Fördjupning Kosovo

Med sin blandade befolkning har Kosovo genom historien utnyttjats i det politiska spelet på Balkan. Ett skäl till konflikten om området är dess viktiga plats i Serbiens historia. Här slog sig många serber ner då de på 600-talet började vandra in till Balkan från nordöst.

Enligt serberna var området tomt, medan albanerna hävdar att Kosovo var befolkat av deras förfäder, illyrierna. Under medeltiden fanns här ett mäktigt serbiskt kungarike som lämnade efter sig en kulturskatt i form av rikt utsmyckade kyrkor och kloster och här grundades den serbisk-ortodoxa kyrkan år 1219.

Då det osmanska (turkiska) riket spred sig upp över Europa i slutet av 1300-talet stod ett mytomspunnet slag mellan de serbiska och osmanska arméerna just i Kosovo, på Trastfältet (Kosovo polje) 1389. Turkarna besegrade så småningom serberna och kom sedan under mer än 500 år att härska över stora delar av Balkan, inklusive Kosovo.

Under turkarna som var muslimer drevs många ortodoxt kristna serber bort, samtidigt som albaner från kringliggande områden uppmuntrades att flytta in. De flesta albaner gick över till islam, vilket gav dem fördelar hos turkarna.

När det osmanska väldet slutligen föll sönder i samband med första världskriget hade många albaner hoppats att Kosovo skulle bli en del av det nyligen självständiga Albanien. Men Kosovo kom istället att ingå som en del i det Serbien som efter krigets slut gick samman med Slovenien och Kroatien i Serbers, kroaters och sloveners kungadöme.

Vid denna tid var omkring en fjärdedel av Kosovos invånare serber, resten var till största delen albaner. Serber lockades nu att flytta till Kosovo genom särskilda förmåner. Samtidigt förtrycktes albanska nationalister och aktivister.

Under andra världskriget ingick större delen av Kosovo i Albanien, som var ockuperat av det fascistiska Italien. Efter kriget blev Kosovo en provins i Serbien, som nu var störst av sex delrepubliker i det kommunistiska Jugoslavien. Alla nyckelposter i förvaltningen gavs till serber och albanska nationalister förtrycktes åter.

Då den jugoslaviske ledaren Josip Broz Tito på 1970-talet ville motverka Serbiens växande inflytande inom Jugoslavien fick albanerna i Kosovo rätt att öppna albanskspråkiga skolor och universitet och både albanska och serbokroatiska blev officiella språk. En ny författning från 1974 gav i praktiken Kosovo status som delrepublik men på pappret förblev det en autonom provins inom Serbien. Myndigheterna kontrollerades dock av albaner, vilket ledde till att serberna började diskrimineras.

Milošević tar över

Albanerna krävde att Kosovo skulle bli en jugoslavisk delrepublik även formellt. Kraven stärktes efter Titos död 1980, samtidigt som serberna i provinsen kände sig alltmer utsatta. 1981 förekom upplopp i Kosovo, som slogs ner av jugoslavisk militär. Många serber lämnade Kosovo av rädsla för att albanerna helt skulle ta över och andelen serber hade nu minskat till knappt tio procent.

År 1989 valdes Slobodan Milošević till Serbiens president genom att lova att "återupprätta serbernas betydelse" och 1990 antog Serbien en ny författning vilken upphävde självstyret för Kosovo, som nu istället kom att styras direkt från Belgrad. En kampanj inleddes för att göra Kosovo mer serbiskt: albanskspråkiga tidningar stängdes och all undervisning på albanska upphörde. Albaner på vissa positioner måste skriva under en lojalitetsförklaring till den serbiska regimen för att få behålla sina jobb.

Som svar på Miloševićs politik inledde Ibrahim Rugova, ledare för partiet Kosovos demokratiska förbund (Lidhja Demokratike e Kosovës, LDK), 1992 en fredlig kamp för albanernas sak. Ett "parallellt" samhälle upprättades i Kosovo med albanska skolor och medicinska kliniker, inhysta i privata hem.

Men när ingen verklig förändring kunde märkas började många tappa tålamodet. Mot mitten av 1990-talet bildade kosovoalbaner utomlands (främst i Schweiz och Tyskland) Kosovos befrielsearmé (Ushtrisë të çlirimtare të Kosovës, UÇK). Målet var att med vapen befria Kosovo och upprätta ett självständigt, albanskt Kosova.

Väpnat motstånd

UÇK fick snabbt nya anhängare bland kosovoalbanerna. Gruppen genomförde en rad attentat mot serbiska myndighetspersoner i Kosovo och mot albaner som samarbetade med serberna. Våren 1998 trappades konflikten upp, då serbisk polis och militär gick brutalt fram bland albanerna i sin jakt på terrorister.

Under sommaren utbröt krig. Serbisk specialpolis och militär sattes in mot UÇK-gerillan, som led svåra nederlag. Husen i albanska byar brändes ner och ruinerna minerades så att befolkningen skulle få svårt att flytta tillbaka. När massgravar hittades hotade den västliga försvarsalliansen Nato att flygbomba Jugoslavien om inte serberna drog sig tillbaka.

Men nya strider blossade upp och efter ännu ett misslyckat försök till förhandlingar inledde Nato i mars 1999 sin bombkampanj. Samtidigt satte serberna igång ett våldsamt angrepp mot städer och byar i Kosovo. Tiotusentals människor misshandlades, fördrevs eller mördades och deras hem brändes ner. Flyktingar i hundratusental begav sig till grannländerna.

Milošević ger upp

Den 3 juni 1999, efter elva veckors bombningar, gav Milošević upp. Uppgörelsen om Kosovo, som den stadgades i FN:s säkerhetsråds resolution 1244, innebar att serbisk militär och polis fick knappt två veckor på sig att lämna Kosovo, samtidigt som en Natoledd internationell fredsbevarande styrka, Kfor, installerades på mandat av FN.

En provisorisk styrelse, United Nations Mission in Kosovo (Unmik), godkänd av FN:s säkerhetsråd, upprättades för att se till att demokratiska självstyrande institutioner byggdes upp. UÇK-gerillan skulle avväpnas.

Sedan striderna upphört kunde de albanska flyktingarna börja återvända. Oroligheter blossade dock av och till upp på vissa håll, som i staden Mitrovica i norr vilken serber och albaner delat mellan sig. Det förekom också hämndaktioner mot serber, som dödades eller kördes iväg.

Lokala och nationella val

Det första steget mot att normalisera samhället togs i oktober 2000 då kommunalval hölls. I november 2001 hölls allmänna val till ett Kosovo-parlament med 120 platser och begränsad makt. Unmik hade fortfarande den slutliga makten men den skulle gradvis överföras till parlamentet.

Alla albanska partier ville se ett självständigt Kosovo, åtminstone på sikt. I båda valen vann de moderata krafterna under Ibrahim Rugova och hans parti LDK stort över representanter för den tidigare UÇK-gerillan som nu var samlade i Kosovos demokratiska parti (Partia Demokratike e Kosovës, PDK).

Också i parlamentsvalet i oktober 2004 blev LDK största parti men gick tillbaka något och valdeltagandet var lägre än tidigare. Nästan alla serber bojkottade valet.

Kosovos status

Under lång tid vågade ingen ta i den känsliga frågan om hur Kosovo skulle styras av rädsla för att väcka gamla motsättningar till liv. Samtidigt stod det klart att man inte kunde dra ut på ett beslut i statusfrågan hur länge som helst: hopplösheten och frustrationen bland befolkningen i Kosovo bara växte och risken fanns att oroligheter skulle bryta ut igen.

Samtal om Kosovos framtid kom till slut igång våren 2006. Förhandlingarna leddes av den finländske tidigare presidenten Martti Ahtisaari som i mars 2007 lade fram en plan för Kosovo inför FN:s säkerhetsråd. Enligt denna skulle Kosovo få självständighet men vägen dit skulle övervakas internationellt under en övergångsperiod. Planen innehöll ett omfattande skydd för minoriteter och en långtgående decentralisering av makten till kommunerna. Albanska och serbiska skulle vara officiella språk.

Serberna avvisade förslaget och fick stöd av Ryssland medan det i stort sett accepterades av albanerna, med USA på sin sida.

Självständighet med förhinder

I november 2007 vanns de allmänna valen i Kosovo av PDK, som fick 35 procent av rösterna. PDK-ledaren Hashim Thaçi, den tidigare gerillaledaren, utsågs till ny premiärminister. I enlighet med sitt vallöfte lät Thaçi den 17 februari 2008 utropa Kosovos självständighet, eftersom FN-förhandlingarna inte lett någonvart.

Självständighetsförklaringen skedde ensidigt, utan beslut i FN:s säkerhetsråd. Under den närmaste tiden därefter erkände en rad länder den nya staten, däribland USA och ett flertal EU-länder, inklusive Sverige. Medan kosovoalbanerna firade självständigheten var ilskan och bitterheten stor i Serbien.

I självständighetsförklaringen förband sig Kosovo att genomföra Ahtisaariplanen och välkomnade internationell övervakning. En internationell styrgrupp (ISG) inrättades för att under en övergångsperiod arbeta med genomförandet av Ahtisaariplanen och sedan lämna över styret till Kosovos egna institutioner.

Därutöver bidrog EU med en så kallad polis-, tull- och rättsmission, Eulex, som skulle hjälpa till att bygga upp och stötta Kosovos egna instanser på rättsområdet. Den Natoledda fredsstyrkan Kfor blev också kvar och skulle bland annat hjälpa till att bygga upp en multietnisk säkerhetsstyrka i landet.

Planen var att EU skulle ta över efter Unmik men eftersom serberna betraktade EU som en "ockupationsmakt" i Kosovo fick ett nerkrympt Unmik bli kvar.

Under sommaren 2012 konstaterade ISG att Kosovo gjort tillräckliga framsteg och genomfört så många villkor från Ahtisaari-planen att den internationella övervakningen kunde upphöra, och i september avslutade ISG sitt uppdrag. EU-organet Eulex och Kfor-styrkan stannade dock kvar tills vidare.

Serbiskt motstånd

Serbien agerade efter självständighetsförklaringen som om denna inte ägt rum och stödde serberna i norra Kosovo då dessa upprättade sitt eget styre och sina egna institutioner inom bland annat rättsväsen, utbildning och sjukvård, skilda från Kosovos.

Serberna i söder, vilka utgjorde majoriteten av serberna i Kosovo, lät sig i allmänhet integreras i den nya staten, medan serberna i norr i en folkomröstning i februari 2012 sade nej till att underordna sig Kosovos styre. Men utvecklingen hade då tagit en annan vändning.

För Serbien hägrade förhandlingar om EU-medlemskap och en förutsättning var då att Serbien först förbättrade sina relationer till Kosovo.Med EU:s hjälp kunde i april 2013 en överenskommelse slutas mellan Serbien och Kosovo om normaliserade relationer. Serbien accepterade i och med avtalet Kosovos överhöghet över de serbiskdominerade områdena i norr, samtidigt som de serbdominerade kommunerna i norr skulle ges ett långtgående självstyre.

Serbernas rättsinstitutioner i norr skulle integreras i Kosovos rättssystem samtidigt som det inrättades en serbisk appellationsdomstol i staden Mitrovica.

Avtalet möttes visserligen av högljudda protester från nationalister på båda sidor men det antogs av såväl Kosovos som Serbiens parlament (även om man tolkade det på olika sätt). För Kosovo innebar det att man nu fick klartecken från EU att inleda förhandlingar om ett så kallat Stabiliserings- och associationsavtal (SAA).

Gemensamma val

I november 2013 kunde för första gången lokalval hållas gemensamt i hela Kosovo. Serbien uppmanade serberna att rösta men de utsattes också för påtryckningar och våld av hårdföra serbiska nationalister. I norr valde många att bojkotta valet.

Då parlamentsval hölls i juni 2014 deltog nästan en lika stor andel serber som albaner även om många serber i norr avstod också denna gång. Överlag var valdeltagandet lågt. Precis som i valen 2007 och 2010 blev Hashim Thaçis PDK största parti (drygt 30 procent av rösterna).Thaçi utgick från att han skulle få bilda regering för tredje gången men han hade förlorat i popularitet sedan 2007 och oppositionen gick samman för att få bort honom.

Regeringsförhandlingarna blev utdragna och komplicerade. Först i slutet av 2014 kunde en ny regering bildas, sedan det uppstått en spricka inom oppositionen. Ny premiärminister blev LDK-ledaren Isa Mustafa med Hashim Thaçi som ställföreträdare; Thaçi blev dessutom utrikesminister och utlovades att få efterträda landets kvinnliga president, Atifete Jahjaga, när hennes mandat löpte ut. I april 2016 installerades Thaçi som president under bojkott av oppositionspartierna och med våldsamma demonstrationer utanför parlamentsbyggnaden.

Opposition mot regeringspolitiken

Med en ny regering på plats kunde de EU-ledda förhandlingarna om detaljerna i avtalet med Serbien från 2013 återupptas. I slutet av augusti 2015 kom man överens om ett långtgående självstyre för tio serbdominerade kommuner i norr, att Kosovo ska få en egen landskod, att energiöverföringen mellan Serbien och Kosovo ska regleras och att barrikaderna tas bort på bron som delar staden Mitrovica.

Oppositionspartierna med det albansk-nationalistiska missnöjespartiet Vetëvendosje i spetsen satte dock igång en namninsamling mot avtalet, som de menade innebar en risk för att de tio kommunerna på sikt bröt sig ut ur Kosovo och anslöt sig till Serbien. Då avtalet debatterades i parlamentet kastade oppositionen ägg på premiärministern och släppte ut tårgas i salen. Under 2016 hölls också många demonstrationer mot överenskommelsen.

Ännu i början av december 2016 hade ingen av punkterna i avtalet genomförts fullt ut. Bakom dröjsmålet låg en rädsla hos den kosovanska regeringen för att oppositionen ska växa sig starkare, en rädsla som spätts på sedan en fängslad Vetëvendosje-aktivist dött i häktet – självmord enligt myndigheterna. Det rådde också oenighet mellan Serbien och Kosovo om vem som ska anses äga vad när det gäller el- och teleinstallationer. Ägandefrågan har även kommit i fokus sedan Kosovo beslutat att nationalisera Trepča-gruvan i norr, som Serbien menar är serbisk. Det beslutet, tillsammans med att inget självstyre ännu har upprättats, har också lett till att de tio serbiska ledamöterna bojkottat arbetet i Kosovo-parlamentet.

Domstol för krigsbrott

Oppositionen har därtill försökt stoppa regeringens förslag om att inrätta en specialdomstol med uppgift att undersöka eventuella brott begångna av UÇK under Kosovokriget 1998‒1999. En stor del av dagens politiska elit var medlemmar i den nu upplösta gerillagruppen. Europarådet har i en rapport 2010 pekat ut Hashim Thaçi som ledare för en maffiagrupp som ska ha smugglat vapen, droger och mänskliga organ i samband med kriget; Thaçi har dock avfärdat anklagelserna.

Först efter andra försöket, och efter påtryckningar från främst EU och USA, fick det kontroversiella lagförslaget en majoritet i parlamentet. Domstolen kommer dock att förläggas till nederländska Haag och all personal hämtas utanför Kosovo av rädsla för att den annars ska utsättas för hot. Den väntades kunna inleda sin verksamhet vid årsskiftet 2016/2017.

Kosovo i världen

Drygt 100 av världens närmare 200 länder har erkänt Kosovo som en självständig stat, och Kosovo har tillåtits delta i olika regionala organ men Kosovo kan inte bli medlem i FN utan att FN:s säkerhetsråd godkänner självständigheten. Det kan inte ske då Ryssland, som står på Serbiens sida i konflikten, är en av rådets permanenta medlemmar och kan inlägga sitt veto.

Internationella olympiska kommittén, IOC, har dock gett Kosovo fullt medlemskap och fotbollsorganisationerna Fifa och Uefa (fotboll är stort i Kosovo) har godtagit Kosovo som medlem men Serbien har i båda fallen överklagat besluten.

Planer finns på att omvandla den hittillsvarande Kosovos säkerhetsstyrka, KSFF, till en Kosovoarmé, KAF, med begränsade befogenheter. Tills vidare stannar den Nato-ledda Kfor-styrkan, som upprättades efter kriget 1999, med närmare 4 600 man från 30 länder. Kvar finns också EU:s rättsmission Eulex.

En allt svårare ekonomisk situation med fattigdom, arbetslöshet och brist på framtidstro fick under 2015 tiotusentals kosovaner att lämna sitt land i den största utvandringsvågen sedan Kosovokriget 1998‒1999. De har sökt sig till EU-länder som Tyskland (och även Sverige), där de dock oftast inte får stanna utan skickas hem igen. Samtidigt har ett ökande antal kosovaner gett sig iväg för att strida i Syrien och Irak för terrororganisationer som Islamiska staten, IS. Parlamentet antog i början av 2015 en lag som kan ge upp till 15 års fängelse för den som "går med i eller uppmuntrar till deltagande i utländska arméer eller polisstyrkor". Under 2016 dömdes ett drygt tiotal kosovaner till långa fängelsestraff för att ha försökt rekrytera soldater till den islamistiska terrororganisationen IS eller förberedelse av terrordåd.