Fördjupning Libyen

Libyen styrdes fram till den arabiska vårens utbrott av diktatorn Muammar Gaddafi. Denne störtades och dödades år 2011 efter ett inbördeskrig där rebeller stöttades av västvärlden. Sedan dess har Libyen försökt samla sig som en demokrati men hotas hela tiden av krafter som med våld vill stycka upp landet.

Historia

Libyen, beläget vid Afrikas medelhavskust, gränsar till Algeriet i väster, Egypten i öster, och till Niger och Tchad i söder. Många stormakter har under århundradenas lopp härskat över det område som idag utgör Libyen. Området består av tre regioner (Tripolitanien, Cyrenaica, och Fezzanöknen) som under historiens lopp varit befolkade av olika folkgrupper och format olika imperier.

Libyen var en italiensk koloni fram till 1952. I och med självständigheten blev landet en monarki. Mot slutet av 1950-talet hittades olja, vilket innebar att det då mycket fattiga Libyen blev en oljeproducent. Oljeinkomsterna har varit mycket viktiga för att vända ekonomin.

Muammar Gaddafi

Muammar Gaddafi föddes 1942 i en beduinfamilj nära staden Sirte. I Libyen, såväl som i andra nordafrikanska samhällen, var en militär karriär en möjlighet till högre studier för de invånare som inte befann sig i de högre samhällsklasserna. Detta utnyttjade Gaddafi.

Gaddafi växte upp i en omvälvande tid och lät sig inspireras av den spirande arabiska nationalismen. Inspiration kom från Egyptens ledare Nasser, som i kombination med ett intensivt hat gentemot Israel, kom att prägla den unge Gaddafi.

Missnöje i landet med hur regimen hanterade konflikten i Israel ledde till att Gaddafi och hans kollegor inom armén avsatte kungen 1969, tog över landet och formulerade en helt ny idé kring staten och statschefens roll. Gaddafi var då bara 27 år gammal.

Gaddafis Libyen

Efter maktövertagandet inledde Gaddafi flera stora reformer. Till skillnad från Nasser i Egypten, som inspirerades av de kommunistiska länderna, var Gaddafi mer intresserad av islamism och arabisk och beduinsk kultur. Till exempel förbjöds nattklubbar och barer. Viktigare för Libyen var dock att han införde en hårdhänt diktatur, där opposition mot makten inte var tillåten.

Under Gaddafis tid vid makten styrdes Libyen med föresatsen att vara en folkrepublik. Men i verkligheten regerade Gaddafi med järnhand och människors friheter och möjlighet till politiskt inflytande var oerhört begränsade. Lagar och förordningar skapades och byttes ut över en natt, allt enligt diktatorn Gaddafis eget tycke.

Konflikt med omvärlden

I takt med att inkomsterna från de libyska oljefyndigheterna ökade, ökade även Gaddafis makt. Gaddafis märkliga utspel och uttalanden fick ofta omvärlden att reagera. Hans tid vid makten kantades av många kontroverser och internationellt uppmärksammade incidenter. Mest iögonfallande var bombningen av ett diskotek i Berlin 1986, bombningen av Pan Am flight 103 över Lockerbie i Skottland 1988 samt bombningen 1989 av UTA flight 772 i Niger.

Dessa händelser fick världen att ta avstånd från Gaddafi, som man ansåg stödde terrorism. Som ett svar på detta utförde USA bland annat en bombkampanj mot Libyen 1986. Operationen skördade 60 dödsoffer, varav 15 civila.

Utöver att Gaddafis Libyen utförde terrordåd på egen hand så spelade Gaddafi även en ganska stor roll i konflikter med och i andra länder. Hans intensiva hat mot Israel och USA gjorde att han var en stor finansiär av palestinska rebellgrupper, samt stödde Irak när det invaderade USA:s allierade Kuwait.

Gaddafi invaderade även en bit land, Aouzouregionen, som tillhörde grannen Tchad. Ett krig utkämpades över denna landremsa 1987, då över 1000 människor dödades. Det är även känt att Gaddafi finansierade och tränade afrikanska revolutionärer som del i en plan att sprida sin revolution över den afrikanska kontinenten.

Försök till normalisering

Gaddafi och den libyska ledningen var efter sin inblandning i terrorattentat och efter sina försök att utveckla kärnvapen utfrysta från det internationella samfundet. Efter en tid blev detta ohållbart och Libyen gjorde försök att komma in i värmen igen. I och med avsägandet av sitt atomvapenprogram år 2003, integrerades Libyen, och framförallt Gaddafi, i världssamfundet. I sin strävan efter att bli en stat bland andra ägnade Gaddafi mycket tid till att normalisera relationerna till andra länder.

Ett led i detta var att utnyttja Libyens närhet till Europa för att kontrollera olaglig invandring. Gaddafi etablerade läger för att samla upp de strömmar av migranter som i sitt sökande efter ett bättre liv försökte komma till de europeiska länderna.

En stor del av denna migration gick via Libyen, och erbjudandet att hantera flyktingarna på den afrikanska kontinenten välkomnades. Framförallt medelhavsländerna var positiva, då de ofta upplevde den ständigt ökande strömmen av flyktingar som ett problem.

Den libyska regeringens hantering av flyktingfrågan kritiserades starkt av människorättsorganisationer som menade att Europa sköt ifrån sig flyktingmottagningen till en regim som flera gånger brutit mot internationella konventioner och mänskliga rättigheter. Trots kritiken hjälpte denna åtgärd, samt Libyens stora oljefyndigheter, att föra Libyen närmare resten av världen.

Arabiska vårens början

Trots närmandet till omvärlden fortsatte Libyen att vara en hårdför diktatur. Med början i december 2010 inleddes dock en förändringsprocess som kom att skaka Nordafrika och Mellanöstern på ett omfattande och brutalt sätt.

Den 26-årige tunisiske grönsaksförsäljaren Mohammed Bouazizi greps under förnedrande former den 16 december 2010 för att han saknade tillstånd för sin försäljning. Då han dagen efter gripandet ville anmäla det han ansåg var felaktig myndighetsutövning var det ingen som lyssnade. När Bouazizi avisades från myndigheterna fann han sin situation så desperat att han satte eld på sig själv.

Boauzizis desperata reaktion på den orättvisa han upplevde slog an hos många tunisier, och nordafrikaner i allmänhet. Denna region präglades av stor arbetslöshet, utbredd korruption, ständigt övervåld av polis och säkerhetsstyrkor samt dåliga framtidsutsikter. Händelseutvecklingen blev nu explosionsartad, och nådde Libyen i februari 2011.

Libyens arabiska vår 

Den 17 februari 2011 anordnades vad som kom att kallas upprorsdagen (Day of Revolt) i Libyen. Protesterna startade i den östra hamnstaden Benghazi som kom att bli centrum för motståndet mot Gaddafi under de kommande månaderna. Redan den 17 februari stod det klart att Gaddafi inte tolererade någon opposition.

Under den första dagen av protester frigavs och beväpnades ett antal farliga fångar med order om att slå ned de begynnande protesterna. Under de efterföljande veckorna intensifierades attackerna mot civila.

Inbördeskrig

Den 27 februari 2011 grundades det Nationella övergångsrådet, den oppositionsgrupp som kom att samla Gaddafis motståndare samt att utgöra rebellarmén. I takt med att organisationsgraden hos motståndsmännen steg, ökade attackerna från Gaddafi och stridsflyg sattes in mot rebellerna och deras fästen.

Då Gaddafi, trots upprepade fördömanden och avhopp ur sina egna led, fortsatte sina bombkampanjer mot sitt eget folk, agerade världssamfundet genom en resolution i FN:s säkerhetsråd.

Resolutionen gav mandat att upprätthålla en flygförbudszon över Libyen, för att på så sätt hindra Gaddafi från att använda sitt stridsflyg mot sin egen befolkning. Uppdraget att övervaka och upprätthålla flygförbudszonen leddes av NATO, men operationen inkluderade även icke-medlemmar såsom Sverige. Sverige bidrog dock enbart med icke-stridande personal.

Den 24 februari tillkännagav rebellerna i det Nationella övergångsrådet att de kontrollerade den östra hamnstaden Tobruk. Med hjälp av NATO kunde de libyska rebellerna ganska snabbt avancera mot huvudstaden Tripoli, och under större delen av 2011 pågick utdragna strider.

Konflikten fick ett plötsligt slut den 20 oktober då rebellerna, som vid det laget intagit såväl Tripoli som alla andra stora städer, lyckades lokalisera, gripa, samt även döda Gaddafi. Detta kritiserades hårt av människorättsorganisationer och andra stater, då Gaddafi dödades strax efter att han tillfångatagits och avväpnats. I och med Gaddafis död löstes hans armé upp, och det inbördeskrig som kostat tusentals civila livet var därmed över.

Svår väg tillbaka

Den situation som uppstod i Libyen efter Gaddafiregimens fall var förvirrad. Det fanns varken en regering eller en tydlig ledare som kunde fylla tomrummet. Det Nationella övergångsrådet som slogs emot Gaddafi var inte folkvalda och deras maktposition problematisk. Den gemensamma nämnare som rebellerna hade så länge Gaddafi var i livet och ledde sina lojalister försvann i ett slag.

Utan en gemensam fiende och med de extremt starka klantraditioner som finns i Libyen fruktade många att stridigheterna skulle fortsätta men att de då skulle stå mellan olika klaner eller miliser som representerade olika städer. Ett ytterligare orosmoment var de stora mängder vapen som cirkulerade bland de unga män som slagits i rebellarmén.

Månaderna efter Gaddafis fall blev lugnare än vad många trodde, och i juli 2012 hölls de första fria valen. Ett parlament valdes som ersatte det Nationella övergångsrådet. Valet, som sköts upp ett flertal gånger, ansågs vara en framgång där över 100 politiska partier registrerades och inga större ordningsstörningar rapporterades.

Under sensommaren 2012 blossade dock oroligheter upp och ett bombattentat i Tripoli i slutet av augusti riktade återigen uppmärksamhet mot säkerhetssituationen i landet. Parlamentet, som bara några veckor innan bombdådet utsåg Mohammed Magarief till president, inledde en kampanj för att få tillbaka de vapen som var i omlopp. I slutet av augusti 2012 beslagtogs bland annat ett hundratal stridsvagnar och robotavfyrningsramper som varit i händerna på klankrigare sedan 2011 års konflikt. 

Miliskonflikter

Problemen med många vapen i omlopp och de många miliserna som inte står under statlig kontroll har fortsatt att vara ett problem för Libyen. Speciellt den östra staden Benghazi, där många vill bli självständiga från övriga Libyen, har plågats av sådana problem. Hårda strider utbröt i staden i maj 2014 mellan den islamistiska milisen Ansar al-Sharia (ungefär anhängare/försvarare av islamisk lag) och en välbeväpnad milis som kontrolleras av general Haftar, som varit befälhavare i först Libyens armé under ledning av Gaddafi, och senare i rebellarmén under kriget 2011.

Haftars främsta mål, säger han själv, är att slå ut de islamistiska miliserna i Benghazi och andra delar av landet. Men trupper lojala till honom attackerade även parlamentet i huvudstaden Tripoli där strider utkämpades med regimtrogna miliser.

Huvudproblemet fortsätter att vara att landet är delat mellan många olika grupper utefter religiösa, etniska och klanmässiga linjer. Många sådana grupper har fortfarande miliser för att skydda sina intressen.

Under 2015 och 2016 har våldsamma strider fortsatt att prägla landet, inte minst i Benghazi. En ny viktig aktör kom in i konflikten under 2015: den Islamiska Staten (IS). IS, som i första hand strider i Irak och Syrien för att skapa ett islamistiskt kalifat (en stat styrd av islamistiska lagar) etablerade sig också i Libyen mot slutet av 2014 och början av 2015. I mitten av 2015 tog man kontroll över staden Sirte som ligger på kusten mellan Tripoli och Benghazi och som är strategiskt viktig för landets oljeproduktion.

Merparten av striderna i Libyen under andra halvan av 2015 och första halvan av 2016 har varit mellan IS och alla de andra stora miliserna i landet. Dessa motsätter sig IS närvaro i Libyen och milisernas fokus har varit att ta tillbaka staden Sirte från IS. Strider mellan de övriga miliserna har samtidigt också fortsatt, framförallt i Benghazi. Under 2015 och 2016 har den USA-ledda alliansen som bekämpar IS i Irak och Syrien också bombat IS i Libyen.

Två regeringar

Mot slutet av 2013 försökte parlamentet utöka sitt mandat för att kunna sitta kvar ytterligare ett år. Det här kritiserades hårt och stora demonstrationer följde. Till slut utlyste parlamentet allmänna val som sedan genomfördes i juni 2014. Det nya parlamentet valde snart att flytta till staden Tobruk, istället för till Benghazi som det var planerat. Beslutet förklarades med att säkerheten inte kunde garanteras i Benghazi.

Flera ledamöter som varit en del av det tidigare parlamentet motsatte sig flytten och valde istället att bilda ett nytt parlament i huvudstaden Tripoli. Konsekvensen av detta blev att Libyen fick två regeringar, men ingen av dem har kunnat etablera full kontroll över landet.

Under första halvan av 2015 fick FN igång förhandlingar mellan de två rivaliserande regeringarna. Samtalen ledde till att ett avtal till slut skrevs under i december 2015. Avtalet gick bland annat ut på att skapa en ny övergångsregering bestående av de två rivaliserande regeringarna. Den nya enhetsregeringen tog plats i Tripoli i början av 2016. Det är dock bara delar av de två tidigare regeringarna som ingår i den nya regeringen. Den har fortfarande inte fått stöd av de allra viktigaste ledarna och miliserna i de rivaliserande regeringarna och den nya regeringen har därför mycket litet inflytande i landet. Konfliktbilden är i stort densamma som tidigare och det mesta sköts fortfarande av de två gamla regeringarna och inte av den nya regeringen i Tripoli. De olika regeringarnas miliser samarbetar dock i striderna mot IS i norra Libyen.

Båtflyktingar

De senaste åren har de hundratusentals migranter som gett sig ut på Medelhavet mot Europa uppmärksammats allt mer. En stor del av de oftast överfulla båtarna utgår från Libyen. I september 2015 räknade FN med en kvarts miljon (250 000) flyktingar som hade tagit sig till Libyen och som alla behövde nödhjälp. Många av flyktingarna utsätts för förföljelse och våld även i Libyen. För de som lyckas ta sig ombord på båtar till Europa väntar andra risker. Under året 2015 tog sig ungefär 150 000 flyktingar i land i Italien medan ungefär 3 000 drunknade under överresan.

Samtidigt räddas tusentals migranter i sjönöd. Den svenska kustbevakningen är en av alla organisationer som arbetar med räddningsaktioner på Medelhavet. Under 2015 räddades över 8 000 flyktingar av svenska kustbevakningsfartyg. Många, många andra har räddats av andra länders kustbevakningar och av frivilligorganisationer som har båtar på plats.