Fördjupning Kashmir

Sedan konflikten om det bergiga gränsområdet Kashmir utbröt 1947 mellan Indien och Pakistan har tiotusentals människor dödats i striderna. En rad fredsförsök har misslyckats. Idag står tiotusentals – kanske hundratusentals – soldater utplacerade längs båda sidor gränsen, situationen är spänd och en lösning på konflikten tycks avlägsen.

1947 delades kolonin Brittiska Indien i de självständiga staterna Indien, som är övervägande hinduiskt, och det muslimska Pakistan. Vid delningen var kolonin ett lapptäcke av brittiskt administrerade områden och 565 formellt självständiga furstendömen. Dessa fick välja om de ville tillhöra Indien eller Pakistan. I de flesta fall löste sig frågan utan problem men i Kashmir uppstod en konflikt.

De flesta invånare i Kashmir var muslimer men området styrdes av en hinduisk lokal kung (maharadja). Efter att pakistanska soldater börjat göra räder in i Kashmir sökte maharadjan Indiens beskydd. Indien krävde att han i så fall skrev under ett avtal om anslutning till Indien. Maharadjan flydde den 26 oktober 1947 från sitt palats i staden Srinagar till Jammu längre söderut, där han undertecknade avtalet. Dagen därpå flögs indiska soldater till Srinagar.

Historiker har länge diskuterat om maharadjan undertecknade avtalet på kvällen den 26:e, som indisk historieskrivning hävdar, eller under dagen den 27:e, när de indiska soldaterna redan hade flugits till Kashmir. Aktuell forskning tyder på det senare.

Indiens ståndpunkt är att maharadjan frivilligt överlämnade Kashmir till Indien och att det militära övertagandet var folkrättsligt korrekt. Men Pakistan hävdar att avtalet ingicks den 27:e och att Kashmir vid undertecknandet hade invaderats av Indien. Enligt Pakistan hade maharadjan därför inte befogenhet att ingå något anslutningsavtal.

Tre delar

Meningen var att invånarna i Kashmir i en folkomröstning skulle få bestämma vart de ville höra – till Indien eller till Pakistan. Men folkomröstningen hölls aldrig. Istället ledde kampen om Kashmir till krig mellan Indien och Pakistan. FN lyckades få till stånd en vapenvila, och ett stilleståndsavtal i juli 1949 klöv Kashmir i två delar. En liten internationell observatörsstyrka sändes av FN till stilleståndslinjen, och en sådan finns där än idag.

Den folktätaste och ekonomiskt mest utvecklade delen av området blev till den indiska delstaten Jammu och Kashmir. Där bor idag drygt tolv miljoner människor. Dess stora muslimska folkmajoritet bor främst i den viktiga Kashmirdalen, medan Jammu i sydväst är övervägande hinduiskt och Ladakh i öster är buddistiskt.

Det pakistanskkontrollerade Kashmir består av två delar: Azad Kashmir (egentligen Azad Jammu och Kashmir), som har stort självstyre, och Gilgit-Baltistan, som i praktiken fungerar som en självstyrande provins även om den formellt inte är det. Av pakistanska Kashmirs runt fyra miljoner invånare är så gott som alla muslimer.

En mindre del av Kashmir, Aksai Chin, kontrolleras av Kina. Indien gör anspråk även på denna. Aksai Chin består till största delen av en obefolkad glaciär, men området är strategiskt viktigt för Kina. Tvisten om området ledde 1962 till krig mellan Indien och Kina, ett krig som Indien förlorade.

En ”gräns” upprättas

Krig bröt ut på nytt i Kashmir 1965 men ledde ingenvart. 1971 blossade oroligheterna upp igen när Östpakistan bröt sig ur Pakistan för att bli det självständiga Bangladesh, vilket stöddes av Indien. Efter fredssamtal undertecknades Simlaavtalet 1972 och en kontrollinje (Line of Control) upprättades i Kashmir som i stort sett följer 1949 års gränser. Indien och Pakistan har förbundit sig att respektera kontrollinjen till dess att ett slutgiltigt fredsavtal om Kashmir ingåtts. Enligt Simlaavtalet ska Indien och Pakistan själva, utan yttre hjälp, nå en lösning.

Båda sidor har idag trupper placerade längs linjen. Ibland har oroligheter uppstått för att man varit oense om var linjen faktiskt går, men oftast förekommer skottlossning för att visa den andra parten att man finns där.

Muslimsk gerilla

I slutet av 1980-talet tog konflikten en ny vändning då muslimsk gerilla gav sig in i kampen om den del av Kashmir som Indien kontrollerar. Under 1980-talet hade missnöjet med det indiska styret ökat, i synnerhet med den indiska säkerhetstjänstens framfart i området. Samtidigt svepte en väckelsevåg genom den muslimska världen. Kashmiriska ungdomar begav sig till Pakistan för att få militär skolning och vapen, gerillagrupper bildades och en rad attentat riktades mot ledande medlemmar av det styrande partiet i Kashmir, Nationella konferensen.

Från början bestod gerillan bara av några hundra man och de kom nästan uteslutande från det indiskkontrollerade Kashmir. Snart kunde dock medlemmarna räknas i tusental och ett allt större antal kom utifrån, bland annat från Pakistan.

De muslimska grupperna har inte sällan olika mål, och grupper som var starka för några år sedan har förlorat i styrka medan andra tagit deras plats. Det alla kan enas om är att Indiens inflytande över Kashmir ska upphöra. Däremot är de inte ense om huruvida Kashmir ska bli självständigt eller anslutas till Pakistan.

Många av de nya militanta grupper som uppstått under de senaste 10–15 åren har radikala islamistiska åsikter och deras inflytande har ökat på de icke-religiösa gruppernas bekostnad. Det beror dels på att Pakistan länge uppmuntrade de pro-pakistanska grupperna, dels på att ett stort antal muslimska soldater kom in i området från Afghanistan efter talibanregimens fall 2001.

Självmordsbombare

Den största gerillagruppen är den pro-pakistanska Hizbul Mujahedin. Dess medlemmar kommer i huvudsak från Kashmir, men den tros även ha baser i Pakistan. Andra militanta muslimska grupper, som Harkat-ul-Mujahedin, kan beskrivas som internationella brigader med främst afghaner, pakistanier och män från olika arabländer i sina led. De tros också ha baser i Pakistan.

Av de grupper som kämpar för ett självständigt Kashmir hör paraplyorganisationen All Parties Hurriyat (Frihet) Conference (APHC) till de största. I Hurriyat ingår kanske ett tjugotal grupper, däribland fackföreningar samt olika religiösa och politiska organisationer, och förmodligen också de politiska grenarna av vissa militanta grupper – detta trots att Hurriyat på alla sätt försöker ta avstånd från våld i sin kamp.

De senaste åren är det framför allt två grupper som låtit tala om sig: Lashkar-e-Taiba (”De rättrognas soldater”) och Jaish-e-Mohammad (”Muhammeds armé”). Den förra tillhör en sträng gren av sunniislam och har främst hämtat medlemmar utanför Kashmir. Gruppen har sina rötter i en koranskola i Pakistan. Lashkar-e-Taiba stärkte sitt inflytande 1999, då Kashmirkonflikten åter var nära att leda Indien och Pakistan i krig.

Lashkar-e-Taiba har starkt påverkat sättet att föra den väpnade kampen i Kashmir. Dels har gruppen använt sig av självmordsbombare för att spränga militärförläggningar i Jammu och Kashmir, dels har den även agerat på andra håll i Indien. Lashkar-e-Taibas mål är att återupprätta det muslimska styret över hela Indien (stora delar av Indien styrdes av muslimska härskare under många hundra år, fram till britternas maktövertagande på 1800-talet).

Löst sammanhållet nätverk

Jaish-e-Mohammad bildades 1999 och tros ha stöd från ett stort antal koranskolor och religiösa seminarier i Pakistan. Gruppen angrep hösten 2001 delstatsparlamentet i Jammu och Kashmir med nästan 40 döda som följd. Den anklagas också, tillsammans med Lashkar-e-Taiba, för att ligga bakom attentaten på Luciadagen 2001 mot det indiska parlamentet i New Delhi (se nedan).

Av de sammanlagt runt 25 olika väpnade grupper som strider i Jammu och Kashmir – de flesta små och lokala – är nästan alla anslutna till Det förenade rådet för det heliga kriget (United Jihad Council, UJC) med bas i pakistanska Kashmir. UJC är i sin tur löst knutet till Hurriyat.

Indien hävdar att Pakistan stödjer alla de militanta grupperna direkt med vapen och utbildning. Officiellt förnekar Pakistan detta och hävdar att stödet bara är politiskt, diplomatiskt och moraliskt.

Sedan gerillan tog upp kampen 1989 har enligt indiska beräkningar uppemot 50 000 människor dödats i Kashmir; enligt Pakistan skulle uppåt 100 000 ha dött.

Kärnvapenmakter

Konflikten om Kashmir är särskilt oroväckande med tanke på att såväl Indien som Pakistan har kärnvapen. 1998 höll världen andan då de båda länderna genomförde kärnvapenprover. I april hade Pakistan testat en medeldistansmissil för kärnvapen. Det var förmodligen detta som fick Indien att en månad senare genomföra fem underjordiska kärnvapensprängningar i Rajasthan. Två veckor senare förklarade Pakistan att man också genomfört fem kärnvapenprov. Omvärlden reagerade kraftigt, inte minst med tanke på det spända läget i Kashmir. 2012 testade båda länderna långdistansmissiler.

Omvärlden ser kanske helst att kontrollinjen blir gräns och att Kashmir ges ett långtgående självstyre. För Indien och Pakistan är det inte så enkelt. I den indiska författningen står det att Kashmir i dess helhet tillhör Indien; Pakistan har bundit sig vid att Kashmir självt måste få avgöra sin framtid i en folkomröstning. Framför allt Indien har hela tiden avvisat all medling utifrån. I båda länderna finns extrema grupper som skulle vägra godkänna en kompromiss. Det lär dock finnas många i såväl den indiska som den pakistanska politiska ledningen som i själva verket skulle kunna tänka sig en permanent uppdelning av Kashmir längs kontrollinjen.

Vapenvila och terrordåd

Trots allt har fredstrevare förekommit. I november 2000 utlyste Indien ensidig vapenvila under den muslimska fastemånaden ramadan. Vapenvilan förlängdes sedan tre gånger. Det ansågs vara den mest seriösa fredsinviten från Indien på elva år. Enligt samstämmiga uppgifter upphörde skottlossningen kring kontrollinjen i stort sett under denna period.

Men gerillan avbröt inte sina angrepp. De flesta militanta grupper avfärdade vapenvilan som ”indisk propaganda”. Inte på länge hade så många människor dödats som under de första månaderna av vapenvilan. Många civila gav sig ut på gatorna i protest mot vapenvilan men också mot det indiska styret.

Terrorangreppen mot USA den 11 september 2001 fick de militanta muslimerna i Kashmir att ligga lågt ett tag men snart satte deras kamp igång igen. Indien, som ställt sig bakom den USA-ledda kampen mot terrorismen, förklarade att denna också borde gälla terrorismen i Kashmir och krävde att Pakistan skulle ta i med hårdhandskarna mot gerillagrupperna. Men Pakistans president Musharraf vågade, kunde eller ville inte ingripa. Förhållandet mellan Indien och Pakistan nådde ett bottenläge på Luciadagen 2001, då militanta islamister angrep det indiska parlamentet i New Delhi med tolv döda som följd.

Den här gången bestämde sig Musharraf för att ingripa. I ett tal i januari 2002 förklarade han att ”inga organisationer kommer att kunna genomföra terroristaktioner med Kashmir som förevändning”. Han sade också att kampen i Kashmir hädanefter bara skulle föras med politiska medel. Många radikala islamister fängslades och Lashkar-e-Taiba och Jaish-e-Mohammad, som Indien ansåg låg bakom parlamentsattacken, förbjöds. De har dock fortsatt att verka men ibland under andra namn.

Dialog med islamister

Våren 2003 förklarade plötsligt Indiens premiärminister A B Vajpayee, då 79 år, att han ville se förbättrade relationer med Pakistan under sin livstid. I oktober föreslog hans hindunationalistiska regering en rad förtroendeskapande åtgärder, som att återupprätta flyg-, järnvägs- och busslinjer mellan länderna samt arrangera gemensamma sportevenemang.

Musharraf svarade positivt på inviten, men hans situation var osäkrare än Vajpayees. Pakistans islamistiska minoritet ville inte ”sälja ut” Kashmir till Indien. Pro-islamister finns också inom den pakistanska armén och inom den militära säkerhetstjänsten ISI. På kort tid hade Musharraf utsatts för två attentat, troligen utförda av islamistiska grupper. Kanhända var det just attentaten som fick Musharraf att en gång för alla lova krafttag mot de militanta islamisterna.

Indien erbjöd sig nu att inleda samtal om Kashmirs framtid med separatisterna, men avvisade alla krav på att Pakistan skulle delta i dessa samtal. De militanta grupperna inom UJC ville inte delta om Pakistan ställdes utanför. Inviten till fredssamtal splittrade Hurriyat; hälften av medlemmarna ställde sig på de militanta gruppernas sida, hälften var positiva till samtalen.

Men Indien ville inte diskutera självständighet för Kashmir eller anslutning till Pakistan – bara någon form av utökat självstyre inom Indien. Dessutom hann Vajpayee aldrig slutföra det han påbörjat, eftersom hans parti BJP röstades bort från makten 2004.

Terrordåden i Mumbai

Indiens nya regering, ledd av det mer vänsterinriktade Kongresspartiet, fortsatte dialogen med Pakistan. Efter ett toppmöte mellan den nye indiske premiärministern Manmohan Singh och president Musharraf i New Delhi 2004 genomfördes gradvis de förtroendeskapande åtgärderna. De båda ledarna förklarade fredsprocessen för ”oåterkallelig”, trots att de i grunden stod långt ifrån varandra i Kashmirkonflikten. De förklarade också att de inte tänkte låta fredsprocessen stoppas av eventuella gerillaangrepp.

Våldsnivån i Kashmir sjönk, samtidigt som en rad gerillaledare dödades eller tillfångatogs. Spridda angrepp mot företrädare för indiska myndigheter som polis och militär i Jammu och Kashmir förekom dock hela tiden. En rad stora sprängdåd riktades dessutom mot civila inne i själva Indien. Lashkar-e-Taiba misstänktes för bombattentat i Mumbai 2004, i Delhi 2005, i Varanasi 2006 och åter i Mumbai 2006 – alla med många civila dödsoffer och med syfte att avbryta fredssamtalen. Gruppen tros också ha legat bakom terrorangreppen 2008 i Mumbai, vilka ledde till att fredsprocessen i praktiken stod stilla i flera år även om samtal hölls.

Förnyat våld

Efter en orolig vår och sommar 2010, då gatukravaller skördade ett hundratal dödsoffer, tog en lugnare tid vid i indiska Kashmir. Små steg togs i fredsprocessen, det blev exempelvis lättare att resa eller idka handel över kontrollinjen.

Men 2013 trappades konflikten åter upp. Ett 10-tal dödsoffer krävdes i en rad sammandrabbningar mellan polis och demonstranter, och flera angrepp mot polisstationer utfördes av okända gärningsmän. Oroligheterna försämrade förutsättningarna för fredssamtalen. När premiärminister Singh i september mötte sin nye pakistanske kollega Nawar Sharif var det enda framsteget att mötet överhuvudtaget blev av.

Förutsättningarna för en fredlig utveckling i Kashmir förbättrades knappast av det hindunationalistiska partiet BJP:s och den omstridde partiledaren Narendra Modis jordskredsseger i de indiska valen våren 2014. Även i delstaten Jammu och Kashmir vann BJP regeringsmakten, tillsammans med ett lokalt parti.

När Modi som nybliven premiärminister besökte Kashmir på sommaren samma år anklagade han Pakistan för att ”föra krig genom ombud” mot Indien. Modi syftade då på de kashmiriska separatister som Indien anklagar Pakistan för att stödja. Pakistan reagerade kraftigt på Modis utspel, och planerade samtal mellan de två staterna samma månad ställdes in.

Freden dröjer

Under 2016 gjordes nya försök till politiska närmanden mellan Indien och Pakistan, men längs kontrollinjen trappades våldet upp och de våldsamma attentaten från separatister i Kashmirdalen fortsatte. I början av året angrep en koalition av militanta grupper en indisk flygbas i Pathankot nära gränsen mot Pakistan, med minst elva dödsoffer som följd. På Indiens uppmaning grep Pakistan medlemmar av Jaish-e-Mohammad för dådet.

Från sommaren försämrades situationen markant sedan säkerhetspolis i juli dödat den unge radikale islamisten Burhani Wani, befäl inom Hizbul Mujahedin. Våldsamma gatuprotester möttes av polisens tårgas. När 18 indiska soldater dödades i en attack mot ett arméhögkvarter utanför Srinagar i september lade Indiens regering skulden för dådet på Pakistanbaserade militanta grupper och krävde att Pakistan skulle "isoleras som en terroriststat".

I november nådde de diplomatiska relationerna mellan Indien och Pakistan ett nytt bottenläge då länderna anklagade tjänstemän på ambassaderna i New Delhi respektive Islamabad för spioneri. Konflikten följde på det spända läget i Kashmir.

Efter närmare ett år av upptrappat våld inledde den indiska militären i maj 2017 den största offensiven mot rebeller i Jammu och Kashmir på flera år. Den möttes av nya dödliga attacker från motståndsgrupperna. Under hösten kom uppgifter om att en jihadistisk grupp, med målet att göra Kashmir till ett islamistiskt styrt område, brutit sig ur Hizbul Mujahedin.