Oro efter kriget

Kriget i Kongo-Kinshasa tog formellt slut efter fredsavtalet 2003, men flera mer eller mindre lågintensiva konflikter har fortsatt, framför allt i de två Kivuprovinserna i öster. Där har motsättningarna mellan en tutsiledd rebellrörelse som har haft flera namn (RCD, CNDP och M23) och hutumilisen FDLR spelat en avgörande roll.

De politiska spänningarna tilltog från 2015, då regeringen presenterade planer på att senarelägga det president- och parlamentsval som skulle ha hållits i november 2016. Officiellt flyttades valet på grund av brist på pengar och för att nya röstlängder inte hade blivit klara i tid, men oppositionen befarade att det bara var ett sätt för president Joseph Kabila att hålla sig kvar vid makten. Hösten 2017 såg det ut som om kongoleserna måste vänta i drygt ett år till på valet.

Ett gigantiskt valprojekt

När president- och parlamentsvalen hölls 2006 väckte de förhoppningar om en mer demokratisk utveckling i landet. Även då hade valet skjutits upp flera gånger innan det väl blev av. Ett steg på vägen var att övergångsparlamentet kunde enas om en ny författning som sedan godkändes av väljarna i en folkomröstning 2005.

President- och parlamentsvalet var ett gigantiskt projekt, särskilt i ett land som nästan helt saknade demokratiska traditioner. Majoriteten av väljarna hade aldrig röstat tidigare. Kongo-Kinshasa är dessutom nästan lika stort som Västeuropa och bara att frakta valsedlar till 50 000 vallokaler var en bedrift.

33 kandidater ställde upp i presidentvalet och 9 650 kämpade om de 500 platserna i nationalförsamlingen. Det största av de traditionella partierna, Unionen för demokrati och sociala framsteg (UDPS), valde dock att bojkotta valet.

Ett delat land

I parlamentsvalet hade partier som var lojala mot Kabila fått majoritet, men i presidentvalet krävdes en andra valomgång mellan Kabila och den förre rebelledaren Jean-Pierre Bemba. Bemba spelade på främlingsfientliga stämningar mot Kabila och anklagade honom för att inte vara en "äkta kongoles".

Kabila vann klart i den avgörande valomgången, men resultatet visade samtidigt hur splittrat landet var. Presidenten hade starkt stöd i öster, medan få hade röstat på honom i väster och norr.

Efter valet anklagade Bembas anhängare Kabila för valfusk och även nu förekom våldsamheter. En häktningsorder för högförräderi utfärdades mot Bemba som lämnade landet.

Demokrati med brister

Under valrörelsen 2006 hade Kabila lovat att göra slut på det ekonomiska vanstyret av landet, samt visa respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer. Men hans styre blev alltmer auktoritärt, samtidigt som få nya jobb skapades och bristerna i vård och utbildning bestod.

Inför valet 2011 satte regeringen igång flera återuppbyggnads- och utvecklingsprojekt i huvudstaden i syfte att vinna röster. Dessutom drevs författningsändringar igenom, vilka ansågs gynna Kabila. Han vann presidentvalet med 49 procent av rösterna, medan valets tvåa UDPS-ledaren Etienne Tshisékédi fick 32 procent, enligt officiella siffror. Från flera håll anklagades regeringen för valfusk och Tshisékédi hävdade att det i själva verket var han som hade vunnit valet.

Rwanda och rebellerna

Oroligheterna i landet fortsatte, särskilt i de östliga provinserna Nordkivu och Sydkivu, där ett 40-tal rebellgrupper, många av dem små, var aktiva 2013. Illegal utvinning av mineraler och kampen om kontrollen över den lukrativa gränshandeln förstärkte motsättningarna.

Rwanda anklagades på nytt för att stödja tutsirebeller i Kongo-Kinshasa. Under själva kriget var Rwanda lierat med Kongolesisk samling för demokrati (RCD) som sedan omvandlats genom åren och bytt namn till Nationalkongressen för folkets försvar (CNDP) och senare till Rörelsen 23 mars (M23).

Hutumilisen FDLR:s närvaro i Kongo-Kinshasa är ett skäl till att Rwanda blandat sig i konflikten. Det är dock länge sedan FDLR gjorde räder in över gränsen till Rwanda. FDLR har överlevt genom att värva nya medlemmar bland lokalbefolkningen. Av den ursprungliga gruppen som deltog i folkmordet i Rwanda 1994 finns bara ett fåtal milismän kvar.

På flera håll i landet finns också Mai Mai-miliser (se "Afrikas första världskrig"), varav en del har samarbetat med de olika tutsigrupperingarna, medan andra har bekämpat dem.

CNDP/M23 anklagade den kongolesiska armén för att samarbeta med FDLR. Tutsirebellernas ledare hävdade att de bara hade ingripit för att skydda tutsiminoriteten längs gränsen mot Rwanda från FDLR:s angrepp. Men den gick samtidigt hårt fram mot människor från andra folkgrupper, vilket i sin tur utlöste hämndattacker mot tutsifolken.

Konflikter blossade även upp på andra håll, bland annat i söder där krafter som vill ha ett självständigt Katanga såg ut att vinna stöd.

I öster har två ugandiska rebellgrupper, den kristna Herrens motståndsarmé (LRA) och den islamistiska Allierade demokratiska styrkorna-Nalu(ADF-Nalu) genom åren gjort sig skyldiga till illdåd mot civilbefolkningen.

M23 och FIB

2009 slöt regeringen fred med CNDP, som skulle omvandlas till ett politiskt parti och rebellerna integrerades i regeringsarmén. I april 2012 deserterade dock flera hundra av de före detta CNDP-rebellerna och bildade M23 och nya strider bröt ut. Det är svårt att veta varför det hände, men det spekulerades om att revolten hade utlösts av regeringens planer på att gripa CNDP-ledaren Bosco Ntaganda som var efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Andra hävdade att deras arméenhet skulle förflyttas och att den därmed skulle förlora kontrollen över lukrativa naturtillgångar i Kivuprovinserna.

När striderna bröt ut hamnade armén i underläge, trots att soldaterna var många fler än rebellerna. M23 intog hösten 2012 flera städer, bland annat Nordkivus huvudstad Goma. Rebellerna sades få aktivt stöd från Rwanda – och i mindre utsträckning från Uganda – något bägge länderna förnekade. Men inre motsättningar försvagade M23 och en ny FN-brigad FIB (Force Intervention Brigade), som stred mot rebellerna tillsammans med regeringsarmén, bidrog till att styrkeförhållandena förändrades. Dessutom hade reformer lett till att regeringsarmén stärkts. Hösten 2013 sade sig regeringssidan ha besegrat M23 militärt och hundratals rebeller hade flytt över gränsen till grannländerna. Kort därefter lade rebellrörelsen ned vapnen och skrev under ett fredsavtal.

Offensiv mot FDLR

Därefter riktade militären och FIB istället in sig på att bekämpa FDLR (och ADF-Nalu). Bedömare pekade på att det skulle bli svårt att besegra FDLR med enbart militära medel. Det hade länge betonats att det även skulle krävas politiska och ekonomiska åtgärder för att få hutumilisen att lägga ned sina vapen och återvända till Rwanda. Våren 2014 sade dock FDLR att gruppen i fortsättningen enbart skulle verka med politiska medel. Detta togs emot med viss skepsis.

En offensiv mot FDLR inleddes i början av 2015. FN valde dock att inte delta eftersom två av de generaler som skulle leda insatsen var misstänkta för grova krigsbrott. Inledningsvis kom motstridiga uppgifter om huruvida den gav resultat, oftast drog sig milismännen undan innan det hann bli några strider. Relativt få av dem dödades eller togs till fånga.

Hösten 2015 lyckades regeringsarmén till sist pressa tillbaka FDLR, som tvingades dra sig undan till områden där milisen mötte motstånd från andra väpnade grupper. I samband med dessa strider hamnade civilbefolkningen ofta i kläm.

FDLR, som 2002 hade samlat 11 500 man, bestod nu bara av högst ett par tusen man. Milisen hade dessutom förlorat kontrollen över större mineraltillgångar, men fick fortfarande inkomster via illegal gruvdrift och genom att beskatta lokalbefolkningen.

Återanpassningen av forna M23-rebeller i samhället gick trögt. Hundratals M23-medlemmar, som skulle ha återvänt till Kongo-Kinshasa, var ännu kvar i Rwanda och Uganda i början av 2017. Samtidigt kom även rapporter om att M23-rebeller hade deltagit i strider i Nordkivu kring årsskiftet 2016/2017.

Valet skjuts upp

Oron i landet steg i takt med att datumet för president- och parlamentsvalet närmade sig. Kabila, vars mandat löpte ut i december 2016, hade enligt författningen inte rätt att ställa upp för omval. Regeringen försökte i januari 2015 driva igenom en ny vallag som skulle göra det möjligt att skjuta på valet tills en folkräkning hade gjorts, något som i så fall skulle ta flera år. Efter våldsamma protester, med 10-tals döda, togs kravet på en folkräkning bort.

I juni 2016 bildade flera oppositionspartier alliansen Samlingen för att gemensamt bekämpa Kabila, men samarbetet led redan från början av starka inre spänningar, främst mellan anhängare av UDPS-ledaren Tshisékédi och dem som stödde Katangas förre guvernör, Moïse Katumbi som bägge avsåg att ställa upp i presidentvalet. Oppositionen försvagades då Katumbi våren 2016 tvingades lämna landet.

När valkommissionen i september 2016 beslöt att skjuta upp valet utlöste det nya demonstrationer, som slogs ned med våld. Månaden därpå kom regeringen överens med flera mindre oppositionspartier om att flytta valet till 2018, vilket också godkändes av författningsdomstolen.

Kring årsskiftet 2016/2017 lyckades den katolska kyrkan medla fram en uppgörelse mellan regeringssidan och oppositionen. De kom överens om att val skulle hållas redan 2017. Avtalet började snabbt att knaka, både för att oppositionen var oenig och för att Kabilas regim egentligen inte var beredd att lämna ifrån sig någon makt. När Étienne Tshisékédi avled i början av 2017 splittrades oppositionsalliansen i tre delar, något Kabila utnyttjade när han via dekret utsåg Bruno Tshibala, från en av Samlingens fraktioner, till ny premiärminister i maj 2017. Snart stod det klart att det inte skulle bli något val 2017. Hösten 2017 försökte valkommissionen flytta fram datumet till 2019, men ändrade sig senare till slutet av 2018, sannolikt efter påtryckningar från USA.

Ny våldsvåg i Kasaï

I det maktvakuum som uppstått steg oron på flera håll i landet. Särskilt allvarlig var situationen i de två Kivuprovinserna, och i Kasaï-Central, där en lokal maktstrid utlöst en våldsspiral som spred sig till omkringliggande provinser.

Kasaï-Central var Etienne Tshisékédis hemprovins och ett starkt fäste för oppositionen, men den har inte tidigare skakats av våldsamheter i den här omfattningen, trots att provinsen tillhör en av de mest eftersatta delarna av landet. I frånvaron av en fungerande centralmakt har de traditionella ledarna fått stor betydelse. Spänningarna i provinsen steg då regeringen i Kinshasa vägrade godkänna att Jean-Pierre Mpandi utsågs till ledare, med titeln Kamuina Nsapu (stavas ibland Kamwina Nsapu) för ett område som omfattar större delen av Kasaï-Central men som även sträcker sig över gränsen in i Angola. Sedan Mpandi dödats i augusti 2016 inledde hans anhängare ett uppror, vilket fick bränsle av det uppdämda missnöjet med makthavarna på såväl nationell som regional och lokal nivå. Samtidigt är det oklart vad den så kallade Kamuina Nsapu-milisen egentligen vill uppnå.

Såväl Kamuina Nsapu-milisen, som den regeringsstödda milisgruppen Bana Mura och regeringsstyrkorna gjorde sig skyldiga till brutala övergrepp mot civilbefolkningen. Fram till november 2017 hade konflikten krävt flera tusen människoliv, minst 1,5 miljoner människor hade tvingats på flykt och ännu fler hotades av svält.