Fördjupning Libanon

Libanon blev självständigt 1943, när kolonialmakten Frankrike lämnade landet som innan dess varit en del av det Osmanska riket. Då Libanon var och är ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle, skapade man ett system för maktdelning mellan landets grupper. Maktdelningen har varit en källa till nästan konstant konflikt.

I dagens läge består Libanons befolkning till cirka 60 procent av muslimer och till 40 procent av kristna. Bland muslimerna är de största och mest inflytelserika grupperna shiamuslimerna (den största gruppen), sunnimuslimerna och druserna. Den kristna gruppen domineras av den maronitiska inriktningen, som utgör cirka 20 procent av den totala befolkningen. Den näst största kristna gruppen är den grekisk-ortodoxa.

Innan inbördeskriget 1975 var den politiska makten delad 6:5 i de kristnas favör, då en folkräkning vid den tiden visade att de kristna var i majoritet. Efter kriget så delas denna makt lika mellan den muslimska och den kristna gruppen.

Det har också bestämts att presidenten alltid ska vara maronitisk kristen, premiärministern sunni och parlamentets talman shia. Tanken var att den religiösa balansen skulle bevara freden i landet, och sedan sakta ge vika för ett system utan religiös maktdelning. Spänningar mellan dessa grupper och försök att ändra på maktdelningssystemet har dock legat till grund för många konflikter i Libanons historia.

Libanon efter inbördeskriget

Inbördeskriget tog slut 1990 med hjälp av ett fredsavtal som skrevs under 1989. De sista motståndarna till fredsavtalet slogs ner av trupper från Syrien, som klev in i en roll som Libanons "beskyddare" och stationerade ut trupper i landet för att övervaka freden. Fredsavtalet förändrade återigen maktbalansen i landets politiska system och makten delades lika mellan kristna och muslimer.

Syrien lovade att övervaka avväpningen av de olika miliser som slagits mot varandra och att dra tillbaka sina trupper när fredsavtalet hade uppfyllts och ett stabilt politiskt system slagit rot. Alla miliser avväpnades dock inte. Exempelvis tilläts den shiamuslimska milisen Hezbollah (Guds parti) behålla sina vapen. Detta gjordes för att Hezbollah skulle kunna fortsätta sin kamp mot Israel, som innan och under inbördeskriget ockuperat stora delar av södra Libanon.

Hezbollahs konflikt med Israel har lett till flera blodiga konflikter. Bland annat utkämpades ett stort krig år 2006, då cirka 1 400 människor dödades, främst i Libanon.

Den nya maktbalansen gjorde att Libanon politiskt blev något stabilare än tidigare. Men landet fortsatte att vara splittrat främst utmed de religiösa skiljelinjerna. Dessa skiljelinjer har politiska dimensioner, där exempelvis shiiterna är positivt inställda till Iran och Syrien, sunnimuslimerna är mer allierade med Saudiarabien, och där de kristna vill att Libanon skall orientera sig mot väst.

Dessa skiljelinjer, samt närliggande staters vana av att använda sig av Libanon som en bricka i sina politiska spel, fortsätter att hela tiden hota landets stabilitet.

Cederrevolutionen

Strax efter inbördeskrigets slut började de djupa motsättningarna i samhället återigen blottas. Detta märktes inte minst när den före detta premiärministern Rafik Hariri mördades 2005. De häftiga demonstrationer som följde kom att kallas för "Cederrevolutionen" då Libanons flagga med cederträdet var ett stående inslag i de många anti-syriska demonstrationerna.

En speciell FN-domstol startades för att undersöka vem som utfört mordet och många misstänkte att den syriska säkerhetstjänsten mördade Hariri på grund av hans anti-syriska inställning.

Hariri ville till varje pris få ut de syriska styrkor (cirka 15 000) som fortfarande fanns kvar i landet sedan Taif-avtalet som avslutade inbördeskriget 1990. Under denna tidsperiod hade Libanon i stort sett styrts från Syrien.

Om Syrien var det ansvariga landet så fick attentatet inte effekten att det tystade landets motståndare. De stora demonstrationerna tvingade istället Syrien att dra tillbaka de trupper som varit stationerade i Libanon.

Att Syrien kastades ut ur Libanon ledde dock inte till någon långvarig politisk stabilitet. Regeringen kollapsade tidigt i januari 2011, och en ny samlingsregering med Hezbollah i spetsen tog över.

Arabiska våren

Under 2011 spred sig även vad som kom att kallas den arabiska våren som en löpeld över Nordafrika och till stora delar av Mellanöstern. I Tunisien, Egypten, Libyen och Jemen tvingades ledare bort. Striderna i Syrien pågår fortfarande och hundratusentals människor har dödats.

Den arabiska våren fick emellertid inte något starkt genomslag i Libanon, förmodligen eftersom landet i jämförelse med många andra arabländer redan hade relativt bra demokratiska strukturer.

Problem med den instabilitet som den arabiska våren skapade har istället påverkat Libanon indirekt, via det stora grannlandet Syrien. Där ledde den arabiska våren till folkliga demonstrationer mot regeringens hårda förtryck. Dessa demonstrationer möttes med kraftigt våld av den syriska regeringen. Regeringens starka reaktioner och övervåld gjorde att de till en början fredliga demonstrationerna snart mynnade ut i ett våldsamt inbördeskrig.

Fortsatt instabilitet

Protesterna och senare inbördeskriget i Syrien splittrade återigen Libanons regering och landet i två delar. Medan Hezbollah från början uttalade stöd för president Assad i Syrien eftersom han är en av gruppens starkaste allierade, så valde stora delar av den sunnimuslimska delen av regeringen och folket att stödja oppositionen i Syrien.

Oppositionsgrupperna i Syrien är främst sunnimuslimska, och de libanesiska grupperna såg förmodligen en möjlighet att en gång för alla bryta sig loss från Syriens historiskt starka inflytande över Libanon.

Den kristna minoriteten står vaksamt på sidan av denna splittring. Dess politiska företrädare är sedan tidigare skeptiska till Syrien på historiska grunder, men fruktar också att islamister så som Islamiska Staten (IS) skall kunna få fotfäste i Libanon. Man är rädd att jihadistiska grupper kan komma att behandla icke-muslimer lika illa som man gjort i exempelvis Syrien och Irak.

På ett sätt reflekterar dessa ställningstaganden gentemot konflikten i Syrien den gamla splittringen i Libanon mellan ett block som vill alliera sig med Syrien och ett annat block som vill alliera sig mer med västvärlden. En stor skillnad är dock att den kristna gruppen i Libanon minskat i betydelse och inte är lika politiskt aktiv nu för tiden, och att sprickan nu – något förenklat – istället går mellan shiamuslimerna och sunnimuslimerna.

Den libanesiska regeringen, blandad som den är mellan pro- och anti-syriska partier, har valt att försöka följa en politisk linje av icke-inblandning. Presidentens prioritet har varit att försöka hålla ihop landet genom att inte uttala sig varken för eller emot Assad eller rebellerna.

Allt eftersom kriget i Syrien ökat i intensitet har dock detta blivit svårare och svårare. Ett stort antal flyktingar har kommit från Syrien till Libanon, och främst slagit sig ned längs med den syriska gränsen. Som ett resultat har den sedan tidigare oövervakade gränsen blivit alltmer laglös. Hezbollah, med sitt aktiva deltagande på den syriska regeringens sida, försvårar också möjligheterna att upprätthålla denna neutralitet.

Libanons stridigheter intensifieras

Mellan 2013 och 2016 har det väpnade våldet eskalerat snabbt i Libanon. Det rör sig om våld både mellan inhemska grupper och om våld och konflikter som spiller över från kriget i Syrien. I mångt och mycket hänger dock nästan samtliga våldsamheter ihop och kan kopplas till kriget i Syrien.

Inom Libanon har speciellt staden Tripoli vid den nordliga kusten skakats av intensiva strider mellan två rivaliserande stadsdelar. Den ena delen domineras av den alawitiska religiösa gruppen som stödjer Syriens president Assad. Den andra kontrolleras av sunnimuslimer, vilka främst stödjer oppositionen i det syriska inbördeskriget.

Områden såsom Tripoli har också blivit samlingsplatser för vapen och även krigare, främst från jihadistiska grupper, som har börjat röra sig över gränsen för att hjälpa rebellerna. Libanesiska säkerhetsstyrkor har även utfört operationer mot inhemska islamistiska grupper som beväpnat sig och hotat att ta över landet.

I augusti 2014 slogs den libanesiska armén mot Islamiska Staten (IS) i den östra staden Arsal, som länge varit ett tillhåll för starka sunnimuslimska klaner som stödjer den syriska oppositionen. Staden återtogs av libanesiska trupper efter strider där över 100 människor dog, men IS fortsätter att ha en närvaro i området och på andra sidan gränsen inne i Syrien. Hezbollah är också inblandat i strider mot IS längs Libanons östra gräns där de samordnar attacker tillsammans med den syriska regeringen.

Gruppen IS har utfört flera självmordsbombningar i Libanon, bland annat i november 2015 då fler än 40 människor dödades i en förort till Beirut.

I takt med att den syriska regeringen och Assad tappat mark i Syrien har Hezbollah börjat bli mer aktiva i Syrien. De vill försöka se till att deras allierade Assad inte förlorar kontrollen över Syrien. Det som tidigare mest var ett politiskt och retoriskt stöd har nu övergått i direkt militärt stöd till Assad från Hezbollahs sida. Det har bekräftats från utomstående – och Hezbollah erkänner själva – att man skickat soldater för att slåss på den syriska regeringens sida. Med sina erfarna soldater har man flera gånger haft en avgörande roll till den syriska regeringens fördel.

Flyktingsituationen i Libanon

Årtionden av politisk instabilitet och perioder av strider både inom och utanför Libanon har lett till att en stor mängd flyktingar befinner sig i landet.

Sedan kriget i Syrien började har mer än en miljon människor flytt till Libanon. Det betyder att ungefär en av fem invånare i Libanon har flytt från Syrien.

Samtidigt fanns det redan innan kriget i Syrien närmare en halv miljon palestinska flyktingar i Libanon. Många har levt hela sina liv som flyktingar i landet. Ungefär hälften av flyktingarna bor i ett av landets tolv flyktingläger. Situationen i lägren är svår och det finns bland annat problem med fattigdom, arbetslöshet och trångboddhet. Under hösten 2015 och våren 2016 har också våldsamheter brutit ut mellan olika grupper i det största lägret.

FN-organet (UNRWA) som stödjer de palestinska flyktingarna har samtidigt stora ekonomiska problem. Detta har gjort att de har behövt skära ner på en del hjälpprogram, bland annat skolundervisningen. Den ekonomiska krisen beror bland annat på att antalet människor som är i behov av hjälp har ökat drastiskt de senaste åren och minskat ekonomiskt stöd från olika länder och organisationer.

Politiska konflikter

Under hösten 2015 och första halvan av 2016 har missnöjet med regeringen och parlamentet lett till demonstrationer och våldsamheter.

Demonstranter har bland annat protesterat mot korruption och en långdragen kris om sophämtning. Krisen började i juli 2015 när landets störa soptipp stängdes på grund av att den var överfull. Det dröjde ända till mars 2016 innan de stora sopbergen som bildats i förorterna till Beirut började tas omhand.

Sedan 2014 har det även gjorts många försök att välja en ny president, men parlamentet hade i maj 2016 ännu inte lyckats enas om en kandidat. Samma månad hölls kommunalval men valdeltagandet var lågt på flera håll i landet, framförallt i Beirut och Tripoli.

Framtida risker

Det finns en risk att det syriska kriget kan komma att sprida sig till Libanon. Medan de politiska grupperna i Libanon har arbetet hårt för att en ny intern konflikt inte skall bryta ut, så har man inte kunnat kontrollera inflödet till Libanon av syriska rebeller. Hezbollah har utkämpat strider inom Libanon mot flera olika syriska rebellgrupper som har försökt skaffa sig ett fotfäste i landet. Många tycker att det är bra att Hezbollah strider inom landet, men många är samtidigt rädda att det ska hota den sköra politiska balansen.

Det senaste hotet mot Libanon kommer från den jihadistiska gruppen Islamiska Staten (IS). Denna rebellgrupp har varit mycket framgångsrik i sina krig i både Syrien och Irak. Där har man tagit över stora landområden och även oljetillgångar.

Ett mardrömsscenario för Libanon är att en sådan stark grupp som IS får ett fotfäste i landet. Gruppen skulle kunna locka till sig stöd från libanesiska jihadistiska grupper för att gå på offensiven. Detta skulle sannolikt dra in Hezbollah i större stridigheter inom Libanon och förmodligen splittra landet ytterligare.