Fördjupning Pakistan

Pakistan har haft en stormig historia sedan självständigheten 1947. Mest kritisk är den långdragna konflikten med den pakistanska talibanrörelsen i de norra och nordvästra delarna av landet. Men gränskonflikten med Indien ligger fortsatt och pyr, samtidigt som andra väpnade konflikter med exempelvis separatisterna i Baluchistan fortsätter.

Självständighet från Storbritannien

Pakistan blev självständigt från Storbritannien 1947. Det som fram tills dess varit en sammanhållen brittiskt koloni i det brittiska imperiet delades då upp i nuvarande Indien och Pakistan.

Detta var en konsekvens av en växande rivalitet mellan hinduiska och muslimska rörelser under den sista tiden av kampen för självständighet. Viktiga ledare från båda sidor var främst intresserade av nationalstater som mer eller mindre skulle omfatta en sammanhållen etnisk eller religiös grupp.

Således blev Pakistan en stat som var främst muslimsk, medan Indien blev en hinduisk stat. I båda länderna finns dock stora religiösa och etniska minoriteter. Denna delning blev upphovet till konflikten över området Jammu och Kashmir (i vardagligt tal bara Kashmir), som ligger på gränsen mellan de två länderna.

Vid självständigheten var Bangladesh en del av Pakistan – området kallades då Östpakistan. Östpakistan var separerat från Västpakistan, det låg öster om Indien, hundratals mil från huvuddelen av landet.

Det var problematiskt att styra ett sådant delat land och Östpakistan började sträva efter självständighet från den västra landshalvan. Efter ett våldsamt krig blev Östpakistan till Bangladesh. Indien stödde Bangladesh i detta krig, vilket ytterligare förvärrade relationerna mellan Indien och Pakistan.

Instabilt politiskt landskap

Många av Pakistans problem härstammar ur ett instabilt inbördes politiskt landskap. Landet upplevde knappt 10 år av demokrati innan militären tog makten 1958. Militären styrde sedan landet i 30 år innan en kort period av demokratiskt styre återinfördes. Men mellan 1999 och 2007 styrdes landet återigen av en militär, Pervez Musharraf, som dock avsattes 2008. Även om Pakistan nu är en demokrati så fortsätter landet att präglas av interna politiska stridigheter som gör det svårt för statsapparaten att fungera.

Pakistan har präglats mycket av ansträngda relationer inte bara mellan militären och de civila institutionerna, utan också av spänningar mellan centralmakten och olika landsdelar. I många delar av landet finns starka lokala makthavare som inte vill ge upp sin makt till regeringen i Islamabad.

Den starka militärmakten som byggdes upp för krigen mot Indien (se nedan) är också den en betydande maktfaktor som gör det politiska livet mycket instabilt. Regeringar måste ofta alliera sig med militären för att hålla dess medlemmar på gott humör och delar av militären (såsom säkerhetstjänsten ISI) agerar ofta helt på egen hand och med en egen agenda.

ISI har bland annat gett stöd till talibanerna i Afghanistan, samt gett mycket stöd till rebeller i indiska Kashmir. Allt detta har gjort det svårt för det civila styret att få sin vilja fram i politiken.

Pakistan och Indien

Pakistan och Indien betraktar varandra som ärkerivaler. Sedan de båda länderna skapades har de försökt utmanövrera varandra, bland annat genom att lägga sig i sina grannars angelägenheter. Denna rivalitet har en stark grogrund i deras konflikt över området Jammu och Kashmir.

Indien menar att Jammu och Kashmir tillhör dem sedan delningen 1947, medan Pakistan hävdar att området borde tillhöra det egna landet då majoriteten av befolkningen är muslimer.

FN har medlat i konflikten på ett tidigt stadium, vilket har lett till flera vapenvilor och en tillfällig gräns mellan länderna. Indien och Pakistan har båda ungefär samma uppfattning idag som de hade vid självständigheten 1947 om hur konflikten borde lösas.

Pakistan vill se en FN-sponsrad folkomröstning i Kashmir om vilket land området ska tillhöra. Indien anser att det inte är möjligt att genomföra en sådan omröstning, utan menar istället att området skulle kunna få självstyre som en del av en icke-religiös stat, det vill säga Indien.

Krig om Kashmir

Trots dessa ansträngningar för att lösa konflikten har Pakistan och Indien utkämpat blodiga krig om Kashmir flera gånger, bland annat 1964-65, 1971 och senast 1996-2003. Det så kallade Kargilkriget, 1999, var särskilt våldsamt. 2003 utlystes dock en vapenvila och sedan 2004 har endast mindre gränsstrider utkämpats. Samtidigt har även relationerna förbättrats något mellan länderna sedan 2003.

Konflikten är ändå särskilt spänd då båda länderna har kärnvapen. Under 2014 var konflikten aktiv för första gången sedan 2004, men trots att konflikten är mellan stater var de flesta som dog civila.                                                                           

Situationen i Kashmir har komplicerats då flera pro-pakistanska rebellgrupper också slåss i området. Detta har lett till hårdhänt hantering av civilbefolkningen från Indiens sida. De pro-pakistanska rebellerna har fått stöd av Pakistan i form av vapen, träning och skydd, som ett sätt att underminera ärkerivalen Indien. Dessa grupper har också utfört flera terrordåd mot civila i Indien, där attentaten i Mumbai 2008 som dödade över 160 personer är bland de blodigaste.

Pakistan och talibanerna

Den mest intensiva väpnade konflikten under de senaste åren har varit den mellan Pakistans regering och en rad olika militanta islamistiska grupper. Störst bland dessa har varit de pakistanska talibanerna, vars fullständiga namn är Tehrik-i-Taleban Pakistan (Pakistanska talibanrörelsen, förkortas TTP).

De olika islamistiska grupperna vill framförallt göra Pakistan till en mer utpräglat muslimsk stat. Bland annat vill många införa en strikt tolkning av sharialagstiftning över hela landet. Dessa grupper har också haft mer lokala krav, som att landets militär skall dra sig ur de områden i norr och nordväst (exempelvis Federally Administered Tribal Areas och Waziristan) där upproret har haft sin bas. Väpnad konflikt utbröt 2007 och konflikten ökade i intensitet över åren som gick. 

Regeringen och talibanerna har förhandlat flera gånger. Bland annat gick regeringen under en period med på att talibanerna fick införa sharialagar i Swat-dalen. Dessa förhandlingar har dock inte löst konflikten. Flera gånger sedan 2008 har regeringen genomfört långa och blodiga offensiver i talibanstyrt territorium.

Under 2014 förhandlade regeringen med talibanerna och eldupphör rådde. Förhandlingarna bröts abrupt i juni månad då TTP tillsammans med Islamic Movement of Uzbekistan (Uzbekistans islamska rörelse, IMU) utförde en attack på Karachis internationella flygplats. Regeringen svarade med att inleda offensiven ”Zarb-e-Azb” med talibaner i Norra Waziristan som mål, vilket ledde till att konflikten ökade i intensitet. Denna offensiv pågår fortfarande men dess intensitet har minskat rejält under 2016, då pakistanska armén hävdar att det inte längre finns militanta i området.

USA:s inblandning

Konflikten med de pakistanska talibanerna har kopplingar både till kriget i Afghanistan (där de ”ursprungliga” talibanerna finns) samt till kriget mot terrorismen och al-Qaida. Krigare från alla grupper har rört sig ganska fritt över gränserna mellan Afghanistan och Pakistan. Därför har USA också spelat en roll i kriget då man opponerat sig mot dessa rörelser.

Främst har USA:s roll handlat om attacker mot högt uppsatta ledare inom olika grupper, men man har även stöttat Pakistan och Afghanistan på andra sätt. USA har till exempel använt sig av så kallade ”drönare”; förarlösa plan som kan skjuta raketer. Attackerna har kritiserats av pakistanska politiker men har samtidigt stöd av Pakistans politiska elit som ett sätt att bekämpa talibanerna.

Attacker med drönare ökade kraftigt från 2009 och framåt, då USA såg det som ett relativt billigt sätt att bekämpa islamister. Detta så kallade ”drönarkrig” har fått mycket kritik i västvärlden.

Konfliktens konsekvenser

Minst 27 000 människor har dött i konflikten mellan regeringen och talibanerna och mer än två miljoner människor har tvingats på flykt. Trots regeringens många offensiver har man haft problem att upprätthålla kontrollen över de stamområden där upproret har sin bas. Detta har dels med upproret att göra, men påverkas också av att centralmaktens inflytande i dessa områden traditionellt sett varit lågt.

Konflikten är inte heller begränsad till dessa gränsområden. Dels så påverkar instabiliteten händelseutvecklingen i Afghanistan. Det laglösa området blir ofta till en fristad för krigare från Afghanistan. Dels så utför talibanerna ofta spektakulära terrordåd mot civila och viktiga städer i övriga delar av landet.

De har även attackerat marknader och skolbussar. Det var i en skolbussattack som Malala Yousafzai sköts i huvudet av talibaner. Hon är en ung aktivist som kämpar för flickors möjligheter till utbildning i de mest konservativa delarna av Pakistan. Malalas kamp uppmärksammades internationellt efter attacken och 2014 blev hon tilldelad Nobels fredspris.

Den stigande extrema islamismen har också inneburit stora problem för många av Pakistans religiösa minoriteter. Till exempel har kristna utsatts för Pakistans hårda blasfemilagar (lagar mot att häda exempelvis Profeten Muhammed). Kristna har också utsatts för upplopp. Värst utsatta är dock den cirka 10-12% stora gruppen shiamuslimer, vars moskéer flera gånger har utsatts för blodiga bombdåd.

Separatism i Baluchistan

Baluchistan är den största regionen i Pakistan och utgör över 40 procent av landets totala yta. Samtidigt bor mindre än tio procent av Pakistans 196 miljoner invånare där. Området ligger i den västra delen av landet som gränsar mot Iran och Afghanistan och inkluderar viktiga hamnar i det arabiska havet. Dessutom har man en hel del naturresurser, som till exempel gas, uran och mineraler. Regionen i sig är uppkallad efter folkslaget som är i majoritet där; balucherna.

När Indien och Pakistan delades var en del lokala ledare från början ovilliga att ingå i det nya landet Pakistan, och ett våldsamt krig utkämpades i området 1974-77 när dessa ledare ville skapa en självständig stat.

Naturresurser och konflikt

1999 bestämde Pakistans regering att man bättre skulle utnyttja Baluchistans naturresurser. Eftersom Pakistan inte hade resurser att göra sådana stora investeringar själva tecknades flera avtal med kinesiska företag. Dessutom ville Pakistan bygga militärbaser i området för att skydda investeringarna, men också som en del i sitt stöd till USA i kriget mot terrorismen.

En del baluchistanska ledare var från början positiva till utvecklingen då de delade synen på Baluchistan som underutvecklat. När projekten påbörjades ändrades dock deras åsikt snabbt. De protesterade emot att regeringen tvingade befolkningen att flytta från sina marker utan att få tillräcklig ersättning och att företagen som ansvarade för byggandet inte anställde lokal arbetskraft. Utbyggnaden av militärbaser sågs också som en möjlig komplott för att minska de lokala ledarnas makt.

Flera olika nationalistiska baluch-ledare samlades 2003 och bildade partiet ”Baluch Ittehad” (Baluchisk enighet) och började kritisera de nya projekten. Parallellt med detta blev bombattacker mot vägar, gasledningar och liknande allt vanligare i området. Flera militanta grupper som krävde självständighet och/eller ökat självstyre bildades också.

Avsaknad av förhandlingslösningar

De olika baluchiska grupperna gömde sig i bergen och utförde snabba bakhåll med granatgevär mot regeringsbyggnader medan militären svarade med stora offensiver där helikoptrar samarbetade med marktrupper. De baluchiska grupperna anfaller dock inte bara regeringstrupper, utan även infrastruktur och civila.

Efter de pakistanska valen i början av 2008, kom erbjudanden från regeringens sida att inleda förhandlingar, vilka avvisades av de militanta grupperna. En ensidig vapenvila som utlystes av rebellerna ledde inte heller till några förhandlingar mellan parterna och striderna återupptogs 2009. I nuläget pågår stridigheterna fortfarande och inga förhandlingar pågår.