Kurderna i Irak

I Irak bor kurderna huvudsakligen i nordöst. De irakiska kurderna har haft kurdiskspråkiga skolor och andra nationella rättigheter som kurder i grannländerna saknat, men samtidigt utsattes de under 1900-talet för mer omfattande och blodigare förföljelser än någon annan kurdisk grupp.

Efter en lång period av osedvanligt lugn, under vilken de irakiska kurderna kunnat skapa stommen till en relativt välmående modern stat, utbröt oroligheter på nytt under hösten 2017 i kölvattnet av en omstridd folkomröstning om total självständighet.

Irak blev självständigt 1932. Som förkämpe för kurderna framträdde ungefär samtidigt Mustafa Barzani, från en ledande familj i Barzani-klanen.

Från 1946 ledde han det nybildade KDP (Kurdistans demokratiska parti) som under 1960-talet bedrev gerillakrig mot regimen i Bagdad. KDP splittrades dock 1964.

Ett fredsavtal 1970 gav de irakiska kurderna begränsat självstyre i tre provinser. Många kurder bodde dock utanför dessa provinser. Staden Kirkuk, med blandad turkmensk, kurdisk och arabisk befolkning, omfattades inte av självstyret. Ett nytt kurdiskt uppror, som till att börja med stöddes av Iran, slogs ned 1975.

Mustafa Barzani dog i asyl i USA 1979. Som ledare för KDP efterträddes han av sin son Massoud Barzani. Utbrytarna ur KDP hade efter nederlaget 1975 bildat ett nytt parti, PUK (Kurdistans patriotiska union) under Jalal Talabani.

Folkmordet Anfal

Redan tidigare hade de styrande i Bagdad försökt ”avkurdisera” och ”arabisera” den oljerika trakten kring Kirkuk. Under andra halvan av 1970-talet tvångsförflyttades över en miljon turkmener, kurder och assyrier därifrån.

Irakiska och även egyptiska araber erbjöds förmåner om de bosatte sig i och kring Kirkuk. Kurdiska ortsnamn ändrades till arabiska. Hundratusentals människor fördrevs också från gränstrakterna mot Turkiet och Iran.

1980–1988 utkämpades ett blodigt krig mellan Irak och Iran. När kriget gick mot sitt slut inledde Saddam Husseins regim en offensiv kallad Anfal (ungefär "krigsbyte") mot Iraks kurder. Anfal var i praktiken ett planlagt folkmord. Giftgasattacken mot de 5 500 kurderna i staden Halabja blev känd när bilder därifrån spreds över världen.

Under Anfal dödades minst 50 000 människor, enligt en del källor upp till 182 000. De flesta var civila. Många försvann spårlöst, och en halv miljon tvångsförflyttades.

Kurdisk skyddszon

I slutskedet av Kuwaitkriget 1991 lydde Iraks kurder och shiamuslimer USA:s uppmaning att resa sig mot Saddam Hussein. Upproret misslyckades dock. Mellan en miljon och två miljoner kurder flydde tillfälligt till Turkiet och Iran. För att hjälpa kurderna att återvända skapade USA och Storbritannien i samförstånd med FN en skyddszon i Irak, norr om den 36:e breddgraden. Kirkuk låg utanför zonen, men innanför fanns en annan av Iraks större städer, Mosul, där det också bodde många kurder. Zonen övervakades med flyg från baser i Turkiet.

Hösten 1992 utropade KDP och PUK självstyre i zonen. De fastslog också att kurdfrågan skulle lösas inom ramen för en irakisk federation. (Att öppet tala om att bilda en kurdisk stat hade varit omöjligt, av hänsyn till Turkiet och Iran.) Senare samma år genomförde kurderna i zonen ett parlamentsval. Utanför skyddszonen fortsatte Saddam Hussein med arabisering och etnisk rensning bland kurder och andra minoriteter, framför allt i oljerika områden.

Inne i zonen rådde motsättningar mellan rivaliserande grupper. 1994 utbröt ett inbördeskrig mellan de två partier som styrt zonen gemensamt: Massoud Barzanis konservativt nationalistiska KDP och Jalal Talabanis mer vänsterinriktade PUK. Barzani tog till och med hjälp av Saddam Husseins trupper i striderna mot PUK.

Inbördeskriget pågick till 1998, då KDP och PUK enades om att dela upp den kurdiska skyddszonen i varsin del. KDP inrättade sitt högkvarter i staden Arbil och PUK sitt i Sulaymaniyya.

Irak invaderas 2003

Trots oron i den kurdiska skyddszonen var livet där drägligare än i resten av Irak. Omvärldens sanktioner mot Irak gjorde zonen till ett genomfartsområde, både för FN:s hjälpsändningar och för lönsam smuggeltrafik.

Som en del av FN:s olja-för-mat-program tvingades Irak avsätta en del av sina oljeinkomster till de tre kurdiska provinser som hade fått begränsat självstyre 1970. FN använde pengarna till att bygga bostäder, skolor med mera. Ett blygsamt välstånd spirade.

Ett orosmoment var närvaron i zonen av kurdisk PKK-gerilla från Turkiet. Eftersom PKK hade baser i zonen kom även turkiska trupper in över gränsen. Turkiet åberopade ett avtal med den irakiska regimen från 1986 som gav turkarna rätt att förfölja PKK in på irakiskt område. KDP valde att samarbeta med Turkiet för att bli av med PKK, medan PUK för en tid upplät baser åt PKK. Senare vände sig även PUK mot PKK.

Efter terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 började USA planera för att störta Saddam Hussein. Till skillnad mot den övriga irakiska oppositionen hade de irakiska kurdledarna egna militära styrkor – sammanlagt över 50 000 soldater, peshmerga. Uppmuntrade av USA började KDP och PUK åter närma sig varandra.

USA och Storbritannien angrep Irak i mars 2003. Mindre förband flögs in i irakiska Kurdistan, där peshmerga accepterade att ställas under amerikanskt befäl. Vissa turkiska trupper som redan fanns i norra Irak höll sig kvar, men deras antal minskade under följande månader.

Kurdiskt självstyre

Sedan amerikanerna störtat Saddam Hussein tillsatte de en provisorisk irakisk administration. Den kurdiska skyddszonen upphörde att existera, men kvar fanns det kurdiska regionala självstyret.

Styret av Irak övergick 2004 till en interimsregering. 2005 antogs en ny irakisk författning och val hölls till ett irakiskt parlament. I Kurdistan hölls också val till det regionala parlamentet och till provinsernas råd.

I juni 2005 valdes Massoud Barzani till president för den kurdiska regionen. Jalal Talabani hade då redan blivit hela Iraks president. Först 2006 kunde dock KDP och PUK bilda en gemensam regional regering där de skulle inneha premiärministerposten under varsin period.

PKK hade under 2004 avbrutit sin vapenvila gentemot den turkiska staten. Från baser i Kandilbergen mellan Irak och Iran trängde PKK-gerilla åter in i Turkiet.

Turkarna bad USA att slå till mot PKK:s baser, men amerikanerna ville inte riskera det relativa lugnet i norra Irak eller sina förbindelser med de irakiska kurdledarna. Inte heller de senare hörsammade Turkiets begäran om att de skulle kasta ut PKK, men samtidigt ville de inte låta konflikten med Turkiet trappas upp mer än nödvändigt.

Under 2006 ökade PKK sina angrepp mot turkiska trupper längs gränsen. PKK misstänktes också ligga bakom flera sprängattentat i turkiska städer.

Turkiska flygangrepp

Efter nya blodiga PKK-attacker hösten 2007 kunde den turkiska regeringen inte längre stå emot kraven inom Turkiet på ett militärt ingripande mot PKK-baserna i Irak. Omvärlden följde nervöst de turkiska förberedelserna.

Barzani protesterade, och USA avrådde till att börja med, liksom regeringen i Bagdad. I december 2007 inledde ändå Turkiet flygangrepp mot PKK-mål i Irak, men det ledde inte, som irakiska kurder kanske hade trott, till en internationell opinionsstorm mot Turkiet. Dessutom sköt nu även Iran mot baser i Irak som innehades av PKK:s iranska motsvarighet Pjak.

De irakiska kurdledarna fann det säkrast att åter söka förbättra relationerna med Turkiet. De turkiska angreppen mot PKK-baser i Irak fortsatte under 2008, ebbade ut under 2009 men återupptogs i juni 2010, utan hörbara protester från kurdledarna i Irak.

Massoud Barzani från KDP omvaldes i juli 2009 som president för den kurdiska regionen.

Parlamentsvalen för regionen, som hölls samtidigt, förde för första gången fram en irakisk-kurdisk opposition av betydelse. KDP och PUK, som ställde upp på en gemensam lista, behöll makten men minskade sina mandat från 78 till 59 (av totalt 111). I stället fick det nya partiet Gorran (Förändring), som brutit sig ut ur PUK, i sitt första val hela 25 mandat och tog över makten i PUK:s tidigare fäste Sulaymaniyya. Även andra oppositionsgrupper gick framåt.

Kirkuk och oljan

Efter Saddam Husseins fall är kurderna den grupp i Irak som starkast verkat för att landet ska vara en federation med svagt centralstyre. Kurderna söker bland annat hävda rätten till den olja som finns i områden som de själva anser hör till Kurdistan. Till dessa områden hör Kirkuk, som dock ligger utanför de officiellt kurdiska provinserna och som alltid haft blandad befolkning.

Enligt Iraks författning från 2005 kontrollerar den federala regeringen i Bagdad intäkterna från befintliga oljekällor men inte nödvändigtvis från oljekällor som upptäckts efter 2005. De lokala myndigheterna i irakiska Kurdistan har ingått egna affärsförbindelser med utländska oljebolag, trots att regeringen i Bagdad har stämplat sådana kontrakt som olagliga. De flesta bolagen är relativt små.

Från 2006 blev kurderna i majoritet i Kirkuk. En folkomröstning om stadens framtid skulle ha hållits 2007 men sköts på en oviss framtid.

Växande ekonomi, protestvåg

Efter Saddamregimens fall har Kurdistan framstått som Iraks lugna hörn, med en ekonomisk tillväxt baserad på oljeutvinning. Särskilt i provinshuvudstaden Arbil har det pågått en livlig byggverksamhet, och kurder som återvänt från exilen i Sverige, Tyskland eller USA har bidragit till att ge staden ett modernt ansikte. Förhoppningar finns bland annat om att utveckla en turistindustri.

Den kurdiska regionalregeringen har hållit en hög profil utrikespolitiskt och presidenten Massoud Barzani har tagits emot som en statschef i Washington. Ekonomin är framför allt beroende av goda förbindelser med grannlandet Turkiet, vars regering odlat kontakterna med irakiska Kurdistan inte bara av ekonomiska skäl utan också i hopp om att få hjälp med att lösa konflikten med kurderna i det egna landet.

I januari 2014 levererade irakiska Kurdistan för första gången olja direkt till Turkiet genom en nybyggd ledning, vilket väckte stark ilska i Bagdad. Centralregeringen anklagade kurderna för brott mot den irakiska författningen och sade att framtida oljeexport direkt från Kurdistan skulle betraktas som smuggling.

Den våg av uppror som i början av 2011 svepte över arabvärlden gav eko även i irakiska Kurdistan. Tusentals människor deltog med början i februari i återkommande demonstrationer. Protester riktades mot utbredd korruption och de etablerade partierna KDP:s och PUK:s starka maktposition. Ett tiotal människor rapporterades ha dödats och många tiotal skadats i oroligheterna.

När nytt val till det kurdiska parlamentet genomfördes i september 2013 bröts för första gången KDP:s och PUK:s totala dominans. KDP segrade klart men Gorran, som profilerat sig på kritik mot korruptionen inom de etablerade partierna och bristen på insyn i hur statens inkomster hanteras, petade ned PUK till en tredjeplats.

Kamp mot "Islamiska staten"

Den politiska spänning som kännetecknat den arabiska delen av Irak efter de amerikanska styrkornas uttåg i december 2011 har också påverkat Kurdistan.

De kurdiska ledarna slöt upp bakom de sunniaraber som anklagade dåvarande premiärminister Nouri al-Maliki för att samla allt mer makt i shiitiska händer. Under 2013 förekom strider och självmordsattentat i omtvistade områden vid gränsen till Kurdistan, som tolkades som en följd av de skärpta motsättningarna mellan regeringarna i Arbil och Bagdad.

Läget i norra Irak, inklusive den kurdiska delen, förändrades dramatiskt under 2014, när den sunnitiska extremiströrelsen Islamiska staten i Irak och Syrien (Isis) på kort tid tog kontroll över stora områden efter att tidigare ha lagt under sig betydande områden i Syrien. När irakiska armén snabbt retirerade från nordvästra Irak passade kurdiska peshmerga-förband på att inta den länge omtvistade staden Kirkuk och dess viktiga oljefält.

Iraks sönderfall betraktades nu som så långt gånget att den kurdiske regionspresidenten Massoud Barzani utlovade en folkomröstning om kurdisk självständighet "inom några månader". Han uppmanade det regionala parlamentet att tillsätta en kommitté för att förbereda folkomröstningen.

Mot slutet av sommaren 2014 utbröt hårda strider mellan Isis, som nu utropat ett kalifat och bytt namn till Islamiska staten (IS), och kurdiska trupper. Kurderna drevs på reträtt men försökte gå till motoffensiv med hjälp av den syrisk-kurdiska milisen PYD och turkisk-kurdiska PKK. Trots denna för regionen unika samordnade aktion pressades kurderna tillbaka och huvudstaden Arbil hotades.

IS framryckning drev ett par hundra tusen människor på flykt och en gigantisk humanitär katastrof hotade, när USA i augusti började bomba Islamiska statens frontlinje, samtidigt som förnödenheter började släppas ned från luften till de nödställda. Värst utsatt var den kurdiska religiösa minoriteten yazidierna, som av omvärlden ansågs vara hotade av ett folkmord.

Tillfällig enighet 

Just som kurderna varit närmare en självständig stat än någon gång tidigare, började deras självstyre på allvar hotas för första gången på över 20 år. Men hotet från IS tvingade fram ett nytt samarbete mellan kurderna och irakiska staten. Irakiska armén och flygvapnet började bekämpa islamisterna sida vid sida med kurdiska peshmerga.

Regeringarna i Bagdad och Arbil enades om villkoren för den kurdiska oljeexporten. Samarbetet var inte utan komplikationer, men tills vidare såg kurderna IS som ett större hot än irakiska staten. Under hösten 2016 deltog kurdisk peshmerga i en samordnad offensiv med irakiska armén och shiitiska miliser för att återta storstaden Mosul från IS.

Kurdiska styrkor har tryckt tillbaka IS men fått kritik av FN och flera andra internationella organisationer för att samtidigt ha drivit bort araber från områden utanför det kurdiska självstyret och förstört arabiska byar. Inrikespolitiskt har den kurdiska regeringen också problem.

President Barzani sitter kvar utan att nytt val kunnat genomföras och säger att han tänker avgå först efter det att Kurdistan har förklarat sig självständigt. Stora ekonomiska problem i spåren av sänkt oljepris har lett till svårigheter att betala ut löner till de många statsanställda.

Folkomröstning

I juni 2017 tog president Barzani ett nytt steg och lät utlysa en folkomröstning om självständighet. Trots motstånd från Iraks regering och stränga varningar från omvärlden genomfördes folkomröstningen den 25 september i den autonoma kurdiska regionen och vissa omstridda områden som kurderna gör anspråk på, viktigast av dem det oljerika Kirkuk.

Resultatet skulle inte vara bindande men ett stort stöd för ja-sidan sades kunna ge den kurdiska regeringen stärkt mandat att förhandla med Bagdad om självständighet. Men trots att nästan 93 procent av deltagarna röstade ja såg chanserna till en separat kurdisk stat, skapad på fredligt vis, mycket små ut.

Irakiska regeringen reagerade med att sända armén mot Kirkuk, där den nästan utan motstånd intog hela provinsen med dess oljefält och en del andra mindre områden som också kontrollerats av kurderna utanför de tre självstyrande provinserna. Omkring 100 000 civila kurder rapporterades fly in i den autonoma regionen. Förlusten av Kirkuk innebar en svår ekonomisk motgång för den kurdiska regionala regeringen, men den snabba militära reträtten rev också upp gamla sår i relationerna mellan KDP och PUK. KDP anklagade rivalen för att ha beordrat reträtt i samråd med Bagdadregeringen, medan PUK hävdade att KDP:s initiativ till folkomröstningen hotade hela självstyret.

Den irakiska regeringen försökte också på andra sätt strypa den kurdiska ekonomin genom att stänga det internationella luftrummet över Kurdistan och försöka övertala Iran och Turkiet att stänga landgränserna. Turkiet, som haft ett gott ekonomiskt samarbete med de irakiska kurderna, såg en självständig kurdisk stat som en farlig inspiration för den egna stora kurdiska befolkningen.

Texten faktagranskades i oktober 2017.