Kurderna i Syrien

De syriska kurderna har saknat grundläggande rättigheter under hela den syriska republikens moderna historia. Under det pågående inbördeskriget har syriska kurder upprättat ett visst självstyre i de områden där de är i majoritet.

Kurderna i Syrien är mer utspridda och mindre organiserade än kurderna i Turkiet och Irak. Syriens kurder bor främst i de norra och nordöstra delarna av landet. Mindre grupper har i många generationer funnits där medan andra inlemmades när dagens Syrien fick sina gränser efter första världskriget. Många kurder flydde till Syrien undan förföljelser i Turkiet från början av 1920-talet fram till andra världskriget. Innan inbördeskriget bröt ut 2011 beräknades 8-9 procent av Syriens invånare, eller cirka två miljoner, vara kurder.

Alla syrier räknas officiellt som araber och under lång tid erkändes inte kurdernas existens som en folkgrupp. Baathpartiet som tog makten i Syrien år 1963 ville förena alla araber i en enda nation och införde speciella lagar som försvårade för kurderna. Över 100 000 kurder fråntogs sina syriska medborgarskap och diskriminerades därefter på olika sätt. Kurder som saknade medborgarskap kunde inte äga fast egendom, ingå äktenskap, resa utomlands eller ha en formell anställning. Kurdiska fick inte användas som undervisningsspråk eller i tidningstexter och böcker, och det var olagligt att fira kurdiska högtider.

Antalet statslösa syriska kurder hade efter millennieskiftet växt till kanske 300 000. Efter oroligheter 2004 lovade myndigheterna att de statslösa kurder som var ”verkliga syrier” skulle få medborgarskap, men det var klent med konkreta resultat.

I samband med de oroligheter som utbröt i Syrien under den ”arabiska våren” 2011 utfärdade president Bashar al-Assad ett dekret om att invånare i regionen Hasaka i östra Syrien skulle få medborgarskap. Beslutet gällde just kurderna, men i praktiken tros bara omkring 6 000 verkligen ha beviljats medborgarskap. Ändå var stödet bland kurderna för revolten mot regimen förhållandevis svagt. Orsakerna var kurdisk misstro mot den sunniarabiska majoriteten och den turkiska regeringens öppna stöd till Syriens nationella råd, som ställde sig i spetsen för upproret. De syriska kurderna är djupt misstänksamma mot turkiska staten för dess hårda behandling av kurderna i Turkiet.

Inbördeskrig

Efterhand som upproret utvecklades till öppet inbördeskrig började de syriska kurderna organisera sig. I oktober 2011 slöt sig elva organisationer samman i Kurdiska nationella rådet (i kurdisk förkortning ENKS) som skulle verka för kurdiskt självstyre i norr och nordost. Förebilden var den kurdiska regionalregeringen i Arbil i norra Irak.

Vid sidan av ENKS fanns också Demokratiska unionspartiet (PYD) som bildats 2003. Dess väpnade gren Folkets försvarsenheter (YPG) har nära band till den förbjudna turkiska PKK-rörelsen.

ENKS och PYD ingick ett formellt samarbete i juli 2012 i vad som kallades Kurdiska högsta kommittén med en gemensam väpnad rörelse. Enligt avtalet skulle alla områden som erövras av kurderna från syriska staten administreras gemensamt av ENKS och PYD. Med tiden har emellertid PYD/YPG kommit att dominera totalt och är nu den starkaste organisationen med överlägsen stridskraft.

Under PYD:s ledning har kurderna uppnått en hög grad av självstyre i stora delar av norra Syrien. År 2014 utropade kurderna tre självstyrande kantoner i norr och i mars 2016 meddelade kurderna att de upprättat ett federalt system, ”norra Syriens federation – Rojava”. Sedan dess har administrationen öppnat representationskontor i städer som Moskva, Stockholm, Prag och Paris.

Slaget om Kobane

I september 2014 utsattes de syriska kurderna för sitt allvarligaste hot dittills, när den extrema jhadiströrelsen Islamiska staten (IS) gick till snabb offensiv mot de kurdiska områdena. Mer än 60 byar erövrades på kort tid och mer än 160 000 kurder flydde in i Turkiet. Kurdisk milis bjöd dock hårt motstånd mot IS i gränsstaden Kobane.

Slaget om Kobane fick en stark symbolisk betydelse för motståndet mot IS som chockat hela världen med sin brutalitet. Turkiets regering fick kritik för sin ovilja att stödja de syriska kurderna men tillät efter internationella påtryckningar den så kallade Fria syriska armén och kurdiska styrkor från Irak att ta sig till Kobane via turkisk mark. Amerikanskt flyg bombade IS ställningar runt staden och släppte ned mat och vapen till de inringade kurderna.

Efter fyra månaders strider lyckades de kurdiska styrkorna i januari 2015 driva ut IS ur Kobane och även återta ett antal byar i omgivningen. I februari 2015 inledde de kurdiska styrkorna en flera månader lång motoffensiv, som resulterade i att man kunde driva ut IS från de nordliga av provinserna Hasaka och Raqqa. Detta innebar att man kunde förena två av de tre kurdiska kantonerna öster om floden Eufrat.

Nya hot

Kurderna har kunnat expandera med den syriska regimens tysta medgivande. De syriska makthavarna har behövt hålla sig väl med kurderna, dels för att motverka hotet från sunnitiska grupper, dels för att stävja Turkiets ambitioner att framträda som regionens stormakt. Men i augusti 2016 kom en fingervisning om en förändrad inställning från regimens sida. Då bombade regeringsstyrkor för första gången kurdiska ställningar i norra Syrien efter att kurder och regeringsvänliga milisgrupper hamnat i konflikt i staden Hasaka.

Kurdernas expansion och YPG-gerillans starka band till turkiska PKK har väckt stark oro i Turkiet. Det finns också uppgifter om att YPG-soldater deltagit i PKK-attacker inne i Turkiet. Samtidigt har PYD fått kritik, inte minst från Turkiet, för att göra anspråk på territorier där kurder inte utgör majoritet. Efter påtryckningar från bland andra USA skapades Syriens demokratiska styrkor (SDF) i oktober 2015, som är en militärallians bestående av både kurdiska och andra milisgrupper (t.ex. arabiska, turkmenska och assyriska). Vid bildandet anklagades alliansen för att i praktiken vara PYD-kontrollerad, men antalet icke-kurdiska enheter har ökat sedan dess.

Under våren 2016 inledde SDF en offensiv med amerikanskt flygunderstöd mot den IS-kontrollerade staden Manbij strax väster om Eufrat och lyckades driva ut IS i augusti 2016. Kort efteråt inledde Turkiet den militära operationen Eufrats sköld. Enligt Turkiet var syftet att stävja terrorhot från gränsen mot Syrien och både IS och YPG uppgavs vara mål för aktionen. Turkiska pansarvagnar rullade för första gången in på syriskt territorium och tog tillsammans med Turkietstödda rebellgrupper kontroll över den tidigare IS-kontrollerade staden Jarablus strax norr om Manbij. Enligt den turkiska regeringen var en av avsikterna med aktionen att hindra YPG att skapa en korridor genom hela norra Syrien, från irakiska gränsen till Medelhavet.

I april 2017 dödade turkiskt flyg minst 20 kurdiska gerillamedlemmar i norra Syrien. Med hjälp av nya amerikanska vapen kunde SDF i oktober inta IS "huvudstad" Raqqa; en politisk och militär framgång som turkiska regeringen, delvis av inrikespolitiska skäl, starkt ogillade.

Texten faktagranskades i oktober 2017.