Termen arabisk vår myntades för första gången redan 2005 för att beskriva den demokratiseringsvåg som analytiker och experter väntade sig efter invasionen av Irak. Denna vår materialiserades aldrig. Den arabiska våren anno 2010-2011 är i grund och botten en gräsrotsrörelse som kräver förändring och kraftigt förbättrade levnadsvillkor.
Gnistan som tände det pyrande missnöjet
Med början den 17 december 2010 inleddes en förändringsprocess som kom att skaka Nordafrika och Mellanöstern på ett omfattande och brutalt sätt. När den då 26-årige tunisiske grönsaksförsäljaren Mohammed Bouazizi greps under förnedrande former för att han saknade tillstånd för sin försäljning var det få, förmodligen inte ens han själv, som förstod vilka konsekvenser hans reaktion skulle få. Då Bouazizi dagen efter gripandet ville anmäla det han ansåg var felaktig myndighetsutövning, den kvinnliga ordningsvakt som grep Bouazizi ska ha spottat honom i ansiktet samt givit honom en örfil, var det ingen som lyssnade. I ren desperation tände Bouazizi eld på sig själv utanför myndigheten.
Boauzizis desperata reaktion på den orättvisa han upplevde slog an hos många tunisier, och nordafrikaner i allmänhet. Regionen präglades av stor arbetslöshet, utbredd korruption, ständigt övervåld av polis och säkerhetsstyrkor samt negativa framtidsutsikter för en stor del av den unga befolkningen. Dessa känslor fick ett ansikte, och en händelse att samlas kring. Bouazizis handling kom att få ett flertal efterföljare, men framförallt startade flera demonstrationer för att ge röst åt de tidigare förtryckta tunisierna. Invånarna i de övriga länderna i regionen kom också att identifiera sig med Bouazizis desperation och protesterna utvidgades och omfattar idag i stort sett hela regionen.
Den arabiska våren och sociala medier
När det stod klart att protesterna i Nordafrika och Mellanöstern inte var enskilda händelser som kunde kontrolleras av makthavarna spred sig en oro i regionen. Eftersom länderna i regionen har vissa gemensamma drag slog den desperation och uppdämda förändringsviljan igenom på bred front i hela området. MENA (Middle-East & Northern Africa) regionen karakteriserades vid slutet av 2010 av länder med en relativt ung befolkning, hög arbetslöshet (framförallt hos den unga befolkningen), utbredd korruption och statsöverhuvuden utan respekt för mandatperioder och demokratiska värderingar. Denna explosiva blandning av förutsättningar kom att explodera under de första månaderna 2011.
En faktor som av många lyfts fram som en förutsättning för det snabba händelseförloppet och den regionala spridningen av oroligheterna har varit förekomsten av sociala medier, framförallt Facebook och Twitter. Dessa medier har varit viktiga, men som oppositionsledare och invånare i de berörda länderna påpekat har de sociala medierna och internet mera haft funktionen av att vara en katalysator för protesterna, en faktor som underlättat, snarare än skapat de demonstrationer som skakat världen. Demonstrationer som de i Libyen, Tunisien, Egypten och övriga länder är inget nytt fenomen, den iranska revolutionen 1979 är ett exempel på omfattande och omstörtande demonstrationer organiserade utan tillgång till vare sig sociala medier eller internet. Det som däremot särskiljer den arabiska våren från andra proteströrelser och demonstrationer är det faktum att protesterna nu uppslukat en hel region, denna typ av fenomen har tidigare varit begränsade till enskilda länder.
Globala reaktioner och implikationer av den arabiska våren
Situationen i norra Afrika har direkta konsekvenser för Europa och Sverige. Då länderna i norra Afrika varit viktiga partners gällande handel och på senare år politik har omvälvningarna kommit att förändra den säkerhetspolitiska, såväl som den ekonomiska kartan för de europeiska länderna.
Det land som dragit till sig störst utländskt intresse är Libyen. Libyen, som har enorma olje- och naturgasresurser, var under överste Muammar Gaddafi en allierad gällande oljeaffärer och hantering av afrikanska migranter. Även om Gaddafi fram till 2005 arbetade för att få tillgång till kärnvapen och den libyska säkerhetstjänsten under Gaddafis ledning varit ansvariga för internationella terrordåd, har relationerna till västvärlden varit förvånansvärt goda.
Dessa relationer har förvandlats till fördömanden i takt med att Gaddafi på ett våldsamt sätt visat att han inte tänker lämna ifrån sig sin maktposition. I och med att Gaddafi på ett uppenbart sätt vände sig mot den del av sin egen befolkning som demonstrerade agerade det internationella samfundet, via FN, och införde en så kallad flygförbudszon över Libyen. Händelseutvecklingen kom efter inrättandet av flygförbudszonen att likna ett regelrätt krig med Gaddafitrogna styrkor på ena sidan och de oppositionella rebellerna samlade under det Nationella övergångsrådet (National Transitional Council) på den andra.
Även om situationen i Libyen har utvecklats på ett väldigt dramatiskt sätt har de andra länderna i regionen också sett dramatiska förändringar som i vissa fall skördat många människoliv. Situationen i Syrien är minst sagt ansträngd och kan på många sätt jämföras med den i Libyen. Syrien styrs, precis som Libyen av en oberäknelig despot, Bashar al-Assad. Assad visade med fruktansvärd tydlighet att han inte tänkte tillåta någon opposition, eller några oppositionella demonstrationer. Stridsvagnar, krypskyttar och artilleri sattes in mot obeväpnade demonstranter. Siffror från människorättsorganisationer talar om över tusen döda till och med slutet på maj.
Den arabiska våren är, bortsett från dödsfall och internationella interventioner, ett folkligt uppror som mycket väl kan komma att innebära en dramatisk förändring av den politiska scenen i regionen för en lång tid framöver. Regionen i fråga var redan innan dessa omvälvningar en politisk och säkerhetsmässig krutdurk. Israels närvaro, och det amerikanska intresse som detta medfört, har haft stor påverkan på politiken.
Ett exempel på den förändrade maktbalansen i regionen är att det militärråd som efter president Hosni Mubaraks fall styr Egypten har lyckats få de palestinska organisationerna Hamas och Fatah till förhandlingsbordet, en utveckling som förändrar förutsättningarna för Israel. Vidare så har iranska fartyg givits tillåtelse att passera Suezkanalen, något som inte var tillåtet under Mubarak. Ytterligare förändringar i den arabiska vårens kölvatten är den strida ström av afrikanska migranter, framförallt från Västafrika, som anlänt till Libyen. Tidigare stoppades dessa av de libyska gränsposteringarna men i och med den pågående konflikten är gränserna svårkontrollerade.
De strida strömmarna av migranter är ett problem i området, samtidigt som människor kämpar för att ta sig ut ur Libyen är det många som ser chansen att ta sig till Europa via den libyska kusten. Denna migrationsvåg har lett till hemska flyktingkatastrofer då afrikaner, på jakt efter en bättre tillvaro, riskerar allt i knappt sjödugliga båtar med siktet inställt på den italienska ön Lampedusa, och vidare ut i Europa. Dessa båtar har vid flera tillfällen kapsejsat och drömmen om Europa har för många desperata flyktingar gått om intet.
Kraften i det folkliga uppror som i vissa länder tvingat presidenter som suttit vid makten i decennium på flykt är stor. Så pass stor att utvecklingen oroar andra totalitära regimer. I Kina följs händelseutvecklingen noggrant och det finns en rädsla att ett liknande uppror skulle kunna ske där.
Framtidsutsikter för regionen
Den arabiska våren har påverkat det politiska klimatet, såväl som det vardagliga livet, för miljontals människor i regionen. Den har även visat på styrkan hos folkligt missnöje och hur en liten, till synes obetydlig, personlig tragedi var början på en kedja av händelser som ledde till enorma omvälvningar på den absoluta toppnivån. Effekterna av den arabiska våren har varit påtagliga på det kortsiktiga säkerhetspolitiska planet, men den arabiska våren kommer även att ha stora effekter på längre sikt. Hur dessa effekter kommer att se ut är omöjligt att sia om.
Den demokratiseringsprocess som har påbörjats i Egypten och Tunisien kommer att följas med stort intresse, men tyvärr har de planerade valen i Tunisien redan skjutits upp, från sommaren 2011 till sen höst 2011. Sådana tendenser är oroväckande. En dålig, eller missriktad, demokratiseringsprocess skulle kunna skapa en helt ny uppsättning problem för regionen. Många varnande röster har höjts gällande Islamistiska extremister och deras politiska partier. Om denna demokratiseringsprocess kan genomföras utan större problem ser framtidsutsikterna väldigt bra ut för Nordafrika och Mellanöstern. Skulle det däremot vara så att Gaddafi lyckas dra ut på sin kamp för att sitta kvar vid makten, och Assad lyckas skrämma sin egen befolkning till lydnad kan situationen mycket väl leda till ännu värre uppror i framtiden.
Den arabiska våren och dess kraft förvånade hela värden. Hur denna folkrörelse ska sluta, och hur regionen kommer att anpassa sig till de nya förutsättningar som ges är lika omöjligt att förutse som det var omöjligt att förutse att en tunisisk grönsaksförsäljare skulle påverka en hel region och drastiskt ändra de politiska förutsättningarna för hela världen.
Upproren mot de auktoritära och långt ifrån folkvalda ledarna i regionen har, oavsett utgången av den pågående demokratiseringsprocessen och frihetskampen, tydliggjort det skeva och långt ifrån demokratiska system som varit vanligt under en allt för lång tid. I och med denna vår kan förhoppningsvis flera länder med slutna system se riskerna med ett utbrett folkligt missnöje och brist på fri- och rättigheter. Om detta scenario blir verklighet har den arabiska våren banat väg för en demokratisk sommar.
Länkar
UCDP:s bakgrund om den arabiska våren (på engelska): http://www.pcr.uu.se/digitalAssets/59/59970_Background_Arab_Spring.pdf
UCDP:s tidslinje om den arabiska våren (på engelska) Obs! Uppdateras varje vecka:
http://www.pcr.uu.se/digitalAssets/59/59972_Timeline_Arab_Spring.pdf
Al Jazeera om Mellanöstern (på engelska):
http://english.aljazeera.net/news/middleeast/
http://english.aljazeera.net/indepth/spotlight/2011/02/2011222121213770475.html
Magharebia nyheter om Maghrebområdet (på engelska):
http://www.magharebia.com/cocoon/awi/xhtml1/en_GB/sct_c/Country/Libya
Institute for the Study of War om Libyen (på engelska):
http://www.understandingwar.org/themenode/libyan-conflict-situation-update