Fördjupning Algeriet

Invånarna i Algeriet har lidit under flera konflikter som drabbat civilbefolkningen väldigt hårt. Först slogs de för sin självständighet från Frankrike, sedan har ett långt och blodigt inbördeskrig utkämpats mellan den algeriska staten och olika islamistiska grupper som vill störta regeringen. Konflikten i Algeriet pågår fortfarande, men med minskad intensitet.

Tidiga bosättningar

Området som idag utgör Algeriet var befolkat redan 10 000 år före Kristus. Fenicierna erövrade stora delar av Nordafrika cirka 900 år före Kristus. När Romarriket expanderade kraftigt cirka 700 år senare utkämpades flera krig mellan fenicierna och romarna. Dessa konflikter ledde slutligen till romarnas dominans över Nordafrika.

Territoriet kom att vara under romersk kontroll fram till cirka år 1000 efter Kristus då arabiska expeditioner spred islam längs med medelhavskusten. Under denna tid befolkades Algeriet i stor utsträckning av beduiner som vandrade västerut från Egypten. Nomader tog med sig arabiska och muslimska traditioner till Algeriet.

Kolonisering

Då de europeiska länderna expanderade och tog kolonier i bland annat Afrika kom Algeriet att tillhöra Frankrike. Algeriet blev en fransk koloni 1830.

Till en början var motståndet mot kolonialmakten litet, men den algeriske emiren Abd el-Kader lyckades förena de olika stammarna i Saharaöknen och ledde dem mot fransmännen. När el-Kaders styrkor var som mest framgångsrika var de vid huvudstaden Algers utkanter.

Frankrike intensifierade kampen och genom brutala räder där hela byar brändes och hela klaner straffades för individers stöd till Abd el-Kader vände lyckan. De franska styrkorna återerövrade stora delar av det inre Algeriet. Med bakgrund av de hänsynslösa kampanjerna mot el-Kader och hans män gav han upp kampen i december 1847. El-Kader har genom åren blivit en nationell hjälte i Algeriet. Hans kamp mot de franska kolonisatörerna har inspirerat många frihetskämpar.

Ökat franskt inflytande

När Abd el-Kader inte längre ledde det algeriska motståndet fanns det inget organiserat motstånd mot den franska expansionen. På kort tid tog de över en stor del av landet. Fransmän uppmanades att köpa land till mycket förmånliga priser och samtidigt instiftades lagar som försvårade för den muslimska befolkningen att äga land. Detta ledde till en dramatisk ökning av fransmän i Algeriet.

Nya lagar och ökat inflyttande polariserade det algeriska samhället som kom att delas upp mellan de, generellt, fattigare muslimerna och de, generellt, rikare och mer inflytelserika invandrade fransmännen.

På grund av de dåliga villkor som muslimerna levde under växte ett missnöje som kom att utvecklas till organiserade grupperingar som återigen, i el-Kaders fotspår, gjorde motstånd mot de franska kolonisatörerna. Efter de båda världskrigen, då många algerier slogs för Frankrike, bildades FLN (Front de Libération National; Nationella Frihetsfronten) som 1954 förklarade krig mot den franska staten och dess representanter i Algeriet.

Frihetskriget

De algeriska rebellerna var till en början få till antalet, men allt eftersom anslöt sig fler och fler. Till en början skördade rebellerna framgångar men när de franska trupperna förstärktes och gavs utökat mandat att krossa upprorsmakarna svängde maktbalansen. I detta läge organiserades baser och träningsläger i grannländerna Marocko och Tunisien. Där tränades rebeller, eller mujahedin som de också kallades, för att slåss för Algeriets självständighet.

Trots militär överlägsenhet fick de franska soldaternas kampanjer, som ofta drabbade civilbefolkningen, motsatt effekt. Tvångsförflyttningar, massarresteringar, försvårande av nomadiska gruppers livsstil och ödeläggandet av åkermark skapade ett internationellt politiskt tryck på Frankrike. De nationalistiska känslorna bland algerierna ökade också i takt med att den muslimska befolkningen utsattes för trakasserier och tortyr.

Under internationella påtryckningar började franska politiker skissa på alternativ till den utdragna kampen om den algeriska kolonin. Efter förhandlingar mellan parterna slöts ett avtal om eldupphör i Algeriet i mars 1962. Några månader senare, den 5 juli, blev Algeriet självständigt.

Algeriet efter självständigheten

Strax efter Algeriets självständighet framstod Ahmed Ben Bella som en naturlig statschef. Han hade efter sina insatser i kriget mot Frankrike blivit en populär ledare inom frihetsrörelsen. Under sommaren 1962 utsågs Ben Bella till premiärminister i Algeriet. Ett år senare valdes han även till president.

Ben Bella försökte komma till rätta med de stora problem som det franska uttåget inneburit. De flesta fransmän återvände till Frankrike. Eftersom det algeriska samhället innan självständigheten var uppbyggt kring dem lämnades landet utan fungerande struktur och med stor brist på nödvändig kompetens. Strax efter självständigheten var exempelvis arbetslösheten så hög som 70 %.

Militären tar makten

De ekonomiska bekymren fortsatte, missnöjet med Ben Bella och bristen på framgång för den algeriska ekonomin diskuterades på ett flertal FLN-kongresser och Ben Bella utmanades från många håll. En av de tydligaste utmanarna var Houari Boumediene som i egenskap av försvarsminister lyckades få militären bakom sig i sitt krav på Ben Bellas avgång. Med militären i ryggen lyckades Boumediene i en militärkupp avsätta Ben Bella och göra sig själv till president i juni 1965.

Boumediene avled efter en kort tids sjukdom 1978. Dödsfallet var oväntat och det fanns ingen förutbestämd efterträdare. I maktvakuumet tillträdde en övergångspresident som skulle verka tills FLN kunde utse en ny generalsekreterare och tillika president. Chadli Benjedid, före detta militär, installerades som president i februari 1979, drygt tre månader efter Boumedienes död.

Under Benjedids mandatperioder ökade klyftorna i samhället samtidigt som befolkningen ökade kraftigt, vilket ledde till hög arbetslöshet, framförallt hos den yngre delen av befolkningen. Samtidigt rasade priserna på de viktigaste exportvarorna, olja och gas, vilket innebar en markant försämring av livskvaliteten för invånarna. Detta ledde till stora demonstrationer och vilda strejker som pågick av och till mellan 1986 och 1989.

Oroligheterna ledde till att FLN beslutade sig för att reformera Algeriets valsystem. Systemet öppnades upp för andra politiska partier än FLN och 1989 hade över tjugo nya partier registrerats. Ett av dessa nya partier var islamistiska FIS (Front Islamique Salute, Islamiska Frälsningsfronten).

Militären stoppar demokratin

FIS skördade stora framgångar i de första demokratiska valen i december 1991. Allt pekade på att de skulle vinna en stor seger i andra omgången, i januari 1992, men segern uteblev. Militären ingrep och förklarade den demokratiska processen ogiltig och utsåg istället själva ett militärråd som tog över makten i Algeriet.

Att militären tog makten väckte ilska hos befolkningen, framförallt hos dem som lagt sin röst på FIS. Militären införde undantagstillstånd som förbjöd möten och all annan politisk aktivitet. Trots detta samlades människor för att demonstrera mot militärens maktövertagande.

Demonstrationerna blev våldsamma då säkerhetsstyrkor och FIS-anhängare drabbade samman på gatorna i huvudstaden Alger. Många FIS-sympatisörer radikaliserades och sökte sig till extrema och fundamentalistiska versioner av islam. Det var i denna miljö och under dessa förutsättningar som de extrema och militanta grupperingar som skulle komma att hamna i väpnad konflikt med den algeriska regeringen bildades.

Islamism och inbördeskrig

Efter det inställda valet var det många grupperingar som varit inaktiva som återigen tog till vapen för att förändra den politiska situationen i landet.

Till en början fördömde FIS de grupper som stred mot regeringen och menade att kampen istället borde föras på ett politiskt plan. Men redan efter ett par år av fruktlösa försök att påverka via politiska kanaler beslöt sig FIS för att mobilisera en väpnad gren, AIS (Armée Islamique du Salut, Islamiska Frälsningsarmén) för att ta kampen mot militärregimen ett steg längre.

I början av 1990-talet bildades fler grupperingar i Algeriet, en av dessa var GIA (Groupe Islamique Armée, Beväpnade Islamiska Gruppen). GIA förklarade jihad, heligt krig, mot hela det algeriska samhället och vände sig emot demokrati och pluralism. Detta synsätt gjorde att GIA valde andra mål och metoder i sin kamp. Tidigare hade attackerna mest utkämpats mellan AIS och FIS å ena sidan och den algeriska säkerhetstjänsten och militären å den andra. Detta förändrades i och med att GIA började attackera civila.

Trots den delade målbilden uppstod ideologiska motsättningar inom GIA. Motsättningarna bestod i GIA:s allt mer hänsynslösa inställning gentemot civilbefolkningen. Resultatet blev en splittring och grundandet av GSPC (Groupe Salafiste Pour la Prédication et Combat, Salafistiska gruppen för predikan och kamp).

Al-Qaida kommer till Algeriet

GSPC ökade sin aktivitet under 2007, och började även använda självmordsbomber som en strategi för att åstadkomma mer förödelse vid sina attacker. De ändrade också sitt namn under 2007 till AQIM (al-Qaida Organization in the Islamic Maghreb, Al-Qaidaorganisationen i islamiska Maghreb). I och med namnbytet allierade de sig med den världsomspännande organisationen al-Qaida och dess globala jihad mot de icke-islamistiska inslagen i samhället.

Då GSPC bytte namn till AQIM förändrades även en del av dess organisatoriska och ideologiska strukturer. Tidigare var det övergripande målet att störta militärregimen i Algeriet och införa en islamistisk stat. Efter samarbetet med al-Qaida förändrades målbilden, till att inkludera alla icke-islamska inslag i samhället samt de länder som enligt AQIM motverkade islam.

Den forna kolonialmakten Frankrike, och västvärlden i stort, målades upp som de primära målen för den väpnade kampen. För att återerövra civilbefolkningens stöd valde gruppen att ta avstånd från GIA:s tidigare våld mot civila. Detta innebar inte att AQIM helt och hållet valde att avstå från attacker mot icke-militära mål, men frekvensen och dödstalen sjönk från de toppnoteringar som registrerades på 90-talet.

Den algeriska militären inledde under 2010 en intensiv kampanj för att utrota AQIM. Militären satte in stora resurser; helikoptrar och stridsflyg användes i jakten på AQIM:s gömställen. Denna operation var framgångsrik och under 2010-2011 bestod AQIM av mindre än 300 krigare. Det kan jämföras med de cirka 20 000 rebeller som slogs mot regimen i början av 1990-talet. Regeringens offensiv lyckades dock inte besegra AQIM, snarare flyttades AQIM:s intresseområden längre söderut.

AQIM idag

Under de senaste åren har konflikten i Algeriet regionaliserats. Konfliktens centrum har flyttats söderut och allt fler rebellaktiviteter har rapporterats från Saharaöknen, framförallt längs med Algeriets södra gränser. I dessa regioner, som ofta benämns som Sahelregionen, har AQIM tillsammans med andra islamistiska organisationer deltagit i smugglings-, kidnappnings- och beskyddarverksamhet. Detta är ett stort steg ifrån den ideologiska kamp som AQIM:s föregångare ägnade sig åt.

Det finns dock fortfarande delar av AQIM kvar i den norra, bergiga delen av Algeriet.

Vissa experter pekar på de skilda karaktärerna hos de olika AQIM-grupperingarna som början på en splittring. Den södra ägnar sig mer åt ekonomisk aktivitet såsom kidnappning av västerlänningar samt smuggling av vapen och bränsle. Den nordliga delen är mer lojal med den ideologiska kampen för att skapa en islamistisk stat och förändra den rådande världsordningen.

Om denna splittring blir verklighet är för tidigt att säga. Det man däremot kan se är att nya grupperingar har formats i södra Sahara. Det mest omtalade dådet var gisslandramat vid en gasanläggning i ökenstaden In-Amenas 2013. Dådet utfördes av en grupp av tidigare AQIM-medlemmar som bildat en egen grupp. Gisslandramat blev väldigt uppmärksammat då de flesta av gisslan var utländska gästarbetare från bland annat England, USA och Japan.

Algeriet efter arabiska våren

Efter den arabiska våren, och framförallt inbördeskriget i Libyen, har stabiliteten i regionen försämrats. Algeriets södra grannland Mali har drabbats av ökade oroligheter, liksom Chad, Niger och Nigeria. Detta har inneburit en tydlig försämring av säkerhetsläget i Sahel, som har varit, och är, fördelaktig för de grupperingar som ägnar sig åt kriminalitet och terrorverksamhet.

Eftersom Sahelregionen till stora delar består av Saharaöknen är det näst intill omöjligt för något land att ha effektiva gränskontroller eller att på ett tillfredställande sätt övervaka gruppers aktivitet i ökenområdena. Detta har lett till att många av de smugglingsrutter som finns, både för vapen och narkotika, men även för människor, går igenom Saharaöknen.

Sahelregionen har varit fokus för många internationella insatser. Framförallt har Frankrike varit aktiva, men även Sverige har skickat soldater till regionen för att stabilisera och minimera utrymmet för terrororganisationer, bland andra AQIM.

Algeriet idag

Precis som till många andra länder i Nordafrika och Mellanöstern har IS (Islamic State, Islamiska Staten) expanderat till Algeriet. I Algeriet har dock IS inte lyckats etablera någon påtaglig närvaro. Under 2015 fanns grupperingar som svor trohet till IS och som opererade i Algeriet. Den algeriska militären var dock framgångsrik i att på ett tidigt skede neutralisera de grupper som anslutit sig till IS. Ytterligare anledningar till att IS hittills inte lyckats etablera en närvaro i landet är närvaron av al-Qaida i landet. Al-Qaida har aktivt motarbetat eventuella IS sympatisörers framgångar.

Konflikten i Algeriet minskar i intensitet, färre personer dör varje år. Algeriet befinner sig dock i en osäker region och hotet från väpnade grupper samt den tilltagande laglösheten i Sahelregionen ställer höga krav på den algeriska regeringen.