Foto: Jimmie Andersson/Försvarsmakten

Vad är ett hot?

Text av Johan Eriksson, Utrikespolitiska institutet. Eventuella åsikter i texten är författarens egna.

För många är krig det kanske mest hotfulla som finns. Men inte för alla. Krig kan också ses som en befrielse, som stärkande av nationens moral eller som en välkommen expansion av riket.

Krig och våld har för många en stark attraktionskraft, vilket alla som spelar våldsamma dataspel måste erkänna. Även många som ser krigsreportage på TV gör det med en skräckblandad förtjusning. Nyhetsmedier drivs ofta av hotbilder. Det skrämmande och hotfulla lockar mer än det vardagliga och rofyllda.

Hotbilderna varierar

Reaktioner på våldsverkare är ofta polariserande. Föreställningar om ”vi mot dem” blir starkare. Vissa reagerar med avsky och fördömer dåd i termer av terrorism eller ondskefulla angrepp mot oskyldiga, särskilt om dåden utförts av gruppen man inte identifierar sig med. Andra reagerar med acceptans eller till och med sympati inför användandet av våld, ofta beroende på de mål och värden våldsverkarna uppfattas stå bakom.

Konsekvenserna för de som drabbas av våld må vara desamma – lidande och död – men huruvida detta uppfattas som fasansfullt, som ett ”nödvändigt ont” eller som något värt att hylla beror på föreställningar om identitet, grundläggande värden och politiska mål.

När amerikanska specialtrupper dödade ledaren för terroristnätverket Al Quaeda, uppfattades det i väst som en stor framgång i det ”globala kriget mot terrorismen”. För radikala islamister var detta tvärtom en stor förlust, och de har bl.a. i skepnad av ”Islamiska staten” i Irak och Syrien samt ”Boko Haram” i Nigeria själva genomfört omfattande våldshandlingar, inte bara i form av väpnade angrepp för att erövra territorium, utan också genom omfattande avrättningar, våldtäkter, tortyr och förslavande av icke-stridande – inklusive kvinnor och barn.

En hotbild som är synnerligen omstridd gäller kärnkraft. Varje större kärnkraftskatastrof – Harrisburg 1979, Chernobyl 1986 och Fukushima 2011 – har väckt liv i debatten om kärnkraftens farlighet och vara eller icke vara. Vad konsekvenserna av kärnkraftshaverier egentligen är, liksom hur sannolika de är, råder det fortfarande delade meningar om. Men katastrofer tenderar att öppna vägen för reglering och tuffa åtgärder. Kärnkraftskatastrofen i Fukushima fick exempelvis Tyskland att beslut om total avveckling av kärnkraft.

Ett annat exempel på en omstridd hotbild är ”svininfluensan” (H1N1) – en pandemi som slog till under 2009 – har fått enorm medial och politisk uppmärksamhet, och i bl.a. Sverige iscensattes ett vaccinationsprogram för hela befolkningen. Hotbilden – hur farligt viruset egentligen är och vilka de sociala och ekonomiska konsekvenserna har emellertid varit föremål för debatt. Det visade sig också att vaccinet i sig inte var ofarligt, eftersom det orsakade narkolepsi hos ett hundratal framförallt unga människor.

Och oavsett om pandemiexperter är mer eller mindre överens om hur pandemin ska graderas i termer av farlighet, så reagerar människor väldigt olika inför de hotbilder som målas upp. Generellt sett är det vanligare att människor reagerar i form av ”detta drabbar inte mig” än att panik utbryter. De faktiska konsekvenserna av exempelvis en epidemi – att en viss procent människor blir allvarligt sjuka eller dör – har inget omedelbart samband med hur människor uppfattar hotbilden.

I det kommunistiska Sovjetunionen uppfattades ”västerländsk kultur” inte bara som dekadent utan även som ett direkt hot mot det sovjetiska folkets identitet och lojalitet inför staten. På liknande sätt uppfattades sovjetkommunismen som ett hot mot den västerländska demokratin. Faktum är att samma förakt för västerländsk kultur - inklusive den liberala synen på bland annat sexualitet, fri konst och fri press inklusive rätten att öppet kritisera och förlöjliga regimen – uppfattas som ett allvarligt hot i den nya auktoritära och västfientliga regeringspolitik som de senaste åren återkommit i Ryssland.

Nelson Mandela uppfattades av omvärlden som en frihetskämpe, medan den sydafrikanska apartheidregimen såg honom som en terroristledare. Till och med döden kan under vissa omständigheter uppfattas som en befrielse snarare än som ett hot, exempelvis om man lider svårt av en obotlig sjukdom.

Även om det man ser som hotande faktiskt är sant, till exempel att en fientlig armé verkligen förbereder en invasion av ditt land, så kan det uppfattas antingen som något bra eller som något dåligt. Krig, epidemier, elavbrott, väpnade rån, rasistiska angrepp, radioaktiva utsläpp och mycket annat kan, oavsett om de är verkliga eller inbillade, tolkas och värderas på många olika sätt.

Politiskt ansvar

Hotbilder talar inte för sig själva. Om en hotbild ska uppmärksammas i politik och media krävs pådrivande aktörer som till exempel politiker, journalister, experter eller forskare. Att klimatförändringarna kommit upp på den globala dagordningen som ett allvarligt globalt överlevnadshot har inte skett av sig självt, utan är ett resultat av klimatforskares aktiva kampanjer för att påverka politiker världen, över, inte minst via FNs klimatpanel IPCC.

Många hotbilder kan både motverkas och överdrivas av psykologiska och politiska skäl. Människor fruktar det okända mer än det kända. Skräcken är som störst när man anar något men inte säkert vet vad det är – ljudet av steg bakom dörren, eller en konstig knöl i bröstet. Sådan osäker information kan få vissa människor att skrika till av rädsla, medan andra ignorerar den i ovisshet om hur den ska tolkas och vad man i så fall ska göra.

Att i politiska sammanhang ta en hotbild på allvar kan vara mycket impopulärt. Beslutsfattare kan ibland vara mer rädda för de politiska konsekvenserna av att lyfta fram en hotbild än av hotet i sig.

Fega politiker kan tveka inför att fördöma tvångsäktenskap eller så kallade ”hedersmord” eftersom de är rädda för att väcka vilseledande kritik om främlingsfientlighet. Likaså kan de tveka inför att tvinga människor som drabbats av ett mycket smittsamt virus, som exempelvis smittkoppor, i karantän.

De politiska konsekvenserna av att lyfta fram hotbilder behöver inte bara göra beslutsfattare tveksamma, utan kan till och med få dem att försöka dölja en allvarlig fara.

Debatter om hotbilder leder ofta till såväl överdrifter som underdrifter. För att undvika detta krävs inte bara fakta kring hotbilders sannolikheter och konsekvenser, utan också en kritisk diskussion om bakomliggande psykologiska mekanismer och politiska motiv.

Om du vill du veta mer om hotbilder och hur de används i politik och samhällsdebatt så kan du läsa Johan Erikssons bok Kampen om hotbilden: rutin och drama i svensk säkerhetspolitik (Santérus förlag, 2004).