Konflikten mellan norr och söder

Inbördeskriget i Sudan utkämpades mellan araber i norr och svarta folkslag i söder. Det pågick från 1955 till 2005, med en paus på elva år med en osäker fred.

Man kan dock säga att motsättningarna mellan norra och södra Sudan har funnits sedan historiens gryning och grundar sig på den slavhandel som olika härskare i norr bedrivit bland svarta afrikaner i århundraden.

I början av 1900-talet, när brittiska kolonisatörer tagit kontroll över Sudan, förbjöds slaveriet men i södern förblev misstron mot de nya makthavarna stark, även om dessa talade engelska istället för arabiska. Britterna hade begränsade kunskaper om de sydsudanesiska folkens kulturer och levnadssätt och var mest intresserade av hur området kunde utnyttjas ekonomiskt.

Planer på 1930-talet att bygga en kanal i regionen Jonglei, för att leda mer vatten till bomullsplantager i norra Sudan och Egypten, mötte så hårt motstånd att projektet skrinlades.

Britterna lade inte några större resurser på att utveckla södra Sudan. Området styrdes i princip helt åtskilt från norra Sudan enligt den klassiska koloniala principen att söndra och härska för att försvaga motståndet. Därmed var det i praktiken två skilda länder på olika utvecklingsnivåer som skulle samsas inom gemensamma gränser när självständigheten närmade sig efter andra världskriget.

När invånarna i söder inte fick igenom kravet på självstyre tog de till vapen mot regimen i norr 1955, ett år innan Sudan blev självständigt.

Konflikten har dels varit etniskt grundad: araber mot svarta afrikaner, dels religiös: muslimer mot animister och kristna. Men i likhet med de flesta konflikter i Afrika har den framför allt handlat om naturtillgångar: vatten, olja och rätten till jord och betesmarker.

Stor etnisk blandning

I Nilens dalgång i norra Sudan bor nubier och araber, vid Röda havet i öster bor beja, släkt med somalierna, och på Darfurplatån i väster bor svarta nilo-sahariska folk tillsammans med araber. De flesta nordsudaneser är muslimer. Araber utgör kanske bara halva befolkningen, men de arabiska klanerna kring Khartoum dominerar politiskt, ekonomiskt och kulturellt.

Sydsudan tillhör det svarta Afrika söder om Sahara. Där bor nilotiska, oftast boskapsskötande folk som dinka och nuer. Majoriteten utövar traditionella afrikanska religioner, men utbildade sydsudaneser är oftast kristna.

Första omgången av inbördeskriget pågick till 1972, när södra Sudan utlovades inre självstyre. Men det började snart urholkas och missnöjet ökade på nytt. 1983 utbröt krig igen. Nu protesterade söderns invånare framför allt mot att regeringen, i samarbete med Egypten, hade återupptagit britternas planer på ett kanalbygge.

Jonglei-kanalen var tänkt att dika ut Suddområdets träskmarker för att öka Nilens vattenföring norrut. Lika lite som britterna brydde sig den sudanesiska regeringen om konsekvenserna för miljön och lokalbefolkningen.

Kanalbygget fick avbrytas efter att ha angripits av en nybildad gerilla, Sudanesiska folkets befrielsearmé (SPLA), vars politiska gren kallades SPLM. Båda hade bildats av John Garang, en kristen medlem av folkgruppen dinka.

En annan orsak till att kriget återupptogs var att den dåvarande presidenten Gaafar Numeiri lät införa islamisk sharialag. Han lovade visserligen att sharia enbart skulle gälla muslimer, men i södern litade man inte på det.

Islamistisk diktatur

Sudans nuvarande president, Omar Hassan al-Bashir, kom till makten genom en militärkupp 1989. Den verklige makthavaren under det första årtiondet efter kuppen var dock islamisten Hassan al-Turabi som ledde regeringens stödparti, med rötter i Muslimska brödraskapet i Egypten.

Sudan blev nu en av världens hårdaste diktaturer. Oppositionspolitiker fängslades eller drevs i landsflykt. Sharia kom att gälla även för icke-muslimer. Den saudiske terroristen Usama bin Ladin inbjöds till Sudan och hade egna övningsläger där 1991–1996.

Hassan al-Turabi höll på att konkurrera ut al-Bashir, men 2000 avgjorde presidenten maktkampen genom att utesluta al-Turabi och dennes anhängare ur regeringspartiet och sparka dem från alla politiska församlingar.

Efter utrensningarna fick regeringen en mindre islamistisk framtoning. Militärens inflytande ökade på nytt och arabisk nationalism fick en större roll. Regimen försökte också förbättra kontakterna med omvärlden, bland annat genom att fördöma terrorattentaten i USA den 11 september 2001. Sudan fick beröm för att delta i "kriget mot terrorismen", men förtrycket inom landet bestod och kriget mot södern fortsatte.

De ledande oppositionspartierna i norr bildade en allians med söderns SPLM och al-Turabis nya parti Nationella folkkongressen (PNC) för att göra motstånd mot regimen. SPLM nöjde sig på den tiden med självstyre för södra Sudan, vilket gjorde att John Garang kunde samarbeta med regimmotståndare i norr.

Strid om oljan

När Sudan började utvinna olja 1999 fick inbördeskriget ny fart. De rikaste fyndigheterna fanns i de omtvistade gränsområdena mellan norr och söder. Oljeutvinningen ledde i en första fas till att kriget trappades upp. Regeringen använde de nya inkomsterna till att köpa vapen. Gerillan i södern svarade med att sabotera oljeledningar och andra installationer.

För att ge utrymme åt utländska oljebolag tvångsförflyttade regeringsarmén lokalbefolkning från trakterna närmast oljekällorna. Men med de amerikanska och europeiska oljebolagen kom också journalister och andra som avslöjade vad som pågick. Det ledde till protester mot oljebolagens samarbete med regeringen, vilket fick västliga bolag att dra sig ur Sudan. Istället tog asiatiska bolag över oljeutvinningen.

Oljerikedomarna gav snart båda sidor goda skäl att avbryta kriget. Regeringen ville sätta stopp för sabotagen mot oljeindustrin och södra Sudan ville få del av inkomsterna. Grannländerna ville också få slut på kriget, som bland annat gett upphov till flyktingströmmar.

2002 inleddes fredsförhandlingar i Kenya under ledning av den regionala organisationen Igad och med stöd av bland andra FN, USA och EU.

Efter två år hade striderna mellan armén och SPLA nästan upphört. Däremot blossade det upp lokala småkrig i söder med oklar anknytning till den större konflikten. Det dinka-dominerade SPLA utmanades också av gerillastyrkor från mindre etniska grupper.

Bräcklig fred

Efter många turer kunde regeringen och SPLM/SPLA äntligen underteckna ett fredsavtal i januari 2005. Afrikas längsta krig var därmed över.

Krigets facit var fruktansvärt. Mellan 1,5 miljoner och över två miljoner människor hade dött sedan 1983. Fler än fyra miljoner sydsudaneser hade drivits på flykt. Tre miljoner fanns i centrala Sudan, där många levde i flyktingläger utanför Khartoum. Kanske en miljon hade tagit sig till omgivande länder.

I Nubabergen, ett område i norr bebott av nilo-sahariska folk med större samhörighet med dem i söder, hade invånarna under kriget tvingats samman i "strategiska byar". Nubabergens öde var en av de frågor som sköts på framtiden, liksom vilken sida det oljerika gränsområdet Abyei skulle tillhöra.

Södra Sudans ekonomi var slagen i spillror. Skolbyggnader, sjukhus, vatten- och avloppsledningar, vägar och broar var sönderbombade. De få vägar som ännu fanns var minerade.

Fredsavtalet går under beteckningen CPA (the Comprehensive Peace Agreement; ungefär Det övergripande fredsavtalet). Enligt det skulle Sudan under en sexårig övergångsperiod vara en federation mellan norr och söder. Under denna tid skulle invånarna i söder i en folkomröstning få avgöra om de skulle bilda en självständig stat eller stanna kvar i federationen.

Fram till dess skulle landsdelarna sköta sig själva och dela på oljepengarna. Deras respektive arméer skulle dras tillbaka till det egna området. Omstridda gränsområden skulle övervakas av gemensamma styrkor och före 2011 skulle den exakta gränsdragningen fastslås.

Omstritt gränsområde

Särskilt omstritt är gränsområdet Abyei, eftersom där finns rika oljekällor och värdefull betesmark. Konflikten om Abyei höll på att i sista stund äventyra Sydsudans självständighet, men parterna lyckades enas om att en fredsstyrka med 4 200 etiopiska soldater placerades i området och att förhandlingarna skulle fortsätta senare.

Abyei bebos av två folk: ngok dinka, som är en gren av söderns dinka, och periodvis av misseriya, som är arabiska nomader. Under inbördeskriget hamnade de på var sin sida, mycket på grund av att regimen i Khartoum favoriserade araberna.

CPA stadgade att Abyeis invånare i en särskild folkomröstning 2011 skulle avgöra om området skulle höra till norr eller söder. Men omröstningen sköts upp på obestämd tid efter oenighet om vilka som skulle ha rätt att delta. Den oenigheten är fortfarande inte löst.

FN:s säkerhetsråd sände en fredsstyrka, kallad Unmiss, till södra Sudan för att övervaka att fredsavtalet efterlevdes. CPA följdes av viss politisk uppmjukning och al-Bashirs parti NCP samregerade med Garangs SPLM.

I juli 2005 blev Garang vicepresident under al-Bashir och president för det självstyrande södra Sudan, men bara några veckor senare dog han i en helikopterolycka. Han efterträddes på alla poster av SPLM:s vice ordförande Salva Kiir Mayardit, som till skillnad från Garang öppet förespråkade självständighet för södern.

Snart började samarbetet mellan norr och söder knaka i fogarna. Ingen federal militär styrka hade utbildats och den kommission som skulle fördela oljeinkomsterna fungerade inte.

I maj 2008 utbröt strider i Abyei mellan de båda sidornas arméer. Över 50 000  civila flydde. Efter amerikanska påtryckningar gick parterna med på att låta Permanenta skiljedomstolen i Haag bestämma gränsdragningen vid Abyei. Efter ett år fastslog domstolen att norra Sudan hade rätt till två oljefält, men när regeringen i Khartoum vägrade dela med sig av inkomsterna från dem återtog södra Sudan sitt krav på hela området.

Val och folkomröstning

I april 2010 hölls allmänna val i hela Sudan. De befäste motsättningarna mellan landsdelarna, men man kunde i alla fall gå vidare med förberedelser för folkomröstningen i söder. Nya stridsutbrott ledde till misstankar om att nordsidan försökte sabotera folkomröstningen. Särskilt allvarligt var läget i Abyei, där nordsidan misstänktes försöka driva bort invånare som förmodades vilja rösta för anslutning till södern.

I oktober strandade förhandlingarna om Abyei och det blev uppenbart att den lokala folkomröstningen inte skulle kunna genomföras enligt planerna. Senare sköts den även formellt upp på obestämd tid.

Trots allt kunde den allmänna folkomröstningen i södern genomföras i januari 2011. Inte oväntat sade nästan 99 procent ja till att bilda en självständig stat med huvudstad i Juba.

Trots glädjen över den nya statens födelse i juli bestod en mängd problem. Under årets första månader utbröt en rad blodiga strider i flera provinser i södern mellan SPLA:s regeringsarmé och rivaliserande miliser. SPLM-regeringen i Juba anklagade Khartoum för försök till en statskupp i södern före självständighetsdagen och avbröt tills vidare samarbetet med regeringen i norr.

I maj intog reguljära förband från norr Abyei och drev bort SPLA. Tusentals civila flydde och huvudorten rapporterades ha plundrats och delvis bränts ned. FN, EU och flera västmakter krävde nordsidans omedelbara reträtt och uttalade stor oro för ett nytt inbördeskrig.

De internationella påtryckningarna, och det faktum att båda sidor insåg att ett nytt krig skulle bli ödesdigert för dem själva, ledde till att stridsyxan åtminstone tillfälligt grävdes ned. Förhandlingar om Abyei, övrig gränsdragning, fördelning av framtida oljeinkomster med mera sköts på framtiden. Som ett av de första länderna erkände Sudan sin nya granne Sydsudan när den nya staten utropades i Juba den 9 juli 2011.

Genast nya konflikter

Knappt hade firandet av den nya staten avtagit förrän de olösta frågorna ledde till nya konflikter. Sydsudan anklagade Sudan för att stjäla olja som levererats söderifrån för utskeppning från Sudan och avbröt i februari 2012 all oljeproduktion i väntan på en uppgörelse.

Trots att länderna ingick en icke-aggressionspakt förekom sporadiska strider kring oljefälten i gränsområdet. I april 2012 ockuperade sydsudanesiska trupper Sudans största återstående oljefält, Heglig, efter anklagelser om sudanesisk bombning av civila områden i Sydsudan. Regeringen i Sudan avbröt alla pågående fredskontakter.

Striderna spred sig till andra omstridda områden längs gränsen, där lokala miliser med band till SPLA tog till vapen mot den sudanesiska armén. Efter en skarpt formulerad FN-resolution i maj 2012 avbröts striderna och de sydsudanesiska styrkorna drogs bort från Heglig. FN gav länderna en frist på tre månader att lösa alla inbördes problem.

Förhandlingar utmynnade i september i en uppgörelse som skulle reglera säkerhetsfrågor, handel och oljeproduktion. En demilitariserad buffertzon skulle också inrättas mellan länderna, men själva gränsdragningen sköts ännu en gång på framtiden.

Under 2013 fryste Sudans regering en rad avtal med Sydsudan om säkerhetsfrågor och ekonomiskt samarbete, och när inbördeskrig utbröt i Sydsudan i december 2013 avstannade vidare förhandlingar. En ljuspunkt kom i juni 2016 då nya förhandlingar inleddes sedan ett fredsavtal slutits i Sydsudan året innan och en samlingsregering tillträtt. Nya våldsutbrott i Sydsudan från sommaren 2016 gjorde dock att förhandlingarna åter strandade.