Fördjupning

Colombia har under mer än 50 år varit präglat av konflikt och våld. Mer än 45 000 människor har dött i strider mellan armén och olika gerillagrupper. Utöver dessa har miljontals människor tvingats på flykt och ytterligare tiotusentals har försvunnit utan att man vet vad som hänt dem.

Civilbefolkningen är hårt drabbad, inte bara då de hamnat i skottlinjen i den väpnade konflikten, utan även som offer för den organiserade brottsligheten. Även om situationen har förbättrats de senaste åren, har Colombia fortfarande en av världens högsta andelar mord i förhållande till storleken på befolkningen.

La Violencia

Orsakerna till inbördeskriget i Colombia kan spåras till mitten av 1900-talet och den period i Colombias historia som på spanska kallas "La Violencia", våldet. Efter självständigheten från Spanien i början av 1800-talet förekom strider mellan de två stora politiska partierna, de konservativa och de liberala. Under 1800-talet utbröt en rad inbördeskrig mellan dessa. Det mest omfattande var Tusendagarskriget mellan 1899 och 1902 som krävde omkring 100 000 liv.

Efter årtionden av relativt lugn avrättades den liberala ledaren Jorge Eliécer Gaitán 1948 och våldsamma strider bröt ut. Kommunistiska och liberala självförsvarsgrupper bildades och de konservativa, som då hade makten i landet, svarade med att skapa speciella styrkor som skulle bekämpa de liberala trupperna.

La Violencia fick sitt namn från det oerhörda våld som kännetecknade perioden. Mellan 200 000 och 300 000 människor beräknas ha mist livet under de tio år som våldet pågick. Perioden anses ha tagit slut 1958 då de konservativa och de liberala kom överens om ett system för maktdelning. Ett gemensamt styre, den Nationella Fronten, inrättades med en liberal president.

Kommunistiska gerillor bildas

Även om maktdelningen lyckades få ett slut på våldet som kännetecknade La Violencia, skapade den politiska problem. Eftersom de två stora politiska partierna inte längre behövde konkurrera om makten fanns ingen politisk opposition att tala om.

De som tyckte olika utsattes ofta för trakasserier och partierna behövde inte längre anstränga sig för att behålla sin makt. Missnöjet hos delar av befolkningen växte sig allt starkare.

Under 1960-talet växte ett antal kommunistiska gerillor fram som en konsekvens av missnöjet. Några av dem hade sitt ursprung i de självförsvarsgrupper som hade bildats under La Violencia. Nu omformulerades dock målen och de började kämpa för att avsätta regimen och införa sociala reformer, speciellt inom jordbrukssektorn.

Andra grupper uppstod ur den växande skaran universitetsstudenter som inspirerades av revolutionen på Kuba. Det kommunistiska partiet där och liberala teorier spelade en stor roll för gerillorna. Idag har de flesta av dessa grupper skrivit under fredsavtal med regeringen. Kvar finns gerillagrupperna FARC och ELN som fortsätter striden.

FARC bildas

FARC bildades officiellt 1966 och utvecklades ur de självförsvarsgrupper som bildades på landsbygden under La Violencia.

FARC står för Colombias revolutionära väpnade styrkor, och bestod till en början av omkring 350 personer ledda av bland andra Manuel Marulanda. Organisationens ideologi var marxistisk-leninistisk och de stöddes tidigt av kommunistregimen i Moskva.

Målet för FARC var att störta regimen, begränsa USA:s inflytande i landet och genomföra omfattande reformer inom jordbrukssektorn. Det var dock inte förrän under 1980-talet som FARC började ses som ett allvarligt hot.

Efter Sovjetunionens fall 1991 minskade FARC:s ideologiska motivation allt mer och organisationen finansierades främst av kidnappningar och skatter som man tog ut för att beskydda personer inom den betydande drogindustrin. FARC växte till en gerillagrupp med upp mot 17 000 medlemmar och närvaro i nästan hela landet.

FARC är tveklöst Colombias största gerillagrupp även om antalet medlemmar numera mer än halverats. Våldet har också stadigt minskat sedan 2006 och den senaste tidens motgångar har försvagat gerillan.

ELN bildas

Den Nationella befrielsearmén, ELN, har liksom FARC varit aktiva sedan mitten av 1960-talet. Till skillnad från FARC, som bildades ur landsbygdens självförsvarsgrupper, har ELN sitt ursprung i den grupp universitetsstudenter som blev allt större under 1960-talet. Inspirerade av revolutionen på Kuba började studenterna Fabio Vásquez och Víctor Medina rekrytera likasinnade i provinsen Santander i nordöstra Colombia. 1965 offentliggjorde ELN sitt mål att störta regimen och gerillagruppen blev känd när de ockuperade staden Simacota i januari samma år.

ELN fokuserade tidigt på oljeindustrin i Colombia och en av deras främsta strategier har varit att attackera oljeledningar. ELN var motståndare till utländsk inblandning i landet, och oljeindustrin, som en symbol för utländska investeringar, blev därför ett tydligt mål.

ELN hade till en början svårt att skapa en tillräckligt stark militär organisation för att kunna sätta sig upp mot armén och det var inte förrän under 1980-talet som organisationen växte sig starkare. I mitten av 1990-talet hade ELN vuxit till en organisation med över 5000 soldater.

ELN är Colombias näst största rebellgrupp men har försvagats kraftigt de senaste tio åren.

Drogkartellernas storhetstid

Droger har en central roll i Colombias våldsamma historia. Redan under slutet av 1960-talet var Colombia en viktig leverantör av den marijuana som användes i USA.

När efterfrågan på kokain ökade i USA var droghandlarna i Colombia inte sena att anpassa sig. Kokainhandeln förändrade drogindustrin kraftigt. Kokainhandlarna blev mäktigare, rikare, mer organiserade och mer våldsamma än de som handlade med marijuana.

Under 1980- och 1990-talen fanns två stora sammanslutningar av droghandlare, så kallade drogkarteller, i Colombia, en i staden Medellín i norra Colombia och en i staden Cali i väst. Våldsamma strider förekom mellan dem, men ännu vanligare var att den ena gruppen tillfångatog och avrättade medlemmar av den andra gruppen.

Kartellerna förklarade även krig mot regeringen och tusentals människor miste livet i striderna. En av de mest uppmärksammade attackerna var när Medellínkartellen i november 1989 sprängde ett passagerarplan i luften över huvudstaden Bogotá. Samtliga 107 passagerare omkom och en framstående ledare inom Medellín dömdes senare för dådet av en domstol i USA.

Paramilitära styrkor bildas

För att skydda kokainhandlarna från att bli utpressade, kidnappade eller avrättade utvecklades paramilitära grupper i anslutning till drogkartellerna. Till viss del fick också de högerinriktade, paramilitära grupperna stöd från armén för att utgöra en motkraft till vänstergerillorna. Paramilitärerna förstärkte snabbt sin makt och kontrollerade allt större landområden i centrala Colombia.

1997 bildade paramilitärerna paraplyorganisationen Colombias förenade självförsvar, AUC. Inom drogindustrin fanns stora pengar och AUC växte från att ha varit en organisation med 850 medlemmar 1992 till en väpnad grupp med fler än 8000 medlemmar 2001 och med närvaro i nästan hela Colombia.

AUC var länge en viktig part i konflikten och de bar ansvar för en stor del av det våld mot civila som förekom i Colombia. Det har också funnits misstankar om att regeringen samarbetat med AUC.

2003 skrev AUC under ett avtal med regeringen där de lovade att lägga ned sina vapen. Under de tre år som avväpningsprocessen pågick avväpnades omkring 30 000 paramilitärer. Men även om de flesta paramilitärer avväpnades fanns en del mindre grupper kvar.

Försök till fred

I början av 1980-talet inledde regeringen försök till fredsförhandlingar med gerillagrupperna i Colombia, däribland FARC och ELN. Intresset för vapenvila var svalt bland rebellgrupperna och ett allvarligt bakslag kom 1985 då gruppen M-19 attackerade högsta domstolen i Bogotá och tog omkring 300 personer som gisslan. Dramat slutade efter att militären ingripit och över 100 personer mist livet. Bland de döda fanns 11 framstående domare, ett hårt slag mot rättsväsendet.

De mindre gerillagrupperna slöt fredsavtal med regeringen under tidigt 1990-tal men konflikten eskalerade ändå okontrollerat. FARC och ELN hade inte skrivit under något avtal och istället växte de sig allt starkare.

När Andrés Pastrana valdes till president 1998 var han övertygad om att han skulle lösa konflikten i Colombia. Pastrana hade redan innan han blev president upprättat goda kontakter med FARC:s ledare Marulanda. Han hoppades därför på att kunna ha en bra dialog med gerillan. En ny period i fredsförhandlingarna inleddes.

Konflikten intensifieras

Trots att fredsförhandlingarna mellan FARC och regeringen var mer omfattande än någonsin fortsatte våldet att öka kraftigt. Utöver drabbningarna mellan den colombianska armén och rebellgrupperna FARC och ELN, förekom också häftiga strider mellan paramilitären AUC och de båda rebellgrupperna, framförallt FARC. Hundratals människor per år dog i strider mellan AUC och FARC och båda grupperna utförde också otaliga attacker på civila.

Om AUC förlorade en strid mot FARC hämnades de ofta genom att massakrera civila i områden under gerillans kontroll. För att rättfärdiga våldet hävdade AUC ofta att de civila offren var informatörer eller att de på annat sätt samarbetade med gerillan. FARC påstådde samma sak när de attackerade byar i områden kontrollerade av AUC.

Fredsförhandlingarna kollapsar 2002

Ett fredsavtal undertecknades av representanter från regeringen och FARC i januari 2002, men det kom snart att kollapsa. Det utlovade stoppet av kidnappningar och den vapenvila som skulle inledas i april samma år uteblev.

En anledning var kidnappningen av presidentkandidaten Ingrid Betancourt. President Pastrana anklagade FARC för att vara en terroristorganisation och inledde en bombningsoffensiv mot rebellgruppens baser.

Nya förhandlingar

Álvaro Uribe tillträdde som Colombias president i augusti 2002. Han lovade att kampen mot gerillorna skulle intensifieras och en säkerhetsskatt infördes för att finansiera kriget.

Samtidigt som kampen mot gerillorna pågick fortsatte regeringen att försöka förhandla fram en lösning. En grundförutsättning för förhandlingar var att grupperna lovade vapenvila. Paramilitärerna AUC gick med på vapenvila i december 2002 och gick sedan med på att avvecklas.

FARC verkade däremot inte vara intresserade av förhandlingar med Uribes regering. Däremot lyckades Venezuelas president Hugo Chavez under 2007 och 2008 förhandla fram att sex stycken toppolitiker som hade hållits gisslan av FARC släpptes. Bland dessa fanns Ingrid Betancourt, den colombianska presidentkandidaten som kidnappades 2002.

Civilbefolkningen drabbas hårt

Mer än 50 år av brutalt inbördeskrig har lämnat djupa spår hos Colombias befolkning. I maj 2004 beskrev FN:s Jan Egeland situationen i Colombia som den största humanitära katastrofen på det västra halvklotet. Många av dödsoffren i konflikten är civila.

Både vänstergerillorna och paramilitärerna har i stor utsträckning använt sig av barnsoldater, i många fall tvångsrekryterade. Human Rights Watch beräknade att 11 000 barnsoldater deltog i kriget i Colombia år 2003.

Den långvariga konflikten har också skapat stora flyktingströmmar både inom landet och till närliggande länder. Mellan 2002 och 2005 beräknas fler än 3 miljoner människor ha tvingats fly.

Spänningar i regionen

USA har under konflikten gett sitt stöd till den colombianska regeringen, framförallt genom miljontals dollar i bistånd årligen för att bekämpa droghandeln. När Colombia under sommaren 2009 utökade sitt militära samarbete med USA protesterades det i Colombias grannländer och Venezuelas dåvarande president Hugo Chavez sa att USA:s närvaro kunde leda till storkrig i regionen.

Bakgrunden till påståendet var bland annat att Colombia hävdade att de, med USA:s stöd, hade rätt att attackera FARC-baser som ligger på andra länders territorium. Chavez anklagades för att stödja FARC och Venezuela började hösten 2009 att rusta upp sin militära kapacitet genom att importera attackhelikoptrar, stridsvagnar och ubåtar från Ryssland.

Ny president

2010 var det presidentval i Colombia och den före detta försvarsministern Juan Manuel Santos ställde upp. Chavez varnade för att det kunde bli krig om han vann valet.

Trots hoten om krig vann Santos förvånande första valomgången. Efter en andra valomgång under sommaren 2010 tillträdde han presidentämbetet i augusti. Den första åtgärden som president var att ta itu med den rådande krisen med Venezuela.

Efter förhandlingar, medlade av Sydamerikanska nationernas union (UNASUR) enades länderna om att begrava stridsyxan och istället samarbeta för att minska FARC:s närvaro i Venezuela.

Fredsprocessen sätter fart

I september 2012 blev det offentligt att hemliga förhandlingar hade pågått mellan regeringen och FARC.

Efter en första omgång av förhandlingar i Oslo flyttades de till Kuba och i maj 2013 meddelades att förhandlingarna hade lett till ett genombrott, ett avtal om jordreform. I november 2013 kom nästa framgång då parterna kom överens om FARC:s politiska representation.

Förhandlingarna fortsatte under 2014 och ytterligare en av de totalt sex punkterna på agendan kunde avklaras; frågan om illegal droghandel. Som en del av de pågående förhandlingarna utropade FARC en ensidig vapenvila i december 2014. Vapenvilan ledde till minskat våld under första halvan av 2015, men efter att regeringen anfallit en rebellbas i maj 2015 meddelade FARC att den inte längre gällde. Detta ledde till att striderna mellan parterna återupptogs under ett par månader. En ny vapenvila etablerades i slutet på juli samma år.

En ljusare framtid?

Juan Manuel Santos återvaldes till president i juni 2014 och har fortsatt kämpa för ett fredsavtal med FARC. Även ELN har uttryckt en vilja att förhandla med regeringen och under 2014 och 2015 hölls förberedande samtal för att komma överens om en agenda för dessa förhandlingar. Under 2016 ledde samtalen till ett avtal mellan parterna om en agenda för framtida förhandlingar.

Förhandlingarna mellan regeringen och FARC kom under hösten 2015 att leda till att två överenskommelser nåddes, en gällande hur den rättsliga prövningen av de som deltagit i konflikten ska gå till väga, och en om hur krigsoffer ska kompenseras. En deadline sattes då för det slutgiltiga avtalet till 23 mars 2016. Dock kunde inte parterna enas och avtalet sköts upp. Tre månader senare, 23 juni, kunde parterna enas och skriva under en överenskommelse om eldupphör och om rebellernas avväpning och integration i samhället. Sista steget i fredsprocessen är att det colombianska folket måste rösta igenom det slutgiltiga fredsavtalet.

Avtalet ses som historiskt och hoppet om att slutet på den 52-åriga konflikten närmar sig är stort.