Fördjupning Myanmar (Burma)

Trots stora naturresurser är Myanmar (Burma) ett av världens minst utvecklade länder. Efter årtionden av inbördeskrig och militärdiktatur har små steg mot en demokratisk utveckling tagits. En av världens mest kända oppositionsledare, Aung San Suu Kyi, släpptes 2010 ur sin 15 år långa husarrest, men brotten mot de mänskliga rättigheterna är fortfarande omfattande.

Landet, som 1989 bytte namn från Burma till Myanmar, har under sin långa historia ofta styrts av flera mindre kungadömen avgränsade av de stora floder och berg som går från norr till söder. I början av 1800-talet hade den burmanska kungen blivit mäktigast i området och han startade flera krig mot grannarna i den brittiska kolonin Indien. Burmanerna hade dock ingen chans mot den engelska armén. Efter tre krig blev nästan hela landet en del av kolonin Brittiska Indien 1886.

Engelsmännen var mest intresserade av att styra den södra och mellersta delen av landet och minoriteterna i bergen fick styra sig själva. Detta gjorde att flera av de folkslag som tidigare varit förtryckta, till exempel karen-, kachin- och chin-folken, var ganska nöjda med livet som koloni. Många av dessa blev också utbildade av kristna missionärer samt blev värvade till den brittiska armén.

Kampen för självständighet

De som var mest missnöjda med livet i den brittiska kolonin var burmanerna. De var inte bara motståndare till kolonialismen, utan också till att andra folkgrupper i landet samarbetade med britterna. Missnöjet var också stort över att indiska och kinesiska köpmän hade kontroll över nästan all handel i städerna.

På 1930-talet började studenter organisera sig. Tillsammans med japanska trupper lyckades de driva bort britterna från Burma under andra världskriget och hoppades på självstyre.

När det visade sig att Japan ville kontrollera Burma bytte de flesta burmanska ledarna sida. De hjälpte britterna ta kontroll över landet igen efter en stor motoffensiv 1945.

Efter andra världskrigets slut började nationaliströrelsens militära ledare Aung San förhandla med britterna om självständighet. Flera av de etniska minoriteterna, framförallt karenfolket, ville hellre bilda en egen stat.

Aung San kallade till ett möte för representanter från flera olika folkslag och föreslog ett federalt system. Systemet innebar att de områden där kachin- och shan-folken bodde skulle kunna utträda ur landet efter tio år. Karenfolket bojkottade mötet.

Det självständiga Burma utropades i januari 1948. Det var oklart vem som skulle leda landet eftersom Aung San mördats några månader tidigare. Framförallt ville ledarna för Burmas kommunistparti ta över makten.

Strider utbröt och spred sig snabbt till stora delar av landet. Sex månader efter självständigheten hade regeringen bara kontroll över huvudstaden Rangoon. Men de olika rebellgrupperna kunde inte samarbeta utan slogs även mot varandra.

Kinesiska Kuomintang

När läget i Burma nästan inte kunde bli mer kaotiskt så gjorde sig omvärlden påmind. Kommunistarmén och Mao Tse-Tung vann det kinesiska inbördeskriget 1949. Resterna av den besegrade Kuomintang-armén flydde till Taiwan och in i norra Burma. Där började de snabbt förbereda sig för att kunna gå till motangrepp mot Kina, med stöd från USA.

Kuomintang försökte invadera Kina flera gånger under början av 1950-talet, men misslyckades. Samtidigt slogs de mot kommunisterna i Burma och mot de folkgrupper som bodde i området. En del av Burmas kommunistrebeller slutade slåss mot regeringen i Rangoon och valde istället att samarbeta med dem för att kasta ut Kuomintang.

Dessutom började Burmas militär sluta avtal med lokala krigsherrar om att hjälpa till i striderna. Som tack för hjälpen fick dessa krigsherrar styra opiumhandeln i området. Snart blev även Kuomintang inblandade i droghandeln.

Den gyllene triangeln

Befolkningen i bergen i norra Burma hade en tradition av att odla opium som medicin och till sina religiösa ceremonier. När Kina förbjöd opium under 1800-talet flyttade många kineser sina odlingar till bergen i Burma, Laos och Thailand – det område som blivit känt som ”den gyllene triangeln”.

Under de första åren av 1950-talet ägde våldsamma strider rum i den nordöstra burmesiska delstaten Shan mellan en mängd olika väpnade grupper. Många av dem ville främst få inkomster från opiumhandeln.

Samtidigt försökte Burmas regering få hjälp från FN för att få de kinesiska soldaterna att lämna landet. Efter att frågan diskuterats i FN 1953 beslutades att USA och Thailand skulle hjälpa till att flyga alla Kuomintangsoldater till Taiwan.

Denna förflyttning tog över ett halvt år. Men det visade sig att majoriteten av de drygt 10 000 som flyttade inte var soldater. Personer från lokalbefolkningen hade istället tvingats att klä sig i uniform och låtsas vara kineser.

De flygplan som användes för förflyttningen förde med sig nya vapen till Kuomintang varje gång de återvände till Burma. Striderna om opiumet och mot kommunismen fortsatte i den gyllene triangeln.

Burma är fortfarande en av världens största drogproducenter.

Militären tar makten

När Burma blev självständigt 1948 var militären ingen sammanhållen organisation. Britterna hade försökt hjälpa till med skapandet av en nationell armé som var uppdelad efter etnisk tillhörighet.

De minoriteter som tidigare varit en del av den brittiska kolonialarmén, exempelvis kachin-, chin- och karen-styrkorna, blandades inte med de burmanska förband som tränats av den japanska armén.

När konflikter utbröt vid självständigheten såg den militära befälhavaren Ne Win till att han fick stor personlig makt över armén, vilken växte snabbt för att stå emot alla uppror.

I april 1958 splittrades det styrande partiet i två delar. Militärledningen blev orolig för att kommunisterna skulle kunna få makten. Ne Win ledde en ”övergångsregering” 1958-60 och hävdade att kommunismen var en ”utländsk” idé som inte kunde få styra ett traditionellt buddhistiskt samhälle som Burma.

De bestämde också att shan- och kachin-folken inte skulle kunna välja att lämna landet eftersom det då fanns en stor risk att hela Burma skulle splittras i småbitar. Detta såg aktivister från dessa folkslag som ett svek från ledarnas håll.

Nya val hölls 1960 men de etniska spänningarna fanns kvar. När premiärminister U Nu var beredd att förhandla med minoritetsledarna 1962 så tog militären makten genom en kupp. Den här gången ville man dock behålla makten, och Ne Win skulle leda landet genom ”en burmesisk väg till socialism”. Politiska motståndare greps, privat ägande förbjöds, utlänningar utvisades och tidningar och radio stängdes.

När protester mot kuppen började bland studenterna vid huvudstadens universitet skickades soldater dit. Hundratals demonstranter sköts ihjäl och militären sprängde även studentkårens byggnad.

Demokratirörelsen 1988

Militärjuntans politik som gick ut på att stänga landet från omvärlden gjorde att befolkningen i Burma blev allt fattigare. Samtidigt kunde de olika rebellarméerna tjäna pengar på gränssmuggling.

I ett desperat försök att få kontroll över svartabörshandeln bestämde militärjuntan under våren 1988 att alla sedlar som var värda mer än 15 kyat (motsvarade ungefär 20 svenska kronor vid den tiden) var värdelösa och att ingen skulle få växla in dem. 

Stämningen blev väldigt spänd, framförallt i huvudstaden Rangoon. Ett bråk mellan studenter och polis ledde till upplopp. Hundratals studenter dödades under våldsamheterna. Upploppen spred sig snart till städer i hela landet.

Flera studenter och andra politiska aktivister deltog i demonstrationerna under sommaren 1988. Den som fick mest uppmärksamhet var Aung San Suu Kyi, dotter till den mördade självständighetshjälten Aung San.

Den 8 augusti 1988 demonstrerade hundratusentals människor. Efter några timmar öppnade soldaterna eld mot de obeväpnade folkmassorna. Det är oklart hur många som dödades, men man tror att det var minst 3000 människor bara i Rangoon.

Efter några veckor började demonstrationerna igen. Den här gången var de ännu större än de varit tidigare. Den 26 augusti höll Aung San Suu Kyi ett tal inför en folkmassa på 500 000 människor.

Natten den 18 september tog några generaler makten för att ”återställa lag och ordning”. Deras första beslut var att återinföra undantagstillstånd. Återigen skickades soldater fram för att slå ner alla försök till demonstrationer.

Tusentals människor dödades av militärer som sköt in i folkmassorna och ännu fler sattes i fängelse. Dessutom flydde tiotusentals människor från städerna upp i bergen eller över gränserna till grannländerna. EU och USA införde ekonomiska sanktioner mot militärjuntan.

Aung San Suu Kyi sattes i husarrest 1989 och kom att sitta i husarrest i sammanlagt 15 år innan hon släpptes helt 2010. Under den här perioden tilldelades hon bland annat Nobels fredspris för sin icke-våldskamp för demokrati.

Saffransrevolutionen

Den 15 augusti 2007 höjde regimen i Myanmar utan förvarning priserna på diesel och gas kraftigt. Eftersom landets elnät ofta drabbas av störningar är en majoritet av befolkningen beroende av diesel och gas för att laga mat och värma upp sina hus.

Medlemmar från demokratirörelsen började hålla små dagliga protester mot prishöjningarna, men blev snabbt bortförda av poliser.

Under en demonstration i staden Pakokku den 5 september deltog ungefär 500 unga buddhistmunkar. När soldater stoppade demonstrationen band de fast några munkar och slog dem med bambukäppar och gevärskolvar.

Munkväsendet är mycket viktigt i Myanmar och nyheten om attacken på munkarna spred sig snabbt. Redan dagarna efter marscherade hundratals munkar och nunnor i protest mot militären. Massmedia världen över fick snart upp ögonen för de dagliga marscherna av rödklädda munkar och började kalla det för ”saffransrevolutionen”.

Efter över en vecka av växande fredliga protester började militären skjuta mot demonstranterna och att gripa munkar och andra aktivister. Hundratals beräknas ha dödats under de sista dagarna i september 2007.

Demokratisering 2010-2015

Den 7 november 2010 hölls det första valet sedan 1990. Trots den långa perioden av ett militärt burmesiskt styre samt ett orättvist och riggat val, blev valdagen lugn. Flera av de etniska minoriteterna tvekade dock att delta i valet då detta kunde ses som ett erkännande av grundlagen från 2008 som gav militären fortsatt stor makt.

Efter valet bildades en ny regering som formellt tog över makten från militären. Den nye presidenten, Thein Sein, en tidigare general och premiärminister, lovade fler reformer än någon annan ledare lovat under de år som landet varit en militärdiktatur.

Samtidigt har militären ett fortsatt mycket starkt inflytande över landets politik och grundlagen ger dem rätten att utse flera viktiga ministerposter.

Sedan 2011 har flera politiska och ekonomiska reformer genomförts. Några exempel är att censuren av medier minskat även om yttrandefriheten fortfarande är begränsad, många politiska fångar har släppts och aktivister har återvänt till landet.

Regeringens reformer och frigivning av politiska fångar välkomnades av omvärlden och flera länder har valt att ta bort många ekonomiska sanktioner mot landet och ökat bistånd och investeringar.

Suu Kyi mot makten

Aung San Suu Kyi släpptes från husarrest 2010, och hon och hennes parti NLD (National League for Democracy; nationella demokratiligan) vann 43 av 45 platser i fyllnadsval till parlamentet 2012.

Nationella val hölls igen i november 2015 och partiet vann nu 86 procent av rösterna och kunde bilda regering. Enligt grundlagen kan dock inte Aung San Suu Kyi bli president eftersom hennes barn är utländska medborgare, så hon leder nu landet från en nyskapad roll som officiell rådgivare till presidenten Htin Kyaw.  

Strider och fredsförhandlingar

Ett problem för Myanmar sedan självständigheten är hur man bäst ska hantera rättigheterna för de många olika etniska grupperna som bor i landet. Dussintals väpnade grupper har stridit för självstyre och rättigheter medan framförallt militären varit ovillig att tillåta någon maktdelning. 

Trots att inbördeskrigen pågått sedan 1948 så har verkliga förhandlingar egentligen bara pågått efter demokratiseringen. Under tidigare år fanns det en del vapenvilor där lokala krigsherrar slutade strida mot att få kontrollera ekonomin i ”sina” områden utan att någon politisk lösning ens övervägdes.

Sedan 2011 har en pågående fredsprocess lett till vapenvilor med 14 av de för tillfället 18 olika rebellgrupperna i landet. Åtta av grupperna skrev också i oktober 2015 under en nationell vapenvila som skulle följas av dialog för att lösa konflikternas frågor. Som en uppföljning av den processen kallade Aung San Suu Kyi till en gemensam fredskonferens med alla grupper i augusti 2016.

En stor utmaning för fredsprocessen är att striderna fortsätter och så även militärens brott mot mänskliga rättigheter i den norra delen av landet. Eftersom militären enligt grundlagen inte måste lyda presidenten och parlamentet när det gäller säkerhetsfrågor så måste alla fredsförslag också godkännas av dem.

Våld mot muslimer

Just när det verkade som att Myanmar var på väg mot demokratisering och fred så utbröt plötsligt 2012 våldsamma upplopp där buddhister attackerade den muslimska minoriteten i landet. Framförallt så skedde våldet i den västra delen av landet, i delstaten Arakan, där den lokala muslimska minoriteten som kallar sig rohingyas under många år inte ansetts vara fullvärdiga medborgare i landet.

Enligt siffror från regeringen miste drygt 200 människor livet men oberoende källor menar att det kan ha varit tusentals. Minst 125 000 människor tvingades på flykt i samband med våldet.

Under åren som har följt så har nya attacker mot muslimer utbrutit både i Arakan och i andra delar av landet, och hur man ska hantera den muslimska minoriteten fortsätter att vara politiskt känsligt. Buddhistiska extremister målar upp muslimer som ett hot och hävdar att de är illegala immigranter från Bangladesh, medan rohingya-företrädare vill bli erkända som likställda med landets övriga 135 etniska grupper.  

Våldet har lett till ännu en humanitär katastrof i landet med nya flyktingläger samt en ström av rohingya som försöker fly landet i överfulla båtar. Många försöker ta sig över den indiska oceanen till Malaysia och Indonesien, men de har många gånger stoppats från att gå i land vilket gör att flyktingarna driver omkring på havet i flera månader med för lite mat och vatten. Flera tusen rohingyaflyktingar beräknas vara fast på båtar ute till havs.