Fördjupning Centralafrikanska republiken

Centralafrikanska republiken (CAR) ligger i en region som har varit mycket orolig, både historiskt sett och i modern tid. Landet gränsar i norr till Tchad och Sudan samt Sydsudan, i väster till Kamerun och i söder till Kongo-Kinshasa och Kongo-Brazzaville. Alla dessa länder utom Kamerun har upplevt våldsamma inbördeskrig de senaste 15-20 åren.

Den franska kolonialtiden

Det territorium som skulle komma att bli CAR blev en fransk koloni i slutet av 1800-talet och kallades då för antingen Franska Kongo eller Ubangi-Shari. Det sistnämnda namnet kommer från vad området kallades av lokalbefolkningen.

Landet användes inte bara som en bricka i det större koloniala spelet om Afrika, utan utnyttjades också brutalt av Frankrike och de lokala afrikanska ledarna för ekonomisk vinning. Lokalbefolkningen tvingades, ofta med hårdhänta metoder, till slavarbete. En omfattande slavhandel inleddes också, på vilken de lokala afrikanska makthavarna tjänade mycket pengar.

Under 1910- till 1930-talet började Frankrike bygga ut CAR:s infrastruktur, odla värdefulla grödor såsom te och kaffe, samt utvinna guld och diamanter. Detta bidrog till CAR:s utveckling, men det skedde med hjälp av tvångsarbete.

Efter andra världskriget inleddes CAR:s process mot självständighet, och territoriet blev en självstyrande region 1958 innan självständighet uppnåddes 1960.

Etnisk uppdelning

Sedan självständigheten har CAR karaktäriserats av instabilitet, diktatur, militärstyre och fattigdom. Landets befolkning består av ett flertal större folkgrupper. Grupperna baya (33 procent), banda (27 procent), mandjia (13 procent) och sara (10 procent) är de största. Den etniska uppdelningen har utnyttjats som grund till konflikt och innebär att politiska partier ofta följer etniska och regionala gränser inom landet.

Cirka 50 procent av befolkningen är kristna (25 procent protestanter och 25 procent katoliker), med en betydande muslimsk minoritet (15 procent) samt grupper som bekänner sig till traditionella afrikanska religioner (35 procent). Även den religiösa uppdelningen har haft effekt på landets konflikter.

I stora drag följer den etniska och religiösa uppdelningen en geografisk uppdelning mellan landets norra och södra del.

Frankrikes inblandning fortsätter

Vid självständigheten var Frankrikes inblandning i CAR:s affärer fortfarande stor. En maktkamp inom CAR:s lokala elit uppstod direkt efter självständigheten, och den sida som stöddes av Frankrike vann snabbt makten. Redan 1962 hade CAR förvandlats till en enpartistat som styrdes av president David Dacko.

Dacko störtades i slutet av 1965 av korpral Jean-Bédel Bokassa, som utropade sig till president på livstid och senare lät kröna sig själv till kejsare. Instabilitet följde dock snabbt, och Dacko återinsattes med fransk hjälp 1979, för att två år senare förlora makten i ännu en militärkupp. Denna kupp leddes av general André Kolingba, som under de kommande tio åren höll ett fast grepp om landets styre.

Oro och uppror

Politisk oro fortsatte att prägla 1990-talet. Sociala motsättningar ökade på grund av löner som inte betalades ut samt en allmän ekonomisk nedgång. 1996 och 1997 skedde ett flertal uppror bland missnöjda soldater inom armén. Inom landets väpnade styrkor framkom tydliga spänningar mellan presidentgardet och den vanliga armén.

År 1993 hölls landets första demokratiska val, där Ange-Félix Patassé valdes till president. Han avskedade många från den etniska gruppen yakoma från presidentgardet. Det ledde till ett presidentgarde som kom att bestå mestadels av folk från samma etniska grupp som han själv: gruppen souma. Majoriteten av armén bestod däremot av folk från yakoma-gruppen, som inte ansåg sig få ta del av samma fördelar som souma-gruppen. I maj 2001 exploderade dessa motsättningar då en grupp av yakoma-soldater utförde ett kuppförsök.

Militärkuppen 2001

Militärkuppen var startskottet för den första omgången av konflikt över regeringsmakten. Den allmänna uppfattningen var att det var general Kolingba, den tidigare militära ledaren i CAR, som ledde kuppen. Hans exakta roll är dock fortfarande oklar.

Efter kuppförsöket pågick intensiva strider i de sydvästra delarna av huvudstaden Bangui, där rebellerna gömde sig. Efter två veckors strider i Bangui hade regeringsstyrkorna tagit kontroll över hela staden.

Folk från den etniska gruppen yakoma utsattes för förföljelse och cirka 80 000 civila flydde från huvudstaden tillsammans med resterna av rebellrörelsen. Kolingba tog sin tillflykt till Uganda.

Bozizé får anhängare

En av de allvarligaste konsekvenserna av kuppförsöket var att arméchefen Francois Bozizé blev avsatt i november 2001, anklagad för att ha deltagit i kuppen. Patassé försökte arrestera Bozizé, som vägrade att inställa sig hos presidenten.

Istället lämnade 300 soldater armén för att ansluta sig till Bozizés rörelse. Under det kommande året växte denna grupp mycket när de som hade försökt utföra kuppen i maj anslöt sig. I och med detta hade en ny oppositionsgrupp skapats.

Bozizé störtar regeringen

I september 2002 uttryckte Bozizé öppet att han ville få bort president Patassé från makten. Han anklagade också Patassé för att plundra landet.

Under de kommande månaderna utförde Bozizés män återkommande attacker från sina baser i Tchad; ett land som stödde Bozizé och som tillät honom att attackera CAR över landets norra gräns. I oktober 2002 hade Bozizé och hans män tagit kontrollen över stora delar av norra CAR.

Under 2003 anföll de återigen Bangui. Den här gången mötte trupperna mycket svagt motstånd från regeringsstyrkorna och Bozizé lyckades ta makten i en militärkupp. Han utnämnde sig själv till statschef, upplöste det nationella parlamentet och ogiltigförklarade grundlagen.

Bozizé försäkrade dock att detta bara var ett tillfälligt avskaffande av demokratin och att hans avsikt var att återinföra demokrati igen i januari 2005.

En försoningsprocess inleds

Då Bozizé hade tagit makten 2003 lanserade hans nya regim en försoningsprocess. Med hjälp av de fredsbevarande styrkor som hade kommit på plats i början av 2000-talet var det tänkt att folkgrupperna skulle försonas, trupper avväpnas och landets säkerhetssituation stabiliseras.

Den fredsbevarande truppen från CEMAC (Centralafrikanska ekonomiska och monetära samfundet), som främst bestod av trupper från Tchad, skulle bistå i detta arbete.

Mellan den 14 september och 15 oktober 2003 hölls en nationell dialog för att skapa fred. Den samlade nästan alla CAR:s politiska aktörer samt representanter för civilsamhället. Under en månad diskuterade och gav delegaterna rekommendationer i en rad olika frågor gällande försoning, politik, diplomati, ekonomi, försvar, säkerhet, utbildning, sociala frågor och kultur.

Tack vare att denna process var relativt öppen ökade regimen sin popularitet både hos allmänheten i CAR och internationellt. Processen ledde fram till en ny konstitution som accepterades 2004, samt nya val till parlamentet och presidentämbetet.

Dessa internationellt accepterade val hölls 2005 och ledde till att Bozizé blev folkvald ledare för landet.

En ny rebellgrupp

Efter tre år av relativt lugn bröts freden 2006. Denna gång var det en nybildad rebellgrupp vid namn UFDR (Demokratiska enhetsstyrkornas förening), som tog upp vapen mot regeringen och president Bozizé.

De ledande personerna i UFDR hade stöttat Bozizé när han tog makten 2003. Nu ansåg de att han förde en diskriminerande politik, och att regeringen inte delade med sig av de inkomster de fick från landets naturresurser. De anklagade också presidenten för att ge medlemmar av sin egen etniska grupp fördelar, till exempel högt uppsatta positioner inom staten och militären.

UFDR:s mål blev att avsätta Bozizé för att uppnå maktdelning mellan de etniska grupperna. Bozizé accepterade inte dessa krav, och en väpnad konflikt utbröt.

Nya strider 2006

Under hösten 2006 inträffade stridigheter mellan UFDR och regeringen vid ett flertal tillfällen. Striderna utspelade sig i den nordöstra delen av CAR och ledde till att regeringen anklagade Sudan för att ge stöd till UFDR, något regimen i Khartoum nekade till.

I striderna fick regeringen i Bangui logistiskt stöd av fransk militär. Dessutom var fortfarande CEMAC:s fredsbevarande styrka kvar i CAR.

Fredsavtal skrivs under

Under 2007 skrev UFDR under avtal med regeringen och endast enstaka strider ägde rum. Även APRD (Armén för återställande av republiken och demokratin), en annan rebellgrupp som hade blandat sig i stridigheterna, skrev under avtal.

Följande år fortsatte fredsprocessen, och ett mer omfattande avtal mellan regeringen, UFDR och APRD undertecknades i juni 2008.

Rebellgrupperna ifrågasatte dock om avtalen verkligen implementerades av regeringen och våldet bröt ut på nytt, följt av nya förhandlingar. Dessutom blandade sig flera nya grupper i stridigheterna

Efter att val hade hållits fick Bozizé egen majoritet i parlamentet i början av 2011, något som de olika rebellgrupperna inte var nöjda med.

Alliansen Séléka bildas

Mot slutet av 2012 samlade sig rebellerna återigen för att anfalla regeringen. Denna gång bildade de många rebellgrupperna en gemensam koalition: Séléka (som betyder just "allians" eller "koalition"). Séléka ansåg att Bozizé och hans regering inte hade levt upp till vad som utlovats i de många fredsavtalen som hade skrivits under sedan 2007.

I december 2012 påbörjade rebellalliansen en offensiv från norra CAR ned mot huvudstaden Bangui. De nådde snabbt framgångar och erövrade stad efter stad på vägen ned mot huvudstaden. President Bozizé begärde snart hjälp från flera länder, bland annat Frankrike och Sydafrika. Frankrike vägrade att skicka hjälp, men länder såsom Sydafrika och Tchad skickade trupper för att stödja regeringen.

Séléka störtar presidenten

Rebellerna visade sig vara starka och Bozizé tvingades till förhandlingar mot slutet av 2012. Ett nytt fredsavtal skrevs under i mitten av januari 2013. I samband med detta avtal avgick Bozizés premiärminister och ersattes av rebelledaren Nicolas Tiangaye. Bozizé gick även med på att upplösa parlamentet, hålla nya val och skapa en övergångsregering som skulle innehålla flera rebellrepresentanter.

Inte heller denna gång höll freden. I slutet av mars anklagade Séléka regeringen för att ha svikit fredsavtalet på olika punkter. Den 22 mars 2013 förnyade Séléka sin offensiv och redan den 23 mars hade de nått fram till huvudstaden Bangui. Två dagar senare störtades president Bozizé, som flydde landet med sin familj.

Fortsatt politisk osäkerhet

Rebelledaren Michel Djotodia utsåg nu sig själv till president i CAR. Han ogiltigförklarade såväl parlament som konstitution och utropade en övergångsperiod på tre år innan nya val skulle hållas. I slutet av mars hade polis- och militärchefer erkänt Djotodia som president. Mottagandet i omvärlden var betydligt svalare, och de flesta länder och organisationer vägrade erkänna Djotodia och hans regering eftersom han hade tagit makten med våld.

Djotodia lyckades inte heller kontrollera styrkorna i den tidigare Séléka-milisen och sekteristiskt våld spred sig genom landet. Den 10 januari 2014 tvingades Djotodia att avgå som president. Tio dagar senare valdes Catherine Samba-Panza till övergångspresident.

Våldet eskalerar

Trots maktskiftet fortsatte våldet att eskalera i hela landet. I huvudstaden rapporterade Röda Korset nästan dagligen om att de begravt människor som dödats i religiöst våld. Tusentals människor dog i de attacker och hämndattacker som utfördes av nya muslimska och kristna självförsvarsgrupper, anti-Balaka (namnet betyder "anti-svärd" eller "anti-machete") som bildats till stöd för Bozizé, och ex-Séléka (före detta medlemmar i Sélékagruppen som blivit upplöst av Djotodia).

För att komma till rätta med våldet slöts ett stilleståndsavtal mellan anti-Balaka och ex- Séléka den 23 juli 2014 men attackerna fortsatte. Strax efter avtalet proklamerade ex- Séléka, som nu kallade sig FPRC (Fronten för Centralafrikanska republikens pånyttfödelse) en ny stat, Dar El Kouti, i norra delen av landet. Gruppen splittrade sig i tre större delar i slutet av året. Förhandlingar återupptogs i januari 2015 mellan anti-Balaka och FPRC. I februari sa sig båda grupperna åter respektera vapenvilan från juli 2014.

I maj 2015 hölls Bangui Forum för nationell försoning. Där samlades representanter för de stridande parterna, politiska partier, religiösa grupper och civilsamhälle under en vecka för att lösa konflikten. Den 10 maj avslutades forumet med att 10 väpnade grupper skrev under ett fredsavtal, där lät man Catherine Samba-Panza sitta kvar som president ytterligare en tid samt gick med på att avväpna sig. De före detta presidenterna Bozizé och Djotodia var dock inte inbjudna till forumet.

Val 2015-2016

Val planerades till oktober 2015 men fick skjutas upp flera gånger på grund av sporadiska utbrott av våld mellan de kristna och muslimska grupperingarna i landet. I slutet av december hölls val till presidentposten och folkförsamlingen. Efter en andra valomgång i början av 2016 vann den politiskt oberoende kandidaten Faustin Touadera. Han tillsattes som president den 30 mars 2016.

Mänskliga rättigheter

Konflikterna i CAR har till stor del präglats av våld mot civila och stort civilt lidande. Mycket av våldet har ägt rum i landets nordvästra delar där rebellerna har varit baserade. Armén har ansett att civilbefolkningen i området har stöttat rebellerna och därför har armén, framförallt presidentgardet, utfört attacker mot de civila som bor där.

Ett tydligt mönster har framträtt under de olika konfliktperioderna i CAR; striderna mellan soldater har varit relativt små medan det mänskliga lidandet bland civila har fått betydligt större proportioner. Enligt FN finns idag nästan en halv miljon flyktingar inom landet. Dessutom har lika många flytt till grannländerna.

Rapporter från människorättsorganisationer visar att våldtäkter och gruppvåldtäkter har spridits över landet, inte bara genom striderna utan också genom en ökande laglöshet.

Under de senaste åren har även den ugandiska rebellgruppen LRA (Herrens befrielsearmé) etablerat baser i CAR och utfört attacker mot civila mål i landet. Bland annat rapporteras om plundringar, våldtäkter och mord.

Dessutom har soldater ur FN:s fredsbevarande styrkor i CAR, som annars bidrar till säkerhet och stabilitet i landet, anklagats för flertalet övergrepp mot civilbefolkningen.

Internationella brottsmålsdomstolen agerar

Alla övergrepp har inte hamnat i skymundan. Sommaren 2007 tog den Internationella brottsmålsdomstolen, ICC, upp ett åtal mot de som var involverade i konflikten i CAR under 2002 och 2003.

I juni 2009 begärde ICC att Jean Pierre Bemba, en kongolesisk rebelledare, skulle ställas inför rätta för de brott hans trupper begick i CAR i samband med att de stödde Patassés regering. Bembas rättegång i domstolen i Haag inleddes i november 2010. Brotten inkluderade avrättningar, våldtäkt och andra sexuella övergrepp, tvångsförflyttning och stölder.

Den 21 mars 2016 dömdes Bemba för brott mot mänskligheten och flera fall av krigsförbrytelser.