Kurderna i Iran

Liksom i Irak och Turkiet har kurderna i Iran fört en mångårig kamp mot sitt lands regimer, men hittills med begränsad framgång.

Enligt osäkra beräkningar utgör kurderna i Iran närmare tio procent av landets befolkning, dvs. cirka 8 miljoner. De har traditionellt varit bosatta i de nordvästra delarna av landet, men många flyttar då dessa områden sackar efter resten av landet ekonomiskt. Bara en tredjedel av Irans kurder uppges idag leva inom det traditionellt kurdiska området.

Liksom kurderna i Turkiet har kurderna i Iran varit utsatta för ett starkt tryck att ge upp sin egen kultur och assimileras i majoritetsbefolkningen. I Iran råder också religiösa motsättningar mellan kurder och majoritetsfolket perser. De flesta kurder är sunnimuslimer medan perserna är shiamuslimer. Sammantaget har detta skapat en djup misstro hos många kurder mot den iranska staten.

Autonom republik

År 1945 bildades det vänsterinriktade Iranska Kurdistans demokratiska parti (KDPI) som i början av 1946 utropade en autonom kurdisk republik med centrum i staden Mahabad i nordväst. Dess ledare avrättades när iranska trupper intog republiken 1946.

1969 grundades vänsterrörelsen Komala som förde en väpnad kamp för kurdernas rättigheter på 1980-talet men som lade ned sina vapen 1990. Året därpå, 1991, grundades Kurdistans frihetsparti (PAK) och 2004 inledde Partiet för ett fritt liv i Kurdistan (Pjak eller Pejak) ett uppror genom sporadiska attacker från baser i irakiska Kurdistan.

De iranska kurderna förblev dock splittrade, och försöken att etablera autonomi, bland annat efter den islamiska revolutionen 1979, misslyckades. Sedan dess har försök till dialog med regeringen varvats med tillfälliga sammanstötningar mellan kurdiska gerillagrupper och iranska säkerhetsstyrkor.

Strider på 2000-talet

Sommaren 2005 förekom kravaller i Mahabad sedan en kurdisk aktivist hade dödats, och minst 17 personer sköts till döds av iranska säkerhetsstyrkor.

Under 2009 trappades striderna mellan Pjak och regeringssidan upp. Många ser Pjak som en iransk gren av den kurdiska PKK-gerillan i Turkiet men Pjaks ledare hävdar att rörelsen är helt oberoende. Iran har anklagat USA för att i hemlighet stödja Pjak vilket tillbakavisats från amerikanskt håll.

I en stor offensiv i september 2011 drevs Pjak över gränsen in i Irak. Gerillan tvingades lova att inte slå till mot iranska mål och att inte rekrytera iranska medborgare men det förekom fortsatta rapporter om att Pjak var verksamt inne i Iran.

I maj 2014 meddelade ett antal ledande företrädare för Pjak att de bildat en ny rörelse kallad Organisationen för ett fritt och demokratiskt samhälle i östra Kurdistan (Kodar) som ville lösa konflikten i regionen genom dialog med regeringen.

Slut på vapenvila

Efter en förhållandevis lång period av en ensidigt utropad vapenvila återupptog KDPI år 2015 den väpnade kampen mot den iranska regimen. I september utbröt strider mellan KDPI-gerillan och det iranska revolutionsgardet. I april 2016 fortsatte striderna, nu mellan KDPI i allians med det mindre PAK. Båda grupperna meddelade att de tagit till vapen för att situationen i de kurdiska delarna av Iran har blivit outhärdlig, särskilt mot bakgrund av de omfattande avrättningarna av kurdiska politiska fångar som inte ansågs ha fått en rättvis rättegång.

Flera hundra iranska kurder uppges vara fängslade av politiska skäl. Uppgifterna varierar mellan cirka 250 och närmare 1000. Under perioden 2009 till 2015 avrättades minst 15 kurdiska fångar. År 2016 ökade antalet avrättningar kraftigt. Enligt människorättsorganisationen Amnesty International avrättades minst 24 kurdiska politiska fångar bara under augusti 2016.

När den hårdföre presidenten Mahmoud Ahmadinejad efterträddes av den mer moderate Hassan Rohani sommaren 2013 hoppades många kurder att de styrande skulle inta en mer försonlig attityd mot den kurdiska minoriteten men så blev inte fallet. Kurdiska förhoppningarna om en bättre framtid försvagades ytterligare genom kärnenergiavtalet i början av 2016 som normaliserade Irans relationer med omvärlden. Därmed raserades alla eventuella förhoppningar om att omvärlden skulle använda avtalet för att pressa Iran till eftergifter i fråga om kurderna.

De irakiska kurdernas försök att utropa självständighet hösten 2017 väckte entusiasm på den iranska sidan av gränsen men oroade den iranska regimen, som snabbt såg till att stänga gränsen för att hjälpa till att kväsa den kurdiska frihetsdrömmen.

Texten faktagranskades i oktober 2017.