Fördjupning Korea

Nordkoreas desperata läge och hotfulla attityd har rötter i delningen av Koreahalvön. Både Nordkorea och Sydkorea har återförening som mål, men verkligheten präglas av konflikt och krigshot. Spänningarna förstärks av att Nordkorea har utvecklat kärnvapen.

Sydkorea har USA:s militära stöd. Nordkoreas samhälle är starkt militariserat: armén består av över en miljon soldater, folkmilisen av ca fem miljoner man. Samtidigt är Nordkorea så fattigt att folket tidvis svälter.

Landets unge ledare Kim Jong-Un har strävat efter att stärka sin ställning sedan han tog över makten 2011 efter fadern Kim Jong-Ils död. Nordkorea är världens sista stalinistiska stat. Regimen kallar sig kommunistisk och det slutna samhället genomsyras av ideologisk propaganda. Medborgarna är strängt övervakade och förbjudna att lämna sitt hemland. Nordkoreanerna vet inte vad som händer i omvärlden, som i sin tur har dålig insyn i vad som sker i Nordkorea.

Landet tros ha omkring 150 000 politiska fångar, och brutala förhållanden råder i fängelser och arbetsläger. Avrättningar, godtyckliga gripanden och tortyr gör all regimkritik omöjlig. År 2014 publicerade FN:s råd för mänskliga rättigheter en rapport med bevis för att regimen gjort sig skyldig till brott mot mänskligheten.

Koreas delning

Från 600-talet var Korea ett enat rike. I början av 1900-talet hamnade koreanerna under Japans välde, men efter fyra decennier av hårt japanskt förtryck klövs nationen itu vid befrielsen 1945. För att tvinga japanerna till kapitulation i andra världskrigets slutskede invaderade sovjetisk militär från norr medan USA och dess allierade gick in från söder. Vid 38:e breddgraden möttes de båda segrande arméerna.

Segrarmakterna beslöt att förvalta landet i fem år. USA utsåg antikommunisten Syngman Rhee till framtida ledare, medan Sovjetunionen beredde väg för den kommunistiske gerillaledaren Kim Il-Sung. Två oförenliga ideologier stödda på var sin militär stormakt gjorde anspråk på Korea.

Inbördes strider dödade tusentals koreaner. 1947 drog USA Koreakonflikten inför FN, som fattade beslut om att anordna allmänna val. FN:s valkommission släpptes dock inte in i norr. Val genomfördes var för sig och på båda sidor vann de män som stormakterna utsett. I maj 1948 utropades Republiken Korea i söder, och i september samma år bildades Demokratiska folkrepubliken Korea i norr.

Koreakriget

De nya staterna rustades av sina respektive faddrar. Längs stilleståndslinjen vid den 38:e breddgraden förekom sammanstötningar och i juni 1950 gick Nordkorea till anfall. Koreakriget hade inletts.

FN:s säkerhetsråd stämplade Nordkorea som angripare och uppmanade medlemsstaterna att undsätta Sydkorea. FN-styrkorna dominerades av USA och leddes av den amerikanske generalen Douglas MacArthur. Kriget svängde fram och tillbaka, men sedan Kina hade ingripit på Nordkoreas sida stabiliserades fronten vid den 38:e breddgraden.

Förhandlingar inleddes 1951, men strider pågick fram till den 27 juli 1953, då ett stilleståndsavtal slöts. Efter en konflikt som krävt nära två miljoner dödsoffer stod båda sidor med samma områden som före kriget. Inget fredsavtal slöts och den fyra kilometer breda, demilitariserade zonen vid 38:e breddgraden är ännu gräns mellan Nordkorea och Sydkorea.

"Militären först"

Efter kriget utvecklades båda Korea ganska jämbördigt ekonomiskt. Bägge regimerna formades också mer (Nordkorea) eller mindre (Sydkorea) till diktaturer med militären som maktbas. USA placerade kärnvapenmissiler och artilleriburna kärnladdningar i Sydkorea nära gränsen till Nordkorea. Det var mot den bakgrunden som Nordkoreas kärnvapenprogram så småningom växte fram.

På 1970-talet gick Syd och Nord helt skilda vägar. Sydkorea satsade på export och utvecklades till en av världens främsta industrinationer. Nordkorea isolerade sig och byggde upp ett ideologiskt styrt ekonomiskt system baserat på självförsörjning (kallat juche = självtillit) som ledde till fattigdom. Efter översvämningar och torka på 1990-talet föll landet ned i svält och industriell kollaps.

Politiskt stelnade Nordkorea till en kommunistisk familjedynasti med en absurd personkult kring Kim Il-Sung (död 1994) och hans son Kim Jong-Il (död 2011). Mitt i misären gav regimen militärutgifterna prioritet under mottot "Militären först".

Sydkorea gick i motsatt riktning. En växande reformrörelse, ledd av protesterande studenter, trotsade militärregimens krigslagar och förbud mot kontakt med Nordkorea. På 1980-talet tvingade demonstrationer fram en politisk liberalisering och 1997 valdes den tidigare dödsdömde politiske fången Kim Dae-Jung till Sydkoreas president.

Jimmy Carter

Under Jimmy Carters presidentperiod på 1970-talet började USA avlägsna hundratals kärnvapen från Sydkorea. När det kalla kriget tog slut i resten av världen, gav även försöken till dialog mellan Nord- och Sydkorea resultat.

1992 enades de om stopp för tillverkning, prov och utplacering av kärnvapen på halvön. 1993 ville FN:s internationella atomenergiorgan, IAEA, inspektera anläggningar misstänkta för framställning av plutonium till kärnvapen. Nordkorea sade nej.

USA backade upp IAEA och krig hotade mellan USA och Nordkorea. Förre presidenten Carter förhandlade fram ett avtal 1994, där Nordkorea skulle få ersättningsenergi om man stoppade sitt kärnkraftsprogram. USA, Sydkorea och Japan utlovade olja samt byggande av två lättvattenreaktorer för elproduktion. Det försenade byggprojektet avbröts 2006, då Nordkorea sedan länge brutit avtalet och återupptagit kärnvapenprogrammet.

Solskenspolitik och terrorbekämpning

På utbredd svält under andra halvan av 1990-talet följde bistånd utifrån, och kontakterna med omvärlden ökade. Sydkoreas president Kim Dae-Jung inledde en så kallad solskenspolitik och mötte i juni 2000 Nordkoreas ledare Kim Jong-Il vid ett toppmöte i Pyongyang.

De båda Kim kom överens om att arbeta för avspänning, försoning och fredlig återförening av halvön. Man beslöt inleda ekonomiskt samarbete och tillät grupper av koreaner att resa över gränsen för att möta familjemedlemmar för första gången på ett halvsekel.

Vid invigningen av OS i Sydney år 2000 tågade de syd- och nordkoreanska deltagarna in tillsammans, och samma år mottog Kim Dae-Jung Nobels fredspris för sin solskenspolitik.
Sedan tycktes solen gå i moln. Terrordåden i USA den 11 september 2001 kastade sin skugga även över Koreahalvön. Sydkorea höjde sin militära beredskap med hänvisning till terrorhot, vilket sågs som en aggression i Pyongyang. Sydkorea provsköt även en missil med räckvidd till Pyongyang. Nordkorea hade tidigare provskjutit missiler som kunde nå Japan.

När USA:s president George W Bush 2002 beskrev Nordkorea som en av "ondskans axelmakter", ledde det till fientliga reaktioner från Pyongyang. Samma år utkämpade Nord och Syd eldstrider med många dödsoffer som följd i ett omtvistat gränsområde i Gula havet, väster om Koreahalvön.

Konflikt om kärnprogram

2002 bekräftade Nordkorea i samtal med USA att man anrikade uran till plutonium, ett brott mot avtalet från 1994. USA stoppade oljeleveranser och annat bistånd. Inspektörer från FN:s atomenergiorgan, IAEA, utvisades från Nordkorea som också sade upp NPT (Non Proliferation Treaty), avtalet som ska förhindra spridning av kärnvapen och kärnvapenteknologi i världen.

USA fick 2003 hjälp av Nordkoreas allierade Kina och av Ryssland att inleda sexpartssamtal,, där även Sydkorea och Japan deltog. Samtalen gav få resultat och bromsades 2004, när det avslöjades att Sydkorea tidigare i hemlighet anrikat uran.

Trots den hårda tonen mellan Bush och Kim höll Nordkorea fast vid sitt gamla krav på förhandlingar direkt med USA om ett icke-angreppsavtal. Det avvisades i Washington.2005 förklarade Nordkorea officiellt att man tillverkat kärnvapen "i självförsvar" och sade att man skulle stärka sin kärnvapenarsenal. Året därpå provsköt Nordkorea en rad missiler och genomförde i oktober sitt första kärnvapenprov.

Kina kritiserade nu Nordkorea och gick med på FN-sanktioner som bland annat stoppade import av tunga vapen och lyxvaror.

Sexpartssamtalen återupptogs dock och 2007 lovade Nordkorea att redovisa sitt kärnenergiprogram, stänga alla anläggningar och tillåta inspektioner. Utbytet skulle vara ekonomisk hjälp, avvecklade sanktioner och förhandlingar med USA om hävd terrorstämpel och fredsavtal.

Reaktorn i Yongbyon stängdes, och i oktober 2007 hölls ett toppmöte mellan Kim Jong-Il och Sydkoreas president Roh Moo-Hyan. De kom överens om ekonomiskt samarbete i mångmiljardklassen, som ett led i Sydkoreas önskan att bidra till att bygga upp den nedgångna nordkoreanska ekonomin. I Seoul räds man en plötslig återförening, som skulle innebära oöverskådliga finansiella bördor för Sydkorea.

Spänningar och militär konflikt

Lee Myung-Bak inledde som ny president i Sydkorea 2008 en hårdare politik gentemot Nordkorea. Spänningen ökade också mellan Nordkorea och USA. Den amerikanske presidenten Barack Obamas diplomatiinriktade utrikespolitik i början av 2009 lyckades inte förbättra relationerna.

Nordkorea lämnade sexpartssamtalen, provsköt åter en långdistansrobot, utvisade IAEA:s inspektörer och i maj genomfördes ett andra kärnvapenprov FN:s säkerhetsråd svarade åter med sanktioner. Omvärldens vilja att ge bistånd till Nordkorea minskade, vilket ledde till ökad matbrist i landet. En drastisk valutareform i slutet av 2009 förvärrade situationen för många nordkoreaner.

I mars 2010 sjönk ett sydkoreanskt örlogsfartyg efter en explosion och 46 man omkom. Efter en internationell utredning meddelade Sydkorea att en nordkoreansk torpedattack sänkt fartyget.Syd frös handeln med Nord, som bröt övriga förbindelser och försatte militären i stridsberedskap. Från nordkoreanskt håll sågs de pågående årliga militärövningarna mellan Sydkorea och USA därtill som en förberedelse för krig. Nordkorea hotade med hämnd, visade upp en nybyggd anläggning för anrikning av uran och sköt granater mot den sydkoreanska ön Yeonpyeong, med dödade och sårade som följd.

Kim Jong-Un tar över

Efter en lång tids sjukdom avled Kim Jong-Il i december 2011. Hans son Kim Jong-Un utnämndes till högste befälhavare och hyllades i samband med faderns begravning som "partiets, statens och arméns högste ledare". Kim Jong-Un bytte gradvis ut högt uppsatta militärer mot egna förtrogna och genomförde utrensningar i landets toppskikt. Även Kims farbror Jang Song-Thaek, den unge ledarens mäktige beskyddare och enligt många experter den som egentligen styrde bakom kulisserna, föll offer för maktkampen. Han avrättades i slutet av 2013 anklagad för att ha planerat ett maktövertagande.

Kim Jong-Un lovade att nordkoreanerna skulle få det bättre. Trots omvärldens sanktioner började ett par år in på 2010-talet en viss ljusning skönjas för ekonomin, som anpassats något mer i marknadsekonomisk riktning.

Nordkorea lovade i februari 2012 att tillåta inspektioner och stoppa kärnvapenprov i utbyte mot omfattande amerikanskt livsmedelsstöd. Men överenskommelsen rann ut i sanden bara ett par månader senare då Nordkorea under firandet av 100-årsdagen av Kim Il-Sungs födelse gjorde ett misslyckat försök att skicka upp en satellit. Nordkorea hävdade att det var ett led i rymdprogrammet, men omvärlden klassade det som dolt test av ett långdistansvapen i strid mot FN-resolutioner. FN:s säkerhetsråd införde i maj samma år sanktioner mot nordkoreanska statsföretag.

Nordkorea lyckades i slutet av 2012 utföra en ny satellituppskjutning. FN:s säkerhetsråd svarade med utvidgade sanktioner i januari 2013. Bara en månad senare genomförde Nordkorea ett tredje kärnvapenprov, vilket åter följdes av sanktioner.

Nordkorea öppnade några år in på 2010-talet för att återuppta sexpartssamtalen. Samtidigt ville Pyongyang att USA och omvärlden skulle erkänna Nordkorea som en kärnvapenstat – att landet hade denna status hade också skrivits in i författningen 2012. Men Pyongyang fick inget gehör för sina strävanden. USA höll fast vid att Nordkorea måste stänga ned kärnvapenprogrammet för att en dialog skulle återupptas.

Relationerna mellan de bägge koreanska staterna förblev instabila; återkommande militära incidenter och diplomatiska dispyter varvades med perioder av närmanden då bland annat familjer som lever på var sin sida om gränsen kunde träffas.

Två nya kärnvapenprov

 

 

Två nya atomprov och ett 20-tal missiltester 2016 vittnade om att omvärldens hårda sanktionspolitik inte lyckats stoppa Nordkoreas utveckling av kärnvapen. Enligt regimen var den fjärde provsprängningen, i januari 2016, en vätebomb, något som dock ifrågasattes av utländska bedömare. Efter det femte kärnvapenprovet samma höst hävdade Nordkorea att det nu hade kapacitet att montera kärnvapenstridsspetsar på ballistiska missiler.

Våren 2016 enades FN:s säkerhetsråd om att sätta in de hårdaste sanktionerna hittills, bland annat genom att kontrollera godstransportertill Nordkorea för att stoppa förbjudna råvaror som kan användas till kärnvapen och missiler. Efter Nordkoreas femte kärnvapentest skärptes sanktionerna genom att kolexporten, en av landets främsta inkomstkällor, begränsades kraftigt.

Nordkoreas aggressiva agerande, i kombination med att landet hunnit allt längre mot sitt mål att kunna nå USA:s fastland med kärnvapenbestyckade missiler, har lett till att USA idag framhåller Nordkorea som den mest akuta säkerhetspolitiska frågan.

Med Donald Trumps tillträde som amerikansk president 2017 ökade spänningarna mellan Nordkorea och USA. Den nya amerikanska ledningen kom med uttalanden om att militära angrepp mot Nordkorea inte kunde uteslutas och skickade hangarfartyg till regionen som svar på nya missiltester. Pyongyang hotade i sin tur med kärnvapenkrig.

Våren 2017 började ett amerikanskt missilförsvarssystem (THAAD) placeras ut i Sydkorea, som ett skydd mot nordkoreanska missiler. Den nye sydkoreanske presidenten Moon Jae-In beslöt dock i juni samma år att stoppa utplaceringen i väntan på att systemets miljöeffekter utreds. Ett starkt vägande skäl var det kraftiga kinesiska motståndet till THAAD, vilket Peking anser är ett sätt att övervaka Kina och hotar maktbalansen i regionen. Moon har också sagt sig eftersträva en ökad dialog med Nordkorea.

Samtidigt har USA framhållit att de främsta medlen för att få Nordkorea på andra tankar är diplomati och fortsatta sanktioner. Under andra halvan av 2017 skärpte både USA och FN sanktionerna mot Pyongyang.

USA har kritiserat Kina – Nordkoreas enda allierade och största handelspartner – för att inte göra tillräckligt för att pressa Pyongyang och se genom fingrarna på att kinesiska företag bedriver handel med Nordkorea i strid med internationella sanktioner. Peking har delvis gått Washington till mötes, bland annat genom att stoppa kolimport från Nordkorea, men tycks inte vilja driva ansträngningarna för långt av rädsla för flyktingströmmar över gränsen och för att Nordkorea ska kollapsa, vilket skulle kunna ge USA mer inflytande i regionen.

Nordkoreas ombytliga politik

Pyongyangs hotfulla och ombytliga politik förklaras ofta med maktkamp mellan Kim-dynastin och militären. Bedömare menar också att regimen i Nordkorea upplever ett starkt hot, särskilt sedan USA störtade regimen i Irak med hänvisning till massförstörelsevapen, och anser att den behöver kärnvapen för att skydda sig. Nordkorea antas även behöva utrikespolitiska kriser för att samla och behålla greppet om en hungrande och missnöjd befolkning. Svår torka och översvämningar under hösten 2016 ledde till nya prövningar för nordkoreanerna. Samtidigt rapporterade sydkoreanska medier om desertörer i det nordkoreanska toppskiktet.

Trots ökad isolering och sanktioner som drabbar ekonomin och invånarna håller Kim Jon-Un fast vid kärnvapenstrategin. Ett starkt skäl till det är sannolikt att det är ett sätt för honom att kunna behålla och legitimera sin makt.