I Afghanistan finns många olika folk, klaner och religiösa riktningar, och det har alltid varit svårt att styra landet som en sammanhållen stat. De krig och konflikter som utspelats sedan 1978 har splittrat landet ytterligare, och någon hållbar jämvikt mellan alla olika grupper har ännu inte uppnåtts.
I över 4 000 år har Afghanistan, ett land med öknar och otillgängliga bergskedjor, varit en korsväg för folkvandringar, erövringståg och handel mellan västra, södra och centrala Asien. Många främlingar stannade kvar i landet, och dagens befolkning är därför en etnisk och språklig mosaik av folkgrupper med skilda sedvänjor.
Pashtuner största folkgruppen
Den största folkgruppen, pashtunerna, har oftast dominerat centralregeringen. Deras traditionella hemland är söder, väster och öster om de högsta bergsmassiven, Hindukush, och de utgör omkring 40 procent av befolkningen. De talar det indo-europeiska språket pashto. Pashtuner bor också i nordvästra Pakistan.
En fjärdedel av afghanerna är tadzjiker, som bor norr om Kabul och i nordväst. Deras språk är dari, också kallat afghansk persiska. I norr finns också uzbeker, turkmener och kirgizer, folk som talar turkiska språk och även finns i angränsande länder. Hazarerna är ett mongoliskt folk som bor i det centrala höglandet. Därutöver finns ett stort antal mindre folkgrupper.
Nästan alla afghaner är muslimer och 85 procent tillhör den sunnimuslimska riktningen. Pashtunerna är i regel sunniter, medan hazarerna och en del av tadzjikerna är shiamuslimer (shi’iter).
Den stränga tolkning av islam som talibanerna (som grep makten under 1990-talet) bekänner sig till har rötter inte bara i Koranen utan också i ålderdomliga pashtunska traditioner. Tadzjikerna har inte samma traditioner, och tadzjikiska kvinnor har i regel inte använt burka, den heltäckande dräkt med en liten galleröppning för ögonen som talibanerna försökte påtvinga alla afghanska kvinnor. Bland de shi’itiska hazarerna är kvinnornas ställning också något bättre.
I alla folkgrupper är familjens betydelse central, och familjerna tillhör olika klaner med egna hövdingar som periodvis har kunnat styra sina hemregioner utan yttre inblandning. Det har därför alltid varit svårt att göra Afghanistan till en sammanhållen stat, och det var först mot slutet av 1800-talet landet fick en någorlunda fungerande centralregering.
Genom att försöka åstadkomma något slags jämvikt mellan de olika grupperna kunde regeringen i Kabul hjälpligt hålla ihop landet i närmare hundra år, men det existerande samarbetet slogs sönder när prosovjetiska politiker grep makten i slutet av 1970-talet. Sedan dess har landet varit svårt splittrat.
Många på flykt
De senaste årtiondenas ständiga krig har drivit miljontals afghaner på flykt inom landet eller över gränsen till grannländerna, främst Pakistan och Iran. Under kriget mot den sovjetiska ockupationen 1979-1989 beräknas sex miljoner afghaner ha flytt utomlands. Ett par miljoner återvände i början av 1990-talet, men många flydde på nytt under inbördeskriget och talibanernas styre.
FN:s flyktingorgan UNHCR rapporterade 2010 att över fem miljoner afghaner hade återvänt från Iran och Pakistan efter 2002 men att drygt tre miljoner registrerade flyktingar ännu var kvar i grannländerna.
Osäkerheten är stor beträffande antalet invånare i landet eftersom ingen folkräkning kunnat genomföras på flera decennier. Regeringen uppskattade 2009 att befolkningen uppgick till 23,5 miljoner medan FN beräknade att antalet invånare var drygt 28 miljoner.
Historia före 1979
Den persiska dynasti som styrde över det område som idag är Afghanistan besegrades omkring år 330 f Kr av Alexander den store, och den region som då kallades Aryana (Ariernas land) blev under en kort tid en provins i erövrarens stora rike.
Efter några hundra år med buddistiska och hinduiska kungariken kom de arabiska arméerna på 600-talet e Kr och med dem islam. Omkring år 1000 skapade turkarna ett stort rike där Afghanistan ingick. Efter ännu ett par kortlivade kungariken följde mongolernas invasion omkring år 1220.
Under 1500- och 1600-talet stred mogulriket i Indien och safavid-dynastin i Persien om Afghanistan och kontrollerade olika delar av landet. En pashtunsk hövding, Ahmed Shah, som vunnit en hög post i persernas armé, installerade sig i staden Kandahar där klanhövdingar år 1747 utropade honom till kung. Han räknas som den afghanska statens grundare, och hans rike växte in i Indien och norra Persien. När sonen och efterträdaren Timur Shah dog 1793 splittrades det afghanska riket.
På 1800-talet konkurrerade Storbritannien och Ryssland om inflytande i den här delen av Asien (”The Great Game”), men afghanerna gjorde hårdnackat motstånd mot utländskt herravälde. Efter två krig mot afghanerna gav britterna upp tanken på att ta direkt kontroll över landet och drog sig tillbaka sedan de 1880 placerat Abdur Rahman, medlem av den tidigare härskarfamiljen, som emir av Afghanistan.
Britterna kunde behålla inflytande över utrikespolitiken och betraktade Afghanistan som en buffertstat mot det ryska imperiet. Landet fick vid den här tiden i stort sett sina nuvarande gränser, bland annat med den smala Wakhan-korridoren i nordost vars syfte var att skilja av ryssarna från det brittiska imperiet i Indien.
Abdur Rahman Khans sonson Amanullah utlöste ett kortvarigt krig 1919 mot britterna för att bli av med deras fortsatta inflytande, och i ett fredsavtal erkändes Afghanistans fulla oberoende. Amanullah ville modernisera landet, men hans försök att tvinga männen att bära västerländska kläder och avskaffa kvinnornas heltäckande burka bidrog till att konservativa religiösa och etniska ledare anstiftade uppror. Amanullah tvingades fly utomlands 1929 och en släkting, Mohammad Zahir Shah, blev kung 1933.
Den nye kungen försökte försiktigt modernisera landet och driva en alliansfri utrikespolitik. Utvecklingen påskyndades när kungens kusin Mohammed Daoud blev premiärminister 1953, och en modern armé byggdes upp främst med sovjetisk hjälp.
Förbindelserna med Pakistan försämrades när Daoud krävde självstyre för de pashtunska klanfolken i nordväst. 1963 avsattes Daoud av kungen men tio år senare tog han makten i en kupp, störtade kungen och utropade sig till president.
Daouds alltmer diktatoriska metoder gav honom många fiender. 1978 mördades han i en blodig militärkupp som förde det afghanska kommunistpartiet till makten under ledning av Nur Muhammed Taraki.
Tarakis radikala regim ville snabbt modernisera Afghanistan i socialistisk riktning genom att bland annat förändra jordbruket och utbildningsväsendet och ge kvinnorna en bättre ställning. Det väckte konservativa klanledares och muslimska prästers vrede och snart utbröt revolter på olika håll i landet.
Också det styrande kommunistpartiet var djupt splittrat och medlemmar av en mer sovjetvänlig fraktion rensades ut. Hösten 1979 störtades Taraki och mördades av sin premiärminister Hafizullah Amin. Därefter ökade motsättningarna ytterligare.
Av rädsla för att den kommunistiska regimen skulle falla och att ett islamiskt prästvälde av samma typ som i Iran skulle införas i Afghanistan beslöt den sovjetiska ledningen att ingripa.
Sovjetunionens ockupation 1979-1989
De sovjetiska styrkorna trängde in i Afghanistan vid jultid 1979. Hafizullah Amin dödades och Babrak Karmal, ledare för kommunistpartiets prosovjetiska fraktion, blev president. Men den sovjetiska insatsen i Afghanistan blev inte någon snabb aktion för att återställa ordningen. Runt om i landet grep olika afghanska grupper till vapen i islams namn mot inkräktarna, och de fick snart hjälp från utlandet.
Främst var det USA, Pakistan och Saudiarabien som hjälpte de islamiska motståndskämparna, mujahedin, med pengar och vapen, men det kom också bistånd från privatpersoner och organisationer i andra länder. Dessutom strömmade tusentals unga frivilliga till från andra muslimska länder för att slåss på sina trosbröders sida. Konflikten blev både en avgörande kraftmätning i det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen och den första samlande frågan i modern tid för radikala islamister i den muslimska världen.
Kriget blev utdraget, blodigt och långt mer påfrestande än sovjetledarna hade räknat med. Trots att ockupationsstyrkan svällde till över 110 000 man kunde den – och den afghanska regeringsarmén med 50 000 man – inte få bukt med de islamiska motståndsgrupperna, som opererade i sina egna hemtrakter och ständigt utsatte de sovjetiska soldaterna för bakhåll och sprängattentat.
Mujahedin-styrkorna fick också alltmer avancerade vapen, bland annat så kallade Stingerrobotar som sköt ned flera sovjetiska flygplan och helikoptrar. Kriget i Afghanistan blev en allt tyngre politisk börda för Sovjetunionen.
Omvärlden fördömde ockupationen, och även på hemmaplan växte motviljan mot att unga ryssar skulle offra livet i främmande land för en svårbegriplig sak.
För Afghanistans civilbefolkning innebar kriget en enorm förödelse och ett stort lidande. Över en miljon människor beräknas ha dött, flera miljoner andra måste fly och jordbruk blev nästan omöjligt att bedriva när minor låg gömda överallt, skördar brändes, byar bombades och gamla bevattningssystem förstördes. Den sovjetstödda regimen i Kabul blev alltmer isolerad, samtidigt som motståndsrörelsen hela tiden värvade nya anhängare.
Kampen mot ockupationen fördes från början av en mängd olika grupper med rötter i skilda folkgrupper, men efterhand utkristalliserades sju större sunnimuslimska grupper som alla hade Pakistan som bas för sina operationer. De viktigaste ledarna var den pashtunske krigsherren Gulbuddin Hekmatyar samt tadzjikerna Burhanuddin Rabbani och den legendariske befälhavaren Ahmed Shah Massoud (”lejonet av Panjshir”). Det fanns dessutom ett antal shiamuslimska väpnade grupper som opererade från Iran.
När Michail Gorbatjov hade blivit ledare i Sovjetunionen byttes Karmal 1986 ut mot Mohammad Najibullah Ahmedzai. Han skulle försöka dämpa missnöjet med den föregående regimens reformprogram, men motståndet fortsatte.
1988 nåddes efter några års förhandlingar genom FN-medling en överenskommelse om sovjetiskt uttåg ur Afghanistan. USA och Sovjetunionen skulle gemensamt garantera landets oberoende och flyktingarna skulle få återvända. De sista sovjetiska soldaterna lämnade landet i februari 1989.
Inbördeskriget 1989-1996
Det sovjetiska uttåget medförde inte fred i Afghanistan, trots att mujahedin erbjöds att dela makten och ingå i regeringen. Gerillan fortsatte att bekämpa Najibullah-regimen i Kabul, samtidigt som deras interna motsättningar blev allt tydligare.
När styrkor under den uzbekiske generalen Rashid Dostum, som tidigare hade stött Najibullah, slog sig ihop med Massouds tadzjikiska förband i nordost och erövrade staden Mazar-i-Sharif var regimens öde beseglat. Najibullah avgick 1992. I stället skulle en islamisk samlingsregering bestående av de sju stora motståndsgrupperna styra landet. Pashtunen Sibghatullah Mojaddedi blev tillförordnad president men efterträddes snart av tadzjiken Burhanuddin Rabbani.
Parterna i sjupartsalliansen kunde inte komma överens, och snart var inbördeskriget i full gång. Det blev om möjligt ännu mer förödande än kriget mot sovjetockupationen. Hela landet föll samman. Eftersom flera grupper fått tillgång till mängder av tunga sovjetiska vapen från övergivna arméförläggningar och ända till 1991 fått avancerade vapen från USA kunde de skjuta sönder Kabul och andra städer i sina inbördes uppgörelser om makten. Särskilt beryktade för sin hänsynslöshet blev krigsherrarna Hekmatyar och Dostum.
Befolkningen var utmattad av åratals krig. När en ny väpnad rörelse som kallades talibanerna 1994 helt oväntat dök upp i söder möttes den av starkt gensvar från krigströtta landsmän på den pashtunska landsbygden
Talib är ett arabiskt ord som betyder ”den som söker religiös kunskap” och de flesta talibanerna var unga koranstuderande från flyktinglägren i Pakistan. Det var nu inte hela sanningen – deras ledare Mohammad Omar var en medelålders mulla, det vill säga en muslimsk präst, från trakten av Kandahar och han stöddes av andra extremt konservativa pashtuner. Han hade också starka band till den islamiska rörelsen Jamiat-e Ulema-i Pakistan.
Talibanrörelsen, som i hemlighet stöddes av den militära pakistanska säkerhetstjänsten ISI, växte snabbt och den ene krigsherren efter den andre fann för gott att ansluta sig till den. De militära framgångarna kom slag i slag. Talibanerna erövrade Kandahar, sedan Herat och 1996 Kabul. Den gamla regeringen under Rabbani flydde och talibanerna installerade sig som Afghanistans nya herrar.
Talibanernas välde 1996-2001
Talibanerna upprättade en extremt konservativ regim som krävde blind underkastelse under de lagar och regler de uppställde. Allt som verkade västerländskt och syndigt förbjöds – populärmusik, TV och fotboll till exempel. Män måste låta skägget växa och kvinnor måste helt och hållet dölja sig från hjässan till fötterna under den traditionella burkan. Kvinnor förbjöds också att arbeta utanför hemmet och flickor fick inte gå i skolan.
Grymma kroppsstraff infördes för alla möjliga förseelser – tjuvar kunde få händer eller fötter avhuggna, otrogna kvinnor kunde stenas och så vidare. Talibanerna ansåg själva att reglerna skulle göra Afghanistan till ett rent islamiskt samhälle, men det var i många fall snarare ålderdomliga pashtunska sedvänjor från landsbygden än islamiska lagar de införde.
Den välutbildade medelklassen i städer som Kabul uppfattade talibanstyret som ett återfall i reaktionära mönster från medeltiden. På den pashtunska landsbygden hälsades det däremot av många som en lättnad efter alla år av krig.
Talibanerna fick aldrig kontroll över hela Afghanistan. I en liten del av bergen i norr hade olika anti-talibanska grupper slutit sig samman i det som kom att kallas Norra alliansen. Tadzjikiska och uzbekiska styrkor under befäl av Ahmed Shah Massoud och Rashid Dostum bekämpade talibanerna i ett gerillakrig.
Mellan shiiterna och talibanerna rådde också stark fiendskap. När talibanerna återtog staden Mazar-i-Sharif 1998 anställde de massaker på flera tusen shiitiska hazarer.
Efterhand växte också omvärldens motvilja mot det reaktionära styret i Afghanistan. Mycket få länder hade erkänt regimen diplomatiskt – Pakistan, Saudiarabien och Förenade arabemiraten. Iran var upprört över talibanernas förföljelser av hazarerna. I USA och Västeuropa växte opinionen mot talibanernas kvinnoförtryck. Ryssland understödde Norra alliansen och sin forne fiende Massoud för att hindra spridning av talibanernas extrema form av islam till de före detta sovjetrepublikerna i Centralasien.
En fristad för al-Qaida
Talibanerna blev alltmer isolerade. Till det bidrog att flertalet av dem var ganska okunniga om omvärlden och ytterst misstrogna mot allt som verkade ”ogudaktigt”. Till slut var deras enda vänner Pakistan samt den saudiske miljonären Usama bin Ladin och hans terrornätverk al-Qaida.
Usama bin Ladin hade hjälpt till att rekrytera unga muslimska frivilliga till kampen mot den sovjetiska ockupationen på 1980-talet. Många av dessa krigsveteraner, de så kallade ”afghanaraberna”, bildade sedan kärnan i al-Qaida.
Genom sitt oförsonliga hat mot allt västerländskt och mot den saudiska regimens nära förbindelser med USA gjorde Usama bin Ladin sig omöjlig i sitt hemland och hamnade efter en del kringflackande hos talibanerna i Afghanistan. Där fortsatte han att bygga upp al-Qaida och att utbilda muslimska fanatiker som ville bedriva kamp mot det ogudaktiga västerlandet genom terrordåd.
FN-sanktioner
När USA pekade ut al-Qaida och Usama bin Ladin som ytterst ansvariga för sprängattentat mot de amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania 1998 hamnade talibanerna i ett dilemma. De var beroende av Usama bin Ladins ekonomiska stöd, men genom att ge honom beskydd blev de själva utpekade som medskyldiga till internationell terrorism.
Som straff för att talibanerna skyddade bin Ladin bombade USA 1998 mål i Afghanistan där man misstänkte att al-Qaida hade utbildningsläger. Året därpå införde FN ekonomiska sanktioner mot Afghanistan.
Sanktionerna bidrog till att förvärra det redan svåra försörjningsläget i Afghanistan. Svår torka flera år i rad gjorde situationen än värre. Svältande människor måste lämna landsbygden och söka sig till flyktingläger.
11 september 2001
Den 9 september 2001 mördades Norra alliansens ledare Ahmed Shah Massoud av två självmordsbombare. När tre flygplan två dagar senare flögs in i World Trade Center och Pentagon i USA och orsakade cirka 3 000 människors död riktades misstankarna nästan omedelbart mot Usama bin Ladin och hans al-Qaida. USA begärde bin Ladin utlämnad, men talibanerna vägrade.
Med FNs samtycke inledde amerikanska och brittiska flygplan i oktober 2001 bombanfall mot Afghanistan. Tack vare USA-alliansens flygunderstöd kunde Norra alliansen i november snabbt trasa sönder talibanernas frontlinje och driva dem på flykt. Stora styrkor kapitulerade, andra bara slängde sina vapen och begav sig hem till sina byar. Många lokala krigsherrar bytte också sida när de såg vem som höll på att vinna.
Efter några veckor var mulla Omar och hans regering utdrivna ur Kabul. I slutet av november landsatte USA marinkårssoldater nära Kandahar i söder, och efter ett par veckors strider var talibanväldet slut. Däremot lyckades inte den USA-ledda alliansen, kallad Operation Enduring Freedom (OEF), tillfångata vare sig Usama bin Ladin eller mulla Omar. De och en del av deras trogna jagades i de svårtillgängliga Tora Bora-bergen i öster, men de antogs ha flytt till Pakistan där de kunde gömma sig i de mer eller mindre laglösa gränsregionerna. En del talibanförband fanns också kvar i bergsområden i södra Afghanistan.
Nystart med problem
I december 2001 hade FN samlat afghaner från olika riktningar och folkgrupper till ett möte i Bonn i Tyskland för att tillsätta en provisorisk regering. Till ny ledare utsågs Hamid Karzai, en välutbildad pashtunsk klanledare med gott anseende hemma och i USA, där han vistats och skaffat sig politiskt stöd. Karzai hade också goda relationer till exkung Zahir Shah, som våren 2002 återvände till sitt hemland efter många års landsflykt. Den åldrande kungen hade dock inga politiska ambitioner utan kom tillbaka som privatperson och möttes med respekt av sina landsmän.
Från över 60 länder och internationella organisationer utlovades ett omfattande bistånd. Efter mer än tjugo år av krig och konflikter var förödelsen i Afghanistan nästan fullständig inom alla områden, och de flesta afghanerna led svår brist på mat, bostäder, sjukvård och utbildning.
Sommaren 2002 hölls en så kallad loya jirga, en traditionell afghansk rådsförsamling med cirka 1 600 delegater från landets alla provinser, i Kabul för att återupprätta en förvaltning för hela landet. Hamid Karzai valdes till interimspresident, och trots stora motsättningar godkände församlingen den övergångsregering som Karzai hade föreslagit med deltagare från de största etniska grupperna.
Ny författning och val
En ny författning för Afghanistan stadfästes i början av 2004 av en ny loya jirga. Den inrättade ett system med stark presidentmakt, ett parlament med två kammare och självständiga domstolar. Grundlagen slår fast att kvinnor och män har samma rättigheter och den ger skydd åt språkliga och religiösa minoriteter.
Författningen banade väg för landets första presidentval någonsin i oktober samma år. Sju medborgare av tio beräknades ha röstat, de flesta på en kandidat från deras egen folkgrupp. Pashtunen Karzai vann med drygt 55 procent av rösterna. Tvåa kom tadzjiken Yunus Qanooni med 16 procent, trea blev hazaren Mohammed Mohaqeq med 11,6 procent och fyra uzbeken Rashid Dostum med 10 procent av rösterna. Presidenten valdes för en mandatperiod på fem år.
Det första valet till parlamentets underhus och provinsernas församlingar hölls i september 2005. Vid denna tid hade våldet ökat med attacker från talibaner och andra grupper, vilket delvis störde valkampanjen. Inga politiska partier fick delta i valet men de invalda motsvarade rätt väl folkgruppernas inbördes storlek. Bland ledamöterna återfanns också tidigare krigsherrar och avhoppade talibaner. Ett 60-tal kvinnor valdes in med hjälp av kvotering.
Internationell fredsstyrka
Regeringen i Kabul har aldrig fått kontroll över hela landet. I de flesta provinserna hade lokala krigsherrar tagit över efter talibanernas fall och många utnämnde sig själva till ”guvernörer”. De flesta vägrade att avväpna sina milisstyrkor och strider förekom mellan rivaliserande krigsherrar.
De första åren efter 2002 behärskade Karzais regering i stort sett bara huvudstaden, och när Karzai vid ett par tillfällen reste ut i landet utsattes han för mordförsök. Han måste ständigt omge sig med amerikanska soldater som livvakter.
En fredsstyrka med FN-mandat, International Security Assistance Force (ISAF), hade redan kring nyåret 2002 sänts till Kabul för att skydda den provisoriska regeringen och upprätthålla ordningen. En grupp svenska soldater ingick redan från starten i styrkan. Högsta befälet för ISAF tilldelades NATO i augusti 2003.
Sedan FN gett ISAF mandat att utökas och stationeras även utanför Kabul sattes några baser under 2004 upp i landets relativt lugna norra del. Soldaterna samverkade i mindre enheter med bland annat biståndsorganisationer i s k rekonstruktionsgrupper för provinserna (PRT) som bistår med återuppbyggnaden, hjälper lokala ledare att skapa en fungerande civilförvaltning mm. Sveriges trupp – cirka 500 man sedan hösten 2009 – har ansvaret för PRT i fyra provinser med bas i Mazar-i-Sharif. Under 2005 öppnades ISAF/PRT-baser även i västra Afghanistan.
Talibanernas återkomst
Det väpnade motståndet hade upphört bara en kortare period efter talibanernas nederlag, och redan under 2002 förekom attacker mot den nya regeringen, de utländska styrkorna och biståndsarbetare. En del av angreppen utfördes av krigsherren och den tidigare premiärministern Gulbuddin Hekmatyar, som hade förklarat ”heligt krig” mot USA.
Den USA-ledda alliansen, OEF, har bara haft begränsade framgångar i jakten på ledande talibaner och utländska ”jihadister” i kretsen kring al-Qaida. Omkring 15 stater har deltagit i OEF, men de allra flesta soldaterna kommer från USA.
Den amerikanska ledningen har kritiserats för att ha varit mer inriktad på militära än politiska och sociala lösningar i Afghanistan. Vid flera tillfällen har USA:s flyg anfallit ”misstänkta talibaner”, vilket orsakat många dödsfall bland civila afghaner och materiell förödelse. Upprepade gånger har president Karzai offentligt kritiserat sina allierade USA och NATO efter sådana attacker, som bara ökade afghanernas traditionella motvilja mot både centralregeringen och den utländska närvaron.
Afghanerna, särskilt på landsbygden, upplevde inte några större förbättringar under de första åren med en demokratiskt vald regering. I de religiöst konservativa provinserna i söder och sydost kunde allt fler talibaner, som återvänt från Pakistan, röra sig tämligen fritt och vinna nya anhängare – även om byborna i många fall även lockades med pengar eller utsattes för hot.
Kan opiumodlingen stoppas?
Den lönsamma odlingen av opiumvallmo mer än fördubblades efter talibanregimens fall, och Afghanistan svarar idag för cirka 90 procent av världens opium. Efter en topp 2007 skedde dock en nedgång enligt FNs årliga rapporter. Odlingsarealen minskade 2009 med 22 procent och opiumproduktionen med 10 procent jämfört med året innan. Under 2011 ökade produktionen på nytt, sannolikt mest beroende på högre priser på världsmarknaden.
Över hälften av odlingen sker i Helmand-provinsen i söder medan sex andra provinser svarar för resten. Samtidigt har även den traditionella odlingen av cannabis ökat.
Olika försök att förmå bönderna att odla andra grödor har bara haft begränsad framgång. I de områden där talibanerna, vissa krigsherrar eller kriminella grupper kan röra sig tämligen fritt har verksamheten blivit en stor bransch med heroinlaboratorier, marknadsplatser för narkotika och en omfattande smuggling ut ur landet.
Talibaner har ofta rollen som vakter för att skydda odlare och smugglare och får i utbyte en skatt på handeln, kontanter och insmugglade vapen. Inom landets poliskår frodas korruption, och många lokala polismän och regeringstjänstemän får betalt för att hålla tyst.
För president Karzai och NATO-styrkan är narkotikan ett svårt dilemma. Om odlingarna skulle förstöras med flygbesprutning blir regeringen ännu mer impopulär ute i landet och kan förlora stöd inte bara från bönder utan också från lokala hövdingar som tjänar pengar på handeln samtidigt som de själva sitter i ministerier eller parlamentet. Flera experter anser att odlingen inte kan stoppas förrän det väpnade motståndet är brutet och utvecklingen av landsbygden kommit igång på allvar.
Allt starkare motstånd i söder
I provinserna i söder och öster blev det under 2006 allt mer uppenbart att konflikten skulle bli svår och långvarig. Talibanerna hade etablerat en stark närvaro och genomförde raketbeskjutningar och regelrätta militära anfall mot regeringsarmén och de utländska trupperna. Efter mönster från Irak började talibanerna och de utländska ”jihadisterna” utföra allt fler självmordsattentat, vilket ofta drabbade civilbefolkningen. Även anställda inom FN och internationella hjälporganisationer som Röda korset råkade ut för mord och väpnade överfall.
Under 2006 fullbordade NATO utbyggnaden av ISAF/PRT-baser i de södra och östra provinserna och övertog huvudansvaret för den militära insatsen i dessa områden från USA-alliansen OEF. Över hälften av USA-soldaterna ställdes under ISAF/NATO-befäl, medan det reducerade OEF bland annat gav flygunderstöd åt andra förband och fortsatte ”jakten på al-Qaida” på båda sidor av gränsen mot Pakistan.
Tidigare förhoppningar i USA på att kunna börja ta hem en del av styrkorna vändes i sin motsats och förstärkningar sändes till Afghanistan. USA inledde en övertalningskampanj för att förmå också övriga NATO-länder att sända fler soldater.
Under andra halvan av 00-talet ökade den utländska närvaron stadigt. Bara under två år – från sommaren 2008 till juni 2010 - växte ISAF-styrkan från cirka 53 000 till nästan 120 000 man. USA:s insats i ISAF ökade från cirka 17 000 till 78 000 man. Alliansen OEF uppgick till minst 20 000 man.
I ISAF-styrkan i söder, som har dragits in i allt hårdare strider, ingår soldater från USA, Storbritannien, Kanada och Danmark. Nederländerna tog hem sitt förband 2010. ISAF/PRT-baserna utgör nästan isolerade öar i en farlig omgivning, och varje patrulluppdrag eller sjukvårdsbesök i avlägsna byar innebär en avsevärd risk.
Fortsatt svag regering
Afghanernas missnöje med president Karzai och regeringen har ökat för varje år, och till stor del är orsaken bristande samordning och felsatsningar i insatserna från omvärlden. Trots miljarder dollar i bistånd har folket sällan upplevt några avgörande framsteg – avsevärda delar av biståndet har förskingrats av korrupta makthavare i Kabul och provinserna.
Det råder stor brist inom administrationen på välutbildade och hederliga medarbetare, och regeringen samarbetar öppet med en del lokala ledare som tidigare begått krigsförbrytelser.
Som en positiv utveckling sågs dock det faktum att FN i början av 2008 beslöt att stärka sitt engagemang i Afghanistan. En norsk diplomat, Kai Eide, utnämndes till särskild FN-representant, och avsikten med uppdraget var bland annat att samordna det internationella stödet till landet för att göra det mer effektivt samt att hjälpa regeringen att bygga upp starkare institutioner. Framgångarna blev dock begränsade; bl a innebar säkerhetsläget att FN bara kunde nå drygt halva landet med biståndsinsatser.
Omstritt presidentval
Sedan länge hade även NATO-länderna varit missnöjda med Karzairegeringens ineffektivitet och korruption, och USA:s nye president Barack Obama kritiserade offentligt den omfattande korruptionen bara två månader efter sitt tillträde i januari 2009. Det var ingen hemlighet att flera ledare i NATO-länderna gärna sett att Karzai förlorade det presidentval som hölls i augusti 2009. Hans främste rival, tadzjiken och den tidigare utrikesministern Abdullah Abdullah, sågs som en starkare och mindre belastad ledare.
Regeringens, och Karzais, anseende försämrades ytterligare efter valets första omgång, då flera hundra klagomål mot grovt valfusk lämnades in till valövervakarna. En FN-stödd valkommission underkände så många röster för Karzai att en andra valomgång måste hållas mellan honom och Abdullah, men Abdullah, som förklarade att fusket sannolikt skulle fortsätta, hoppade av från valet. Karzai utropades som segrare, men ansågs allmänt ha förlorat mycket av sin legitimitet.
Även parlamentet visade sitt missnöje med presidenten genom att två gånger i början av 2010 vägra godkänna flera föreslagna ministerkandidater. Karzai själv gick till ”motoffensiv” och beskyllde i april samma år tjänstemän från FN och EU för fusk under valet, och syftet sades ha varit ett försök att skapa en marionettregering. Presidentens försök att ta kontroll över den FN-stödda valkommissionen och att tillsätta en tribunal som skulle granska rapporter om valfusk förde honom på kollisionskurs med sina allierade i väst och tvingade honom på reträtt.
I sitt installationstal hade Karzai betonat att han skulle arbeta för att stärka landets armé och därmed minska beroendet av de utländska styrkorna. Detta har nu sagts av flera parter de senaste åren, men trots en intensiv uppbyggnad av armén (som bestod av cirka 120 000 soldater och officerare sommaren 2010) och en upprustning av poliskåren har soldaterna och befälen i armén fortfarande alltför låg standard. Nio av tio är analfabeter och många missbrukar droger. Dessutom överväger andelen tadzjiker medan pashtunerna är alltför få. Tillståndet inom poliskåren betecknas som ännu sämre. Den anses genomsyrad av korruption och misstänks också vara infiltrerad av ralibanerna. Både armén och polisen besväras av omfattande avhopp.
Samtal med talibaner
Vid upprepade tillfällen ända sedan 2003 har president Karzai sagt att han vill försöka övertala ”moderata” talibaner att upphöra med våldet och ta en plats i politiken men detta motarbetades av både politiker från andra folkgrupper och USA. På båda sidor har dock sedan 2007 insikten vuxit om att kriget inte kan vinnas militärt, och särskilt brittiska officerare har försökt utnyttja en ökande oenighet mellan olika inhemska motståndsgrupper, pakistanska talibaner och de utländska jihadisterna (al-Qaida). I slutet av 2007 utvisades två diplomater från EU och FN, anklagade av regeringen för att ha kontaktat talibaner.
Stora förväntningar knöts till det faktum att Saudiarabiens kungahus i september 2008 inledde direkta kontakter med en grupp afghaner, bland annat tidigare talibaner, för att försöka få ett slut på våldet. Senare samma höst inbjöd president Karzai de s k ”gamla talibanernas” ledare, mullah Omar, till förhandlingar. Denne hade enligt uppgifter brutit kontakterna med al-Qaida. Förslaget avvisades dock.
Talibaner får ny fiende
Begreppet talibaner brukar användas om åtminstone fem olika kategorier av väpnade motståndsrörelser. Förutom ”de gamla talibanerna”, mulla Omars grupp, med bas i Quetta i Pakistan, leds andra organisationer av ”krigsherrarna” Gulbuddin Hekmatyar (med partiet Hezb-i Islami) och Jalaluddin Haqqani, vilka inte personligen är talibaner. Den sistnämnde anses stå al-Qaida närmast. De pakistanska talibanerna domineras av Mehsud-klanens rörelse Tehrik-i-Taliban Pakistan (TTP). Slutligen har lokala grupper, som inte alltid är talibaner, organiserat sig i afghansk-pashtunska byar när avskyn mot främmande soldater eller regeringen nått en viss ”smärtgräns”.
I början av 2009 började bilden förändras. Ett brittiskt initiativ bidrog till direkta förhandlingar mellan Karzai-regeringen och Hekmatyar, och tack vare den fortsatta saudiska medlingen inleddes informella samtal mellan Kabul och talibanerna. Mulla Omars närmaste man, mulla Abdul Ghani Baradar som deltog i dessa samtal, greps av oklara orsaker av pakistansk militär i februari 2010. Hekmatyars gerillagrupp, som liksom Haqqanis nätverk är aktiv i provinser i nordöst, hade våren 2010 helt ”bytt sida” och försåg NATO med underrättelser bl.a. om talibanernas trupprörelser. Hezb-i-Islami var vid denna tid inblandat i omfattande eldstrider med talibaner i två provinser.
Obamas ”nya strategi”
Redan innan Barack Obama vann presidentvalet i USA i november 2008 planerades en förändrad strategi. Det var känt att Obama ville sända ytterligare cirka 30 000 soldater till Afghanistan. USAs högste befälhavare i Mellanöstern och Centralasien, general David Petraeus, ville också efter mönster från Irak söka samarbete med och beväpna lokala pashtunska grupper som kunde förmås att vända sig mot talibanerna.
Våren 2009 utnämndes en ny befälhavare för ISAF samt USA-styrkorna i Afghanistan, general Stanley McChrystal. Hans främsta bidrag till den nya strategin var att starkt begränsa flyg- och artilleristöd till marktrupper för att ”skydda civilbefolkningen”. Det blev delvis en framgång; antalet civila dödsoffer ökade visserligen kraftigt första halvåret 2010, men tre av fyra föll offer för talibaner och andra motståndsmän. Trots ett ökande antal markoffensiver och nattliga räder utförda av NATO:s styrkor minskade antalet kända civila offer.
McChrystal avskedades i juni 2010 efter en konflikt med president Obama och efterträddes av David Petraeus.
Förutom Obamas beslut att sända ytterligare 30 000 man hade några tusen militära instruktörer redan tidigare anlänt för att förbättra utbildningen av afghansk militär och polis. Det skulle, enligt Obama, göra det möjligt för USA att inleda en truppreträtt i juli 2011. Hans beslut att nämna ett datum mötte kritik från många håll – skulle det sporra extrema talibaner att intensifiera sin kamp och skulle det minska moderata talibaners lust att förhandla med Karzai om en fredlig lösning?
En konferens i Kabul i juli 2010 med deltagare från NATO/ISAF-länderna gick ett steg längre: beslut fattades om att stödja president Karzais försök att förhandla med talibanerna samt förslaget att de afghanska styrkorna ska överta ansvaret för säkerheten i alla provinser senast i slutet av 2014. Flera bedömare anser att detta årtal är orealistiskt, men att beslutet speglade det allt starkare motståndet i flera länder mot deras militära närvaro i Afghanistan. De internationella protesterna mot kriget växte ytterligare en vecka efter konferensen när tusentals hemliga militära dokument om bl a nedtystade dödsskjutningar av civila afghaner lades ut på webbsidan WikiLeaks.
Pakistan har nyckelroll – och våldet ökar
Samtidigt som allt fler eldstrider och sprängattentat ägde rum i Afghanistan 2008-2010 kom de mer extrema grupperna under allt svårare press i sitt kärnområde bland bergen i nordvästra Pakistan. Den pakistanska armén inledde offensiver i området, främst mot landets egna talibaner, och USA:s specialförband, bl a från CIA, genomförde allt fler riktade raketattacker inne i Pakistan med obemannade flygplan, så kallade drönare. Det förstärkta NATO/ISAF genomförde större markoperationer särskilt i Helmandprovinsen.
Det har länge stått klart att det utan Pakistans medhjälp inte kan bli fred i Afghanistan. Men misstankar om att Pakistan spelar ett dubbelspel har ofta förts fram, och frågan förekommer i flera dokument i WikiLeaks. Sanningen bakom säkerhetstjänsten ISI:s relationer till de afghanska talibanerna har dock förblivit oklar. Pakistans armé och ISI har inte gjort mycket för att driva bort dem från baser i Pakistan – mycket få afghanska talibaner har gripits jämfört med misstänkta al-Qaidamedlemmar och pakistanska talibaner.
Även om enskilda element inom ISI har gått för långt i samarbete med de mer extrema talibanerna ser många pakistanska makthavare mer ”moderata” talibaner/pashtuner som möjliga framtida allierade som kan ge inflytande i Afghanistan efter en eventuell fredlig lösning. Pakistans arméchef Ashfaq Kayani bidrog under 2010 till förbättrade kontakter med president Karzai i Kabul och till försöken att få talibanerna att förhandla.
Olika teorier har förts fram om varför striderna trappats upp trots allt tal om förhandlingsförsök: de extrema grupperna är hårt pressade men satsar desperat alla resurser, bl.a. de fruktade vägbomberna, för att slå tillbaka; de är inte alls försvagade utan har fått allt fler rekryter, bättre vapen och taktik; det förstärkta NATO/ISAF har med större markoffensiver och fler nattliga patruller framkallat allt fler incidenter; olika grupper söker förbättra sina positioner inför en väntad NATO-reträtt.
Förlusterna för NATO-styrkorna har gradvis ökat, och i juni 2010 dödades 102 soldater; den högsta månadssiffran sedan invasionen 2001. Sextio var amerikaner, men juli blev den värsta månaden för USA med 66 dödade. I juni blev kriget det längsta i USA:s historia (tidigare Vietnamkriget), Antalet dödade amerikaner passerade 1 000 medan cirka 300 britter hade stupat. Totalt under året förlorade de utländska styrkorna uppemot 700 man. Även antalet afghanska civila dödsoffer satte rekord under 2010, då över 2 400 civila dödades. Mer än 60 procent av dem sades ha dödats av talibaner och andra upprorsrörelser. De civila dödsoffren fortsatte att öka markant under 2011.
Redan 2008 hade brittisk militär offentligt sagt sig tvivla på att kriget kunde vinnas, och hösten 2009 sade en amerikansk general att det råder en förtroendekris gentemot det afghanska folket eftersom kriget mot talibanerna inte hade gjort deras tillvaro bättre.
Trots att säkerhetsläget snarare hade försämrats började afghanska armén under sommaren 2011 ta över ansvaret för delar av landet från NATO-styrkorna. Processen inleddes bland annat i storstadsprovinserna Kabul, Herat och Mazar-i-Sharif, relativt lugna provinser som Bamiyan och Panjshir samt i Lashkar-Gah, huvudort i den oroliga sydprovinsen Helmand.
Samtidigt genomförde talibanerna under 2011 allt fler uppseendeväckande attentat i centrala Kabul, mot viktiga militära mål och mot nyckelpersoner inom den afghanska ledningen. Bland andra mördades förre presidenten Burhanuddin Rabbani och en bror till president Karzai.