Konflikten mellan slaver och albaner

Frågan om den albanska befolkningens ställning och rättigheter hade länge varit en källa till konflikt och motsättningarna ökade när Makedonien i november 1991 utropade sin självständighet i samband med staten Jugoslaviens sammanbrott. Makedonierna utgör nästan två tredjedelar av invånarna medan den albanska minoriteten omfattar ungefär en fjärdedel. Makedonierna är slaver och ortodoxt kristna medan de flesta albaner är muslimer.

Den albanska nationalismen växte efter självständigheten, och makedonierna var rädda att albanerna skulle bryta sig loss så att landet föll sönder. Makedonien var dock den enda av de jugoslaviska delrepubliker som klarade sig från att dras in i det jugoslaviska inbördeskriget 1991‒1995.

Sex år senare, år 2001, bröt strider ut mellan albansk gerilla och makedonska regeringstrupper. En del av gerillan troddes vara makedonska albaner, som stridit tillsammans med den albanska gerillan i Kosovo och nu återvänt till Makedonien. Gerillan sade sig kämpa för att stärka albanernas ställning inom landet, inte för att ansluta albanskspråkiga områden till Kosovo eller Albanien. Strider pågick hela våren omväxlande med vapenvilor som genast bröts.

Gerillans aktioner fördömdes enhälligt av omvärlden. Representanter för EU, Nato och USA for i skytteltrafik för att hindra rent krig från att bryta ut. I juli lyckades man också få till stånd ett avtal om eldupphör och efter fredsöverläggningar i staden Ohrid kunde man i augusti 2001 skriva under ett fredsavtal – trots svåra motsättningar och stark misstänksamhet mellan makedonier och albaner.

Fredsavtal under protester

Enligt avtalet skulle albanska bli officiellt språk vid sidan av makedonska i områden med minst 20 procent albaner, och nya albanska poliser skulle utbildas (när avtalet ingicks fanns det bara ett par procent albaner i Makedoniens polisstyrka).

Avtalet stipulerade vidare att formuleringar i författningen som kunde tolkas som att Makedonien endast tillhör makedonierna skulle omarbetas. Mer resurser skulle gå till utbildning i albanskspråkiga områden.

Samtidigt skulle den albanska gerillan avväpnas och Nato skickade soldater till Makedonien för att hjälpa till att samla in gerillans vapen. Enligt avtalet skulle gerillamedlemmarna undgå straff för en lång rad brott.

Våldsamma protester och demonstrationer hölls bland makedonierna mot avtalet. Samtidigt sade företrädare för den albanska gerillan att de tänkte respektera avtalet. Gerillan förklarade sig senare vara upplöst, varpå regeringen utlyste amnesti för före detta gerillamedlemmar.

Fredsavtalets genomförande

I september 2001 godkändes Ohrid-avtalet av parlamentet. Men att få avtalet att fungera i praktiken har inte varit lätt. Många albaner är till exempel missnöjda med att möjligheten att använda det albanska språket inte fungerar fullt ut.

Den kanske svåraste och viktigaste delen i avtalet var det så kallade decentraliseringspaketet som minskade antalet kommuner kraftigt genom sammanslagningar och nya gränsdragningar. Det skedde främst genom att man lät albanskdominerade landsbygdsområden ingå i stadsområden där makedonierna var i majoritet. Detta innebar ökat inflytande i lokala frågor som utbildning, lokal ekonomi och sjukvård för albanerna, som kom att kontrollera 16 av de 84 kommunerna.

Kvarvarande etniska problem

Även om de flesta makedonier och albaner numera i stort sett lever fredligt med varandra finns en misstro kvar mellan folkgrupperna sedan konflikten 2001.

Många albaner anser att även om Ohrid-avtalet inneburit förbättringar för dem måste mer göras. En del albaner vill också att Makedonien blir en decentraliserad federation, där de och deras språk likställs med makedonierna och makedonskan. Albanerna är också irriterade över att makedonierna inte vill kompromissa med Grekland i namnfrågan så att landet kan bli EU- och Natomedlem (se Konflikten med Grekland).

Många makedonier känner sig å sin sida trängda mellan kraven från albanerna och vad de upplever som hot utifrån mot deras identitet. En oro lever också kvar för att albanerna trots allt vill bryta sig ur Makedonien för att slå sig ihop med Albanien och Kosovo i ett Storalbanien.

Sporadiska våldsamheter

Då och då sker nya utbrott av etniskt våld, men utan att detta sedan spritt sig. 2012 skadades många människor i sammandrabbningar mellan makedonska och albanska ungdomsgäng i Skopje. Utlösande faktor var polisens dödsskjutning av två etniska albaner. Vid ett tillfälle dödades fem makedonier vid en sjö utanför huvudstaden. Senare greps 20 misstänkta islamister, flertalet albaner som slagits i Afghanistan och Pakistan, för dådet.

Då premiärminister Nikola Gruevski i början av 2013 utnämnde den etniske albanen och förre rebelledaren Talat Xhaferi till ny försvarsminister utbröt våldsamma demonstrationer på gatorna i Skopje. Etniska makedonier angrep etniska albaner, många människor skadades och kravallpolis fick ingripa. Det kontroversiella beslutet möttes också av protester från den socialdemokratiska oppositionen.

Den hittills allvarligaste händelsen ägde rum i maj 2015. Då bröt strider ut mellan tungt beväpnade personer och polis i den etniskt blandade staden Kumanovo i norr, nära gränsen till Kosovo. 22 människor, varav åtta poliser, dödades i vad som regeringen beskrev som ett försök till angrepp på regimen från terrorister med rötter i albansk gerilla. Den politiska oppositionen menade att det var en provokation från regeringen för att rikta uppmärksamheten bort från den pågående avlyssningsskandalen.

Avlyssningsskandalen

I början av 2015 hade oppositionen börjat offentliggöra hemliga bandinspelningar den kommit över som tydde på allvarlig korruption och maktmissbruk bland höga politiker. Bland annat kunde man höra hur regeringsmedlemmar lade sig i pågående rättsfall och utnämningar inom rättsväsendet. Enligt SDSM-ledaren Zoran Zaev hade premiärminister Nikola Gruevski och chefen för hans kontraspionage olagligt avlyssnat 20 000 personer - alltifrån egna medarbetare, framstående politiker, oppositionsledare och NGO-aktivister till journalister, affärsmän, akademiker, religiösa ledare, höga jurister med flera. Gruevski hävdade dock att inspelningarna var manipulerade och att Zaev fått dem av "en utländsk underrättelsetjänst".

Politisk oro

Avlyssningsskandalen visar på att de politiska problemen idag kommit att överskugga de etniska motsättningarna.

Fem parlamentsval har hållits sedan Ohrid-avtalet antogs. De fyra första kunde i stort sett genomföras utan omfattande fusk och våldsamheter. Efter valet 2014 anklagade den socialdemokratiska oppositionen, SDSM, det styrande center-högerpartiet VMRO-DPMNE för omfattande valfusk. SDSM menade bland annat att röstlängderna innehöll mängder med människor som inte existerade och att regeringen helt styrde över medierna, vilket gjorde det svårt för andra att nå ut med sina budskap. Oppositionen bojkottade därför parlamentet och krävde att valen skulle göras om, vilket regeringen vägrade.

Först ett år senare lyckades man, med medlarhjälp av EU, nå en uppgörelse. Enligt denna skulle nyval hållas i april 2016 och inför dessa skulle en övergångsregering tillsättas för att förbereda valen och åtgärda problemen med medietillgång och felaktiga röstlängder. Därtill tillsattes en särskild åklagare som skulle utreda avlyssningarna. Och visserligen utsågs en övergångsregering men oppositionen var inte nöjd med hur man tog itu med de övriga problemen. Valen sköts därför först fram till i juni, men fick sedan åter skjutas på framtiden.

Under hela denna period, då parlamentet varit mer eller mindre satt ur funktion, har omfattande gatudemonstrationer förekommit och på sina håll har etniska makedonier och albaner marscherat tillsammans i demonstrationståg. Många är hjärtligt trötta på sina, som de anser, korrupta politiker och omfattande protester utbröt då president Ivanov i förväg lät "benåda" höga politiker som riskerade att ställas inför rätta för korruption och maktmissbruk i spåren av avlyssningsskandalen. Ivanov tvingades senare ta tillbaka sitt beslut men skadan var redan skedd.

Rivaliteten mellan VMRO-DPMNE och SDSM, som domineras av makedonier, har sin motsvarighet hos de två största albanska partierna, BDI/DUI och DPA; ett av dessa har alltid ingått i regeringen. Flera nya politiska partier har bildats i protest mot de två stora etablerade albanska partierna.

Nyvalet löser inga problem

Den 11 december 2016 kunde till sist de uppskjutna valen hållas. Men i stället för att lösa problemen har valen snarast förvärrat den politiska krisen, eftersom resultatet blev så jämnt att de två stora partierna båda utropade sig som segrare. Preliminärt fick VMRO-DPMNE 51 mandat mot oppositionens SDSM:s 49 men resultatet kan komma att ändras då rösterna i en valkrets måste räknas om. Inget av partierna fick hursomhelst egen majoritet (minst 61 platser krävs) så de måste samarbeta med de albanska partierna, vilket kan bli besvärligt. Tonläget mellan politikerna är mycket högt inte minst hos ledarna för VMRO-DPMNE, som till varje pris vill behålla makten. Många talar redan om ytterligare ett nyval, då troligen i samband med lokalvalen våren 2017.

Samtidigt dras Makedonien med problem som dålig ekonomisk tillväxt och en konstant hög arbetslöshet, problem som förvärrats av den politiska krisen. Det outvecklade rättsväsendet tillsammans med en förlamande byråkrati gör att utländska företag redan tidigare tvekat att investera i landet. Korruptionen är omfattande. Förvaltningen är politiserad och oprofessionell. Allt detta har dock främst sitt ursprung i det långa kommuniststyret från andra världskrigets slut till in på 1990-talet.