Kongo-Kinshasa är egentligen ett rikt land. Här finns bördiga jordar och väldiga skogar. Vattenkraft från Kongofloden skulle kunna förse hela Afrika med elektricitet, påstås det. Ändå är ekonomin i eländigt skick, delvis till följd av kriget (som formellt tog slut 2003) men än mer på grund av den vanskötsel som går tillbaka till president Joseph-Désiré Mobutus styre (1965–1997).
I Kongo-Kinshasa finns diamanter, olja och timmer samt kobolt, koppar, columbit-tantalit (coltan) och andra metaller. Men istället för att främja en utveckling av landet har naturtillgångarna ofta använts för att bekosta kriget.
Striderna har ofta handlat om att en väpnad grupp velat ta kontroll över ett gruvdistrikt. Såväl regeringsanställda som militärer, rebeller och utlänningar deltar i exploateringen. Grupper som står på var sin sida av konflikten kan mycket väl samarbeta kring mineralutvinningen. Både militären och rebeller i öster skaffar sig dessutom inkomster genom att kräva lokalbefolkningen på skatt.
Industrin har förfallit. Fungerande kommunikationer saknas mellan landets olika delar. Korruptionen omöjliggör i många fall normala ekonomiska transaktioner och det ekonomiska livet utspelar sig till stor del utanför regeringens kontroll. De flesta kongoleser lever i djup fattigdom, medan de som har makten kan leva lyxliv långt från vanliga människors livsvillkor.
Flera miljoner döda
Sedan kriget bröt ut 1998 har flera miljoner människor mist livet i Kongo-Kinshasa (en del källor anger närmare sex miljoner dödsoffer, andra ungefär hälften så många). Bara en mindre del av dem har dött i samband med strider, medan de flesta har avlidit av sjukdomar och umbäranden som följt i konfliktens spår.
När människor på flykt söker sig ut i skogarna smittas de av malaria och andra insektsburna sjukdomar. De många militärförläggningarna har varit smitthärdar för bland annat tuberkulos. Även hiv är ett stort problem.
Systematiska våldtäkter av civila var något som nästan alla väpnade grupper gjorde sig skyldiga till under kriget. Beräkningar tyder på att 250 000 människor våldtogs då och trots att kriget sägs vara över har det sexuella våldet fortsatt. I provinserna Norra Kivu och Södra Kivu i öster begås de flesta av våldtäkterna av män i uniform, inklusive regeringsarmén, men på andra håll i landet är många av gärningsmännen civila kongoleser.
Ofta ser förövarna till att skada offren ytterligare efter våldtäkterna för att det ska synas på dem vad de har utsatts för. Det är också vanligt att övergreppen sker inför ögonen på familjemedlemmar. Enligt FN är de flesta av våldtäktsoffren minderåriga. Kvinnor och flickor är mest utsatta, men även män och pojkar drabbas.
Konflikten mellan hutuer och tutsier
Något som haft en avgörande inverkan på kriget i Kongo-Kinshasa är motsättningarna mellan hutuer och tutsier, som är de dominerande folkgrupperna i de små staterna Rwanda och Burundi öster om Kongo-Kinshasa. Där har konflikten mellan de två folken i huvudsak utspelat sig.
Rwanda och Burundi är några av de mest tättbefolkade länderna i Afrika. Hutuerna är i majoritet i båda länderna. Hutuer och tutsier i dessa länder talar samma språk och har bott blandade i samma byar. En del forskare ser dem som två kaster inom ett och samma folk, om än av olika ursprung. Traditionen pekar ut tutsiernas förfäder som slanka och resliga boskapsskötare, med vissa aristokratiska anspråk, och hutuernas förfäder som bönder, men relationerna har varit mer komplicerade än så.
Mindre känt är att Rwandas och Burundis grannländer också har egna, inhemska minoriteter av hutuer och tutsier, även om de där har andra namn. Kongo-Kinshasas tutsier kallar sig banyamulenge. Ugandas tutsier kallas för hima eller bahima. Även om de inte är så många är hima en betydelsefull grupp. Yoweri Museveni, president i Uganda sedan 1986, tillhör himafolket.
Folkmordet i Rwanda 1994
Sedan Rwanda och Burundi blev självständiga 1962 har båda länderna av och till skakats av motsättningar och våld mellan hutuer och tutsier. Troligen har konflikterna samband med konkurrensen om den allt knappare jorden. Ömsom har hutuerna, ömsom tutsierna stått för angreppen.
Våldet kulminerade 1994 med ett folkmord på tutsierna i Rwanda. Det var inte något spontant våldsutbrott utan en utrotningskampanj som den huturegim som då satt vid makten noga hade planlagt. Framför allt via radion utsattes hutubefolkningen för intensiv propaganda. Påhittade anklagelser spreds om att tutsierna i hemlighet förberedde ett angrepp på hutuerna. En skräckstämning piskades upp, där hutuerna intalades att de måste slå till först eller dö.
FN fick tydliga signaler om att något var i görningen men ingrep inte. Hutuextremisterna krävde att alla hutuer – män, kvinnor och barn – aktivt skulle delta i den massaker de iscensatte. Hutuer som inte ville vara med dödades tillsammans med tutsierna. Massmordet pågick några månader och krävde enligt FNs beräkningar minst 800 000 liv.
Redan innan Rwanda blev självständigt 1962 hade många tutsier flytt därifrån undan strider, främst till Uganda. Tusentals exiltutsier hade kämpat i inbördeskriget i Uganda på 1980-talet, på den segrande president Musevenis sida. Det blev nu en exilarmé av tutsier från Uganda som stoppade massakern i Rwanda, innan alla tutsier där hade utrotats. Exilarmén förde en tutsidominerad regim till makten.
Massflykt till Kongo-Kinshasa
Folkmordet i Rwanda följdes av en massflykt av hutuer som fruktade att tutsierna skulle hämnas på dem. I Kongo-Kinshasa (då Zaire) upplät president Mobutu mark i öster till flyktingläger åt över en miljon hutuer från Rwanda. Mobutu skänkte också vapen till hutuextremisternas milis, interahamwe. Genom att Mobutu tog ställning för hutuerna i Rwanda och Burundi fick han tutsierna i dessa länder emot sig, liksom Uganda.
Från lägren gjorde Interahamwe räder in i Rwanda. Hutuextremisterna och deras kongolesiska beskyddare angrep även kongolesiska tutsier, banyamulenge, som bodde nära lägren.
För att stoppa hutumilisens räder över gränsen till Rwanda och för att skydda banyamulenge skickade Rwanda och Uganda 1996 soldater till Kongo-Kinshasa. Hutulägren tömdes och de flesta av hutuflyktingarna tvingades återvända till Rwanda. Kvar i landet blev några militanta grupper (flera av dem bildade år 2000 Demokratiska styrkorna för Rwandas befrielse, FDLR, som ligger bakom en stor del av våldet i östra Kongo-Kinshasa).
Kongolesiska rebeller, som ville störta Mobutu, drog nytta av tutsiarméernas närvaro i landet och knöt kontakter med dem. Under ledning av den kongolesiske krigsherren Laurent-Désiré Kabila marscherade rebellerna våren 1997 mot Kinshasa, understödda av rwandiska tutsisoldater.
I södra Kongo-Kinshasa ryckte andra rebeller fram med stöd av Angola. Att grannlandet stod på Kabilas sida berodde på att Mobutu tidigare hade stött den angolanska UNITA-gerillan i dess krig mot Angolas regering.
Kabila ändrar politik
Till slut hade Mobutu förlorat nästan allt stöd och när Kabilas rebeller tågade in i huvudstaden den 17 maj 1997 hälsades de av jublande folkmassor (Mobutu själv hade redan lämnat landet). Kabila utropade sig till president. Han gav löften om fria val och förväntningarna på honom var höga, både inom landet och utomlands. Snart visade det sig dock att Kabila inte hade några visioner utöver att säkra makten för sig och sin närmaste krets. Han började nästan genast förfölja politiska motståndare och all partipolitisk verksamhet förbjöds. Ledaren för den civila oppositionen, Étienne Tshisékédi, drog sig tillbaka till sin hemprovins Kasai sedan Kabila förbjudit honom att vistas i huvudstaden.
Kabila insåg snart att det inte tjänade hans syften att framstå som vän med tutsierna. Kongo-Kinshasas tutsier, banyamulenge, utgör mindre än en procent av befolkningen. Många av deras landsmän har fördomar mot dem och ser dem inte som ”riktiga” kongoleser. Sommaren 1998 började Kabila avskeda tutsier från höga poster och ersätta dem med släkt och vänner från Katanga i söder. Han beordrade alla utländska trupper – mest tutsier från Rwanda – att lämna landet och började dessutom hetsa mot tutsierna i radio.
Kabilas kampanj mot tutsierna väckte vrede i Rwanda och blev början till det stora kriget i Kongo-Kinshasa.
”Afrikas första världskrig”
I augusti 1998 inledde lokala tutsier och rwandiska trupper ett uppror i östra Kongo-Kinshasa. Upproret stöddes även av Uganda. En rebellrörelse, Kongolesisk samling för demokrati (RCD), började tåga mot Kinshasa.
Kabila skulle ha fallit om inte Angola, Namibia och Zimbabwe kommit till hans försvar. Trots invändningar från Sydafrika skickade de tre länderna trupper och vapen, sedan Kabila vädjat om hjälp hos den regionala samarbetsorganisationen SADC. I Angola, liksom i Namibia, fruktade man att de kongolesiska rebellerna skulle samverka med den angolanska UNITA-gerillan. Zimbabwes inblandning är svårare att förklara. Troligen ville president Robert Mugabe helt enkelt profilera sig som en ledargestalt i regionen.
Rebellernas framryckning hejdades och RCD återvände till östra Kongo-Kinshasa. Kriget fortsatte, fast med låg intensitet och utan stora fältslag. Icke desto mindre var ett halvdussin länder indragna i vad som beskrevs som ”Afrikas första världskrig”.
Kortvarigt fredsavtal
I november 1998 öppnade en ugandiskstödd rebellrörelse, Rörelsen för Kongos befrielse (MLC), en ny front mot Kabila i norr. Året efter splittrades RCD i två huvudfraktioner: RCD-G (med bas i staden Goma på gränsen till Rwanda) och RCD-ML (med bas i Kisangani i norr). RCD-G stöddes av Rwanda och RCD-ML av Uganda. Rebellrörelserna i öster byggde upp sina styrkor med inkomster från guld, diamanter, coltan och tenn.
Senare förekom strider mellan rwandiska och ugandiska trupper i Kisangani, troligen om kontrollen över diamanthandeln. Ekonomiska drivkrafter fick en allt större roll i kriget.
Efter flera misslyckade försök lyckades parterna till sist nå ett fredsavtal i Lusaka i Zambia 1999, men alla bröt mot uppgörelsen och snart var kriget åter i full gång. Som den minst samarbetsvilliga parten framstod president Laurent Kabila. I januari 2001 mördades han av en av sina livvakter. Rwanda, Uganda och den kongolesiska rebellrörelsen RCD förnekade alla påståenden om att de skulle ha varit inblandade i mordet.
Kriget mattas av
Laurent Kabilas son Joseph efterträdde sin far. Han överraskade alla genom att avskeda ministrar, söka kontakt med rebellerna och tillåta politiska partier. Kriget mattades av. Namibia drog sig ur och en del rwandiska och ugandiska trupper kallades hem. En FN-styrka, MONUC, kunde inleda sitt fredsbevarande arbete i enlighet med avtalet från 1999.
Försöken att få till stånd en ny fredsuppgörelse stötte dock på svårigheter. Rebelledarna vågade inte komma till Kinshasa för att förhandla. I områden utanför centralregeringens kontroll hade nya grupperingar vuxit fram, bland annat Mai-Mai, en rad löst sammansatta förbund av traditionella jägar- och hemvärnsstyrkor, som i princip stödde regeringssidan.
2002 slöt Kongo-Kinshasa fred med Rwanda och Uganda. På hösten samma år lämnade nästan alla reguljära utländska trupper landet, men istället blossade lokala konflikter upp. I Ituri i provinsen Orientale i nordöst utbröt strider mellan folkgrupperna lendu och hema, när de ugandiska trupperna drogs tillbaka.
Konflikten mellan lendu och hema liknar den mellan hutuer och tutsier och det är möjligt att den påverkats och inspirerats av den. Även här finns ett majoritetsfolk av jordbrukare (lendu) och en minoritet som av tradition bedrivit boskapsskötsel (hema). Konkurrensen om Ituris stora guldfyndigheter gav också bränsle till konflikten.
1999–2005 dödades kanske så många som 60 000 människor i Ituri och än fler drevs på flykt.
Haltande fred
I slutet av 2002 slöts ett nytt fredsavtal i Pretoria i Sydafrika. Men det var först en bit in på 2003 som sydafrikanerna fick ”alla” parter att gå med på uppgörelsen som i teorin satte punkt för kriget. En provisorisk författning antogs i Kongo-Kinshasa. Joseph Kabila skulle sitta kvar som president till 2005 då val skulle hållas. I den nya regeringen fick företrädare för rebellrörelserna RCD-G och MLC samt den civila politiska oppositionen höga poster. Alla politiska krafter, inklusive Mai-Mai, garanterades platser i ett tvåkammarparlament.
Motsättningarna inom övergångsregeringen var starka och stora summor fortsatte att försvinna genom korruption. Rwanda och Uganda bibehöll sitt stöd till kongolesiska milisgrupper. Båda länderna hotade med att gå in med trupper i Kongo-Kinshasa för att komma åt ugandiska och rwandiska rebellgrupper som hade baser där. Samtidigt stod det klart att deras engagemang i grannlandet även hade andra motiv. 2004 började till exempel Uganda att exportera stora kvantiteter guld trots få egna fyndigheter.
Ett nytt försvar
Enligt fredsavtalet skulle ett nytt nationellt försvar, FARDC, skapas av den tidigare regeringsarmén och de olika rebellgrupperna. Ett stort antal rebeller och regeringssoldater skulle dessutom avväpnas och förberedas för ett civilt liv. Processen kom igång först efter påtryckningar från de stora biståndsgivarna.
Nya militära befälhavare utsågs i Kinshasa, men ute på fältet var det inte mycket som förändrades. På många håll blev de väpnade styrkorna kvar i de områden som de hade kontrollerat under kriget. De ledande politikerna behöll också sina privata arméer.
2002 sade sig rebellerna och regeringsarmén ha sammanlagt 300 000 man i sina led. Alla parter överdrev sin styrka, genom att även ta med påhittade personer kunde befälhavarna stoppa pengar i sina egna fickor. Tio miljoner dollar i månaden avsattes till soldaternas löner, ändå var det långt ifrån alla som fick sin månadslön på tio dollar. Från östra Kongo-Kinshasa kom rapporter om att soldater plundrade och trakasserade den befolkning de skulle skydda.
FN-styrkan MONUC förstärktes efterhand och från 2003 fick FN-soldaterna rätt att ingripa aktivt för att skydda civila.
Ett gigantiskt valprojekt
Efter att ha skjutits upp flera gånger kunde val hållas 2006. Ett steg på vägen var att övergångsparlamentet kunde enas om en ny författning som sedan godkändes av väljarna i en folkomröstning i december 2005.
President- och parlamentsvalet var ett gigantiskt projekt, särskilt i ett land som nästan helt saknar demokratiska traditioner. Majoriteten av väljarna hade aldrig röstat tidigare. Kongo-Kinshasa är dessutom nästan lika stort som Västeuropa och bara att frakta valsedlar till över 50 000 vallokaler var en bedrift. Valet, som beräknades kosta cirka en halv miljard dollar, finansierades till stor del av EU.
33 kandidater ställde upp i presidentvalet och 9 650 kämpade om de 500 platserna i nationalförsamlingen. Det största av de traditionella partierna, Unionen för demokrati och sociala framsteg (UPDS), pläderade för en valbojkott, med hänvisning till att valet inte skulle kunna genomföras under korrekta former. Kraven på en bojkott fick även stöd av delar av den inflytelserika katolska kyrkan. Få väljare hörsammade deras maningar och när UPDS-ledaren Etienne Tshisékédi i sista stund försökte hoppa på valtåget fick han nej av valkommissionen.
När valet närmade sig steg spänningarna i landet. EU skickade dit en egen styrka på drygt tusen man för att hjälpa MONUC att upprätthålla säkerheten. Valdagen den 30 juli 2006 var lugn, men när resultatet offentliggjordes drabbade Kabilas och MLC-ledaren Jean-Pierre Bembas arméer samman under några dagar.
Ett delat land
I parlamentsvalet hade partier lojala med Kabila fått majoritet i både nationalförsamlingen och senaten, men i presidentvalet krävdes en andra valomgång mellan Kabila och Bemba.
Liksom tidigare spelade Bemba på främlingsfientliga stämningar. Kabila, som vuxit upp i Tanzania, anklagades för att inte vara en ”äkta kongoles”. Det förekom även rykten om att Laurent Kabila inte var hans far och att han i själva verket var ”rwandier”.
I valet som hölls i oktober vann Kabila med 58 procent av rösterna mot 42 procent för Bemba. Efter valet anklagade MLCs anhängare Kabila för valfusk och även denna gång bröt våldsamheter ut mellan de båda parternas styrkor.
Joseph Kabila må ha segrat med bred marginal, men resultatet visade också hur splittrat landet var. Presidenten hade sitt starkaste stöd i öster. Däremot hade få röstat på honom i väster och norr och han var illa omtyckt i huvudstaden.
Efter några turer erkände sig Bemba besegrad och sade sig vara inställd på att leda oppositionen. Men i mars 2007 bröt strider ut i Kinshasa sedan regeringsarmén hade försökt att avväpna Bembas livvaktsstyrka. Minst 300 människor, varav många civila, dödades under striderna som pågick i flera dagar. En häktningsorder för högförräderi utfärdades för MLC-ledaren som då lämnade landet.
Kabila befäster sin makt
Under valrörelsen hade Kabila lovat att göra slut på det ekonomiska vanstyret av landet, samt att visa respekt för både mänskliga rättigheter och demokratiska principer. Hans styre blev dock alltmer auktoritärt och en stor del av makten samlades i en liten krets kring presidenten.
Regeringen dominerades av politiker från landets östra och södra delar, medan andra provinser var dåligt representerade. Presidenten hade dessutom placerat lojala krafter i spetsen för många statsföretag. Få framsteg gjordes också när det gällde Kabilas vallöften om nya jobb och bättre vård och utbildning. Den svaga och splittrade oppositionen fick allt mindre att säga till om.
Fred utan frid
Varken valet eller fredsavtalet kunde förhindra nya våldsutbrott, särskilt inte i de östliga provinserna Norra Kivu och Södra Kivu. Allvarliga konflikter blossade också upp i provinserna Bas-Congo och Equateur i väster.
Från slutet av 2008 ökade dessutom våldet markant i provinserna närmast gränsen mot Uganda sedan ugandiska, sydsudanesiska och kongolesiska regeringstrupper inlett en gemensam offensiv mot den ugandiska rebellgruppen Herrens motståndsarmé (LRA) som hade baser inne i Kongo-Kinshasa. LRA svarade med brutala angrepp på byar i gränsområdet. Enligt rapporter hade gerillan, som sades ha några hundra man i Kongo-Kinshasa, dödat minst 2 000 civila kongoleser fram till årsskiftet 2010/2011. Tusentals människor, varav många barn, hade kidnappats och ännu fler hade tvingats fly.
I Ituri (se ovan) lugnade dock situationen ner sig sedan de flesta milisgrupper avväpnats med MONUCs hjälp och lokala milisledare hade integrerats i armén. Fyra av dem greps efter att de fått höga militära poster och tre av dem utlämnades senare till Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag (se nedan).
Kris i Norra Kivu
Flera rebellrörelser var aktiva i både Södra Kivu och Norra Kivu: hutumilisen FDLR (där flera av ledarna hade deltagit i folkmordet i Rwanda), en rad Mai-Mai-miliser och Nationalkongressen för folkets försvar (CNDP), en rebellgrupp som fram till i januari 2009 leddes av Laurent Nkunda, en tutsier och före detta befälhavare för RCD-G.
Nkunda hävdade att CNDP bara ingrep för att skydda tutsiminoriteten längs gränsen mot Rwanda från FDLR. Men hans styrkor gick också hårt fram mot människor från andra folkgrupper, vilket i sin tur utlöste hämndattacker mot tutsier.
Efter valet 2006 gjorde president Kabila upp med Nkunda om att dennes kombattanter gradvis skulle infogas i den nationella armén. Dessa blandade brigader tilläts stanna i Kivuprovinserna i väntan på att säkerhetsläget skulle förbättras. Under tiden fortsatte CNDP sin jakt på FDLR och Mai-Mai vilket ledde till nya övergrepp på civila. Även FDLR, Mai-Mai och regeringsarmén gjorde sig skyldiga till grymheter mot civilbefolkningen.
I augusti 2007 avbröt regeringssidan alla operationer mot FDLR. CNDP gick då till angrepp mot armén (FARDC) som inledde en motoffensiv. President Kabila sade i oktober samma år att nu skulle CNDP drivas bort en gång för alla men det blev regeringsarmén som led ett svidande nederlag i slutet av året.
Vapenvila
Kongo-Kinshasa anklagade den rwandiska regeringen för att stödja CNDP. Syftet skulle vara att hindra FDLR från att göra räder in över gränsen. Det hade dock gått flera år sedan hutumilisen hade genomfört några större anfall in i Rwanda. Rwanda och CNDP å sin sida hävdade att den kongolesiska militären samarbetade med FDLR.
Men hösten 2007 kom länderna överens om att Kongo-Kinshasa skulle avväpna FDLR, medan Rwanda skulle hindra kongolesiska rebellgrupper, det vill säga CNDP, från att utnyttja rwandiskt territorium.
Vid en konferens i Goma i januari 2008 enades flera väpnade rörelser om nya avtal om eldupphör i båda Kivuprovinserna. En FN-övervakad buffertzon skulle upprättas i Norra Kivu. Avtalen ledde till att våldet minskade, men vapenvilan höll inte. FDLR, som inte fått vara med i Goma, skulle enligt den nya överenskommelsen ha avväpnats senaste den 15 mars 2008, men när den dagen kom hade inget hänt.
De flesta bedömare var överens om att huturebellerna inte skulle kunna besegras med enbart militära medel, utan att det även skulle krävas politiska och ekonomiska åtgärder för att få dem att lägga ned vapnen och återvända till Rwanda. För FDLR hade dessutom de inkomster man fick från utvinning av mineraler blivit allt viktigare.
Nya strider
I augusti 2008 blossade nya strider upp mellan CNDP och regeringsarmén i Norra Kivu. Striderna hårdnade efterhand och efter några månader närmade sig CNDP provinshuvudstaden Goma. FN-styrkan MONUC rapporterades ha ingripit med attackhelikoptrar för att stoppa CNDPs avancemang. Från flera håll kom uppgifter om att armésoldater lämnat sina posteringar. Minst en kvarts miljon människor tvingades på flykt i provinsen där det redan fanns omkring 800 000 flyktingar.
Striderna skärpte spänningarna mellan Kongo-Kinshasa och Rwanda. Enligt medier hade CNDP rekryterat nya kombattanter i grannlandet, både bland kongolesiska flyktingar och rwandier. Uppgifterna om Rwandas inblandning bekräftades i en FN-rapport i december 2008. Bedömare ansåg dock inte att det betydde att CNDP kontrollerades av Rwanda. FN-experterna sade sig även ha funnit bevis för att enheter inom den kongolesiska armén samarbetade med FDLR.
Kabila tar hjälp av Rwanda
I början av 2009 avsattes plötsligt Laurent Nkunda som ledare för CNDP. Bosco Ntaganda, som var efterlyst av ICC tog över som rebellgruppens militäre ledare, medan Nkunda greps i Rwanda och sattes i husarrest.
Den kongolesiska regeringen och Rwanda inledde nu en gemensam offensiv mot FDLR. I nationalförsamlingen förekom protester mot att ledamöterna inte i förväg hade informerats om samarbetet. Missnöjda röster fanns även inom president Kabilas eget parti.
Regeringen slöt även fred med CNDP som skulle ombildas till ett politiskt parti. Flera tusen tidigare rebeller infogades i regeringsarmén, där de bildade egna enheter under samma befäl som tidigare. Kort därefter beviljades medlemmar från ett tjugotal milisgrupper amnesti för brott som begåtts efter 2003.
Trots gemensamma ansträngningar lyckades inte Kongo-Kinshasas och Rwandas arméer slå ut FDLR som undvek att dras in i regelrätta strider. Efter en dryg månad drog sig de rwandiska trupperna tillbaka.
I samband med offensiven mot FDLR föreföll huturebellerna ha förlorat kontrollen över en rad gruvor. Efter påtryckningar utifrån införde regeringen 2010 ett tillfälligt stopp för all gruvdrift i provinserna Maniema och Norra och Södra Kivu. Syftet var att hindra rebellgrupperna från att tjäna pengar på utvinningen av så kallade ”konflikmineraler”. Men när förbudet hävdes efter sex månader var det främsta resultatet att höga armébefäl stärkt sitt grepp över fyndigheterna där.
Även internationellt har åtgärder vidtagits för att få stopp på den illegala handeln, bland annat införde USA 2010 en lag som tvingar amerikanska företag att rapportera om deras produkter innehåller tennsten, tantal, volfram eller guld från Kongo Kinshasa eller närliggande länder.
Den 30 juni 2010 ombildades MONUC till MONUSCO vars uppdrag var att stabilisera de oroliga provinserna i öster.
Spänt kring valet 2011
FDLR hade tvingats lämna flera av sina baser och antalet kombattanter minskade, men hutumilisen var långt ifrån besegrad. Som så många gånger tidigare hämnades FDLR på civila kongoleser som de misstänkte för att ha samarbetat med regeringsarmén. Även armén gjorde sig skyldig till liknande dåd. MONUC/MONUSCO fick på nytt kritik för att man inte lyckats skydda civilbefolkningen.
Det mesta talade för att Kabila skulle vinna på nytt, trots att hans popularitetssiffror hade dalat betydligt sedan 2006. Oppositionen var fortsatt splittrad och kunde inte enas om en gemensam presidentkandidat. Dessutom hade regeringen drivit igenom flera författningsändringar, bland annat att presidentvalet skulle avgöras i en enda omgång, vilket ansågs gynna Kabila. I huvudstaden hade regeringen satt igång flera återuppbyggnads- och utvecklingsprojekt i syfte att vinna röster. Hot och andra trakasserier mot oppositionen och oberoende medier ökade också i takt med att valet närmade sig.
Valkommissionen hade godkänt tolv kandidater inför presidentvalet. De flesta bedömare trodde länge att valet skulle skjutas upp, men det hölls ändå som planerat den 28 november 2011. Enligt det officiella resultatet vann Kabila med 49 procent av rösterna, mot 32 procent för UDPS-ledaren Etienne Tshisékédi. Både oppositionen och flera organisationer som hade skickat observatörer till valet anklagade regeringen för valfusk. Även efter valet bröt oroligheter ut. Enligt en FN-rapport hade minst ett trettiotal människor dödats av regeringstrogna styrkor under tiden kring valet, men det påpekades att dödssiffrorna kunde vara högre än så.
Vid den ceremoni då Kabila formellt tillträdde sin andra mandatperiod president fanns endast en utländsk statschef på plats, Zimbabwes president Robert Mugabe. Tshisékédi, som hävdade att det han hade vunnit valet, genomförde kort därefter en egen ceremoni i sitt hem sedan han hindrats av säkerhetsstyrkor att ta sig till en sportarena i Kinshasa.
Först i februari 2012 presenterades resultatet i parlamentsvalet. Det visade sig att Kabilas PPRD hade förlorat i stöd, men partiet blev ändå störst i parlamentet.
Inför rätta i Kongo-Kinshasa
Den kongolesiska civilbefolkningen har utsatts för ohyggliga övergrepp, men få förövare har fällts för dessa brott. Ett antal soldater och milismedlemmar har av militärdomstolar dömts till långa fängelsestraff för våldtäkter och annat sexuellt våld, men det har främst handlat om personer långt ner i den militära hierarkin.
I början av 2011 dömdes dock en överstelöjtnant, som tidigare tillhört CNDP, av en militärdomstol till 20 års fängelse för massvåldtäkter och andra övergrepp som hans trupper begått mot invånare i en by i östra Kongo-Kinshasa. Även flera andra soldater dömdes till långa fängelsestraff. Ett stort antal vittnen hördes av domstolen, men många gånger är offren rädda för att framträda av oro för hämndattacker.
Inför rätta i Haag och Tyskland
Internationella brottmålsdomstolen i Haag har väckt åtal i några uppmärksammade fall. I början av 2012 blev Thomas Lubanga, ledare för hema-milisen UPC i Ituri, den första som döms av domstolen. Domen gäller tvångsrekrytering av barnsoldater, men Lubangas UPC har även anklagats för massmord, våldtäkter och tortyr av civila. Även två andra milisledare från Ituri har åtalats av ICC. 2011 utlämnades dessutom en högt uppsatt FDLR-ledare till ICC av Frankrike, men åtalet lades ned i brist på bevis.
Ignace Murwanashyaka, en av FDLRs högsta ledare, bodde under många år i Tyskland, varifrån han ledde organisationen. Både FN och människorättsorganisationer tryckte på för att han skulle gripas. 2011 ställdes han, och en annan högt uppsatt FDLR-ledare, inför rätta i Tyskland åtalade för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.
I maj 2008 greps MLC-ledaren Bemba (se ovan) i Belgien och fördes till Haag, sedan ICC utfärdat en häktningsorder. Åtalet gäller de övergrepp som Bembas styrkor begick i samband med ett kuppförsök i Centralafrikanska republiken 2002. MLC har även begått grova brott i hemlandet, men dessa finns inte med i åtalet.
Kongo-Kinshasa har begärt att Rwanda ska utlämna den förre CNDP-ledaren Nkunda för att han ska kunna ställas inför rätta, men Rwanda har vägrat. Kongo-Kinshasa har å sin sida nekat att skicka hans efterträdare Ntaganda till ICC. I april 2012 föreföll det dock som om regeringen var beredd att ingripa mot Ntaganda, men att han i så fall skulle rannsakas i hemlandet.