Fördjupning Israel-Palestina

Diskussioner om den israelisk-palestinska konflikten har oftast siktat mot en tvåstatslösning. Israeler och palestinier ska ha rätt till varsin stat i det omtvistade området som utgörs av Israel samt Västbanken och Gaza. Tvåstatslösningen var förutsättningen för 1990-talets fredsprocess. Men den misslyckades och utvecklingen därefter har inte fört parterna närmare någon form av lösning.

Det krig som följde på prolamerandet av staten Israel 1948 slutade med seger för den nya staten. De arabiska trupper som anföll Israel efter utropandet var illa förbereda och dåligt utrustade. Under kriget kunde Israel utvidga sitt territorium med nästan 50 procent på de omgivande staternas bekostnad. 

Av den palestinska stat som FN planerat för (se Hur staten Israel kom till) återstod i praktiken ingenting. Förutom de delar som Israel lagt under sig hade Jordanien lagt beslag på Västbanken samt östra Jerusalem och Gazaremsan hade hamnat under egyptiskt styre. FN ville ställa Jerusalem under internationell kontroll, men det gick varken Israel eller Jordanien med på. Då Jordanien inkorporerade östra Jerusalem hindrades judar från att besöka klagomuren, den sista resten av Salomos tempel.

För palestinierna innebar kriget 1948–1949 en katastrof, al-nakba. 1948 kan det ha bott mellan 700 000 och 900 000 araber i de områden som senare kom att utgöra Israel. Efter kriget var kanske 160 000 kvar. Merparten av de övriga fanns i flyktingläger utanför Israel, framför allt i Gaza, Jordanien (inklusive Västbanken) och Libanon.

I maj 1949 blev Israel medlem i FN. Alla judar hade rätt att invandra. Tidigare hade de flesta anlänt från Europa, men kriget mellan Israel och arabstaterna hade utlöst förföljelser mot judiska minoriteter i arabvärlden. Över 850 000 judar som bott där flydde, och av dem tog sig två tredjedelar till Israel. 1948 hade det funnits 630 000 judar i landet; fyra år senare hade antalet fördubblats.

Fler krig

Medan israelerna under 1950- talet började bygga upp sin nya stat organiserade palestinierna ett motstånd. 1959 bildade Yasser Arafat, Mahmoud Abbas och andra palestinier i exil rörelsen Fatah som senare blev ledande kraft i den palestinska befrielseorganisationen PLO (Palestine Liberation Organization).

Arabstaterna hade inte gett upp hoppet om att återta de områden som Israel behärskade. När Egypten, Jordanien och Syrien i slutet av våren 1967 ingick en försvarsallians och ökade trycket mot Israel gick israeliskt flyg till anfall. I det så kallade sexdagarskriget erövrade Israel Gaza och Sinaihalvön från Egypten och Västbanken, inklusive det östra, arabiska Jerusalem, från Jordanien. Från Syrien tog Israel Golanbergen. Östra Jerusalem annekterades och ställdes därmed under israelisk lagstiftning.

För palestinierna innebar sexdagarskriget att de sista resterna av det historiska Palestina fallit i israelernas händer. I flyktinglägren i Jordanien, Libanon och Syrien strömmade palestinier till rörelser som ville befria Palestina.

1973 anfölls Israel av grannländerna under det så kallade Oktoberkriget. Även denna gång avgick Israel med segern.

Efter kriget ändrade PLO sin politik. PLO beslöt också att befrielsen inte bara skulle ske med militära medel utan även med politiska. 

Med högerblocket Likuds valseger 1977 gick israelisk politik in i ett nytt skede. Dittills hade alla regeringar letts av Arbetarpartiet som visserligen tillåtit judiska bosättningar på ockuperad mark men inte uppmuntrat dem i samma utsträckning som Likud kom att göra.

Likuds politik resulterade i stora bosättningsområden på Västbanken där palestiniernas frustration växte i samma takt som rädslan för ockupationsmakten minskade. Hösten 1987 inledde stenkastande ungdomar ett civilt uppror den så kallade intifadan. Israelerna svarade med lågintensiv krigföring och kollektiva bestraffningar, men på sikt framstod situationen som ohållbar. Nya kontakter knöts mellan israeler och palestinier på alla nivåer.

1988 utropade PLO:s exilparlament formellt en självständig palestinsk stat (med Yasser Arafat som president från 1989).

Därmed bekände sig PLO till en tvåstatslösning av den israelisk-palestinska konflikten: båda folken skulle ha rätt till en egen stat. PLO erkände också FN:s resolution 242 från 1967 som kräver reträtt från ockuperade områden, respekt för och erkännande av de inblandade staternas territoriella integritet och deras rätt att leva i fred inom säkra och erkända gränser. 

 Den palestinska staten erkändes av Sovjetunionen och drygt 80 andra länder, de flesta i Afrika och Asien. USA och andra västländer avstod.

1990-talets fredsprocess

I början av 1990-talet inleddes en fredsprocess mellan israeler och palestinier. Den möjliggjordes bland annat av att den palestinska sidan befann sig i ett utsatt läge. Kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen var slut och palestinierna förlorade sitt beskydd från Sovjetunionen som upplöstes 1991. Samtidigt drog länderna kring Persiska viken in sitt stöd till PLO. Det skedde som straff för att palestinierna ställt sig bakom Iraks president Saddam Hussein när denne invaderade Kuwait år 1991 och utlöste ett krig i regionen.

Problemen för PLO sammanföll med att Arbetarpartiet återtog makten i Israel. Alla nya bosättningsprojekt stoppades, utom i östra Jerusalem. Med medlarhjälp av Norge förhandlade premiärminister Yitzhak Rabins regering i hemlighet med PLO.

I september 1993 undertecknades det så kallade Osloavtalet vid en högtidlig ceremoni i Washington. Avtalet var en principöverenskommelse om begränsat palestinskt självstyre på Västbanken och i Gaza. PLO erkände även formellt Israels rätt att existera inom säkra gränser, och Israel erkände för första gången PLO som det palestinska folkets representant. Självstyret inleddes 1994 med autonomi för Gaza och för staden Jeriko.

PLO-ledaren Yasser Arafat lät därefter inrätta en nationell palestinsk myndighet, kallad Palestinska myndigheten ( eller Palestinska självstyret) som även fick överhöghet över delar av Västbanken. Arafat valdes senare till palestinsk president.

Osloavtalet var inget verkligt fredsavtal; det angav bara hur Israel och PLO skulle gå vidare för att lösa sin konflikt. Inom fem år skulle förhandlingar slutföras om Västbankens och Gazas permanenta status, om Jerusalem, bosättningarna, flyktingarna, säkerheten och gränserna. Därefter skulle FN:s resolution 242 förverkligas och ockuperade områden överlämnas. Parterna var emellertid inte överens om den exakta innebörden av FN-resolutionen samtidigt som motståndare på båda sidor försökte sabotera den.

Våldsvåg mot civila 

De islamistiska rörelserna Hamas och Islamiska jihad började utföra självmordsattacker mot civila israeler för att omintetgöra fredsprocessen, och i november 1995 sköts premiärminister Rabin till döds av en extrem religiös-nationalistisk ung jude. Mordet kom som kulmen på en lång hatkampanj från högern mot Rabins fredspolitik. Israel försattes i chocktillstånd. I efterhand framstod mordet på Rabin som början till slutet på fredsprocessen.

Våldet fortsatte med många palestinska självmordsattacker mot israeliska mål och israeliska vedergällningsattacker. Israel försökte försvara sig genom att bygga en "säkerhetsbarriär" mot Västbanken. Barriären förlades i stora delar på palestinsk mark vilket orsakade ökad förbittring på den palestinska sidan. År 2000 inleddes ett nytt palestinsk uppror – den andra intifadan. Efter en rad självmordsattacker vintern 2002 återockuperade Israel Västbanken och Arafats högkvarter belägrades under lång tid framöver.

De judiska bosättningarna på palestinsk mark fortsatte att växa. Till skillnad från många andra inom högern ansåg dock Likudledaren Ariel Sharon, som blivit premiärminister 2001, att bosättningspolitiken inte hade gjort Israel säkrare mot angrepp. Palestinierna var fortfarande i majoritet på de ockuperade områdena, och deras befolkningstillväxt var snabb. Om ockupationen fortsatte skulle Israel snart bli ett land med arabisk majoritet. Sharons slutsats blev att små och avlägsna bosättningar måste överges, men de största bosättningarna på Västbanken skulle behållas.

Vintern 2004 tillkännagav Sharon att Israel skulle utrymma sina bosättningar i Gaza och planen genomfördes 2005.

Tvist om Jerusalem

Sedan 1990-talets fredsprocess gick i stöpet har många misslyckade försök gjorts för att få till stånd ett slutligt fredsavtal. De viktigaste frågorna att lösa handlar om Jerusalem, de palestinska flyktingarna och bosättningarna.

Både Israel och palestinierna kräver att få ha Jerusalem som sin huvudstad. Tempelberget (Haram al-Sharif på arabiska) är en helig plats för både judar och muslimer. Här låg två judiska tempel i historisk tid och vid Tempelbergets sydvästra sida finns Klagomuren ( Västra muren) som antas ha varit en del av muren runt ett av dessa tempel. Klagomursen är en viktig plats för judisk bön och en vallfartsort för judar. Ovanför muren, på själva berget ligger i dag två moskéer, Klippmoskén och al-Aqsa-moskén. Klippmoskén är placerad över den klippa från vilken Muhammed ska ha rest till himlen.

Tempelberget förvaltas av en privat palestinsk religiös stiftelse under överinseende av Jordanien. Judar och kristna får besöka själva berget men får inte förrätta bön där. Judiska religiösa fanatiker vill att detta förbud ska upphävas vilket skapar spänningar i förhållandet till palestinierna. Med jämna mellanrum blossar oroligheter upp mellan judar och palestinier på, eller i anslutning till, Tempelberget.

Flyktingarnas öde

De palestinska flyktingarna och deras ättlingar uppskattas i dag till över fyra miljoner. I Gaza är nästan fyra femtedelar flyktingar från Israel, mot knappt en tredjedel av palestinierna på Västbanken. Utanför Västbanken och Gaza finns de största flyktinggrupperna i Jordanien (nästan två miljoner) och i Libanon.

Israel vägrar erkänna att flyktingarna har rätt att återvända, men för de palestinska ledarna är rätten till återflyttning en mycket viktig symbolfråga. Undersökningar tyder dock på att bara en liten del av flyktingarna i verkligheten vill flytta till det som nu är Israel. Flertalet vill istället ha hjälp att bosätta sig i andra länder och kompensation för förlorad egendom.

Israel har ofta anklagat arabländer för att avsiktligt hindra palestinska flyktingar från att integreras. Av alla arabstater är det enbart Jordanien som erbjudit de palestinska flyktingarna fullvärdigt medborgarskap.

Bosättningarna växer

Bosättningarna utgör ett lapptäcke över hela Västbanken och förbinds med själva Israel av ett stort antal vägar som inverkar negativt på palestiniernas rörelsefrihet.

En särskilt omstridd bosättning finns i Hebron på Västbanken där omkring 500 av de politiskt mest extrema bosättarna har etablerat sig i själva stadskärnan. Hebron är känd som Abrahams stad och därför helig för både judar och muslimer.

Bosättarna anser sig ha historisk rätt till Västbanken, där deras förfäder bott i biblisk tid. Efter Israels utrymning av Gaza 2005 (se ovan) radikaliserades delar av bosättarrörelsen, och de senaste åren har bosättarrörelsen fått ökat politiskt inflytande. Tanken att Israel aldrig ska lämna Västbanken vinner terräng bland israeliska politiker och väljare. Följaktligen har bosättningarna fortsatt att expandera.

2017 hade antalet bosättare vuxit till fler än 600 000; runt 400 000 bodde på Västbanken och drygt 200 000 i östra Jerusalem. Antalet palestinier uppgick till 2,6 miljoner på Västbanken och 300 000 i östra Jerusalem.

Bosättningarna ses av omvärlden som ett stort hinder för fred. Strax innan Barack Obama avgick som president i början av 2017 släppte USA igenom en resolution i FN:s säkerhetsråd som krävde att Israel omedelbart upphör med all bosättningsverksamhet på ockuperad palestinsk mark. Det var första gången på över 35 år som säkerhetsrådet antog en resolution som så starkt fördömde Israels bosättningspolitik. Tidigare försök hade stupat på USA:s veto. Resolutionen utlöste stor vrede bland israeliska politiker och USA:s agerande kritiserades av den tillträdande presidenten Donald Trump som lovade att den amerikanska politiken skulle ändras under hans styre (se nedan). Strax därpå utmanade Israel omvärlden genom att anta en lag som gjorde det möjligt för staten att expropriera privat palestinsk mark och använda den för bosättare.

Senare fredsförsök

I slutet av år 2000 rapporterades israeler och palestinier vara nära ett fredsavtal som medlats fram av den dåvarande amerikanske presidenten Bill Clinton. Trots att förslaget förutsatte stora israeliska eftergifter sade Israels ledare ja till att fortsätta förhandla. Förslaget föll på den palestinska sidans tvekan. Arafats huvudinvändning uppgavs vara att förslaget inte gav alla palestinska flyktingar från Israel rätt att återvända.

2002 lanserade den så kallade "kvartetten" (USA, FN, EU och Ryssland) en "färdplan för fred" i tre faser. Först skulle våldet upphöra, därefter skulle en provsorisk palestinsk stat upprättas och till sist skulle ett fredsavtal slutas och Israel erkännas inte bara av palestinierna utan även av omkringliggande arabstater. Parterna var överens om de åtgärder som skulle vidtas men planen genomfördes aldrig.

Det senaste amerikanska försöket att mäkla fred mellan Israel och palestinierna ägde rum hösten 2013 och våren 2014. Även denna gång skedde förhandlingarna med USA som medlare. Trots intensiva försök att få en lösning tillstånd slutade dialogen i totalt dödläge. Israel fortsatte under hela förhandlingsperioden att bygga ut bosättningar på ockuperad mark vilket fick den palestinska sidan att ifrågasätta Israels avsikter.

Med Donald Trump i Vita huset har utsikterna till nya fredsförhandlingarna till synes minskat radikalt. Innan Trump blev vald gjorde han en rad proisraeliska uttalanden och även om han under sin första tid i Vita huset verkade inta en vacklande inställning i flera frågor som rör Israel/Palestina-konflikten meddelade han i december 2017 att USA nu erkänner Jerusalem som Israels huvudstad och gav order om att den amerikanska ambassaden skulle flyttas dit. Beskedet utlöste ett ramaskri i arabvärlden och fördömdes även av EU, Ryssland och de flesta andra länder. Den palestinske presidenten Abbas förklarade att USA genom detta steg förverkat sina möjligheter att fungera som medlare i konflikten.

Palestinsk splittring

Till alla misslyckade fredsförsök bidrar splittringen på den palestinska sidan. Enligt palestinsk grundlag är det Palestinska befrielseorganisationen PLO som ska förhandla med Israel. Islamistiska Hamas, som inte är med i PLO, har inte brytt sig om vad PLO avtalar med Israel. Hamas har inte erkänt Israels rätt att existera och officiellt förhandlar inte Israel och Hamas med varandra.

Mellan Hamas och Fatah som är den dominerande rörelsen inom PLO utbröt en akut konflikt efter de palestinska valen 2006 som Hamas vann. När parterna inte kunde enas i regeringsfrågan utbröt strider och Hamas kastade ut Fatah från Gaza. Sedan dess har Hamas styrt i Gaza och Fatah/PLO på Västbanken där den palestinska myndigheten (PA) har sin bas.  Omvärlden, som betraktar Hamas som en terroristorganisation, har fortsatt att förhandla med PA som leds av Fatah och presidenten på Västbanken, Mahmoud Abbas.

I april 2014 ingick de båda palestinska grupperna ett försoningsavtal och enades om att bilda en gemensam övergångsregering och att hålla allmänna val men det dröjde inte länge innan samarbetet gick i stå och uppdelningen med två rivaliserade palestinska regeringar fortsatte. 

Våren 2017 kom signaler om en ny politik från Hamas sida. Rörelsen antog i maj ett nytt policydokument som speglade en mer försonlig linje mot Israel på ett par punkter. Samtidigt som dokumentet vidhöll att Israel inte ska erkännas stipulerade texten att en palestinsk stat ska inrättas längs de gränser som rådde före sexdagarskriget 1967. Det innebär logiskt sett att Hamas utan att uttala det accepterar Israels existens så som Israel såg ut före 1967. Utåt har dock Hamas hållit sig till den vanliga retoriken och fortsatt att hävda palestiniernas rätt att bekämpa Israel militärt. 

Under hösten 2017 gjordes ett nytt försoningsförsök mellan Hamas och Fatah. Parterna enades om att PA skulle återta styret av Gaza den 1 december. Hamas hade pressats till en uppgörelse av Egypten men också av Fatah som bland annat strypt leveranserna av el till Gaza där levnadsförhållandena redan är svåra. Gaza är satt under israelisk blockad sedan Hamas tog över makten. Områdets andra landgräns, mot Egypten, har också varit stängd i långa perioder. Enligt försoningsavtalet skulle PA lätta på sanktionerna mot Gaza men fortsatt oenighet mellan parterna ledde till att PA:s återtagande av Gaza sköts upp. Oenigheten gällde bland annat vem som ska ansvara för säkerheten i Gaza då Hamas vägrar avväpna sin militära gren.

Palestinerna och FN 

Parallellt med fredsförsöken har palestinierna på Västbanken till Israels irritation gått sin egen väg för att stärka palestiniernas ställning inom FN-systemet. Hösten 2011 lämnade president Abbas in en medlemskapsansökan till FN för att den vägen söka erkännande för en palestinsk stat. Ansökan stupade på motstånd från USA men palestinierna röstades in som medlemmar i FN-organet, Unesco. Ett år senare röstade FN:s generalförsamling för att höja Palestinska självstyrets status i FN från observatör till observatörsstat.

I början av 2013 utfärdade Abbas ett dekret enligt vilket Palestinska självstyret (eller Palestinska myndigheten) officiellt bytte namn till Staten Palestina.

Palestinierna upplevde en stor framgång hösten 2014 då den svenska regeringen erkände Palestina. Sveriges beslut fick stor symbolisk verkan då Sverige var det första EU-land som tog detta steg. (Polen och några andra östländer har också erkänt Palestina men det skedde innan de gick med i EU.) Den svenska regeringen ansåg att erkännandet av Palestina skulle föra parterna närmare en tvåstatslösning. Israel hävdade tvärtom att Sveriges agerande minskade chanserna till en fredsuppgörelse. Efter det svenska erkännandet uppmanade några parlament, däribland det brittiska och det spanska, sina länders regeringar att följa i Sveriges spår men det har ännu inte skett.

Den 1 april 2015 anslöt sig Palestina till den Internationella brottmålsdomstolen ICC som kan åtala individer för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsbrott. Enligt Abbas var syftet att ställa Israel till svars för våldshandlingar mot palestinier. Israel fördömde åtgärden och påpekade att även plestinier kan komma att åtalas.

Palestina har fortsatt att ansöka om medlemskap i internationella sammanhang. När Palestina godkändes som medlem i den internationella polisorganisationen Interpol i september 2017 sades runt 50 internationella organisationer/avtal ha släppt in palestinierna.

Fortsatt våld

Medan politikerna funderar på nästa steg för att lösa konflikten fortsätter våldet på marken. Med jämna mellanrum skjuter radikala grupperingar i Gaza missiler mot södra Israel och Israel svarar med flyganfall. Konfrontationer förekommer även vid gränsen mellan Gaza och Israel och på Västbanken. På Västbanken handlar det oftast om sammanstötningar mellan revolterande palestinska ungdomar och israelisk militär.

De flesta som dödas är palestinier men offer krävs även på den israeliska sidan. Sedan hösten 2014 har palestinier utfört en rad attacker på civila israeler som överfallits med knivar och andra tillhyggen på Västbanken men också inne i Israel. I flera fall har bilar kört rakt in i folksamlingar. Oftast har gärningsmännen dödats av soldater som ingriper.

Våldet eskalerade under hösten 2015. Bara under oktober miste runt 80 människor livet, varav 10 var israeler. 2016 blev också ett våldsamt år men antalet attacker minskade under 2017. Sommaren 2017 hade 272 palestinier, 41 israeler och sju utländska medborgare dödats sedan oktober 2015.

Även på den judiska sidan finns det extremister som mördar civila. I ett uppmärksammat fall sommaren 2015 brändes en 18 månader gammal pojke till döds när en brandbomb kastades in i familjens hus i en by på Västbanken. Hans föräldrar dog senare av sina skador. Två israeliska bosättare från en bosättning i närheten greps och åtalades för morden. 

Flera krig

Konflikten mellan israel och radikala grupper i Gaza har flera gånger resulterat i regelrätt krig. För att få stopp på beskjutningen av missiler från Gaza genomförde Israel vid årsskiftet 2008/2009 en veckas bombkrig och invaderade Gaza. Konflikten varade i tre veckor. 1 300 palestinier och 13 israeler dödades.

Hösten 2012 utbröt ett kort krig som krävde 170 palestiniers liv och sex israelers liv.

Blodigast blev den konflikt som ägde rum sommaren 2014. Utlösande faktor var morden på tre israeliska tonåringar på Västbanken i slutet av juni. När några israeliska extremister hämnades morden genom att kidnappa och bränna en ung arab levande ökade oron längs gränsen mellan Israel och Gaza.

Hamas väpnade gren började beskjuta Israel med tusentals missiler och Israel svarade med omfattande flyganfall mot Hamas baser och vapendepåer. Israel satte också in marktrupper som gick in Gaza för att leta upp och förstöra de tunnlar som palestinierna byggt för att ta sig in i Israel. När konflikten slutade med en permanent vapenvila i mitten av augusti hade över 2100 palestinier dödats. Majoriteten av dem var civila, varav flera hundra barn. På den israeliska sidan fick 66 soldater och 7 civila sätta livet till. Stora delar av Gaza ödelades.

Genom vapenvilan tystnade vapnen men de förhandlingar som följde ledde ingen vart. För Hamas del handlade det om att få bygga en hamn och anlägga en flygplats samt att få ett antal fångar frisläppta. Israel ville å sin sida ha garantier för att de radikala grupperna i Gaza skulle avväpnas.