Fattigt folk i ett rikt land

Kongo-Kinshasa är egentligen ett rikt land. Här finns bördiga jordar och väldiga skogar. Vattenkraft från Kongofloden skulle kunna förse hela Afrika med elektricitet, påstås det. Ändå är ekonomin i eländigt skick, delvis till följd av kriget (som formellt tog slut 2003), men än mer på grund av den vanskötsel som går tillbaka till president Joseph-Désiré Mobutus styre (1965–1997) (se Från kung Leopolds skräckvälde till Mobutus diktatur ).

I Kongo-Kinshasa finns diamanter, olja och timmer samt kobolt, koppar, columbit-tantalit (coltan) och andra metaller. Men istället för att främja en utveckling har naturtillgångarna ofta använts för att bekosta striderna. Såväl regeringsanställda som militärer, rebeller och utlänningar deltar i exploateringen.

De senaste årens sammandrabbningar har ofta handlat om att en väpnad grupp velat ta kontroll över ett gruvdistrikt. Grupper som står på var sin sida av konflikten kan mycket väl samarbeta kring mineralutvinningen. Både militärer och rebeller i öster skaffar sig dessutom inkomster genom att kräva lokalbefolkningen på skatt.

Svår korruption omöjliggör i många fall normala finansiella transaktioner och det ekonomiska livet utspelar sig till stor del utanför regeringens kontroll. Ekonomin har dessutom försämrats på senare år, mycket på grund av fallande råvarupriser. Hög inflation spär också på problemen.

Miljoner döda

Sedan kriget bröt ut 1998 har flera miljoner människor mist livet i Kongo-Kinshasa. Bara en mindre del av dem har dödats i samband med strider, medan de flesta har avlidit av sjukdomar och umbäranden som följt i konfliktens spår.

Hundratusentals människor har tvingats på flykt. Enligt siffror från FN-organet Ocha befann sig i september 2017 över 3,7 miljoner människor på flykt inom landet, framför allt i de två Kivuprovinserna men på senare år även från Kasaïregionen. Samtidigt hade knappt en halv miljon kongoleser tagit sin tillflykt till grannländerna.

Systematiska våldtäkter av civila var något som nästan alla väpnade grupper, inklusive regeringsarmén, gjorde sig skyldiga till under kriget. Men även om kriget formellt är över har det sexuella våldet fortsatt. Ofta ser förövarna till att skada offren ytterligare efter våldtäkterna för att det ska synas på dem vad de har utsatts för. Det är också vanligt att övergreppen sker inför ögonen på familjemedlemmar.

Stor FN-insats

I samband med att fredssamtal inleddes 2001 skickade FN en fredsstyrka, Monuc, till landet. Den växte på några år till 17 000 man, men hade ändå svårt att skapa lugn. 2010 omvandlades den till Monusco, vars uppgift är att försöka stabilisera läget i öster. Både Monuc och Monusco har fått kritik för att inte ha gjort tillräckligt för att skydda civilbefolkningen.

2013 skapades en ny brigad inom Monusco, FIB, som fått ett tydligare mandat att ingripa militärt för att avväpna rebellerna.

Det pågår rättsprocesser mot personer som misstänks för de allra grövsta övergreppen. Flera fall har nått Internationella brottmålsdomstolen (ICC). 2012 kom ICC:s första fällande dom: Thomas Lubanga befanns vara skyldig till tvångsrekrytering av barnsoldater. Två år senare dömdes Germain Katanga för krigsbrott i samband med en massaker på 200 civila bybor 2003.

Den förre vicepresidenten Jean-Pierre Bemba har fällt för krigsbrott och brott mot mänskligheten, men det gäller övergrepp som hans milismän begick i Centralafrikanska republiken 2002−2003. Rättegången mot den förre M23-ledaren Bosco Ntaganda pågår fortfarande. En person har frikänts och ett fall har lagts ned på grund av brist på bevis.

Vid inhemska domstolar har ett antal kongolesiska armésoldater och medlemmar av så kallade Mai Mai-milser dömts till långa fängelsestraff för bland annat våldtäkter. De högsta ansvariga befälen har dock i många fall sluppit undan rättvisan.