Afrikas första världskrig

Folkmordet i Rwanda 1994 bidrog till att diktatorn Mobutu störtades efter många år vid makten. Men de nya makthavarna var inte intresserade av en verklig demokratisering av Kongo-Kinshasa och 1998 bröt krig ut. Allt fler andra länder drogs in i konflikten, som ibland kallas för "Afrikas första världskrig".

Konflikten mellan hutuer och tutsier

Av avgörande betydelse för konflikten i Kongo-Kinshasa är motsättningarna mellan hutuer och tutsier, som är de dominerande folkgrupperna i Rwanda och Burundi öster om Kongo-Kinshasa.

Rwanda och Burundi tillhör de mest tättbefolkade länderna i Afrika. Hutuerna är i majoritet i båda länderna. Hutuer och tutsier talar samma språk och har bott blandade i samma byar. En del forskare ser dem som två kaster inom ett och samma folk.

Mindre känt är att Rwandas och Burundis grannländer också har inhemska minoriteter av hutuer och tutsier, även om de där har andra namn. Kongo-Kinshasas tutsier kallar sig banyamulenge. Ugandas tutsier kallas för hima eller bahima. Ugandas president Yoweri Museveni tillhör hima som är en liten men betydelsefull grupp.

Folkmord i Rwanda

Sedan Rwanda och Burundi blev självständiga 1962 har de av och till skakats av motsättningar och våld mellan hutuer och tutsier. Det kulminerade 1994 med ett folkmord på tutsierna i Rwanda. Det var inte något spontant våldsutbrott utan en utrotningskampanj som den huturegim som då satt vid makten noga hade planlagt. FN fick tydliga signaler om att något var i görningen men ingrep inte.

Hutuextremister krävde att alla hutuer skulle delta i den massaker de iscensatte. Hutuer som inte ville vara med dödades tillsammans med tutsierna. Massmordet krävde enligt FN:s beräkningar minst 800 000 liv.

Redan innan Rwanda blev självständigt hade många tutsier flytt därifrån undan strider, främst till Uganda. Tusentals exiltutsier hade kämpat i inbördeskriget i Uganda på 1980-talet, på den segrande president Musevenis sida. Det blev nu en exilarmé av tutsier från Uganda som stoppade massakern i Rwanda. Exilarmén förde en tutsidominerad regim till makten.

Massflykt till Kongo-Kinshasa

Folkmordet i Rwanda följdes av en massflykt av hutuer som fruktade att tutsierna skulle hämnas. I Kongo-Kinshasa (som då hette Zaire) upplät president Mobutu mark i öster till flyktingläger åt över en miljon hutuer från Rwanda. Mobutu skänkte också vapen till hutuextremisternas milis, Interahamwe. Genom att Mobutu tog ställning för hutuerna i Rwanda och Burundi fick han tutsierna i dessa länder emot sig, liksom Uganda.

Från lägren gjorde Interahamwe räder in i Rwanda. Hutuextremisterna och deras kongolesiska beskyddare angrep även kongolesiska banyamulenge som bodde nära lägren.

För att stoppa hutumilisens räder över gränsen till Rwanda och för att skydda banyamulenge skickade Rwanda och Uganda 1996 soldater till Kongo-Kinshasa. Striderna ledde till att hutulägren tömdes och de flesta av flyktingarna tvingades återvända till Rwanda. Kvar i landet blev några militanta grupper och flera av dem bildade år 2000 Demokratiska styrkorna för Rwandas befrielse (FDLR).

Kongolesiska rebeller, som ville störta Mobutu, drog nytta av tutsiarméernas närvaro i landet och knöt kontakter med dem. Under ledning av den kongolesiske krigsherren Laurent-Désiré Kabila marscherade rebellerna våren 1997 mot Kinshasa, understödda av rwandiska tutsisoldater.

I södra Kongo-Kinshasa ryckte andra rebeller fram med stöd av Angola. Att grannlandet stod på Kabilas sida berodde på att Mobutu tidigare hade stött den angolanska Unitagerillan i dess krig mot Angolas regering.

Kabila tar makten

Till slut hade Mobutu förlorat nästan allt stöd och när Kabilas rebeller tågade in i huvudstaden i maj 1997 hälsades de av jublande folkmassor (Mobutu själv hade redan lämnat landet). Kabila utropade sig till president. Han gav löften om fria val, men det visade sig att Kabila inte hade några visioner utöver att säkra makten och han började nästan genast förfölja politiska motståndare.

Kabila såg att det inte tjänade hans syften att framstå som vän med tutsierna. Orsaken var att många kongoleser inte ser banyamulenge som "riktiga" kongoleser. Sommaren 1998 började Kabila avskeda tutsier från höga poster och ersätta dem med släkt och vänner från Katanga i söder. Han beordrade alla utländska trupper – mest tutsier från Rwanda – att lämna landet och började dessutom hetsa mot tutsierna i radio. Kabilas kampanj mot tutsierna väckte vrede i Rwanda och blev början till det stora kriget i Kongo-Kinshasa.

Flera länder blandar sig i

I augusti 1998 inledde lokala tutsier och rwandiska trupper ett uppror i östra Kongo-Kinshasa. Upproret stöddes även av Uganda. En rebellrörelse, Kongolesisk samling för demokrati (RCD), började tåga mot Kinshasa.

Kabila skulle ha fallit om inte Angola, Namibia och Zimbabwe kommit till hans försvar. Trots invändningar från Sydafrika skickade de tre länderna trupper och vapen, sedan Kabila vädjat om hjälp hos den regionala samarbetsorganisationen SADC. I Angola, liksom i Namibia, fruktade man att de kongolesiska rebellerna skulle samverka med den angolanska Unitagerillan. Zimbabwes inblandning är svårare att förklara. Möjligen ville president Robert Mugabe helt enkelt profilera sig som en ledargestalt i regionen.

Rebellernas framryckning hejdades och RCD återvände till östra Kongo-Kinshasa. Kriget fortsatte, fast med låg intensitet och utan stora fältslag. Ändå var flera andra afrikanska länder indragna i vad som beskrevs som "Afrikas första världskrig".

Kortvarigt fredsavtal

I november 1998 öppnade en ugandiskstödd rebellrörelse, Rörelsen för Kongos befrielse (MLC), en ny front mot Kabila i norr. Året efter splittrades dessutom RCD i två fraktioner, varav en stöddes av Rwanda och en av Uganda. Rebellrörelserna i öster byggde upp sina styrkor med inkomster från guld, diamanter, coltan och tenn. Senare förekom strider mellan rwandiska och ugandiska trupper i Kisangani, troligen om kontrollen över diamanthandeln.

Efter flera misslyckade försök lyckades parterna till sist nå ett fredsavtal i Lusaka i Zambia 1999, men alla bröt mot uppgörelsen och snart var kriget åter i gång. I januari 2001 mördades Laurent Kabila av en av sina livvakter. Rwanda, Uganda och RCD förnekade alla att de skulle ha varit inblandade i mordet.

Kriget mattas av

Laurent Kabilas son Joseph efterträdde sin far. Han överraskade alla genom att avskeda ministrar, söka kontakt med rebellerna och tillåta politiska partier. Kriget mattades av. Namibia drog sig ur och en del rwandiska och ugandiska trupper kallades hem. En FN-styrka, Monuc, kunde inleda sitt fredsbevarande arbete i enlighet med avtalet från 1999.

Försöken att få till stånd en ny fredsuppgörelse stötte dock på svårigheter. Rebelledarna vågade inte komma till Kinshasa för att förhandla. I områden utanför centralregeringens kontroll hade nya grupperingar vuxit fram, bland annat Mai-Mai, en rad löst sammansatta förbund av traditionella jägar- och hemvärnsstyrkor, som i princip stödde regeringssidan.

2002 slöt Kongo-Kinshasa fred med Rwanda och Uganda. På hösten samma år lämnade nästan alla reguljära utländska trupper landet, men istället blossade lokala konflikter upp.

I Ituri i nordöst utbröt strider mellan folkgrupperna lendu och hema som kom att kosta minst 60 000 människoliv. Konflikten mellan lendu och hema liknar den mellan hutuer och tutsier. Även här finns ett majoritetsfolk av jordbrukare (lendu) och en minoritet som av tradition bedrivit boskapsskötsel (hema). Konkurrensen om Ituris stora guldfyndigheter gav också bränsle till konflikten.

Haltande fred

I slutet av 2002 slöts ett nytt fredsavtal i Pretoria i Sydafrika. Men det var först en bit in på 2003 som sydafrikanerna fick "alla" parter att gå med på uppgörelsen som i teorin satte punkt för kriget. En provisorisk författning antogs. Joseph Kabila skulle sitta kvar som president till 2005 då val skulle hållas. I den nya regeringen fick företrädare för flera rebellrörelser samt den civila politiska oppositionen höga poster. Alla politiska krafter garanterades platser i ett tvåkammarparlament.

Motsättningarna inom övergångsregeringen var starka och stora summor försvann genom korruption. Rwanda och Uganda fortsatte att stödja kongolesiska milisgrupper.

Enligt fredsavtalet skulle ett nytt nationellt försvar skapas av den tidigare regeringsarmén och de olika rebellgrupperna. Ett stort antal rebeller och regeringssoldater skulle dessutom avväpnas och förberedas för ett civilt liv. Processen kom igång först efter påtryckningar från de stora biståndsgivarna.

Nya militära befälhavare utsågs, men ute på fältet var det inte mycket som förändrades. På många håll blev de väpnade styrkorna kvar i områden som de hade kontrollerat under kriget. De ledande politikerna behöll också sina privata arméer.

Från östra Kongo-Kinshasa kom rapporter om att soldater plundrade och trakasserade den befolkning de skulle skydda.