Fördjupning Irak

Irak är en bräcklig statsbildning med en våldsam historia. Dagens splittring mellan shiamuslimska araber, sunnimuslimska araber och kurder går många hundra år tillbaka i tiden och har sedan 2014 framför allt utnyttjats av den extrema sunnirörelse som kallar sig Islamiska staten (IS).

Efter århundraden av krig mellan mongoler, perser och turkar erövrades Bagdad av osmanska riket 1535, men först 1638 hade turkarna full kontroll över det område som ungefär motsvarar dagens Irak.

De osmanska härskarna lät inte de shiamuslimska araberna få någon del i makten, medan däremot sunniaraberna gynnades.

När osmanska riket bröt samman i början av 1900-talet drev britterna ut turkarna ur det nuvarande Irak och fick rätt av Nationernas förbund att förvalta landet och dess oljekällor.

Irak skapades genom en sammanslagning av tre provinser: det övervägande shiaarabiska Basra, det till stor del sunniarabiska Bagdad och det mer blandade Mosul med kurder, turkmener och sunniaraber.

Det brittiska mandatet avslutades 1932, då Irak blev ett självständigt land och medlem i Nationernas förbund.

Militärkupper

Britterna gick med på att Irak blev självständigt 1932 men behöll militärbaser i landet. 1936 genomfördes den första militärkuppen. Den nya regimen blev kortlivad men var ett startskott för militärens inblandning i politiken.

Efter andra världskriget och det första arabisk-israeliska kriget 1948 växte missnöjet inom armén med det västliga inflytandet. I juli 1958 tog brigadgeneralen Abd al-Karim Qasim och överste Abd as-Salam Arif makten. Hela kungafamiljen mördades.

Qasim ledde en nationalistisk vänsterregim, som fick hjälp av Warszawapakten att rusta upp armén. Näringslivet började nationaliseras.

Qasim störtades 1963 av överste Arif. Generalmajor Ahmed Hassan al-Bakr från Baathpartiet blev premiärminister, men snart rensade Arif ut baathisterna. Baathpartiet tog tillbaka makten i en ny kupp 1968.

Baathpartiets maktbas var några sunniarabiska klaner och en växande säkerhetsapparat. Ahmed Hassan al-Bakr blev nu president, men den verkliga makten låg hos Revolutionära ledningsrådet (RCC). Med de växande inkomsterna från den statliga oljeindustrin höjdes det materiella välståndet. Stora satsningar gjordes för första gången på utbildning och sjukvård.

Al-Bakr lät sin släkting Saddam Hussein styra allt mer av utvecklingen. När al-Bakr avgick 1979 blev Saddam president, partiledare, ordförande i RCC och överbefälhavare.

Krig mot Iran och Kuwait

På grund av gränstvister och rädsla för att den shiamuslimska iranska revolutionen skulle spridas till Irak anföll Saddam Hussein Iran i september 1980. Västmakterna som också oroades av läget i Iran stödde Irak. Saddam Hussein kunde köpa vapen från både väst och öst och fick dessutom ekonomiskt stöd från arabstaterna.

Under kriget inledde kurderna ett uppror med stöd av Iran. Efter en del kurdiska framgångar slog regimen tillbaka. I mars 1988 dödades omkring 5 000 kurder i ett gasanfall mot staden Halabja. Under ett par års strider beräknas 50 000–100 000 kurder ha dödats, och flera hundratusen flydde till Turkiet och Iran.

Kriget mot Iran avslutades med en vapenvila 1988 – utan någon egentlig segrare.

I augusti 1990 invaderade Irak Kuwait, som enligt Irak var en historisk del av Basra-provinsen. FN:s säkerhetsråd uppmanade medlemsstaterna att befria Kuwait ”med alla nödvändiga medel”. Under USA:s ledning bildades en internationell styrka på flera hundra tusen soldater som gick in i Kuwait den 17 januari 1991. I slutet av februari hade irakierna drivits ut.

USA:s president George Bush uppmanade befolkningen att resa sig mot Saddam. Både kurder och shiamuslimer tog till vapen, men Saddams elitförband Revolutionära gardet slog ned upproren. I norr flydde över en miljon kurder till grannländerna. De upproriska kände sig förrådda av USA-alliansen, som inte kommit till undsättning.

Efter kriget krävde FN att Irak skulle oskadliggöra alla kemiska och biologiska vapen samt eventuella kärnvapen. Iraks handel kontrollerades och bara en viss mängd mat och läkemedel fick föras in i landet. Sanktionerna fick förödande verkan på ekonomin. Folkhälsan försämrades och barnadödligheten ökade.

USA störtar Saddam

Efter terrorattackerna i USA den 11 september 2001 anklagade den nye presidenten, George W Bush, Irak för att stödja internationell terrorism och för att fortsätta att utveckla massförstörelsevapen.

USA och Storbritannien planerade att störta Saddam Hussein och bana väg för en västvänlig regim. Det officiella motivet till anfallet var att hitta och förstöra Iraks massförstörelsevapen, men USA ville också ha en säker tillgång till den irakiska oljan och undanröja hot mot Israel.

Irakiska exilpolitiker försåg USA med överdrivna eller oriktiga uppgifter om läget. USA ville se en framtida irakisk regering dominerad av dessa exilpolitiker.

Under andra halvåret 2002 började USA och Storbritannien förbereda invasionen. Amerikanska specialförband gick också in i de sedan 1992 självstyrda kurdiska provinserna i norr, där de samverkade med de kurdiska miliserna.

FN:s säkerhetsråd gav den 8 november Irak en frist på 30 dagar att redovisa alla fakta om massförstörelsevapen och krävde fria händer för en inspektionsgrupp kallad Unmovic, ledd av svensken Hans Blix.

Trots att inspektörerna begärt mer tid krävde Bush den 17 mars att Saddam Hussein och hans närmaste män måste lämna Irak inom 48 timmar, annars skulle det bli krig.

I all hast tvingades FN-inspektörerna lämna landet utan att ha funnit bevis för att Irak haft kvar några massförstörelsevapen eller försökt utveckla sådana.

Den 20 mars skedde det första anfallet med flyg och robotar mot Bagdad. Ett par dagar senare gick markstyrkor in från söder, och den 9 april hade amerikanska styrkor tagit kontroll över Bagdad.

Den 1 maj 2003 sade Bush att de egentliga krigshandlingarna var avslutade.

USA tar över

FN:s säkerhetsråd gav USA och Storbritannien rätt att leda övergången till en självständig irakisk regering. Ett styrande organ, Koalitionens provisoriska myndighet (CPA), upprättades.

Paul Bremer, chef för CPA, upplöste den irakiska armén och började skapa en ny under amerikansk ledning. Det innebar att tiotusentals tidigare soldater inte längre fick någon lön. Deras missnöje ledde till våldsamma demonstrationer och sabotage, ett växande väpnat motstånd och fortsatt kaos.

Sunniaraberna, som ofta varit medlemmar i Baathpartiet och gynnats av Saddam, fann sig åsidosatta, och ett allt starkare motstånd växte fram. Över hela landet ökade också besvikelsen över att den dagliga tillvaron inte förbättrades.

Allra värst för den vanlige medborgaren var de självmordsattentat som under de kommande åren ofta drabbade civila. FN avbröt det mesta av sitt arbete i Irak sedan dess högkvarter sprängts av en bilbomb i augusti 2003.

Tusentals irakier fängslades under USA-alliansens styre, och våren 2004 avslöjades att amerikanska soldater begått förnedrande övergrepp mot fångar.

USA:s planer för den politiska utvecklingen visade sig bristfälliga, främst beroende på oenighet i Washington och dåliga kunskaper om lokala förhållanden. De exilpolitiker som USA lutade sig mot saknade oftast stöd i hemlandet.

Försvarsdepartementet stödde främst Ahmad Chalabi, en omstridd sekulär shiamuslim. Amerikanska UD och underrättelsetjänsten CIA satte större tilltro till Iyad Allawi, shiamuslim som hoppat av från Baathpartiet 1975.

Oro i sunnitriangeln

Också de två ledande kurdiska partierna skulle delta i utformningen av det framtida Irak: det konservativa Kurdistans demokratiska parti (KDP) och den mer vänsterinriktade Kurdistans patriotiska union (PUK). I spetsen för KDP stod Massoud Barzani och PUK:s ledare var Jalal Talabani.

De religiösa shiamuslimerna hade två dominerande politiska rörelser. Äldst är al-Daawa al-Islamia (Den islamiska kallelsen). Under kriget mellan Irak och Iran förföljdes rörelsen hårt och många medlemmar flydde till Iran.

I iransk exil bildades på 1980-talet också Högsta rådet för islamisk revolution i Irak (Sciri). Gruppen byggde upp en stark milis, Badr-brigaderna, med stöd av det iranska revolutionsgardet. Sciris högste ledare sedan 2003 var Abdul Aziz al-Hakim. Rörelsen, bytte 2007 namn till Irakiska islamiska högsta rådet (ISCI).

FN erkände den övergångsregering som installerades i juni 2004 med USA:s förtrogne Iyad Allawi som premiärminister.

USA:s krigsmakt hade i slutet av mars 2004 dragits in i de mest omfattande striderna efter kriget, främst i "sunnitriangeln" väster om Bagdad.

Södra Irak var relativt lugnt inför valet i januari 2005. Men för att skapa lugn även i sunnitriangeln gick USA-militären och de nya irakiska säkerhetsstyrkorna till offensiv mot staden Falluja, där den jordanske terroristledaren Abu Musab al-Zarqawi troddes befinna sig.

I november 2004 sköts nästan hela staden sönder. Inga ledande terrorister påträffades men oroligheter flammade i stället upp i andra städer. Sunniaraberna upplevde sig nu som än mer marginaliserade. I valet den 30 januari 2005 av ett provisoriskt parlament deltog omkring 53 procent av de röstberättigade men nästan inga sunniaraber.

Som väntat fick den nybildade shiamuslimska Förenade irakiska alliansen (UIA, anförd av Sciri) egen majoritet. Kurdernas allians tog en fjärdedel av rösterna och Allawis sekulära allians fick knappt 14 procent.

UIA och kurderna inledde ett samarbete i parlamentet, som valde PUK-ledaren Jalal Talabani till president. Senare utsågs Daawa-ledaren Ibrahim al-Jaafari till premiärminister.

Etnisk rensning

I det ordinarie valet i december 2005 ställde sunniaraberna upp. De ledande allianserna var i stort desamma som vid föregående val, och inom UIA fick den radikala Sadr-rörelsen, bildad av den religiöse ledaren Muqtada al-Sadr, lika stort inflytande som Sciri och Daawa. UIA blev åter största grupp men utan egen majoritet.

Sunniaraberna var splittrade men blev jämnstarka med kurderna. Störst blev Nationella enhetsfronten (al-Tawafuq), som består av både nationella och islamiska krafter. De sekulära partierna inom Iyad Allawis lista fick bara 25 mandat.

Under en stor del av 2006 skördade våldet mellan sunnitiska och shiitiska extremister omkring 2 500 dödsoffer varje månad. Med mordvågen inleddes en etnisk rensning, särskilt i blandade stadsdelar i Bagdad där sunniter tvingades fly.

Först i april 2006 kunde Nouri al-Maliki från Daawa-partiet utses till premiärminister, men lagstiftningsarbetet förlamades av motsättningarna.

Saddam Hussein, som hittats i en jordhåla 2003, dömdes till döden i november 2006 och hängdes den 30 december. Tre av hans nära medarbetare avrättades en tid därefter. Saddams död försvagade inte hans anhängares motståndskamp.

Under 2006 inledde USA ett närmande till sunniarabiska klanledare som tröttnat på extremisternas "heliga krig". Med början i Anbarprovinsen bildade lokala schejker grupper kallade Sahwa (Råd för uppvaknandet), vars medlemmar avlönades av USA för att bekämpa islamisterna. I slutet av 2008 fanns cirka 100 000 man i Sahwa-grupperna och våldet hade minskat påtagligt.

USA förbereder uttåg

USA-militären överlämnade efterhand ansvaret för en rad provinser till regeringsarmén, FN hade varje år sedan 2004 formellt godkänt USA:s närvaro i Irak, men 2008 ville USA ersätta detta FN-mandat med ett säkerhetsavtal mellan länderna som bland annat skulle låta USA-militären behålla ett antal baser i flera år. Regeringen i Bagdad godtog inte USA:s villkor.

Bushregeringen, som var hårt pressad på hemmaplan av krav på en tidtabell för reträtt, tvingades gå med på att all amerikansk militär skulle lämna Irak före utgången av 2011.

Provinsvalen i januari 2009 innebar en upprättelse för sunniaraberna, som efter sex år återfick makten i de provinser där de är i majoritet.

Efter avtalet med USA och regionalvalen ansågs premiärminister al-Maliki ha stärkt sin ställning avsevärt, vilket inte uppskattades av rivaliserande shiagrupper som ISCI och Sadrrörelsen. I augusti 2009 sprack den stora islamiska alliansen UIA sedan al-Maliki vägrat delta med sitt parti al-Daawa.

De andra ledande partierna var i färd med att omvandla UIA till Irakiska nationella alliansen (INA). Maliki bildade i stället alliansen Rättsstaten, i vilken flera klanledare och småpartier ingick.

Valet i mars 2010 resulterade i ett politiskt dödläge. Inte förrän i slutet av december 2010 kunde parlamentet enas om att låta al-Maliki bilda ny regering med alla större grupper representerade.

4 500 amerikaner dödade

I mitten av augusti 2010 hade det sista stridande USA-förbandet lämnat Irak. Återstoden, som utbildat irakiska styrkor och stött regeringen, gav sig iväg den 15 december 2011. Under USA:s drygt åtta år långa närvaro hade nära 4 500 amerikanska soldater fått sätta livet till och långt över 100 000 civila irakier hade dödats. USA lämnade efter sig ett land präglat av våld, terrorism och etnisk splittring. 

Efter USA:s utmarsch ökade våldet. Ett stort antal sprängdåd sedan 2012 har riktats framför allt mot shiamuslimer, ofta utförda av grupper med anknytning till al-Qaida.

Under hösten 2012 ökade också spänningen mellan regeringen och det kurdiska självstyret. Regeringen kritiserade kurderna för en allt mer självständig ekonomisk politik.

I april 2013 genomfördes nya lokalval som föregicks och följdes av upptrappat våld som krävde över 700 dödsoffer. Ingen allians fick egen majoritet någonstans. Siffrorna visade hur splittringen ökat.

I de kurdiska provinsvalen i september segrade KDP, medan det nybildade partiet Gorran (Rörelsen för förändring) kom på andra plats, Partiet hade vunnit stöd på kritik mot korruptionen inom de etablerade partierna och bristande insyn i hur oljepengarna hanterades.

Islamiska staten nytt hot

Under 2013 och 2014 ökade våldet åter kraftigt. I januari 2014 intog sunnitiska extremister, som kallade sig Islamiska staten i Irak och Syrien (Isis). delar av den sunnidominerade provinsen Anbar.

Trots våldet kunde parlamentsval genomföras den 30 april. Som väntat fick ingen allians egen majoritet men Rättsstaten blev klart störst och al-Maliki trodde sig ha goda chanser att få sitta kvar. Kritiken mot al-Maliki för att föra en sekteristisk politik som främst gynnade shiiter tilltog i takt med att sunniextremisterna utökade sin kontroll till stora delar av nordvästra Irak under försommaren.

Även åtskilliga sunniter med kopplingar till Saddamregimen stödde Isis utan att vara religiösa extremister. Deras skäl var motviljan mot den shiadominerade regeringen. Efter starka påtryckningar inifrån landet och från USA gav al-Maliki upp försöken att bilda en ny regering och lät partikamraten Haidar al-Abadi ta över. Denne betraktades som mer samarbetsvillig och bildade en bred regering där såväl sunniter som kurder åter tog plats.

Ändå förvärrades snabbt krisen. I slutet av juni utropade Isis en islamisk stat, ett "kalifat", i de delar av Irak och Syrien som de kontrollerade, bland annat Iraks näst största stad Mosul som erövrats i juni 2014. Samtidigt bytte organisationen namn till bara Islamiska staten (IS). Ledaren Abu Bakr al-Baghdadi utropades till "den muslimska världens kalif".

Med hjälp av erövrade vapen och en snabb rekrytering av kampvilliga unga män från en lång rad länder, inklusive Sverige, lade IS under sig allt större områden och kom hotfullt nära både den självstyrande kurdiska regionen och huvudstaden Bagdad.

IS framstod som ett direkt hot mot staten Iraks existens och hela Mellanöstern. Dess ytterst brutala metoder mot religiösa och etniska minoritetsgrupper, med massmord och massfördrivningar, upprörde hela världen och stämplades av FN som
folkmord. IS rapporterades också metodiskt förstöra uråldriga
kulturarv från årtusendena före islam.

På begäran av den irakiska regeringen började USA flygbomba IS ställningar i ett försök att pressa tillbaka milisen. Tiotals länder – både från västvärlden och arabvärlden – slöt upp bakom USA:s bombkrig i varierande grad.

Framför allt IS framfart gjorde 2014 till det blodigaste året i Irak sedan 2007. Enligt olika beräkningar dödades mellan 15 000 och 17 000 människor.

 

IS krossas, men kurderna skapar ny kris

Premiärminister al-Abadi försökte i augusti 2015 minska missnöjet med regeringen och effektivisera statsmakten genom en bred reformplan. Bland annat slopades en rad politiska poster på toppnivå som kunnat utnyttjas av individer som varit ute efter personlig makt.

Att i praktiken driva igenom hela reformplanen visade sig dock svårt. Arbetet mötte hårt motstånd från en rad politiker med starkt stöd av inflytelserika grupper. Reformplanen underkändes steg för steg av domstolar med hänvisning till att den stred mot författningen.

Under 2016 kunde armén, i samarbete med shiamiliser och sunnitiska klanmiliser och med flygunderstöd från USA, driva tillbaka IS från stora områden och ta tillbaka flera viktiga städer.

I juli 2017 drevs IS ut ur Mosul efter mer än ett halvårs belägring som raserat stora delar av staden och drivit 900 000 stadsbor på flykt. Under resten av året förlorade extremisterna nästan alla andra områden i Irak som de kontrollerat och "kalifatet" lades i spillror.

Men samtidigt uppstod en allvarlig ny kris, när kurderna i norr trots starka varningar från regeringen och omvärlden genomförde en folkomröstning om full självständighet. Det som allra mest provocerade var att omröstningen skedde även i områden utanför det självstyrande Kurdistan som kurderna militärt behärskat sedan 2014, när IS hade drivit bort irakiska armén, bland annat den etniskt blandade och oljerika provinsen Kirkuk.

En snabb irakisk arméoffensiv drev bort de kurdiska styrkorna och kanske 100 000 civila från Kirkuk och regeringen försökte strypa den kurdiska regionen ekonomiskt genom att stänga gränser och stoppa flygtrafiken. Det utbröt också en intern kris mellan de dominerande kurdiska partierna som anklagade varandra för svek.

Texten faktagranskades i oktober 2017.