Fördjupning Västsahara

När Marocko hade blivit självständigt 1956 gjorde landet anspråk på Spanska Sahara. Tio år senare gav FN sitt stöd för Västsaharas rätt till självbestämmande. Nationalistiska krafter växte sig starkare och demonstrationer mot den spanska kolonialmakten förekom. Befrielserörelsen Frente Popular para la Liberación de Saguía el Hamra y Rio de Oro (Polisario) tog till vapen 1973.

Spanien accepterade 1974 formellt FN:s resolution om Västsahara, men Marocko förde tvisten till Internationella domstolen i Haag. Även Mauretanien gjorde nu anspråk på Västsaharas södra delar. I ett utslag 1975 konstaterade domstolen att det funnits vissa historiska förbindelser mellan saharierna och marockanska härskare samt med befolkningen i Mauretanien, men att detta inte var tillräckligt för att tilldela länderna suveränitet över området. Domstolens slutsats blev att Västsaharas folk hade rätt till självbestämmande. Spanien började nu förbereda en folkomröstning om självständighet som ett sätt att förekomma Marockos och Mauretaniens krav. En undersökningsdelegation från FN konstaterade samma år att stödet bland västsaharierna själva för en oberoende stat tycktes ”överväldigande”.

 

I november 1975 iscensatte den marockanska regimen den så kallade gröna marschen med cirka 350 000 civila marockaner som tågade mot gränsen. Spanien gav efter för Marockos krav och accepterade en delning av territoriet mellan Marocko och Mauretanien. Avtalet fördömdes av Polisario, som nu kunde stödja sig på både FN:s och Internationella domstolens beslut, och Algeriet, som oroade sig över att Marocko utvidgade sitt territorium.

 

Parallellt med de politiska förhandlingarna invaderade marockanska trupper Västsahara. Närmare hälften av västsaharierna flydde till Algeriet, som nu börjat ge starkt stöd till Polisario. Marocko har sedan dess beskrivit Algeriet som den verkliga kraften bakom den västsahariska nationaliströrelsen, och gång på gång försökt inleda bilaterala förhandlingar med grannlandet. Algeriet har alltid vägrat, med hänvisning till att bara Polisario kan representera det västsahariska folket.

 

Flyktingarna samlades i läger där Polisario rekryterade i stort sett alla män och trappade upp kampen mot ockupanterna. I början av 1976 lämnade spanjorerna Västsahara. Marocko annekterade den norra delen medan Mauretanien intog den södra. Polisario kontrade med att utropa självständighet som Sahariska arabiska demokratiska republiken (SADR).

 

Fred med Mauretanien

Efter ständiga attacker från den västsahariska gerillan drog sig Mauretanien ur Västsahara 1978–1979 och slöt ett fredsavtal med Polisario. Marockanska trupper annekterade då även den södra delen. Gradvis byggde Marocko upp en stor minerad befästningsvall av sand och sten – i dag totalt 270 mil. Detta stängde Polisario ute från den huvuddel av territoriet, cirka tre fjärdedelar, som marockanerna kontrollerade. Striderna fortsatte på en lägre nivå, men kriget frestade på Marockos ekonomi.

 

Marocko stöddes ekonomiskt och militärt av USA, Frankrike och oljestaterna vid Persiska viken. Polisario finansierades och beväpnades av Algeriet (fram till 1984 även av Libyen), och fick också politiskt stöd från många nyligen självständiga stater i Afrika, där Västsaharakonflikten sågs som en fråga om antikolonial frihetskamp. Östblocket erkände däremot aldrig SADR och gav inget direkt bistånd till den västsahariska gerillan. Arabvärlden var kluven men lutade i de flesta fall åt Marockos sida. SADR inträdde 1984 som medlem i Afrikanska enhetsorganisationen (OAU, föregångare till Afrikanska unionen, AU), vilket fick Marocko att lämna organisationen i protest.

 

År 1988 godtog parterna en FN-plan om folkomröstning om självständighet eller integration med Marocko. Vapenstillestånd har varit i kraft sedan 1991 och har övervakats av FN-styrkan Minurso, som också har i uppdrag att registrera röstberättigade. Folkomröstningen har dock inte genomförts på grund av oenighet om vilka som ska räknas som ”Västsaharas folk” och därmed ha rösträtt.

 

Oenighet om röstlängd

Polisario accepterade i princip bara att personer som bevisligen bott i Västsahara före invasionen och deras ättlingar skulle få rösta, baserat på den spanska folkräkningen från 1974. Marocko krävde deltagande även för de marockaner som flyttat in i området efter 1975 och under vapenstilleståndet, vilka nu utgör en stor majoritet av befolkningen. Bägge sidor räknade med att vinna en omröstning enligt den röstlängd de själva föredrog. Minurso inledde en mödosam intervjuprocess för att skilja ”äkta” västsaharier från inflyttade marockaner med eller utan sahariskt påbrå. Grundprincipen var att ingen som inte kunde demonstrera anknytning till territoriet före 1975 skulle ha rösträtt.

 

Bägge parter såg med misstro på processen och ställde upprepade gånger in sin medverkan i protest mot vad de uppfattade som övertramp från den andra sidan. Efter långa uppskov tog processen återigen fart, sedan förre amerikanske utrikesministern James Baker 1997 utsetts till FN:s generalsekreterares särskilda representant för Västsahara, med stark backning från USA. Genom det så kallade Houstonavtalet samma år redde Baker ut vilka regler som skulle gälla för Minursos identifieringsprocess. Han fick bägge parter att återigen bekräfta att de skulle acceptera en folkomröstning om självständighet, oavsett vilket resultatet blev.

 

När Minursogranskningen var färdig 1999 visade sig resultatet ligga nära den gamla spanska folkräkningen, med drygt 85 000 dokumenterade västsaharier i röstlängden. Den överväldigande majoriteten av de inflyttade marockaner som sökt rösträtt hade fått avslag, liksom ett antal sökande från Polisarios flyktingläger och Mauretanien. Eftersom röstlängden i stort sett motsvarade den västsahariska befolkningen före 1975, som förmodades sympatisera i hög grad med Polisario, tycktes det sannolikt att en sådan omröstning skulle utmynna i självständighet. Marocko lanserade då 130 000 individuella överklaganden vilket effektivt sköt hela processen i sank.

 

2001 var Polisario så desperat att man förklarade att Marockos handlande innebar ett brott mot vapenvilan, och förberedde en återgång till väpnad kamp. Stridigheterna avlystes i sista minuten, av allt att döma efter det att Algeriet klargjort sitt motstånd mot ett nytt krig.

 

Bakerplanen

Dödläget ledde till att bland annat USA började försöka finna en kompromisslösning. Problemet hade blivit mer brännande eftersom flera oljebolag börjat intressera sig för Västsaharas territorialvatten. Ett FN-utlåtande 2002 slog fast att naturresurserna i Västsahara tillhör det västsahariska folket, fram till dess att självbestämmandefrågan är löst. Exploatering av dessa resurser måste därför ske i enlighet med det västsahariska folkets intressen och med dess godkännande. Det har gjort att även Marockos rätt att sälja fiskerättigheter utanför Västsaharas kust bestridits juridiskt, bland annat har EU-parlamentet blockerat ett fiskeavtal mellan EU och Marocko.

 

James Baker valde nu att lansera ett nytt lösningsförslag. Enligt den så kallade Bakerplanen skulle Västsahara styras som autonom marockansk provins under en period före folkomröstningen, där de flesta marockanska bosättare skulle få rösta. Marocko stödde planen, som troligtvis skulle resultera i en marockansk seger, men Polisario avvisade den. Säkerhetsrådet lät frågan bero.

 

I början av 2003 genomförde Baker smärre justeringar av sin idé. Den nygamla planen, ibland kallad ”Baker II”, innebar att en folkomröstning om Västsaharas framtid skulle hållas tidigast om fem år, med en utvidgad rösträtt. Förutom Minursos 85 000 dokumenterade västsaharier, skulle även de marockanska bosättarna och invånare i Polisariolägren som inte kunnat dokumentera sin västsahariska identitet inför Minurso få rösta. Under övergångsperioden före folkomröstningen skulle Västsahara styras som autonom region inom Marocko, av myndigheter som valts enligt Minursos röstlängd, alltså troligen under starkt inflytande från Polisario.

 

FN-resolution

Den nya planen var fortfarande mycket ofördelaktig för Polisario jämfört med avtalet 1991 (som resulterat i Minursos röstlängd), men det var inte längre lika uppenbart att Marocko skulle segra i folkomröstningen. Det hängde snarast på hur man trodde att de marockanska bosättare som själva har sahariskt ursprung skulle agera efter fem år av autonomistyre. Skulle de vara lojala mot kronan eller stödja självständighetsrörelsen?

 

Efter amerikanska påtryckningar på Algeriet, som i sin tur pressade Polisario, bytte rörelsen fot och accepterade motvilligt ”Baker II”. Säkerhetsrådet antog då enhälligt en resolution till stöd för planen, i juli 2003.

 

Nu var det i stället Marocko som vägrade. Den nye kungen Mohammed VI förklarade att han inte längre tänkte låta självständighet ingå bland alternativen i en folkomröstning, vilket hade varit grundbulten i fredsprocessen sedan 1991. Trots att Bakers förslag fått säkerhetsrådets stöd valde både USA och Frankrike att respektera Marockos inställning, hellre än att tvinga fram en lösning. James Baker konstaterade att han i så fall inte kunde komma längre, och avgick i juni 2004. Därmed tycktes fredsprocessen helt låst, men Minurso stannade i territoriet och vapenvilan har förblivit i kraft.

 

Ny aktivism

Under våren 2005 utbröt nationalistiska protester i El Aaiún och andra västsahariska städer, samt i sahariska områden i södra Marocko. Demonstrationerna slogs snabbt ner av polis men blev startskottet för en ny våg av aktivism i de ockuperade områdena. Flera små illegala människorättsföreningar och nationalistiska ungdomsgrupper har bildats och även saharier vid marockanska universitet har börjat organisera protester. Utvecklingen har flyttat fokus från Polisarios ledning i flyktinglägren i Algeriet, men samtidigt givit nationaliströrelsen vind i seglen.

 

2006 tillsatte kung Mohammed VI ett särskilt råd för sahariska frågor, Corcas. Detta presenterades som starten på en självstyresbaserad lösning som skulle kringgå Polisario. Ett år senare, i april 2007, lade Marocko fram ett förslag till FN om autonomi för Västsahara. Polisario kontrade med ett eget förslag som fortfarande utgick från en folkomröstning, men utlovade vissa garantier för Marocko och de marockanska bosättarna om Västsahara blev självständigt.

 

Marockos allierade Frankrike och USA drev igenom att säkerhetsrådet skulle välkomna kungadömets ”seriösa och trovärdiga” inställning, medan Polisarios motplan inte gavs något liknande beröm. Utöver det har FN dock inte tagit ställning för någon av planerna, utan fortsätter bara att i största allmänhet uppmana till förhandlingar som ska leda till en ”rättvis, varaktig och ömsesidigt acceptabel politisk lösning som säkerställer Västsaharas folks självbestämmande”.

 

Sådana förhandlingar har sedan 2007 organiserats mellan Marocko och Polisario i flera omgångar, främst som ett sätt att hålla fredsprocessen levande. De första samtalen hölls i New York sommaren 2007, men ingen av parterna tycktes ta dem på allvar.Polisario höll fast vid att bara diskutera hur Bakerplanen eller 1991 års folkomröstningsvillkor skulle kunna verkställas. Marocko vägrade i sin tur diskutera något annat än formerna för ett självstyre under marockansk flagg.

 

Nya medlare

2008 meddelade Bakers efterträdare som FN-generalsekreterarens särskilda sändebud, holländaren Peter van Walsum, att han ansåg att Polisarios mål om ett oberoende Västsahara inte längre var ”realistiskt”. Orsaken var att Marocko vägrade att acceptera en folkomröstning där självständighet var ett av alternativen och säkerhetsrådet i sin tur vägrade att driva frågan vidare mot Marockos vilja. För att bryta dödläget uppmanade van Walsum därför säkerhetsrådet att föreslå en annan väg framåt, det vill säga att låta honom utforska någon form av autonomilösning.

 

Detta väckte skarp kritik från Polisario, som förklarade att man inte längre hade förtroende för holländaren som medlare. Han avgick strax därefter och ersattes av den amerikanske diplomaten Christopher Ross.

 

Ross har noga aktat sig för att stöta sig med någon sida. Han har fortsatt att organisera samtal mellan Polisario och Marocko, utan resultat. Säkerhetsrådet har i sin tur fortsatt att rutinmässigt förlänga Minursos mandat. Trots att Minurso fortfarande formellt har som huvudmål att organisera en folkomröstning, bedriver man av politiska skäl inte längre något arbete för att förverkliga det, utan nöjer sig med att övervaka vapenvilan. Ett genombrott för FN-förhandlingarna i detta låsta läge tycks mycket osannolikt, om inte säkerhetsrådet tar ett nytt initiativ i någon riktning, eller maktbalansen mellan parterna förändras.

 

De senaste åren har dock flera stater givit stöd åt Polisarios krav på att Minurso ska förses med ett utvidgat mandat för att övervaka de mänskliga rättigheterna i både Västsahara och flyktinglägren. Människorättsfrågan har sedan protesterna i de ockuperade områdena 2005 rönt stadigt större uppmärksamhet. Minurso är trots detta en av mycket få FN-insatser som inte tillåts registrera och motarbeta brott mot de mänskliga rättigheterna i sitt arbetsområde. Marocko motsätter sig ett utvidgat mandat och Frankrike har blockerat alla förslag i den riktningen i säkerhetsrådet.

 

Frågan fick ökad aktualitet efter de våldsamheter som bröt ut i de marockanskockuperade delarna av Västsahara vintern 2010. Den 8 november stormade polisen ett sahariskt tältläger utanför El Aaiún, där över tiotusen deltagare samlats för att protestera mot regeringen och kräva bättre levnadsvillkor. De kravaller som följde fick snabbt etniska och nationalistiska övertoner. Elva poliser och två saharier dödades, hundratals greps och skadades, och flera byggnader brändes ner.