Kurderna i Turkiet

I Turkiet bor fler kurder än i något annat land – troligen minst 15 miljoner. De turkiska kurdernas bosättningsområden finns i sydöst, men efter årtionden av utvandring därifrån bor kanske två tredjedelar i västra Turkiet.

Republiken Turkiet grundades 1923. Kort därefter inleddes en hårdhänt assimilationspolitik som fortsatte under resten av 1900-talet. Statsmakten motarbetade framför allt det kurdiska språket. Kurdiska orts- och personnamn byttes mot turkiska, ingen skolundervisning på kurdiska tilläts och kurderna förbjöds att använda sitt språk i offentliga sammanhang.

Länge fick man inte ens nämna offentligt att det fanns en folkgrupp i Turkiet som kallades kurder; ”bergsturkar” skulle det heta. På 1980-talet fick dock Turkiet en president, Turgut Özal, som chockade etablissemanget genom att tala öppet om kurder. Att Özal själv var av kurdiskt ursprung väckte dock ingen större uppmärksamhet. Kurder som assimilerats i det turkiska samhället har ofta funnits med i Turkiets politiska liv, även på höga poster.

Efter Özal gjorde turkiska politiker flera ansatser till att mjuka upp förbuden mot kurdiskan. Även försiktiga reformförsök stötte dock på hårt motstånd från konservativa kretsar inom byråkratin, rättsväsendet och militären.

1991 blev det tillåtet att ge ut tidningar och böcker på kurdiska. Ändå censurerades eller förbjöds många kurdiska skrifter, med hänvisning till lagar mot separatistpropaganda. Förbudet mot radio- och TV-program på minoritetsspråk upphävdes ”i princip” 2001 men gällde i verkligheten till 2004. Att undervisa på kurdiska i de statliga skolorna är fortfarande förbjudet, men enligt ett regeringslöfte 2012 ska kurdiska tillåtas som tillvalsämne "om tillräckligt många elever ber om det".

EU, AKP och Erdoğan

1999 erkändes Turkiet som kandidatland för EU-medlemskap. EU gjorde dock klart att utökade rättigheter för kurderna var ett krav, om Turkiet ville bli medlem i EU. 

I parlamentsvalet 2002 vann det nybildade partiet AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) under Recep Tayyip Erdoğan en jordskredsseger. Partiet var uttalat EU-vänligt, och under AKP-regeringens första år fick reformarbetet ny kraft.

Av motståndarna utpekades AKP som ett islamistiskt parti, men framför allt i början framträdde det snarare som värdekonservativt och moderat islamvänligt. I jämförelse med andra turkiska partier tycktes AKP mindre ansatt av den form av nationalism som härrör från tiden efter första världskriget, då turkarna fruktade att deras land skulle styckas av segrarmakterna och försvinna från kartan.

Relationerna mellan Turkiets regering och landets kurdiska medborgare förbättrades sakta. I valet 2007 fick AKP drygt hälften av rösterna i sydöstra Turkiet. Fler kurder röstade det året på AKP än på det parti, DTP, som utgavs för att vara kurdernas eget parti (se vidare nedan).

Inbördeskrig 1984–1999

Kurdistans arbetarparti, PKK, bildades 1978 under ledning av Abdullah Öcalan. Med stöd av Sovjetunionen ville PKK på den tiden upprätta en kommunistisk stat i de av kurder bebodda områdena i Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Sedan dess tycks dock PKK ha gjort upp med sin kommunistiska ideologi. Det som håller samman rörelsen, förutom kurdisk nationalism, tycks vara en mycket stark lojalitet mot Abdullah Öcalan.

1984–1999 utkämpade PKK en väpnad kamp mot den turkiska staten. Inbördeskriget blev ett svårt trauma för Turkiet. I sydöst gick både militären och PKK hårt fram mot civilbefolkningen. 42 000 människor dog i kriget, däribland 7 000 turkiska soldater.

Militären tvångsförflyttade under kriget en miljon kurder från 7 000 byar. Bland exilkurder i Västeuropa mördade PKK misstänkta ”förrädare”. Sydöstra Turkiet, som redan tidigare var ekonomiskt eftersatt, kom på grund av kriget än mer på efterkälken jämfört med resten av landet.

PKK var militärt besegrat då Abdullah Öcalan greps 1999. Han dömdes till döden men straffet omvandlades till livstids fängelse. Snart visade det sig dock att Öcalan ingalunda förlorat greppet om PKK i och med att han fängslats. Från sin cell fortsatte han att utöva den högsta ledningen över PKK.

PKK återupptar striderna

Efter att Öcalan gripits gav han order till PKK om eldupphör. PKK skulle omvandlas från en gerillaarmé till en politisk organisation, sades det.

Kvarvarande gerilla drogs tillbaka från Turkiet till baser i bergen mellan Irak och Iran. Möjligen ville Öcalan bli erkänd av EU som kurdisk frihetskämpe, men utvecklingen blev en annan.

Efter den 11 september 2001 hörde PKK till de många organisationer som blev stämplade som terroriströrelser av både USA och EU.

I maj 2004 avbröt PKK vapenvilan från 1999. Det skedde just då Turkiets regering, med stöd av EU, hade genomfört reformer för kurdernas rätt till sitt eget språk. Regeringspartiet AKP hade också vunnit stora framgångar i lokalval, även i kurdiska områden. PKK kan ha sett sig hotat i sin självpåtagna roll som ledare för kurderna.

PKK:s offensiv gav i sin tur bränsle åt en nationalistisk våg bland turkar, framför allt inom högern. 2005 talade dock premiärminister Erdoğan offentligt, som förste turkiske ledare, om det ”kurdiska problemet”. Enligt Erdoğan skulle problemet lösas med demokratiska reformer.

Lagliga kurdiska partier

Våldet mellan turkar och kurder ökade kraftigt under 2006, då PKK angrep militära posteringar längs Turkiets gräns mot Iran och Irak. Trots det vann AKP 2007 ännu fler kurdiska röster än i tidigare val. Samtidigt kom ett tjugotal representanter för det lagliga kurdiska partiet DTP in i parlamentet, formellt som oberoende.

Fram till 1991 fanns det inget lagligt kurdiskt parti i Turkiet. Därefter har det i regel funnits ett kurdiskt vänsterparti som fått existera i några år innan det förbjudits, varpå partiet återuppstått under ett nytt namn. Varje partiförbud har föregåtts av att myndigheterna anklagat det för samröre med PKK.

Och utan tvivel hade Abdullah Öcalan verkligen stort inflytande i DTP liksom i dess efterträdare från 2009, BDP (se nedan). Samtidigt finns hela tiden krafter i de lagliga kurdiska partierna som vill ge dem en mer självständig ställning.

Kurdisk "fredsdelegation"

Premiärminister Erdoğan tillkännagav i juli 2009 att hans regering ville öppna en dialog med kurderna och att han hoppades på brett stöd för detta ”kurdiska fredsinitiativ”. Erdoğan höll känsloladdade tal men gav inga konkreta löften, och de stora oppositionspartierna vägrade stödja initiativet.

PKK-ledaren Öcalan lät en kurdisk ”fredsdelegation” gå in i Turkiet från Irak, för att ”testa regeringens fredsvilja”. På flera platser i sydöstra Turkiet hyllades delegationen i parader som anordnats av DTP, något som upprörde många turkar.

I december 2009 förbjöd Turkiets författningsdomstol DTP, med hänvisning till partiets samröre med PKK. DTP:s ”oberoende” representanter i parlamentet satt dock kvar, fast nu som medlemmar av det nya partiet BDP (Freds- och demokratipartiet).

Havererat initiativ

I april 2010 möttes representanter för Turkiet, Irak och USA i Istanbul för att anta en plan för att gemensamt motarbeta PKK, men planen offentliggjordes inte. Samtidigt utförde PKK-rebeller allt fler anfall mot turkiska militärförläggningar. Den turkiska regeringens ”kurdiska initiativ” tycktes helt ha stannat av, och oppositionen anklagade regeringen för att uppmuntra kurdisk aktivism.

Den 31 maj deklarerade Abdullah Öcalan från sitt fängelse ett definitivt slut på PKK:s vapenvila. Nya våldsdåd följde. I juni gick turkisk militär över gränsen en bit in i Irak, samtidigt som man utförde luftattacker mot PKK-baser i Irak.

2011 läckte det ut att turkiska regeringen och säkerhetstjänsten under lång tid hade fört hemliga fredsförhandlingar med PKK, bland annat i Oslo. De gav dock inget resultat, och när samtalen blev kända hårdnade attityden på båda sidor.

PKK trappade på nytt upp sin väpnade verksamhet och möttes av resoluta ingripanden av armén. Regeringen sade sig vilja föra en dialog med BDP för att isolera PKK politiskt, men samtidigt greps och fängslades ett stort antal BDP-politiker, vilket minskade den kurdiska allmänhetens tilltro till staten.

Allt värre under 2012

Regeringen gjorde några små utspel som kunde ses som försoningstrevare gentemot kurderna, till exempel att premiärminister Erdoğan bad om förlåtelse för att nästan 14 000 kurder dödades mot slutet av 1930-talet, när turkiska staten krossade ett uppror. Han utlovade också en skolreform, som skulle göra det möjligt att införa undervisning i kurdiska språket som tillvalsämne.

Men för kurderna i gemen föreföll ändå statsmakten allt mer repressiv. I juli 2012 inleddes en massrättegång mot över 200 medlemmar av KCK, och Erdoğan hade bara hårda ord till övers för de hundratals fängslade kurder som under hösten hungerstrejkade i 68 dagar för bland annat rätten att få använda kurdiska i skolor och domstolar. 

Plötsligt fredshopp

Under hösten 2012 skedde en markant ändring i tonläget. Hungerstrejken avbröts efter en vädjan från Abdullah Öcalan, och efter en tids medierykten om kontakter mellan honom och staten bekräftade regeringen i december att en "dialog" pågick. Öcalan fick ta emot delegationer från BDP och skriva brev till gerillasoldaterna inne i Irak.

Regeringen gick kurderna till mötes genom att driva igenom lagar om att kurder får använda sitt eget språk i domstolar och att politiska partier får använda andra språk än turkiska i sin offentliga verksamhet. Imamer fick lov att tala kurdiska i moskéerna.

I mars 2013, på det kurdiska nyåret, utropade Öcalan vapenvila och talade om en ny era i vilken "vapnen ska tystna och idéerna och politiken ska tala".

Den 8 maj började PKK:s cirka 2 000 soldater inne i Turkiet i små grupper röra sig mot Irak. De första gick över gränsen efter en vecka.

Kurdfrågan "normaliseras"

De flesta bedömare tvivlade på att det bara fanns omtanke om demokrati och mänskliga rättigheter bakom regeringens agerande. AKP var i stort behov av stöd av BDP i parlamentet för att driva igenom ett antal grundlagsändringar som de andra oppositionspartierna ogillade. Den turknationalistiska oppositionen var i bästa fall skeptisk till fredsprocessen - i en del fall direkt fientligt inställd.

Inte helt oväntat uppstod nya komplikationer. Misstron mellan staten och kurderna bestod och båda sidor anklagade snart varandra för att förhala fredsprocessen. PKK avbröt utmarschen till Irak efter att ha klagat över ökad militärbevakning av de kurdiska områdena. PKK möblerade också om i sin ledning och satte in personer som framträdde som tuffare än den relativt moderate Karayılan.

Den nye ledaren Cemal Bayık gav regeringen en frist till september 2013 för konkreta åtgärder för att stärka fredsprocessen. Regeringen föreslog då ökade språkliga rättigheter och att skolbarnens trohetsed till turkiska nationen skulle slopas, men sade inget om mer grundläggande krav på regionalt självstyre och reformerade vallagar och strafflagar.

En viktig reform gjordes sommaren 2014, när parlamentet bland annat godkände att personer som samtalar med PKK skulle garanteras straffrihet.

Att en kandidat i landets första direktval av president 2014 kunde öppet representera kurdiska intressen, och att ett föräldrapar fått rätt av en domstol att kalla sin dotter Kürdistan, visade under alla förhållanden att decenniers totala låsning i kurdfrågan var över.

Påverkan från Syrien

Inbördeskriget i Syrien kom att påverka grannlandet Turkiet i flera avseenden. Bland annat skärptes tonläget i kurdfrågan på nytt när den sunniarabiska extremiströrelsen Islamiska staten (IS) gick till offensiv mot kurdiska områden i nordöstra Syrien, drev långt över 100 000 kurder på flykt till Turkiet och belägrade den viktiga gränsstaden Kobane. PKK uppmanade turkiska kurder att bege sig till Kobane för att skydda staden. Flera hundra hann ta sig in i Syrien innan turkiska myndigheter täppte till gränsen.

PKK-soldater som befunnit sig i de irakiska bergen återvände till Turkiet och ledaren Cemal Bayık hotade med nya angrepp om regeringen fortsatte att stå passiv mot IS. Väpnade sammanstötningar förekom på enstaka platser, liksom turkiska flygräder mot PKK-baser inne i Turkiet.

Ett visst lugn återinträdde i oktober 2014 sedan turkiska regeringen efter internationella påtryckningar tillåtit irakiska kurder att bege sig till Kobane via turkiskt territorium.

I februari 2015, och på nytt i mars, uppmanade Abdullah Öcalan PKK att lägga ned vapnen. Ett par turkiska ministrar framträdde offentligt tillsammans med pro-kurdiska parlamentsledamöter. Hoppet tändes åter, men nu bromsades istället fredsprocessen av motsättningar inom regerande AKP om hur frågan skulle hanteras. Främst avslöjades en spricka mellan den nyvalde presidenten Erdoğan och delar av partiledningen.

Nytt krig efter parlamentsval

Tonen skärptes efter parlamentsvalet i juni, när AKP förlorade sin absoluta majoritet och Erdoğan gick miste om möjligheten att ändra författningen för att ge sig själv den verkställande makten. AKP tappade röster till det nybildade pro-kurdiska vänsterpartiet HDP (Folkens demokratiska parti), som ersatt BDP och som valdes in i parlamentet. Erdoğan gick till allt häftigare verbala angrepp på HDP och förnekade att det skulle finnas en "kurdisk fråga" i Turkiet.

Under sommaren 2015 föll fredsprocessen stegvis sönder. En avgörande punkt blev när minst 32 människor, de flesta unga kurdiska aktivister, dödades i ett självmordsattentat utfört av IS i staden Suruç nära syriska gränsen. Attentatet utlöste häftiga protester mot turkiska regeringen som av kurderna hölls ansvarig för dådet genom att ha låtit IS röra sig fritt på turkisk mark. Kurdiska attentat mot turkiska poliser möttes av intensiva militära insatser mot PKK i de irakiska bergen och inne i Turkiet.

Återgången till öppet krig i sydöstra Turkiet väckte stark oro bland landets västliga allierade, som kommit att betrakta PKK och dess syriska systerparti YGP som informella samarbetspartner i kampen mot IS i Syrien.

Politiska bedömare i Turkiet betraktade i stor utsträckning det nystartade kriget, och propagandan mot PKK och HDP, som taktiska drag av Erdoğan för att vinna tillbaka nationalistiska och kurdiska röster i det nyval som skulle hållas i november. Erdoğan misstänktes avsiktligt ha saboterat försöken att bilda en koalitionsregering för att ge turkarna chans att "rösta rätt", det vill säga på AKP, i nyvalet.

Inget hopp om ny dialog

I valet tog AKP tillbaka den stora majoritet partiet haft tidigare, men var fortfarande inte tillräckligt stort för att helt på egen hand kunna ändra författningen. HDP tappade stöd men klarade sig ändå kvar i parlamentet. Statens tryck mot kurderna intensifierades, både politiskt och militärt. Tungt beväpnad militär slog till mot en rad städer i sydost och undantagstillstånd rådde tidvis.

Tiotusentals civila tvingades fly. Landet skakades under 2015 och 2016 även av en rad terrorattentat, som PKK i några fall tog på sig, eller som i vissa fall skylldes på PKK av regeringen. En obskyr kurdisk grupp kallad Kurdistans frihetsfalkar (TAK), utbrytare ur PKK eller en sorts filial av samma organisation, sade sig i flera fall ha legat bakom attentaten.

I maj 2016 antog parlamentet en lag om att upphäva ledamöternas rättsliga immunitet, så att de som begått brott ska kunna åtalas och fängslas. Formellt gäller lagen alla, oavsett partitillhörighet, men få tvivlade på att lagens verkliga avsikt är att kunna fälla alla kurdiska representanter för HDP för samröre med PKK och på så sätt kunna krossa allt politiskt motstånd från kurdernas sida.

Efter ett kuppförsök i juli 2016 slog turkiska staten tillbaka mot inte bara den religiösa Gülenrörelsen som hölls ansvarig, utan även mot PKK och alla som anklagades för minsta samröre med den kurdiska gerillan. Kurdiska medier närmast utplånades, skolor stängdes och lärare greps, liksom ett stort antal kurdiska politiker, bland dem ledarna för HDP. Den demokratiska utvecklingen tvärstannade och allt hopp om en ny dialog dog. Enligt HDP greps 5 000 av dess medlemmar under det första halvåret efter kuppförsöket.

Texten faktagranskades i oktober 2017.