Fördjupning Kurderna

Kurderna lever sedan gammalt i Västasiens inland. Framför allt i gränsbergen mellan Turkiet, Irak och Iran, men också i Syrien och i Kaukasus. Kurderna är världens största etniska grupp utan en egen stat.

Det större, någorlunda sammanhängande område där majoriteten av befolkningen är kurder brukar kallas Kurdistan. Men Kurdistan är inte något exakt avgränsat område, och där bor även andra folk än kurder. Å andra sidan bor idag många kurder utanför Kurdistan. I Turkiet har så många flyttat från provinserna i sydöst – turkiska Kurdistan – att två tredjedelar av Turkiets kurder nu finns i den västra delen av landet.

Kurderna är etniskt och språkligt besläktade med perserna i Iran och pashtunerna i Afghanistan. Beteckningen kurder är med säkerhet känd från 600-talet, då kurdiska klaner omvände sig till islam.

Att kurderna inte under tidigare århundraden bildat en egen stat kan ha att göra med att de levde i bergen som boskapsskötande nomader. Liksom de flesta nomadfolk kände de inte i första hand samhörighet med den stat de råkade tillhöra, utan med den egna klanen. De flesta kurdiska klaner styrdes med fast hand av en så kallad shejk eller aga.

Nomadlivet på nedgång

Förfäderna till de kurder som idag bor i Turkiet, Irak och Syrien löd under flera århundraden under det osmanska Turkiet. Övriga kurder bodde i det persiska riket. Även kurderna i Kaukasus löd tidigare under Iran (som då hette Persien), men de skulle på 1800-talet hamna under ryskt välde för att under 1900-talet inlemmas i Sovjetunionen.

I Osmanska riket var alla muslimska folk i princip likställda. Kurderna hade egna, ganska självständiga emirat inom riket. På 1800-talet uppstod dock spänningar mellan den kurdiska aristokratin och den osmanska centralmakten, då sultanerna i Istanbul ville tillsätta egna styresmän i kurdernas emirat. Osmanska riket var vid denna tid på nedgång och hade börjat falla sönder.

En del kurder hade med tiden blivit stadsbor, framför allt i Persien. Andra hade fortsatt att leva som boskapsnomader, ibland med jordbruk som bisyssla. Många män tog värvning i arméer där de var eftersökta för sin skicklighet i strid.

Efter första världskriget drogs nya gränser som hindrade nomadernas traditionella betesvandringar. Även kurder som i det längsta hållit fast vid nomadlivet tvingades bli bofasta. Den gamla klanstrukturen levde ändå kvar som en form av feodalism. Agorna blev godsägare, med stor makt över bönderna i sina underlydande byar.

Osmanska rikets fall

Första världskriget blev slutet för Osmanska riket. I Sèvresfreden 1920 föreskrev segrarmakterna hur det som fanns kvar av riket skulle styckas upp. Där talades i vaga ordalag om att bilda ett självständigt Armenien och söder därom ett ”självstyrande” Kurdistan.

Men republikanska turkiska nationalister vägrade acceptera fredsvillkoren och återupptog kampen med krigets segrarmakter. Sedan de kört ut alla ockupanter kunde de turkiska nationalisterna under Kemal Atatürk utropa Republiken Turkiet 1923.

I den nya Lausannefreden nämndes inte kurderna. Det vi här kallar turkiska Kurdistan var nu en del av Republiken Turkiet. Men andra kurdiska områden som lytt under Osmanska riket hade gått förlorade för Turkiet. De hade i stället hamnat under brittiskt respektive franskt mandat. Dessa områden ingår nu i Irak och Syrien.

Republiken Turkiet var tänkt att bli en modern nationalstat enligt den tidens europeiska ideal: ”ett land, ett folk”. Turkiska nationalister var avogt inställda till alla grupper i Turkiet som ville ha någon form av särställning. Turkiets invånare uppmanades att erkänna sig som turkar eller lämna landet.

Mellankrigstiden

Kurdiska uppror förekom i Turkiet flera gånger under 1920- och 1930-talen. Upprorsmännen ville i synnerhet protestera mot president Atatürks sekulariseringspolitik. Atatürk svarade med att förbjuda kurderna att använda sitt språk i offentliga sammanhang.

Turkarna gick så långt som till att förneka existensen av en kurdisk minoritet; ända fram till 1990 kallades kurderna i Turkiet officiellt för ”bergsturkar”. Kurder som erkände sig som turkar åtnjöt dock fulla medborgerliga rättigheter, och många assimilerade kurder deltog i det turkiska nationsbygget.

Irak blev självständigt 1932, Syrien 1941. I Irak bildade kurderna på 1940-talet Kurdistans demokratiska parti, KDP (var ur Kurdistans patriotiska union, PUK, senare bröt sig ut). I Iran bildades ungefär samtidigt Iranska Kurdistans demokratiska parti, KDPI. 1946 upprättades med sovjetisk hjälp en självständig kurdisk stat i Iran, Mahabadrepubliken, men den varade mindre än ett år.

1900-talets senare hälft

Kurderna i Iran och Irak fortsatte att föra en nationell kamp, ibland med vapen, ibland med fredliga medel. Samtidigt var förhållandet mellan Iran och Irak inflammerat. De två ländernas regimer försökte komma åt varandra genom att stödja det andra landets kurder. Kurdisk gerilla i Irak fick under 1960- och 1970-talet stöd av Iran, och under kriget mellan Iran och Irak 1980–1988 skickade båda länderna vapen till motståndarsidans kurder.

I Turkiet hade en maoistisk kurdisk studentgrupp 1978 bildat Kurdistans arbetarparti, PKK. Dess mål var att upprätta en kommunistisk stat i kurdiska områden i Turkiet, Irak, Iran och Syrien. 1984 startade PKK en rad väpnade aktioner i sydöstra Turkiet. Inbördeskriget som följde pågick till 1999, då turkarna lyckades gripa PKK-ledaren Abdullah Öcalan.

Syrien stödde ända fram till 1988 den kurdiska PKK-gerillan, men avsikten var enbart att ha en hållhake på Turkiet. Syrien har en egen kurdisk minoritet, varav många invandrade från Turkiet under 1900-talet. Från Syrien har en del kurder utvandrat till Libanon. Under landets sönderfall sedan 2011 har de syriska kurderna organiserat sig som aldrig förr och i praktiken inrättat början till en egen stat längs den turkiska gränsen.

Irak och Turkiet ansåg sig ha ett gemensamt intresse av att hindra att en kurdisk stat uppstod i gränsområdet. 1986 fick den turkiska armén tillstånd från Bagdad att förfölja PKK-gerillan in på irakiskt område. Förutsättningarna ändrades genom Kuwaitkriget 1990-1991 då USA och Storbritannien upprättade en kurdisk ”skyddszon” i norra Irak. Några år efter att kurderna 1992 fått full kontroll över skyddszonen lät de emellertid turkarna återuppta räderna över gränsen i jakten på PKK.

Efter tusenårsskiftet

Efter terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 tog USA:s dåvarande president George W Bush initiativet till ett internationellt "krig mot terrorismen". Bland grupper som stämplades som terroriströrelser fanns PKK.

Men USA kom också på kant med Turkiet när amerikanerna gick in i Irak 2003 för att störta Saddam Husseins regim. Den turkiska opinionen var emot att hjälpa USA i kriget. Samtidigt ville den turkiska militären utnyttja situationen till att själv gå in i norra Irak. Där ville man hålla ett öga på kurdiska självständighetssträvanden som oroade Turkiet.

Från baser i Kandilbergen mellan Irak och Iran återupptog PKK 2004 sitt krig mot den turkiska staten, fast först i liten skala. Turkiet ansåg sig ha fått amerikanska löften om hjälp i kampen mot PKK, mot att turkisk militär (i stort sett) höll sig borta från norra Irak. Men turkarna tvingades inse att USA inte gärna ingrep i det som trots allt var den lugnaste och bäst fungerande delen av Irak.

Från slutet av 2007 flygbombade Turkiet av och till på egen hand PKK-baser i norra Irak, samtidigt som ganska stora framsteg skedde inrikespolitiskt för att lösa den långa konflikten mellan staten och kurderna. Framför allt kunde kurderna stärka sin kulturella identitet men också börja föra fram politiska krav på ett helt annat sätt än före millennieskiftet.

Den positiva utvecklingen vände tvärt under 2014–2015, främst av turkiska inrikespolitiska skäl men också under inflytande av kriget i Syrien, och konflikten blossade upp på nytt.

Omtvistat Kirkuk

Irak fick 2005 en ny författning. På kurdisk begäran fastslog den bland annat att en folkräkning skulle genomföras i oljestaden Kirkuk, vars invånare därefter, senast 2007, skulle folkomrösta om stadens framtid.

Iraks kurder ansåg att Kirkuk borde ingå i kurdernas självstyrande provinser, men mot det invände turkmener och andra folkgrupper i Kirkuk. Staden har alltid haft blandad befolkning. Saddam Hussein försökte på sin tid ”arabisera” Kirkuk genom att tvångsförflytta turkmener, kurder och assyrier från staden och uppmuntra invandring av araber. Efter 2003 har i stället många kurder flyttat till Kirkuk – fler än som bodde där tidigare, hävdar bland andra turkmenerna.

Ännu har ingen folkräkning eller folkomröstning genomförts i Kirkuk, men kurderna löste ändå frågan på eget initiativ i juni 2014, när irakiska armén lämnade staden för att undgå den framryckande sunnitiska terroriströrelsen Islamiska staten i Irak och Syrien (Isis). I tomrummet som uppstod efter arméns reträtt kunde kurdiska soldater, peshmerga, lätt inta staden med omgivande oljefält.

Iraks sönderfall som statsbildning hade nu gått så långt att kurderna började tala öppet om att förbereda en folkomröstning om full självständighet. Bara några veckor senare gick dock Isis (som utropat ett kalifat i de områden de behärskade och bytt namn till Islamiska staten, IS) till ny offensiv mot de kurdiska områdena.

De irakiska kurderna utsattes för hård press och fick hjälp av kurder från både Syrien och Turkiet för att försvara sig, liksom av irakiska flygvapnet och av USA, som nu på nytt fick en stridande roll i Irak. När irakiska armén hösten 2016 gick till offensiv mot IS för att återta miljonstaden Mosul skedde det i samordning med de kurdiska styrkorna.

Texten faktagranskades i maj 2017.