Fördjupning Elfenbenskusten

Republiken Elfenbenskusten fick sitt namn av franska handelsmän på jakt efter elfenben redan under 1400-talet. Franska staten hade längre varit intresserad av landet och under 1800-talet började man ge gåvor till ursprungsbefolkningen för att få bygga hamnar och etablera monopol över exporthandeln. Sakta men säkert hamnade fler regioner under franskt styre och 1893 blev Elfenbenskusten en fransk koloni.

Under andra världskriget valde det ivorianska folket att stödja det fria Frankrike under Charles de Gaulle. Som tack för Elfenbenskustens stöd medgav de Gaulle att det var dags för en förändring, kolonierna skulle få större autonomi samt få rätt att medverka i den franska konstituerande församlingen och den lagstiftande församlingen med mål att skriva en ny konstitution.

 

Då mycket diskuterades under Brazzaville-konferensen i januari 1944 blev det tydligt att ökad autonomi var uteslutet i den nya konstitutionen. Kolonierna fick nöja sig med en rad nya friheter som mötesfrihet, organisationsfrihet och yttrandefrihet. Däremot ingick franskt medborgarskap och stora summor pengar donerades för att utveckla det ivorianska samhället.

 

Detta innebar förändringar för Elfenbenskusten, politiska partier hade för första gången rätt att existera och att organisera sig. Diskriminerande lagar införda av Vichyregimen, Frankrikes regerande regim under den tyska ockupationen som varade mellan 1940 och 1944, och antikoloniala idéer hade dock redan präglat det ivorianska folket som blev allt mer nationalistiskt.

 

Som resultat startades ett av det första stora afrikanska politiska partierna 1946, det Demokratiska Partiet för Elfenbenskusten (Parti Démocratique de Côte d’Ivoire, PDCI). Till partiledare utsågs Félix Houphouët-Boigny, en förmögen ivoriansk läkare som var en av grundarna av partiet.

 

De sista åren som fransk koloni var en orolig period i Elfenbenskusten, fylld med våldsamheter mellan de olika ivorianska partierna och den franska staten. Under slutet av 1950-talet började nya reformer att utvecklas och läggas till i den franska konstitutionen. Självstyret ökade och det ivorianska folket fick delta i beslutsfattande institutioner samt bestämma om de fortfarande ville vara en fransk koloni. 1960 valde det ivorianska folket självständighet med Houphouët-Boigny som president.

 

Ekonomiska problem

Från 1960 fram till början av 1980-talet var Elfenbenskusten ett afrikanskt exempel på välstånd och utveckling. Landet blev ett av världens största exportländer av kaffe, kakao, ananas och palmolja. Tack vare höga priser på de olika exportvarorna växte landets bruttonationalprodukt med i snitt 7,9 % per år mellan 1965 och 1975 och folkets levnadsstandard förbättrades.

 

Dock började landets ekonomi att falla isär under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet då en global ekonomisk lågkonjunktur drabbade världen. Priserna på Elfenbenskustens exportvaror sjönk till rekordlåga nivåer. Regeringen trodde att krisen snabbt skulle gå över och man fortsatte att spendera stora summor pengar på att utveckla landets ekonomi och infrastruktur, framförallt genom att ta stora lån från internationella organisationer.

 

Då krisen blev långvarig tog det inte lång tid innan pengarna var slut och 1987 kunde landet inte längre betala tillbaka på de statliga lånen. I ett sista försök att rädda landets ekonomi beordrade presidenten att stoppa all export av kakao i hopp om att detta skulle bidra till att öka priserna. Embargot, som fortsatte under ett och ett halvt år, misslyckades och bidrog bara till att försämra situationen. Landet som en gång refererades till som det ivorianska miraklet, var nu nära bankrutt.

 

En politisk kris

Under de första 20 åren som ett självständigt land var det få som klagade över det ivorianska folkets brist på rättigheter. Landet var en enpartistat och andra politiska partier var förbjudna. När regeringen införde en hårdare politik för att ta igen den enorma statsskulden i slutet av 1980-talet bröt dock en våg av demonstrationer ut runt om i landet.

 

Situationen förvärrades 1990 då soldater öppnade eld mot folkmassorna och fem ungdomar miste livet. Detta ledde till våldsamma upplopp som varade i flera månader. För att lugna folkmassorna lovade Houphouët-Boigny att införa nya reformer för att skapa ett demokratiskt flerpartisystem samtidigt som presidenten gjorde ett strategiskt val att anställa en muslimsk statsminister med ursprung i norra Elfenbenskusten i hopp om att öka folkstödet. Norra Elfenbenskusten var nämligen underrepresenterat inom regeringen på grund av stora skillnader gällande både religion och etnicitet.

 

Redan samma år hölls det första demokratiska valet i Elfenbenskusten. Det var också då som Laurent Gbagbo började sin officiella politiska karriär med sitt parti, den Ivorianska Folkfronten (Le Front Populaire Ivorian). Gbagbos parti präglades av nationalistiska idéer och främlingsfientlighet. Valet resulterade i en överlägsen seger för president Houphouët-Boignys parti, det Demokratiska Partiet för Elfenbenskusten, vilket innebar att presidenten fick sitta kvar vid makten.

 

Dock gav Gbagbo inte upp utan anklagade Houphouët-Boigny för valfusk och startade enorma demonstrationer både 1991 och 1992. Som svar beordrade Houphouët-Boigny landets militärchef, General Gueï, att slå tillbaka hårt mot demonstranterna vilket också ledde till att Gbagbo blev arresterad och dömd till 2 års fängelse.

 

Den politiska situationen förvärrades då president Houphouët-Boigny avled 1993 och en maktkamp utbröt mellan statsministern, Alassane Dramane Outtara, och den konstitutionella efterträdaren, Henri Konan-Bedié. Outtara blev dock snabbt utestängd från den politiska världen efter att hans ivorianska nationalitet ifrågasatts. Han startade då sitt eget parti, Samlingen för Republikaner (Rassemblement des Républicains).

 

Med Outtara ur bilden tog Konan-Bedié över makten och införde ivorisationen, en ultranationalistisk politisk process med syfte att utesluta all politisk opposition samt marginalisera invandrare i det ivorianska samhället. Ledare för oppositionspartier arresterades och många ifrågasatte presidentens legitimitet att sitta vid makten. Samtidigt anklagades Konan-Bedié för bland annat korruption och för att använda sig av politiskt förtryck.

 

Regeringen som påstod sig leda landet demokratiskt blev allt mer auktoritär. Det hela förändrades dock fyra år senare när General Gueï tog över landet i en statskupp, en makt generalen behöll i endast ett år efter att ha gått med på nya demokratiska val där han förlorade. Vann valet gjorde den Ivorianska Folkfronten vilket gav makten till Gbagbo som från och med år 2000 var landets nya president.

 

Början av ivorisationen

Elfenbenskusten har länge varit ett land som välkomnat invandring. Redan 1960, när landet blev självständigt, såg landets president Houphouët-Boigny möjligheterna med att använda den omfattande invandringen som en ekonomisk strategi då landets utveckling av primärproduktion innebar ett stort behov av arbetskraft.

 

För att ytterligare favorisera invandringen antog regeringen ett antal nya reformer. En av de tre största reformerna kom 1960 och innebar att alla födda inom landets gränser fick ivoriansk nationalitet. Den andra kom 1970 och döptes till ”landet tillhör den som där odlar” vilket gav invandrare rätt till sin egen mark. Den sista kom lite senare, under 1990, och gav rösträtt till alla invandrare kommande från ett land med medlemskap i de Västafrikanska Staternas Ekonomiska Gemenskap (ECOWAS).

 

Detta ledde inte bara till att folk strömmade in från andra länder utan även till stora förflyttningar inom landet. Folk bosatta i de norra delarna av landet flyttade söderut för att dra nytta av arbetsmöjligheterna.

 

Landets ekonomiska kris ändrade dock folkets syn på invandring. Fattigdomen ökade liksom arbetslösheten och de få som lyckades behålla sina jobb såg sina löner sjunka. En direkt konsekvens av detta var att främlingsfientligheten ökade och landet drogs in i en process som började utesluta invandrare från det ivorianska samhället.

 

Som svar på stämningen i landet började regeringen under de följande åren att införa förändringar i konstitutionen, ivoriansk nationalitet kunde enbart godkännas om åtminstone en förälder hade ivorianskt ursprung och statliga jobb blev allt mer reserverade åt folk med ivoriansk nationalitet.

 

När president Houphouët-Boigny dog 1993 och makten togs över av Konan-Bedié förvärrades situationen ytterligare. Året efter sin företrädares död införde den nya presidenten lagar gällande rösträtt och rätten att kandidera. Invandrares rösträtt drogs in och rätten att ställa upp i val begränsades till personer vars både föräldrar hade ivoriansk nationalitet. 1998 bestämdes det även att markägande inom landet var reserverat åt det ivorianska folket.

 

Främlingsfientligheten gällde dock inte bara invandrare utan även folk som kom från de nordligaste regionerna av landet. Den stora skillnaden mellan nord och syd är religionen, syd domineras av kristendom medan de flesta i norr är muslimer. Även om det inte fanns lagar som uteslöt nordborna på samma sätt som invandrare pågick en konstant diskriminering då en majoritet ansåg att nordbor, eller så kallade ”Dioulas”, inte var en del av det ivorianska folket.

 

Processen som ofta referats till som ”ivorisationen” av landet, skapade en främlingsfientlighet som skulle leda till avskyvärda brott mot mänskliga rättigheter, interna konflikter samt bidra till påbörjandet av ett inbördeskrig.

 

Etniska konflikter

Elfenbenskusten kan delas upp enligt etniska grupper. De sydöstra och centrala delarna av landet är bebodda av Akan-folket, de sydvästra av Krou-folket, de norra och nordöstra av Voltaic-folket och nordvästra av Mandé-folket.

 

Den ekonomiska krisen och ivorisationen av landet ökade kraftigt främlingsfientligheten. Invandrare och nordbor eller ”Dioulas” (subgrupper av Voltaic- och Mandé-folken) ansågs vara smutsiga, leva i dåliga kvarter och vara ansvariga för landets kriminalitet.

 

Då de nordliga regionerna drabbades värst av arbetslösheten var det många Dioulas som flydde söderut i hopp om att hitta arbete. Stora migrationer söderut innebar dock etniska spänningar med Krou- och Akan-folken vilket bidrog till påbörjandet av ett flertal etniska konflikter.

 

Under valet år 2000 drogs Krou och Dioulas in i en spiral av våldsamheter som under fem år kostade närmare 500 människor livet. De två grupperna hade även varit i konflikt med varandra i slutet av 1990-talet då Krou-folket tog över land som tidigare tillhört Dioulas vilka inte längre fick vara markägare efter lagändringen 1998. Som resultat utbröt våldsamma konfrontationer och över 15,000 människor drevs på flykt.

 

Men konflikten mellan Dioulas och Krou var inte den enda. 1998 bröt en konflikt ut mellan Maliska invandrare och Akan-folket i landets östra delar. Ett flertal byar blev nedbrända och över 2000 människor flydde landet.

 

Det ivorianska inbördeskriget

Efter år av marginalisering, etniska spänningar och ett nära auktoritärt styre kom dagen många länge fruktat, början på det ivorianska inbördeskriget.

 

Den 19 september 2002 attackerade rebeller från den Ivorianska Patriotiska Rörelsen (Mouvement Patriotique de Côte d’Ivoire, MPCI) landets ekonomiska huvudstad Abidjan samt Bouaké och Korhogo i de norra delarna av landet. Även om attacken mot Abidjan misslyckades tog rebellerna snabbt över de norra delarna vilket i praktiken innebar kontroll över halva landet.

 

Rebellgruppens mål var att få bort president Gbabgo, anordna nya val samt att få slut på den konstanta diskrimineringen av folk med nordligt ursprung. Då stödet för rebellgruppen var relativt högt runt om i landet, samt att förstärkningar anlände kontinuerligt från grannländerna Mali och Burkina Faso, tog det inte lång tid innan MPCI:s styrkor kunde räknas till flera tusen soldater. Gruppen var även välorganiserad och utnämnde guvernörer över kontrollerade territorier samt började sända regeringsfientliga meddelanden över tv och radio från huvudbasen i Bouaké.

 

Som svar på rebellattacken startade Gbagbos regering en säkerhetskampanj som inriktade sig mot invandrarkvarter runt om i landet. Målet att lokalisera rebeller och deras vapenförråd förvandlades snabbt till en häxjakt där hela kvarter brändes ner och tusentals människor var tvungna att fly sina hem.

 

I början av oktober 2002 misslyckades Gbagbos trupper ett flertal gånger att ta tillbaka viktiga städer runt om i landet samtidigt som rebellerna successivt utökade sin kontroll österut.

 

Till slut gick båda parterna med på att starta fredsförhandlingar vilka ägde rum i Togo i slutet av oktober 2002. De två parterna kom överens om att införa vapenvila samt att sluta använda sig av barnsoldater och legosoldater från andra länder. Men då Gbagbo vägrade anordna nya val gjordes få framsteg gällande lösningen på inbördeskriget. Samtidigt lovade de Västafrikanska staternas ekonomiska gemenskap (ECOWAS) att mobilisera fredsbevarande soldater till landet.

 

Situationen förvärrades en månad senare när två nya rebellgrupper oväntat tog över Danane och Man, två städer i landets västra delar. Grupperna under namnen Rörelsen för Rättvisa och Fred (Mouvement pour la Justice et la Paix, MJP) och den Ivorianska Folkrörelsen från det Stora Öst (Mouvement Populaire Ivoirien du Grand Ouest, MPIGO) presenterade en gemensam vilja med MPCI att få bort president Gbagbo från makten, anordna nya val samt hämnas General Gueïs som hade mördats av Gbagbos styrkor i början av året. De nya grupperna lyckades snabbt ta sig söderut och erövra städer längs gränsen mot Liberia.

 

Efter nästan två månaders våldsamheter gick de tre olika rebellgrupperna med på att möta den ivorianska regeringen i Paris den 15 januari 2003. Ännu en gång vägrade Gbagbo att överge makten men gick med på att bevilja rebeller amnesti, en aktiv roll i regeringen samt att en ivoriansk förälder räckte för att få kandidera till val.

 

Den officiella överenskommelsen som stipulerade att kriget var slut skrevs under i början av juli 2004, dock fortsatte interna maktkamper och väpnade konfrontationer. De tre rebellgrupperna, som nu kallades sig ”De Nya Trupperna” (Les Forces Nouvelles, FN), drog sig ur regeringen ett flertal gånger och situationen förvärrades mellan juni och november 2004 då den ivorianska armén vid flera tillfällen attackerade rebellfästen i de nordliga delarna av landet.

 

Det ivorianska flygvapnet blev bland annat helt förstört då ett luftangrepp mot Bouaké dödade 9 franska soldater vilket ledde till att den franska armén slog tillbaka. Frankrike hade sedan september 2002, med stöd av de Förenta Nationerna, en militär närvaro i landet för att hedra ett försvarsavtal med Elfenbenskustens regering från tidigt 1960-tal. Efter skarp kritik från det internationella samfundet beslutade FN att skicka soldater till Elfenbenskusten för att säkra freden.

 

Det tog ytterligare tre år innan ”Les Forces Nouvelles” och den ivorianska regeringen nådde en överenskommelse. Den 4 mars 2007 kunde man till slut komma överens om att Gbagbo fick sitta kvar som president och att rebelledaren Guillaume Soro blev premiärminister i en övergångsregering tills val kunde hållas. Landet var nu redo för sitt första val på tio år, ett val som skulle visa sig upprepa landets våldsamma historia.

 

Valet 2010

Spänningarna var höga inför valet 2010, delvis eftersom att det var planerat redan 2005 men hade blivit uppskjutet fem gånger. Valet stod mellan landets president Gbagbo och den före detta statsministern Outtara som nu åter fick ställa upp i val.

 

Redan månaderna innan valet, i oktober 2009, uppstod det första problemet; vallistan. Närmare 43 % av folket inskrivna på vallistan kunde antingen inte dubbelkontrolleras med listan från tidigare val eller så gick det inte att fastställa deras nationalitet. Detta resulterade i anklagelser angående valfusk då Gbagbo ansåg att de 43 % som inte kunde verifieras var utlänningar utan rösträtt.

 

Gbagbos parti, den Ivorianska Folkfronten (Le Front Populaire Ivorian), representerade nämligen en minoritet av landets invånare, Bete-folket. Genom att försöka utesluta en så stor del av befolkningen som möjligt hade Gbagbo dock en chans att vinna valet. Efter veckor av undersökningar hade man tillslut lyckats fastställa ivoriansk nationalitet för en tredjedel av de tidigare 43 % av folket med osäker rösträtt.

 

För att lösa problemet med resten antogs två vallistor, en vit för personer med rösträtt och en grå för personer som så snart som möjligt behövde framföra bevis för deras ivorianska nationalitet. Detta innebar att valet ännu en gång blev uppskjutet. Samtidigt återupptogs debatten om invandring och ivoriansk identitet, ett ämne som tidigare bidragit till att inbördeskriget bröt ut.

 

Nästa problem uppstod i början av januari 2010 då valkommissionen fastställt den officiella vallistan. Ännu en gång anklagade Gbagbo och hans parti kommissionen för valfusk genom att försöka lägga till namn på listan, en lista som redan var ogynnsam för presidentens chanser att vinna valet.

 

Det hela slutade med att Gbagbo beslutade att upplösa valkommissionen och ta tag i valet på egen hand. Medlemmar av den Ivorianska Folkfronten gick istället igenom vallistan och tog bort namn med utländskt ursprung vilket också godkändes av regeringsvänliga domstolar.

 

En majoritet av landets befolkning ansåg att presidentens beslut var en statskupp vilket ledde till stora demonstrationer. På gatorna blev stämningen allt mer aggressiv och ett flertal människor omkom i våldsamma konfrontationer med säkerhetsstyrkor. Efter både externa och interna påtryckningar återinsatte Gbagbo valkommission och valet var nu tillbaka på rätt väg.

 

Den 28 november 2010 var det dags för det ivorianska folket att välja sin nya president vilket utfördes utan några större incidenter. Samma natt rapporterades de första valresultaten som gav segern till Samlingen för Republikaner och Alassane Outtara. Men valkommissionen lyckades inte framföra det officiella resultatet.

 

Tidigt på morgonen efter valet intog säkerhetsstyrkor Abidjan och valresultatet revs sönder av Gbagbos representanter. Under de följande dagarna meddelade militären att gränserna stängts och att utländska journalister inte längre hade tillstånd att sända ifrån landet. Samtidigt utnämnde det Konstitutionella Rådet Gbagbo till landets president.

 

De följande månaderna i Elfenbenskusten sammanfattas av enorma våldsamheter mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor. Flera eldstrider uppstod i Abidjan och i staden Tiebissou då före detta rebeller lojala till Outtara började anlända från norr för att få bort Gbagbo från makten.

 

Gbagbo möttes även av hård kritik från det internationella samfundet som vägrade att erkänna hans presidentskap. Då FN varnade för början av ett nytt inbördeskrig, hotade ECOWAS med en militär intervention i landet.

 

Den Afrikanska Unionen gav Gbagbo fram till slutet av mars 2011 att lämna över makten, vilket han vägrade. I början av april intensifierades våldsamheterna då tungt artilleri, raketgevär och kulsprutor började användas mot civilbefolkningen och i striderna mellan de olika parterna.

 

Med stöd från det internationella samfundet började FN-soldater och franska soldater attackera militära positioner för att skydda civilbefolkningen samtidigt som Outtaras trupper intog stora delar av landet. Den ivorianska valkrisen slutade äntligen i början av april då Gbagbo, efter att ha blivit omringad av Outtaras trupper, gav upp och arresterades.

 

Striderna som följde Laurent Gbagbos vägran att överlämna makten lämnade tusentals döda och drev hundratusentals människor på flykt samt hotade den redan ömtåliga freden med början av ett nytt inbördeskrig.

 

Fortsatt osäkerhet

I november 2011 förflyttades Gbagbo från häktet i Elfenbenskusten till Haag, Nederländerna, för att ställas inför rätta i den internationella brottmålsdomstolen (ICC). Han ska åtalas på fyra punkter för brott mot mänskligheten.

 

ICC har också bestlutat att förlänga utredningen så att även händelserna under inbördeskriget i början av 2000-talet inkluderas, något som indikerar att rättegången kommer att ta tid. Under 2013 bestämde ICC att skjuta upp åtalet då det inte fanns tillräckliga bevis för att påbörja rättegången.

 

Även sedan oroligheterna som var direkt knutna till maktkampen i landet avtagit har väpnade attacker varit ett återkommande fenomen. I gränslandet mellan Elfenbenskusten och Liberia befinner sig ett antal grupper av legosoldater, som bland annat var inblandade i en eldstrid där sju FN soldater dödades i juni 2012.

 

Möten med tidigare anhängare av Gbagbo har även rapporterats från Ghana och länge talades det om att nya försök att med våld återta makten i landet riskerade att ske. Också i den ekonomiska huvudstaden Abidjan har våldet mot polisiära och militära posteringar varit relativt frekventa.

 

Det är dock väldigt osäkert om de som ligger bakom attackerna har politiska motiv eller om det bara rör sig om kriminalitet och missnöje i ett land där tillgången till vapen efter de många åren av orolighet är hög.

 

Stora utmaningar väntar för Elfenbenskusten. Återuppbyggnaden av landet är en omfattande och mycket tidskrävande process. Under våldsamheterna efter valet, men också efter de senaste inslagen av väpnat våld och plundring har såväl infrastrukturen som grundläggande samhälleliga funktioner slagits sönder. Flera av de internationella aktörer som är på plats för att bistå fredsprocessen fokuserar på att stödja just dessa delar.