Fördjupning Nagorno-Karabach

Nagorno-Karabach ligger i ett område som omväxlande kontrollerades av turkiska och persiska härskare fram till 1813, då området kom under ryskt styre. Armenier fanns i området sedan tidigare och fler flyttade in under 1800-talet.

Många av de armenier som kom till Nagorno-Karabach på 1800-talet flydde undan förföljelser i turkiska osmanska riket, medan andra uppmuntrades av tsarmakten att flytta in från persiskkontrollerade områden. Samtidigt lämnade en del muslimska azerier regionen och begav sig till det muslimska Persien.

Tidigt på 1900-talet började motsättningarna mellan kristna armenier och muslimska azerier övergå i öppen konflikt. Efter den ryska revolutionen 1917 utropades både Azerbajdzjan och Armenien som självständiga stater. Strider bröt ut om gränsdragning och kontroll över flera områden, däribland Nagorno-Karabach. I april 1920 intogs Azerbajdzjan av den ryska Röda armén. Mellan 1922 och 1936 ingick Azerbajdzjan, Armenien och Georgien i en gemensam sovjetrepublik, för att därefter på nytt delas i tre.

Enligt ett beslut av sovjetledaren Josef Stalin blev Nagorno-Karabach 1923 ett självstyrande område – en autonom oblast – i Azerbajdzjan. Samtidigt blev också det något större området Nachitjevan ett självstyrande område i Azerbajdzjan trots att det ligger skiljt från Azerbajdzjan mellan Armenien och Iran.

Konstruktionen var en del i Stalins söndra-och-härska-politik. Splittringen av de geografiska områdena sågs med bitterhet av azerier och armenier, som båda hävdade historisk rätt till stora landområden i södra Kaukasus.

Konflikten tar fart

Tvisten mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach var lågintensiv under sovjettiden, men den glömdes inte bort. Befolkningen förblev övervägande armenisk, även om andelen minskade genom inflyttning av azerier. Nachitjevan, däremot, förlorade nästan hela sin armeniska befolkning.

När Sovjetunionen började skaka i sina grundvalar i slutet av 1980-talet kom konflikten på nytt upp till ytan. Glasnost – öppenhet – blev ett ledord i Moskva. Det inspirerade Nagorno-Karabachs armeniska folkmajoritet att börja ställa krav på att få tillhöra Armenien.

Konflikten tog fart i februari 1988, då Nagorno-Karabachs högsta sovjet (folkförsamling) med siffrorna 110–17 röstade för en begäran om få ansluta sin oblast till Armenien. Ledarna anförde bland annat att armenierna i enklaven saknade skolböcker och TV-sändningar på armeniska. De anklagade också den azerbajdzjanska regeringen i Baku för att medvetet försöka ”azerifiera” Nagorno-Karabach genom att pressa azerier att flytta in och armenier att flytta ut.

Både Moskva och Baku sade nej till att byta överhögheten över området. I Armeniens huvudstad Jerevan hölls demonstrationer för förslaget, medan protester förekom i Baku. I själva Nagorno-Karabach utbröt våldsamma sammandrabbningar mellan armenier och azerier, och snart påbörjades en folkomflyttning: etniska armenier lämnade Azerbajdzjan och etniska azerier lämnade Armenien och Nagorno-Karabach. Moskva försökte förgäves ingripa för att dämpa oroligheterna.

Sovjet ingriper

Moskvas oförmåga att hantera konflikten blev tydlig under 1989. Upprepade undantagstillstånd åstadkom bara att sovjetledningen förverkade sitt förtroende i båda lägren. I slutet av året drog Moskva in Nagorno-Karabachs självstyre, och regionen underställdes azerbajdzjanskt styre. Strax därpå, i december 1989, förklarade Armeniens högsta sovjet Nagorno-Karabach som en del av Armenien, med stöd av enklavens ledning.

I januari 1990, då nya våldsutbrott riktats mot armenier i azerbajdzjanska orter som Baku och Sumqayıt (Sumgait), ingrep sovjetisk militär och intog tillfälligt Baku. Vid sidan av konflikten om Nagorno-Karabach jäste nationalistiska stämningar riktade mot Moskva i båda sovjetiska republikerna. Oenigheten om Nagorno-Karabach gjorde samtidigt att en väpnad konflikt utvecklades mellan armenier och azerbajdzjaner inne i enklaven under 1990. Folkomflyttningen i regionen fortsatte.

Våren 1991 gjorde azerbajdzjansk milis och sovjetiska trupper gemensam sak mot väpnade armeniska grupper i Nagorno-Karabach. Sovjetiska soldater skickades även till Jerevan.

Utropar självständighet

Sovjetunionens sönderfall bidrog till att konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan trappades upp. Under hösten 1991 utropade sig båda som självständiga och mot slutet av året upphörde Sovjetunionen att existera. Även Nagorno-Karabach utropades som en självständig republik. I en folkomröstning som hölls den 10 december godkändes självständigheten av enklavens armeniska befolkning – medan de azerier som fanns kvar bojkottade folkomröstningen.

Från senhösten 1991 antog konflikten allt mer formen av öppet krig. Sabotage, mord och terror utfördes av halvmilitära grupper från båda sidor, och förföljelser av minoriteter som bodde på ”fel” ställen utlöste väldiga flyktingströmmar. Armenien stödde armenierna i Nagorno-Karabach men avvisade påståenden om militär inblandning.

Under 1992 tog armenierna kontroll över större delen av Nagorno-Karabach. I maj intog de staden Şuşa (Sjusji på armeniska), som var azeriernas starka fäste och varifrån huvudstaden Stepanakert besköts. Den azeriska befolkningen flydde, och Şuşa lades till stor del i ruiner. Armenierna kunde också öppna en landkorridor från Nagorno-Karabach till Armenien, den så kallade Latjin-korridoren.

Året därpå erövrade armenierna stora områden runt enklaven. I mitten av 1993 försvagades det azerbajdzjanska motståndet till följd av en militärkupp i Baku. Armenierna kunde driva tillbaka de azerbajdzjanska styrkorna inte bara från Nagorno-Karabach, utan även från områden framför allt söder och väster om enklaven, ända fram till gränsen mot Iran respektive Armenien. Ett uttalat syfte med att ockupera landområden utanför Nagorno-Karabach var att skydda dess huvudstad Stepanakert från artilleribeskjutning. FN uppmanade i flera resolutioner Armenien att dra tillbaka trupper från ockuperad mark.

Dryg miljon fördrivna

Fredsförhandlingar fördes till och från under kriget, med stöd av Ryssland, Iran, Turkiet och den så kallade Minskgruppen som bildats av den europeiska säkerhetskonferensen ESK (senare ombildad till Europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen, OSSE). Efter ett antal kortvariga eldupphör enades parterna i maj 1994 om vapenvila, i enlighet med det så kallade Bisjkek-protokollet. Kriget hade då krävt uppemot 30 000 dödsoffer. När vapenvilan ingicks kontrollerade Armenien, utöver Nagorno-Karabach, ytterligare nästan en tiondel av Azerbajdzjans yta.

Uppgifterna om hur många människor som fördrevs i samband med kriget varierar. Men totalt rörde det sig om mer än en miljon människor: 300 000–400 000 armenier lämnade områden i Azerbajdzjan eller nära den oroliga gränsen, och 700 000–800 000 azerier (samt en del kurder) flydde från Armenien, Nagorno-Karabach och närliggande distrikt.

Efter vapenstilleståndet inleddes förhandlingar om ett fredsavtal med Minskgruppen som medlare. Minskgruppen har dryga tiotalet medlemmar, däribland Sverige, och leds av USA, Ryssland och Frankrike.

Minskgruppen föreslog 1997 att Nagorno-Karabach skulle få stor självbestämmanderätt men officiellt tillhöra Azerbajdzjan. När Armeniens dåvarande president Levon Ter-Petrosyan tycktes redo att gå med på detta, möttes han av så starka motreaktioner bland sina landsmän att han tvingades avgå. Till ny president i Armenien valdes i mars 1998 Robert Kotjaryan – som tidigare varit president i Nagorno-Karabach.

Tonen hårdnar

Azerbajdzjans dåvarande president Heydar Aliyev (Heydər Əliyev) sade sig till en början vara villig att bevilja Nagorno-Karabach autonomi inom Azerbajdzjan, men inte full självständighet. Den modellen stöddes av bland andra OSSE. Men trots flera möten mellan Armeniens och Azerbajdzjans presidenter skedde inget genombrott i fredsförhandlingarna. (Att förhandla med Nagorno-Karabachs ledning vägrade Azerbajdzjan, eftersom det kunde tolkas som ett erkännande.)

Våren 2001 tycktes positionerna ha hårdnat. Armenien godtog inga alternativ till självständighet för Nagorno-Karabach. Azerbajdzjan vägrade nu att ens gå med på territoriell autonomi för området, utan endast så kallad ”kulturell autonomi”.

När en ny folkomröstning om självständighet hölls i Nagorno-Karabach 2006 rapporterades 98 procent av väljarna ha röstat ja. Men omvärlden godkände inte folkomröstningen.

I mars 2008 inträffade det allvarligaste brottet mot vapenvilan dittills, då eldväxling vid gränsen krävde ett drygt tiotal soldaters liv. Armenien och Azerbajdzjan anklagade varandra för att ha inlett skottlossningen. FN:s generalförsamling antog kort därefter en resolution som slog fast att Nagorno-Karabach är en del av Azerbajdzjan, och uppmanade Armenien att dra tillbaka sina styrkor. Bakom resolutionen stod 39 länder, medan 7 länder röstade mot den – däribland Minskgruppens ordförandeländer USA, Ryssland och Frankrike.

Fortsatt dödläge

Under 2008 inträffade flera händelser med betydelse för situationen i Nagorno-Karabach: Kosovo förklarade sig självständigt från Serbien och erkändes av bland annat USA och större delen av EU. Några månader senare erkände Ryssland både Abchazien och Sydossetien som självständiga stater, skilda från Georgien. I samtliga fall rörde det sig om tydligt definierade och i praktiken självstyrande territorier dominerade av etniska grupper som ville bryta sig loss från ett land med en annan befolkningsmajoritet.

I oktober 2009 undertecknade Armenien och Turkiet vad som beskrevs som ett historiskt avtal om att etablera diplomatiska relationer och öppna gränsen mellan länderna. Turkiet hade stängt gränsen 1993 i solidaritet med Azerbajdzjan, i samband med kriget om Nagorno-Karabach. Men efter ett halvår stod det klart att avtalet gått om intet. Den armeniske presidenten Serzj Sargsyan stoppade ratificeringsprocessen med hänvisning till att Turkiet ville koppla uppgörelsen till en lösning av Nagorno-Karabach-frågan.

Nya sammandrabbningar med dödlig utgång förekom sommaren 2010. I oktober samma år enades parterna om att utväxla krigsfångar och kvarlevor efter dem som dödades i stridigheterna.

Dödläge har i övrigt fortsatt att råda i konflikten. Eftergifterna har varit få hos de inblandade parterna, och starka nationalistiska känslor i båda länder försvårar förutsättningarna att nå eventuella kompromisser. Politikerna spelar dessutom gärna på nationalismen av inrikespolitiska skäl, inte minst i det auktoritärt styrda Azerbajdzjan. De båda ländernas presidenter och utrikesministrar träffades 2013 och talade om nya förhandlingsinitiativ, men inget hände.

Nagorno-Karabach fortsätter att kräva självständighet och anklagar omvärlden, inte minst västvärlden, för att hålla sig med dubbla måttstockar. Man pekar gärna på Kosovo. Men inget land har erkänt Nagorno-Karabach, inte ens Armenien som man är nära sammanknutet med politiskt, ekonomiskt och militärt. Armenien vill undvika att stöta sig med Ryssland, och har kanske sett kravet på självständighet mest som ett strategiskt steg på vägen mot en förening med Nagorno-Karabach. Ett förslag i armeniska parlamentet 2013 att erkänna Nagorno-Karabach röstades ned med stor majoritet.

Fryst konflikt

Under tiden fortsätter Armenien att ockupera inte bara Nagorno-Karabach utan även merparten av sju kringliggande distrikt i Azerbajdzjan, totalt nära 14 procent av landets yta. Gränsområdet är minerat och mindre skärmytslingar vanliga. Över en halv miljon människor beräknas leva i flyktingläger i Azerbajdzjan, mer eller mindre i social misär. Ett par hundratusen flyktingar finns i Armenien.

I Nagorno-Karabach klarar sig invånarna till stor del tack vare överföringar från Armenien och från de talrika exilarmenierna runt om i världen. Områdets egna möjligheter till ekonomisk utveckling är begränsade. När flygplatsen i Stepanakert rustades upp och återinvigdes 2012 hotade Azerbajdzjan att skjuta ned flygplan, så trafiken kom inte igång.

Rörligheten i regionen är begränsad på grund av stängda gränser. Handelsutbytet är kringskuret vilket försämrar utsikterna för ekonomisk utveckling i hela regionen. Samtidigt har Azerbajdzjans ekonomi fått ett rejält uppsving genom inkomster från olja och gas. Enorma satsningar har gjorts på militären och regeringen i Baku skramlar emellanåt med vapnen och talar om återerövring av Nagorno-Karabach. Men Armenien, som i längden sannolikt skulle ha svårt att klara sig militärt på egen hand mot Azerbajdzjan, har stöd av Ryssland.

Nagorno-Karabach beskrivs ofta som en av flera frysta konflikter som finns sedan Sovjetunionens sammanbrott. Ingen lösning tycks finnas i sikte inom överskådlig tid. Samtidigt finns risk för att det ”hettar till” som det gjorde 2008 i fallet Sydossetien, en annan av de frysta konflikterna i södra Kaukasus. Ryssland och Georgien hamnade då i ett kortvarigt krig. Liksom i fråga om Sydossetien är konflikten i Nagorno-Karabach till stor del bortglömd av omvärlden, med undantag för den omedelbara regionen runtomkring.

Farliga följder

Ändå skulle ett nytt krig kunna få allvarliga konsekvenser. Nagorno-Karabach ligger i ett strategiskt mycket viktigt område. I regionen går en rad stora olje- och gasledningar vilket gör att oroligheterna kan störa leveranser till Europa. Dessutom finns förutom Ryssland både Turkiet och Iran i det omedelbara närområdet.

Sedan 2014 har risken för nytt krig oroat omvärlden. Sommaren 2014 dödades ett tjugotal människor i strider längs gränsen mot Azerbajdzjan och en militärhelikopter från Nagorno-Karabach sköts ned av azerbajdzjanska armén. Armeniens och Azerbajdzjans presidenter träffades både i augusti och oktober, men mötena utmynnade bara i löften om fortsatt dialog. Samtidigt hotade Armeniens försvarsminister med ”omedelbar vedergällning mot varje azerbajdzjansk provokation”.

I Azerbajdzjans statsbudget för 2015 höjdes försvarsanslagen med 8,6 procent, till största delen med hänvisning till konflikten kring Nagorno-Karabach.

Periodvis under 2015 krävde fortsatta strider människoliv varje vecka. I september var striderna intensivare än på länge. Under året varnades det också för en ny kapprustning i regionen sedan både Azerbajdzjan och Armenien köpt ryska vapen för stora summor.

I början av april 2016 utbröt de hårdaste striderna sedan kriget i praktiken slutade 1994. Under månaden dödades minst 100 människor trots att ett avtal om eldupphör ingicks efter fyra dagars strider. Det var oklart vad som utlöste striderna, som väckte stark oro i omvärlden.

Det försämrade läget fick Armeniens och Azerbajdzjans presidenter att mötas och gemensamt lova se till att den nya vapenvilan respekterades. De enades också om att det behövs betydligt fler observatörer i området än bara sex obeväpnade representanter för OSSE. Sporadisk beskjutning över gränsen har dock fortsatt.

Texten faktagranskades i oktober 2017.