Republiken Turkiet grundades 1923. Kort därefter inleddes en hårdhänt assimilationspolitik som fortsatte under resten av 1900-talet. Statsmakten motarbetade framför allt det kurdiska språket. Kurdiska orts- och personnamn byttes mot turkiska, ingen skolundervisning på kurdiska tilläts och kurderna förbjöds att använda sitt språk i offentliga sammanhang.
Länge fick man inte ens nämna offentligt att det fanns en folkgrupp i Turkiet som kallades kurder; ”bergsturkar” skulle det heta. På 1980-talet fick dock Turkiet en president, Turgut Özal, som chockade etablissemanget genom att tala öppet om kurder. Att Özal själv var av kurdiskt ursprung väckte dock ingen större uppmärksamhet. Kurder som assimilerats i det turkiska samhället har ofta funnits med i Turkiets politiska liv, även på höga poster.
Efter Özal gjorde turkiska politiker flera ansatser till att mjuka upp förbuden mot kurdiskan. Även försiktiga reformförsök stötte dock på hårt motstånd från konservativa kretsar inom byråkratin, rättsväsendet och militären.
1991 blev det tillåtet att ge ut tidningar och böcker på kurdiska. Ändå censurerades eller förbjöds många kurdiska skrifter, med hänvisning till lagar mot separatistpropaganda. Förbudet mot radio- och TV-program på minoritetsspråk upphävdes ”i princip” 2001 men gällde i verkligheten till 2004. Att undervisa på kurdiska i skolorna är ännu när detta skrivs förbjudet.
EU, AKP och Erdogan
1999 erkändes Turkiet som kandidatland för EU-medlemskap. EU gjorde dock klart att utökade rättigheter för kurderna var ett krav, om Turkiet ville bli medlem i EU. Därmed kunde reformvänliga krafter i Turkiet stödja sig på EU, eftersom en stor majoritet i landet vid denna tid såg fram emot att en dag bli insläppta i unionen.
I parlamentsvalet 2002 vann det nybildade Ak-partiet eller AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) under Recep Tayyip Erdogan en jordskredsseger. Partiet var uttalat EU-vänligt, och under AKP-regeringens första år fick reformarbetet ny kraft.
Av motståndarna utpekades AKP som ett islamistiskt parti, men framför allt i början framträdde det snarare som värdekonservativt och moderat islamvänligt. I jämförelse med andra turkiska partier tycktes AKP mindre ansatt av den form av nationalism som härrör från tiden efter första världskriget, då turkarna fruktade att deras land skulle styckas av segrarmakterna och försvinna från kartan.
De hårt ansträngda relationerna mellan Turkiets regering och landets kurdiska medborgare förbättrades sakta. I valet 2007 fick AKP drygt hälften av rösterna i sydöstra Turkiet (turkiska Kurdistan). Fler kurder röstade det året på AKP än på det parti, DTP, som utgavs för att vara kurdernas eget parti (se vidare nedan).
PKK:s inbördeskrig 1984–1999
Kurdistans arbetarparti, PKK, bildades 1978 under ledning av Abdullah Öcalan. Med stöd av Sovjetunionen ville PKK på den tiden upprätta en kommunistisk stat i de av kurder bebodda områdena i Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Sedan dess tycks dock PKK, utan större bekymmer, ha kastat sin kommunistiska ideologi på sophögen. Det som håller samman rörelsen, förutom kurdisk nationalism, tycks vara en mycket stark lojalitet med PKK:s högste ledare Öcalan.
1984–1999 utkämpade PKK en väpnad kamp mot den turkiska staten. Inbördeskriget blev ett svårt trauma för Turkiet. I sydöst (turkiska Kurdistan) gick både militären och den kurdiska gerillan hårt fram mot civilbefolkningen. 37 000 människor dog i kriget, däribland 5 000 turkiska soldater.
Militären tvångsförflyttade under kriget en miljon kurder från 7 000 byar. Bland exilkurder i Västeuropa mördade PKK misstänkta ”förrädare”. Sydöstra Turkiet, som redan tidigare var ekonomiskt eftersatt, kom på grund av kriget än mer på efterkälken jämfört med resten av landet.
PKK var militärt besegrat då Abdullah Öcalan greps 1999. Han dömdes till döden men straffet omvandlades till livstids fängelse. Snart visade det sig dock att Öcalan ingalunda förlorat greppet om PKK i och med att han fängslats. Från sin cell fortsatte han att utöva den högsta ledningen över PKK.
PKK återupptar striderna 2004
Efter att Öcalan gripits gav han order till PKK om eldupphör. PKK skulle omvandlas från en gerillaarmé till en politisk organisation, sades det. Kvarvarande gerilla drogs tillbaka från Turkiet till baser i bergen mellan Irak och Iran. Möjligen ville Öcalan bli erkänd av EU som kurdisk frihetskämpe, men utvecklingen blev en annan.
Efter den 11 september 2001 hörde PKK till de många organisationer som blev stämplade som terroriströrelser av både USA och EU. PKK försökte förgäves undgå terroriststämpeln med hjälp av namnbyten – en tid hette rörelsen KADEK, därefter KHK – men till slut gav man upp och återtog namnet PKK.
I maj 2004 avbröt PKK vapenvilan från 1999. Det skedde just då Turkiets regering, med stöd av EU, hade genomfört viktiga (om än otillräckliga) reformer för kurdernas rätt till sitt eget språk. Regeringspartiet AKP hade också vunnit stora framgångar i ett lokalval, även i kurdiska områden. Att PKK just i detta läge valde att återuppta sitt krig mot den turkiska staten kan tolkas som att rörelsen såg sig hotad i sin självpåtagna roll som ledare för kurderna.
PKK:s offensiv gav i sin tur bränsle åt en nationalistisk våg bland turkar, framför allt inom högern. 2005 talade dock premiärminister Erdogan offentligt, som förste turkiske ledare någonsin, om det ”kurdiska problemet”. Enligt Erdogan skulle problemet lösas med demokratiska reformer.
Lagliga kurdiska partier
Våldet mellan turkar och kurder ökade kraftigt under 2006, då PKK angrep militära posteringar längs Turkiets gräns mot Iran och Irak. Trots det vann regeringspartiet AKP 2007 ännu fler kurdiska röster än i tidigare val. Samtidigt kom ett tjugotal representanter för det (då) lagliga kurdiska partiet DTP in i parlamentet, formellt som oberoende.
Fram till 1991 fanns det inget lagligt kurdiskt parti i Turkiet. Därefter har det i regel funnits ett kurdiskt vänsterparti som fått existera i några år innan det förbjudits, varpå partiet återuppstått under ett nytt namn.
Varje förbud mot det nätt och jämnt legala kurdiska partiet har föregåtts av att myndigheterna anklagat partiet för samröre med det förbjudna PKK. Och utan tvivel hade Abdullah Öcalan verkligen stort inflytande i DTP liksom i dess efterträdare från 2009, BDP (se nedan). Samtidigt finns hela tiden krafter i de lagliga kurdiska partierna som vill ge dem en mer självständig ställning.
Turkiet bombar PKK-baser i Irak
Bara under 2007 dödades över hundra turkiska soldater, oftast unga värnpliktiga, av PKK. Antalet dödade PKK-rebeller var än större. Mellan attackerna drog sig rebellerna tillbaka till PKK:s baser i norra Irak (irakiska Kurdistan).
Mot slutet av 2007 började turkiskt stridsflyg bomba PKK-baser i Irak. Fler bombningar följde 2008, samtidigt som Turkiet sökte lugna regimen i Bagdad. De irakiska protesterna mot turkarnas intrång var också måttfulla. Och USA uttryckte, efter viss tvekan, ett försiktigt stöd för Turkiets agerande.
I oktober 2008 fördömde Iraks president Jalal Talabani (själv kurd) ett särskilt blodigt angrepp av PKK mot en militärbas i Turkiet. Samma månad spreds rykten om att PKK-ledaren Öcalan skulle ha behandlats illa i fängelset. Turkiska myndigheter skyndade sig att dementera ryktena, men trots det demonstrerade tiotusentals turkiska kurder i protest, även under det lagliga kurdiska partiet DTP:s standar.
Då Turkiets president Abdullah Gül besökte Bagdad i mars 2009 sade hans irakiske kollega Talabani att ”PKK måste lägga ned vapnen eller lämna Irak”.
2009: Erdogans ”kurdiska fredsinitiativ”
I lokalvalen i Turkiet våren 2009 tappade regerande AKP en hel del röster i kurdiska områden till DTP. En orsak antogs vara allmän besvikelse över uteblivna ekonomiska satsningar i sydöstra Turkiet. PKK utlyste en ensidig vapenvila som skulle gälla fram till september.
Premiärminister Erdogan tillkännagav i juli 2009 att hans regering ville öppna en dialog med Turkiets kurder, och att han hoppades på brett stöd för detta ”kurdiska fredsinitiativ”. Erdogan höll känsloladdade tal men gav inga konkreta löften, och de stora oppositionspartierna vägrade stödja initiativet.
PKK-ledaren Öcalan lät en kurdisk ”fredsdelegation” gå in i Turkiet från Irak, för att ”testa regeringens fredsvilja”. På flera platser i sydöstra Turkiet hyllades delegationen i parader som anordnats av det lagliga kurdiska partiet DTP, något som upprörde många turkar.
I december 2009 förbjöd Turkiets författningsdomstol DTP, med hänvisning till partiets samröre med PKK. DTP:s ”oberoende” representanter i parlamentet satt dock kvar, fast nu som medlemmar av det nya partiet BDP (Freds- och demokratipartiet).
Havererat initiativ
I april 2010 möttes representanter för Turkiet, Irak och USA i Istanbul för att anta en plan för att gemensamt motarbeta PKK, men planen offentliggjordes inte. Samtidigt utförde PKK-rebeller allt fler anfall mot turkiska militärförläggningar. Den turkiska regeringens ”kurdiska initiativ” tycktes helt ha stannat av, och oppositionen anklagade regeringen för att uppmuntra kurdisk aktivism.
Den 31 maj deklarerade Abdullah Öcalan från sitt fängelse ett definitivt slut på PKK:s vapenvila. Nya våldsdåd följde. I juni gick turkisk militär över gränsen en bit in i Irak, samtidigt som man utförde luftattacker mot PKK-baser i Irak.
Halvvägs in på 2010 kom en rapport som visade att våldet i turkiska Kurdistan nu krävt 42 000 liv sedan det väpnade upproret bröt ut 1984. Av de döda var 7 000 turkiska soldater.
Den kända turkiska tankesmedjan TESEV att långt mer radikala reformer behövdes än de som framskymtat i regeringens initiativ för att lösa ”det kurdiska problemet”. TESEV föreslog att inledningen i Turkiets starkt turknationalistiska författning skulle ändras tillsammans med lagar om politiska partier, terrorism och utbildning.
I juli sade en PKK-ledare, Murat Karayilan, att hans mannar skulle lägga ned sina vapen, under FN:s överinseende, om Turkiet gick med på vapenvila under vissa villkor, som att inte gripa kurdiska politiker i sydöst.
Inför val 2011
Utan att några sådana löften uttalats utlyste PKK i augusti en ny vapenvila som senare utsträcktes och skulle gälla fram till det parlamentsval som planerades till juni 2011. Men redan i slutet av februari 2011 bröt PKK sin nya vapenvila.
I april meddelade den turkiska valmyndigheten att flera BDP-kandidater diskvalificerats inför valet, vilket utlöste våldsamma protester i flera städer. Det kurdiska partiet hotade med bojkott. Efter någon vecka ändrade valmyndigheten sitt beslut.
Under våren förekom demonstrationer bland kurder i Turkiet, inspirerade av ”den arabiska våren” med reformkrav i Nordafrika och Mellanöstern. De turkiska kurderna krävde bland annat att få använda sitt eget språk i skolor och moskéer, och i kontakt med myndigheter.