la predication et le combat), inledde regelrätta terrorattacker från sina baser i bergen i södra Algeriet. 2007 blev gruppen ”officiellt” en del av al-Qaida och döpte om sig till Al-Qaida i Islamiska Maghreb. Gruppen står idag bakom flera bombdåd i algeriska tätorter, t.ex. en serie bombdåd sommaren 2008 som tog närmare 90 människors liv och skadade hundratals.
I Marockos huvudstad Casablanca utfördes ett samordnat terroristangrepp i maj 2003. Olika platser i centrum sprängdes: ett kuwaitiskägt hotell, en spansk restaurang, ett belgiskt konsulat och ett judiskt kulturcentrum. Tolv självmordsbombare dödades tillsammans med 33 av sina offer. Enligt myndigheterna var gärningsmännen marockaner tillhörande gruppen salafisterna.
Några av gruppens ledare sades ha kämpat tillsammans med Usama bin Ladin i Afghanistan på 1980-talet. Sedan dådet i Casablanca har vissa mindre, misslyckade försök att utföra attacker skett, som i Tanger 2007 då ett internetkafé sprängdes av misstag. Marocko har dock varit relativt förskonat från terroristattacker, vilket främst beror på att extrema grupper inte har lyckats bli tillräckligt välorganiserade och utrustade. Det är främst den marockanska säkerhetstjänstens hårdföra metoder som hållit dessa grupper i schack.
Kopplingen mellan organiserad brottslighet och terrorism har alltid funnits, men är möjligen än starkare idag. Den colombianska terroristlistade vänstergerillan Farc har täta kopplingar till droghandeln i regionen, och finansierar en stor del av sin krigföring på det viset. Grupper som al-Shabaab i Somalia och GSPC i Algeriet livnär sig ofta på smuggling och droghandel i Sahel-området. Sahel är det vidsträckta ökenområde norr om Sahara som sträcker sig från Tchad i väster till Mauretanien och Marocko i öster. Området är till stor del öde och obevakat; gränskontroll är i praktiken omöjlig att sköta. I området rör sig därför kriminella grupper i stort sett obehindrat.
Sydöstasien – Jemaah Islamiah
I Indonesien, Filippinerna och Malaysia har extrema islamister utfört flera attentat efter millennieskiftet. En grupp som antas ha starka band till al-Qaida är Jemaah Islamiah, som har medlemmar i alla dessa länder. Jemaah Islamiah vill skapa en islamistisk stat som ska omfatta Malaysia, Singapore, Indonesien och södra Filippinerna. Gruppen har framför allt varit aktiv i Indonesien, landet med världens största muslimska befolkning. Där gjorde sig Jemaah Islamiah först känt genom att angripa kristna indonesier i de så kallade julaftonsbombningarna år 2000.
Enligt indonesisk säkerhetspolis fick Jemaah Islamiah, efter den 11 september 2001, pengar av al-Qaida för att utföra attentat i Indonesien åren 2002–2005. Khalid Sheik Mohammed, hjärnan bakom attacken mot USA den 11 september, ska själv ha anlitat en kurir för att överlämna pengarna.
I oktober 2002 sprängdes under en och samma dag tre bilbomber på den indonesiska ön Bali. Attentaten var tydligt riktade mot den västerländska turismen på Bali, där invånarna dessutom, till skillnad mot de flesta indonesier, inte är muslimer utan hinduer. En bilbomb sprängdes utanför öns amerikanska konsulat och två i bardistriktet Kuta Beach, där en nattklubb för turister raserades och flera hus sattes i brand. Den slutliga dödssiffran stannade vid 202, varav 88 australier, 38 indonesier, 23 britter, sju amerikaner och sex svenskar. Flera av dem som senare greps för att ha medverkat i bombningarna var medlemmar i Jemaah Islamiah.
2003 och 2004 utförde Jemaah Islamiah attacker i Indonesiens huvudstad Jakarta som krävde sammanlagt 21 liv. I oktober 2005 drabbades Bali av nya terrordåd. 20 personer dödades när tre självmordsbombare utlöste sprängladdningar i turiststråken. Åter riktades misstankar mot Jemaah Islamiah. 2005 sprängdes en färja i Filippinerna med över 100 döda som resultat. Den islamistiska gruppen Abu Sayyaf, som har sin bas på ön Jolo i Filippinerna, tog på sig ansvaret.