Fördjupning Kongo-Kinshasa

2006 hölls de första demokratiska valen i Kongo-Kinshasa på 40 år och förhoppningen var att de skulle bana väg för en lugnare utveckling i landet. Men så blev det inte. Demokratiseringen kom av sig och trots en massiv FN-insats och flera fredsavtal har våldet inte upphört. Situationen är särskilt svår i landets östliga provinser.

Fattigt folk i rikt land

Kongo-Kinshasa är egentligen ett rikt land. Här finns bördiga jordar och väldiga skogar. Vattenkraft från Kongofloden skulle kunna förse hela Afrika med elektricitet, påstås det. Ändå är ekonomin i eländigt skick, delvis till följd av kriget (som formellt tog slut 2003), men än mer på grund av den vanskötsel som går tillbaka till president Joseph-Désiré Mobutus styre (1965–1997).

 

I Kongo-Kinshasa finns diamanter, olja och timmer samt kobolt, koppar, columbit-tantalit (coltan) och andra metaller. Men istället för att främja en utveckling har naturtillgångarna ofta använts för att bekosta kriget.

 

De senaste årens strider har ofta handlat om att en väpnad grupp velat ta kontroll över ett gruvdistrikt. Såväl regeringsanställda som militärer, rebeller och utlänningar deltar i exploateringen. Grupper som står på var sin sida av konflikten kan mycket väl samarbeta kring mineralutvinningen. Både militärer och rebeller i öster skaffar sig dessutom inkomster genom att kräva lokalbefolkningen på skatt.

 

Svår korruption omöjliggör i många fall normala ekonomiska transaktioner och det ekonomiska livet utspelar sig till stor del utanför regeringens kontroll.

 

Miljoner döda

Sedan kriget bröt ut 1998 har flera miljoner människor mist livet i Kongo-Kinshasa. Bara en mindre del av dem har dödats i samband med strider, medan de flesta har avlidit av sjukdomar och umbäranden som följt i konfliktens spår.

 

Hundratusentals människor har tvingats på flykt. Enligt siffror från FN:s flyktingorgan UNHCR befann sig 2013 minst 2,6 miljoner människor på flykt inom landet, medan omkring 450 000 kongoleser hade flytt över gränsen till grannländerna.

 

Systematiska våldtäkter av civila var något som nästan alla väpnade grupper, inklusive regeringsarmén, har gjort sig skyldiga till under kriget. Men även om kriget formellt är över har det sexuella våldet fortsatt. FN registrerade 2013 över 15 000 våldtäkter i Kongo-Kinshasa, men den verkliga siffran tros vara betydligt högre.

 

Ofta ser förövarna till att skada offren ytterligare efter våldtäkterna för att det ska synas på dem vad de har utsatts för. Det är också vanligt att övergreppen sker inför ögonen på familjemedlemmar.

 

Stor FN-insats

I samband med att fredssamtal inleddes 2001 skickade FN en fredsstyrka, Monuc, till landet. Den växte på några år till 17 000 man, men hade ändå svårt att skapa lugn. 2010 omvandlades den till Monusco, vars uppgift är att försöka stabilisera läget i öster. Både Monuc och Monusco har fått kritik för att inte ha gjort tillräckligt för att skydda civilbefolkningen.

 

2013 skapades en ny brigad inom Monusco, FIB, som fått ett tydligare mandat att ingripa militärt för att avväpna rebellerna.

 

Det pågår flera rättsprocesser mot personer som misstänks för de allra grövsta övergreppen. Flera fall har nått Internationella brottmålsdomstolen (ICC). 2012 kom ICC:s första fällande dom: Thomas Lubanga befanns vara skyldig till tvångsrekrytering av barnsoldater. Två år senare dömdes Germain Katanga för krigsbrott i samband med en massaker på 200 civila bybor 2003.

 

En del fall har även tagits upp av kongolesiska domstolar, men det är bara ett litet antal personer som fällts. Det har oftast handlat om personer långt ner i den militära hierarkin.

 

Konflikten mellan hutuer och tutsier

Av avgörande betydelse för konflikten i Kongo-Kinshasa är motsättningarna mellan hutuer och tutsier, som är de dominerande folkgrupperna i Rwanda och Burundi öster om Kongo-Kinshasa.

 

Rwanda och Burundi tillhör de mest tättbefolkade länderna i Afrika. Hutuerna är i majoritet i båda länderna. Hutuer och tutsier talar samma språk och har bott blandade i samma byar. En del forskare ser dem som två kaster inom ett och samma folk.

 

Mindre känt är att Rwandas och Burundis grannländer också har inhemska minoriteter av hutuer och tutsier, även om de där har andra namn. Kongo-Kinshasas tutsier kallar sig banyamulenge. Ugandas tutsier kallas för hima eller bahima. Ugandas president Yoweri Museveni tillhör hima som är en liten men betydelsefull grupp.

 

Folkmord i Rwanda

Sedan Rwanda och Burundi blev självständiga 1962 har de av och till skakats av motsättningar och våld mellan hutuer och tutsier. Det kulminerade 1994 med ett folkmord på tutsierna i Rwanda. Det var inte något spontant våldsutbrott utan en utrotningskampanj som den huturegim som då satt vid makten noga hade planlagt.

 

FN fick tydliga signaler om att något var i görningen men ingrep inte. Hutuextremister krävde att alla hutuer skulle delta i den massaker de iscensatte. Hutuer som inte ville vara med dödades tillsammans med tutsierna. Massmordet krävde enligt FN:s beräkningar minst 800 000 liv.

 

Redan innan Rwanda blev självständigt 1962 hade många tutsier flytt därifrån undan strider, främst till Uganda. Tusentals exiltutsier hade kämpat i inbördeskriget i Uganda på 1980-talet, på den segrande president Musevenis sida. Det blev nu en exilarmé av tutsier från Uganda som stoppade massakern i Rwanda. Exilarmén förde en tutsidominerad regim till makten.

 

Massflykt till Kongo-Kinshasa

Folkmordet i Rwanda följdes av en massflykt av hutuer som fruktade att tutsierna skulle hämnas. I Kongo-Kinshasa (som då hette Zaire) upplät president Mobutu mark i öster till flyktingläger åt över en miljon hutuer från Rwanda. Mobutu skänkte också vapen till hutuextremisternas milis, interahamwe. Genom att Mobutu tog ställning för hutuerna i Rwanda och Burundi fick han tutsierna i dessa länder emot sig, liksom Uganda.

 

Från lägren gjorde Interahamwe räder in i Rwanda. Hutuextremisterna och deras kongolesiska beskyddare angrep även kongolesiska banyamulenge som bodde nära lägren.

 

För att stoppa hutumilisens räder över gränsen till Rwanda och för att skydda banyamulenge skickade Rwanda och Uganda 1996 soldater till Kongo-Kinshasa. Hutulägren tömdes och de flesta av flyktingarna tvingades återvända till Rwanda. Kvar i landet blev några militanta grupper (flera av dem bildade år 2000 Demokratiska styrkorna för Rwandas befrielse (FDLR).

 

Kongolesiska rebeller, som ville störta Mobutu, drog nytta av tutsiarméernas närvaro i landet och knöt kontakter med dem. Under ledning av den kongolesiske krigsherren Laurent-Désiré Kabila marscherade rebellerna våren 1997 mot Kinshasa, understödda av rwandiska tutsisoldater.

 

I södra Kongo-Kinshasa ryckte andra rebeller fram med stöd av Angola. Att grannlandet stod på Kabilas sida berodde på att Mobutu tidigare hade stött den angolanska Unitagerillan i dess krig mot Angolas regering.

 

Kabila ändrar politik

Till slut hade Mobutu förlorat nästan allt stöd och när Kabilas rebeller tågade in i huvudstaden i maj 1997 hälsades de av jublande folkmassor (Mobutu själv hade redan lämnat landet). Kabila utropade sig till president. Han gav löften om fria val, men det visade sig att Kabila inte hade några visioner utöver att säkra makten och han började nästan genast förfölja politiska motståndare.

 

Kabila såg att det inte tjänade hans syften att framstå som vän med tutsierna. Orsaken var att många kongoleser inte ser banyamulenge som ”riktiga” kongoleser. Sommaren 1998 började Kabila avskeda tutsier från höga poster och ersätta dem med släkt och vänner från Katanga i söder. Han beordrade alla utländska trupper – mest tutsier från Rwanda – att lämna landet och började dessutom hetsa mot tutsierna i radio. Kabilas kampanj mot tutsierna väckte vrede i Rwanda och blev början till det stora kriget i Kongo-Kinshasa.

 

”Afrikas första världskrig”

I augusti 1998 inledde lokala tutsier och rwandiska trupper ett uppror i östra Kongo-Kinshasa. Upproret stöddes även av Uganda. En rebellrörelse, Kongolesisk samling för demokrati (RCD), började tåga mot Kinshasa.

 

Kabila skulle ha fallit om inte Angola, Namibia och Zimbabwe kommit till hans försvar. Trots invändningar från Sydafrika skickade de tre länderna trupper och vapen, sedan Kabila vädjat om hjälp hos den regionala samarbetsorganisationen SADC.

 

I Angola, liksom i Namibia, fruktade man att de kongolesiska rebellerna skulle samverka med den angolanska Unitagerillan. Zimbabwes inblandning är svårare att förklara. Möjligen ville president Robert Mugabe helt enkelt profilera sig som en ledargestalt i regionen.

 

Rebellernas framryckning hejdades och RCD återvände till östra Kongo-Kinshasa. Kriget fortsatte, fast med låg intensitet och utan stora fältslag. Ändå var flera andra afrikanska länder indragna i vad som beskrevs som ”Afrikas första världskrig”.

 

Kortvarigt fredsavtal

I november 1998 öppnade en ugandiskstödd rebellrörelse, Rörelsen för Kongos befrielse (MLC), en ny front mot Kabila i norr. Året efter splittrades dessutom RCD i två fraktioner, varav en stöddes av Rwanda och en av Uganda. Rebellrörelserna i öster byggde upp sina styrkor med inkomster från guld, diamanter, coltan och tenn. Senare förekom strider mellan rwandiska och ugandiska trupper i Kisangani, troligen om kontrollen över diamanthandeln. Ekonomiska drivkrafter fick en allt större roll i kriget.

 

Efter flera misslyckade försök lyckades parterna till sist nå ett fredsavtal i Lusaka i Zambia 1999, men alla bröt mot uppgörelsen och snart var kriget åter i gång. I januari 2001 mördades Laurent Kabila av en av sina livvakter. Rwanda, Uganda och RCD förnekade alla att de skulle ha varit inblandade i mordet.

 

Kriget mattas av

Laurent Kabilas son Joseph efterträdde sin far. Han överraskade alla genom att avskeda ministrar, söka kontakt med rebellerna och tillåta politiska partier. Kriget mattades av. Namibia drog sig ur och en del rwandiska och ugandiska trupper kallades hem. En FN-styrka, Monuc, kunde inleda sitt fredsbevarande arbete i enlighet med avtalet från 1999.

 

Försöken att få till stånd en ny fredsuppgörelse stötte dock på svårigheter. Rebelledarna vågade inte komma till Kinshasa för att förhandla. I områden utanför centralregeringens kontroll hade nya grupperingar vuxit fram, bland annat Mai-Mai, en rad löst sammansatta förbund av traditionella jägar- och hemvärnsstyrkor, som i princip stödde regeringssidan.

 

2002 slöt Kongo-Kinshasa fred med Rwanda och Uganda. På hösten samma år lämnade nästan alla reguljära utländska trupper landet, men istället blossade lokala konflikter upp. I Ituri i i nordöst utbröt strider mellan folkgrupperna lendu och hema som kom att kosta minst 60 000 människoliv.

 

Konflikten mellan lendu och hema liknar den mellan hutuer och tutsier. Även här finns ett majoritetsfolk av jordbrukare (lendu) och en minoritet som av tradition bedrivit boskapsskötsel (hema). Konkurrensen om Ituris stora guldfyndigheter gav också bränsle till konflikten. 

 

Haltande fred

I slutet av 2002 slöts ett nytt fredsavtal i Pretoria i Sydafrika. Men det var först en bit in på 2003 som sydafrikanerna fick ”alla” parter att gå med på uppgörelsen som i teorin satte punkt för kriget. En provisorisk författning antogs.

 

Joseph Kabila skulle sitta kvar som president till 2005 då val skulle hållas. I den nya regeringen fick företrädare för flera rebellrörelser samt den civila politiska oppositionen höga poster. Alla politiska krafter garanterades platser i ett tvåkammarparlament.

 

Motsättningarna inom övergångsregeringen var starka och stora summor försvann genom korruption. Rwanda och Uganda fortsatte att stödja kongolesiska milisgrupper.

 

Enligt fredsavtalet skulle ett nytt nationellt försvar skapas av den tidigare regeringsarmén och de olika rebellgrupperna. Ett stort antal rebeller och regeringssoldater skulle dessutom avväpnas och förberedas för ett civilt liv. Processen kom igång först efter påtryckningar från de stora biståndsgivarna.

 

Nya militära befälhavare utsågs, men ute på fältet var det inte mycket som förändrades. På många håll blev de väpnade styrkorna kvar i områden som de hade kontrollerat under kriget. De ledande politikerna behöll också sina privata arméer.

 

Från östra Kongo-Kinshasa kom rapporter om att soldater plundrade och trakasserade den befolkning de skulle skydda.  

 

Oro efter kriget

Fredsavtalet 2003 och valet tre år senare skapade förhoppningar om en lugnare utveckling i landet. Men det blev inte så. Istället har flera lågintensiva konflikter fortsatt att skapa oro, framför allt i de två Kivuprovinserna. Där har en tutsiledd rebellrörelse som haft flera namn (CNDP och M23) och hutumilisen FDLR stått i händelsernas centrum.

 

Ett gigantiskt valprojekt

Efter att ha skjutits upp flera gånger kunde val hållas 2006. Ett steg på vägen var att övergångsparlamentet kunde enas om en ny författning som sedan godkändes av väljarna i en folkomröstning 2005.

 

President- och parlamentsvalet var ett gigantiskt projekt, särskilt i ett land som nästan helt saknar demokratiska traditioner. Majoriteten av väljarna hade aldrig röstat tidigare. Kongo-Kinshasa är dessutom nästan lika stort som Västeuropa och bara att frakta valsedlar till 50 000 vallokaler var en bedrift.

 

33 kandidater ställde upp i presidentvalet och 9 650 kämpade om de 500 platserna i nationalförsamlingen. Det största av de traditionella partierna, Unionen för demokrati och sociala framsteg (UPDS) valde att bojkotta valet eftersom det inte trodde att det skulle kunna genomföras korrekt.

 

När valet närmade sig steg spänningarna i landet. EU skickade dit en egen styrka på drygt tusen man för att hjälpa Monuc att upprätthålla säkerheten. Valdagen den 30 juli 2006 var lugn, men när resultatet offentliggjordes drabbade Kabilas och MLC-ledaren Jean-Pierre Bembas arméer samman under några dagar.

 

Ett delat land

I parlamentsvalet hade partier lojala mot Kabila fått majoritet, men i presidentvalet krävdes en andra valomgång mellan Kabila och Bemba. Bemba spelade på främlingsfientliga stämningar mot Kabila som vuxit upp i Tanzania och anklagade honom för att inte vara en ”äkta kongoles”.

 

Kabila vann klart i den avgörande valomgången, men resultatet visade samtidigt hur splittrat landet var. Presidenten hade starkt stöd i öster, medan få hade röstat på honom i väster och norr.

 

Efter valet anklagade Bembas anhängare Kabila för valfusk och även nu förekom våldsamheter. Minst 300 människor, varav många civila, dödades. En häktningsorder för högförräderi utfärdades för Bemba som lämnade landet.

 

Demokrati med brister

Under valrörelsen 2006 hade Kabila lovat att göra slut på det ekonomiska vanstyret av landet, samt visa respekt för både mänskliga rättigheter och demokratiska principer. Hans styre blev dock alltmer auktoritärt. Dessutom gjordes få framsteg för att uppfylla Kabilas vallöften om nya jobb och bättre vård och utbildning.

 

Inför valet 2011 satte regeringen igång flera återuppbyggnads- och utvecklingsprojekt i huvudstaden i syfte att vinna nya röster. Dessutom drevs flera författningsändringar igenom, vilka ansågs gynna Kabila. Han vann presidentvalet med 49 procent av rösterna, medan valets tvåa UDPS-ledaren Etienne Tshisékédi fick 32 procent, enligt officiella siffror. Från flera håll anklagades regeringen för valfusk och Tshisékédi hävdade att det i själva verket var han som hade vunnit.

 

Rwanda och rebellerna

Oroligheterna fortsatte, särskilt i de östliga provinserna Norra Kivu och Södra Kivu, där ett fyrtiotal rebellgrupper var aktiva 2013. Illegal utvinning av mineraler och kampen om kontrollen över den lukrativa gränshandeln har gött konflikterna.

 

Konflikter har även blossat upp på andra håll, bland annat i Katanga i söder där krafter som vill ha ett självständigt Katanga ser ut att vinna stöd.

 

Rwanda har gång på gång anklagats för att blanda sig i det som händer i Kongo-Kinshasa genom att stödja den väpnade grupp som under åren omvandlats och bytt namn från RCD till Nationalkongressen för folkets försvar (CNDP) och Rörelsen 23 mars (M23).

 

Hutumilisen FDLR:s närvaro i Kongo-Kinshasa är ett skäl till att Rwanda blandat sig i konfliktenDet har dock gått flera år sedan FDLR gjorde räder in över gränsen till Rwanda. Gruppen är numera splittrat i en rad fraktioner. Den har också försvagats genom åren från cirka 10 000 man 2003 till dagens 1500–2000 man. Gruppen har överlevt genom att värva nya medlemmar bland lokalbefolkningen. Av dem tros högst ett sjuttiotal vara kvar från den ursprungliga gruppen som deltog i folkmordet i Rwanda.

 

På flera håll i landet finns också Mai-Mai-miliser, varav en del har samarbetat med de olika tutsigrupperingarna, medan andra har bekämpat dem.

 

CNDP/M23 har anklagat den kongolesiska armén för att samarbeta med FDLR. Tutsirebellernas ledare har hävdat att de bara ingripit för att skydda tutsiminoriteten längs gränsen mot Rwanda från FDLR:s angrepp. Men den har samtidigt gått hårt fram mot människor från andra folkgrupper, vilket i sin tur har utlöst hämndattacker mot tutsifolken.

 

I öster finns även två ugandiska rebellgrupper, den kristna Herrens motståndsarmé (LRA) och den islamistiska Allierade demokratiska styrkorna (ADF) som gjort sig skyldiga till illdåd mot civilbefolkningen.

 

M23 och FIB

2009 slöt regeringen fred med CNDP, som då skulle omvandlas till ett politiskt parti. Rebellerna integrerades i regeringsarmén. I april 2012 deserterade dock flera hundra av de före detta CNDP-rebellerna och bildade M23 och nya strider bröt ut. Det är svårt att veta varför det hände, men det spekulerades om att revolten utlösts av att regeringen planer på att gripa CNDP-ledaren Bosco Ntaganda som var efterlyst av ICC. Andra hävdade att deras arméenhet skulle förflyttas och därmed förlora kontrollen över lukrativa naturtillgångar i Kivuprovinserna.

 

När striderna bröt ut hamnade armén i underläge, trots att soldaterna var många fler än rebellerna. M23 intog flera städer, bland annat Norra Kivus huvudstad Goma. Rebellerna sades också få aktivt stöd från Rwanda – och i mindre utsträckning från Uganda – något båda länderna förnekade. Men inre motsättningar försvagade M23. Den nya FN-brigaden FIB, som från 2013 slogs tillsammans med regeringsarmén, ledde till att styrkeförhållandena ändrades. Dessutom hade reformer lett till att regeringsarmén stärkts. I november 2013 sade sig regeringssidan ha besegrat M23 militärt. Kort därefter lade rebellrörelsen ned vapnen och skrev under ett fredsavtal.

 

Därefter riktade militären och FIB istället in sig på att bekämpa FDLR. Men flera bedömare pekade på att det skulle bli svårt att besegra FDLR med enbart militära medel. Det hade länge sagts att det även kommer att krävas politiska och ekonomiska åtgärder för att få hutumilisen att lägga ned sina vapen och återvända till Rwanda. Våren 2014 kom uttalanden från FDLR att gruppen i fortsättningen enbart skulle verka med politiska medel, men detta togs emot med viss skepsis.

 

En offensiv mot FDLR inleddes i slutet av februari 2015. FN valde dock att inte delta eftersom två av regeringsarméns generaler som skulle ha en ledande roll i insatsen var misstänkta för grova krigsbrott. Under offensivens första två månader kom motstridiga uppgifter om huruvida den ledde till några resultat. Regeringssidan rapporterade i mars att över 180 rebeller hade gripits, medan andra uppgifter tydde på att hutumilsen i hög grad kunde fortsätta sina aktiviteter som tidigare och att bara en FDLR-ledare har gripits.

 

Vallag väcker kontroverser

Samtidigt steg de politiska spänningarna i landet och många inom den politiska oppositionen befarade att Kabila skulle försöka klamra sig kvar vid makten när hans mandat löpte ut 2016. Därför väckte en ny vallag som skulle göra det möjligt att skjuta på valet tills en ny folkräkning gjorts omfattande protester.

 

Regeringen tvingades ändra lagen, men då hade upp till ett fyrtiotal människor dödats i samband med protester i januari 2015. Många oppositionsanhängare hade också gripits. Mycket tydde också på att president Kabila höll på att förlora stöd i Kantanga-provinsen där han tidigare haft sin starkaste bas.