Konflikter inom Sudan

Det 50 år långa kriget mellan norr och söder har präglat Sudans moderna historia, men det finns också andra oroshärdar inom landet. Likt många andra afrikanska länder är Sudan i grunden en konstlad skapelse, och vid självständigheten 1956 fick den nya staten ärva en rad inbyggda motsättningar.

Sedan 2000-talets början har det förekommit väpnade konflikter i västregionen Darfur, i öster kring Röda havet samt i delstaterna Södra Kurdufan och Blå Nilen i den södra delen av det som idag är Sudan efter landets delning 2011.

Konflikten i Darfur

Den stora, halvt ökenartade regionen Darfur bebos av araber och svarta afrikanska folk. Bland afrikanerna dominerar tre folkgrupper: fur, zagawa och masalit. För en utomstående är det inte alltid lätt att se skillnaden mellan svarta och araber.

Darfur fungerade i århundraden som ett eget sultanat, om än löst sammanhållet. Från sen medeltid var islam dominerande religion bland de flesta folkgrupperna.

Darfur försvagades under 1700-talet av interna konflikter och krig mot angränsande sultanat och blev 1875 ett lätt byte för Egypten, som styrde över norra Sudan och ville utvidga sitt välde. När britterna tog över makten 1899, formellt i samarbete med Egypen, fick Darfur tillbaka en del av sitt självstyre, men 1916 hamnade området åter under brittisk kontroll. Då pågick första världskriget och britterna ville hindra osmanska imperiet att få kontroll över Darfur.

Under den fortsatta kolonialtiden gynnades de arabiska klanerna från regionen runt Khartoum med utbildning och statliga anställningar. De flesta ekonomiska satsningar skedde också kring huvudstaden, medan mer avlägsna regioner hamnade på efterkälken.

Kamp om tillgångar

Denna snedfördelning av resurserna fortsatte efter Sudans självständighet 1956. Darfur hamnade också mitt i de många konflikter som Sudan, Tchad och Libyen var indragna i. Olika etniska grupper och klaner i Darfur slets mellan lojalitet mot Sudan och samhörighet med invånare som hamnat på andra sidan gränsen när länderna skapades under kolonialtiden.

När ett redan politiskt och socialt splittrat Darfur drabbades av svår torka på 1980-talet ledde svält och umbäranden till väpnade sammanstötningar mellan olika folkgrupper. De allt knappare tillgångarna ställde arabiska klaner som levde som nomader med behov av betesmark för sin boskap, mot bofasta afrikanska folkgrupper som värnade om sina jordbruksmarker.

I jakten på brunnar och betesmarker drev nomader från norra Darfur sina hjordar söderut, in på de bofasta böndernas marker, samtidigt som böndernas skördar hotades av torka. Allt fler darfurier började lida ständig brist på mat, och gör så fortfarande.

Öppet krig bryter ut

Konflikten pyrde oavbrutet, om än på låg nivå, fram till 2003, när den tog formen av öppet krig mellan afrikansk gerilla och regeringsstödd arabisk milis. Dödssiffrorna steg dramatiskt och Darfurkonflikten slog världen med fasa.

Till en början gick regeringens politik ut på att härska genom att söndra. Khartoum hetsade araber mot svarta. Vissa arabiska klaner fick vapen och uppmuntrades att bilda miliser. De svarta kallade dem janjawider (ungefär "laglösa ryttare"). Regeringens stridsflyg bombade byar, där rebellerna antogs ha sympatisörer, och därefter anfölls byborna av janjawiderna. Kvinnor våldtogs systematiskt som ett led i krigföringen.

Upproret i Darfur startades av två löst allierade rebellgrupper: Sudans befrielserörelse/Sudans befrielsearmé (SLM/SLA) och den mindre Rättvise- och jämlikhetsrörelsen (JEM). SLM/SLA hade flest anhängare bland majoritetsfolket fur. Dess högste ledare var Abd al-Wahid Muhammad al-Nur. SLM/SLA splittrades snart i en fur-fraktion ledd av al-Nur (SLM-Nur) och en zagawa-dominerad fraktion ledd av Minni Minnawi (SLM-Minnawi). En rad utbrytarfraktioner har uppstått sedan dess.

JEM leddes av Khalil Ibrahim från zagawa-folket, fram till dennes död 2011. Khalil tillhörde samma undergrupp av zagawa som Tchads president Idriss Déby och därmed har JEM haft stöd av krafter utanför Darfur. JEM framträder dock som en islamistisk rörelse, som åtminstone utåt verkar lägga större vikt vid religiös än etnisk samhörighet. Ett tiotal andra rebellgrupper har gått samman i Frihets- och rättviserörelsen (LJM).

FN splittrat

FN:s säkerhetsråd var redan från början splittrat i fråga om Darfur. Först nöjde man sig med att utfärda hot om ”åtgärder”, men i januari 2005 slog FN fast att Sudans regeringsarmé och dess allierade hade begått systematiska övergrepp mot civila. Däremot ville inte säkerhetsrådet kalla det "folkmord", vilket enligt FN-stadgan och folkrätten skulle ha tvingat världsorganisationen att ingripa.

Internationella medlingsförsök hade ingen verkan. Däremot gick Sudans regering med på att Afrikanska unionen (AU) skickade en fredsbevarande styrka som fick namnet Amis (African Union Mission in Sudan).

FN:s försök från 2006 att ersätta Amis med en FN-styrka förhalades av Sudans regering. Till sist blev det en kompromiss om att FN skulle ta ledningen över en styrka som till största delen skulle utgöras av Amis i ny skepnad. Regeringen godkände bara att afrikanska länder deltog, med undantag för Pakistan och Kina. Inte förrän vid nyåret 2008 övertog FN ansvaret för styrkan, som nu kallades Unamid (United Nations-African Union Mission in Darfur).

Relationerna mellan Unamid och Khartoum är ansträngda. År 2015 beordrade al-Bashir styrkan att lämna landet sedan den anklagat en regeringsknuten milis, RSF (Rapid Support Forces), för att ha gjort sig skyldig till massvåldtäkt i Darfur hösten 2014. Trots presidentens order fanns Unamid i slutet av 2017 ännu kvar i regionen, med 17 000 man i uniform. En
avsevärd minskning av antalet soldater och poliser var dock att vänta.

Banditvälde snarare än krig

I mars 2009 utfärdade Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag en häktningsorder för  president al-Bashir. Han åtalades för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. I juli 2010 utvidgades åtalet till att gälla även folkmord.

Al-Bashir reagerade med att utvisa ett dussintal hjälporganisationer från Darfur, vilket förvärrade nöden och minskade omvärldens insyn i vad som pågick. Han demonstrerade sitt trots mot domstolen genom en rad besök i andra afrikanska och arabiska länder, vars ledare solidariserade sig med honom snarare än med världssamfundet och avstod från att gripa honom.

I december 2014 lade åklagaren vid ICC ned åtalet om krigsbrott i Darfur. Hon sade att omvärldens bristande samarbetsvilja tvingade henne att låta ärendet vila och anklagade särskilt FN:s säkerhetsråd för passivitet.

Ett fredsavtal som slöts 2006 mellan Sudans regering och Minni Minnawi (se ovan) hade ingen verkan. Snarare förvärrades krisen genom att Minnawis fraktion av SLM gick samman med armén och janjawiderna i angrepp mot JEM.

Den ökade splittringen bland rebellerna försvagade i stort sett alla grupperingar och i augusti 2009 sade Unamids befälhavare att konflikten knappast längre kunde kallas krig. Istället beskrev han den som banditvälde och lokala sammanstötningar om mark och vatten.

I omvärlden såg nu många frågan om äganderätten till jord i Darfur som ett av de svåraste problemen. Kriget hade raserat grunden för äldre sedvanerätt och gjort det omöjligt för internflyktingar att återvända till byar som tagits över av jordockupanter. Dessa hade ibland fått hjälp av myndigheterna med att skaffa sig äganderättsbevis. Ytterligare förvirring uppstod när återvändande flyktingar som körts bort från sina hembyar slog sig ned i andra övergivna byar.

På senare år har araber i Darfur anklagat Sudans regering för att ha svikit löften om att ge dem jord. Vissa arabiska klaner har attackerat varandra. Andra har gått samman med svarta rebeller, men det har snarare varit ett uttryck för växande anarki än för ökad sammanhållning bland Darfurs olika folkgrupper.

Hundratusentals döda

År 2010 bröt Milli Minnawi med regeringen och sade upp fredsavtalet från 2006. Istället slöt regeringen 2011 ett avtal med LJM. Samma år gick JEM, SLM-Nur och SLM-Minnawi ihop med rebellrörelsen SPLM-North, en "filial" till den sydsudanesiska självständighetsrörelsen. Tillsammans bildade de Sudans revolutionära front.

Våldet har fortsatt i Darfur efter 2012, nu mest i form av lokala konflikter om odlings- och betesmarker, vattentäkter och mineraler. Den mer politiska dimensionen hörs det allt mindre om, men förhållandena för civilbefolkningen är lika svåra.

Regelbundet kommer rapporter om nya sammanstötningar med många döda som följd. Människor fortsätter att drivas bort från sina hem. Hur många som har drabbats av konflikten är svårt att bedöma. Våldet krävde flest dödsoffer de första åren. Det totala antalet döda beräknas till minst 300 000, varav 80 procent tros ha dukat under av sjukdomar i krigets spår.

FN:s flyktingorganisation UNHCR bedömer att omkring 2,5 miljoner darfurier är hemlösa inom landet och att ytterligare flera hundra tusen lever i flyktingläger i Tchad.

I början av 2017 hävde regeringen i USA delar av de ekonomiska sanktioner som Washington införde mot Sudan 1997. Det skedde sedan Khartoum lovat att upphöra med alla bombningar i Darfur. I mitten av året övervägde Washington att helt häva sanktionerna, förutsatt att säkerheten tryggas och hjälparbetet i Darfur kan fortsätta.

Under 2017 hävde regeringen i USA merparten av de ekonomiska sanktioner som Washington införde mot Sudan 1997. Det skedde sedan Khartoum lovat att upphöra med alla bombningar i Darfur. USA ansåg också att Sudan gjort framsteg i kampen mot terrorism och att respekten för de mänskliga rättigheterna hade stärkts i landet. Sudan står dock kvar på USA:s lista över länder i världen som sponsrar terrorism.

Konflikter i öster

På andra sidan av Sudan, bland bergen i öster längs Rödahavskusten och gränsen mot Eritrea, ligger ett område som är minst lika eftersatt som Darfur men med en något mindre komplicerad historia. De tre delstaterna Röda havet, Kassala och Gedarif domineras av den afrikanska folkgruppen beja och arabiska rashaida.

År 1957 bildades Beja Congress (BC) för att med fredliga, politiska medel arbeta för att främja landsdelens utveckling. Rödahavsregionen hade den lägsta utbildningsnivån och den sämsta tillgången till sjukvård i Sudan, liksom färre representanter i landets styrande organ och i militärledningen.

Periodvis var BC förbjudet och 1993 anslöt sig partiet till den breda oppositionsrörelsen National Democratic Alliance (NDA) som bildades i Eritrea. BC övergick nu till väpnat motstånd mot den islamiststödda sudanesiska militärregimen och riktade in sig på att sabotera vägar och oljeledningar.

BC fick stöd av Eritreas regering och sydsudanesiska SPLA. Eritreas regering stödde den sudanesiska oppositionen som svar på att Sudan misstänktes stödja islamister i Eritrea.

Under början av 2000-talet lyckades BC ta kontroll över ett antal städer och mindre områden och värvade ganska framgångsrikt anhängare bland studenter och andra ungdomar. Däremot ansåg sig BC åsidosatt inom NDA och vägrade delta i fredsförhandlingar med regimen.

När SPLA lämnade NDA efter att ha slutit fred med den sudanesiska regeringen gick BC 2005 istället samman med Rashaida Free Lions, en väpnad grupp som bildats i Rödahavsregionen 1999, och bildade The Eastern Front. Dit anslöt sig även rebellrörelsen JEM från Darfur för att skapa sig en ställning som nationell motståndsrörelse och öka trycket på regimen.

Svikna löften

Från att ha legat på en låg nivå i flera år flammade konflikten i området upp 2005, när 17 demonstranter ur beja dödades av polis i hamnstaden Port Sudan. Tillströmningen av frivilliga till gerillan ökade snabbt och striderna trappades upp.

Regeringen i Khartoum reagerade också snabbt med erbjudanden om fredsförhandlingar. Kontakterna underlättades av att Eritrea bytte sida, sannolikt för att kunna öka sin militära beredskap vid gränsen mot Etiopien, och gick in som medlare.

Ett fredsavtal slöts 2006 efter ungefär samma modell som det avtal som avslutat kriget mellan norra och södra Sudan. Rödahavsområdet utlovades en rättvis andel av statens inkomster från regionen och större del i den politiska makten på statlig och lokal nivå.

De utlovade förbättringarna har inte motsvarat befolkningens förväntningar och missnöjet har fortsatt att pyra. Fredsavtalet löpte ut 2011 och något nytt har inte ingåtts.

I juni 2012 utvisade regeringen flera biståndsorganisationer från området, bland dem Rädda Barnen och Läkare utan gränser, och anklagade dem för omstörtande verksamhet. Eftersom gerillarörelserna bara delvis lät sig avväpnas efter fredsavtalet 2006 finns det gott om vapen i området.

Konflikter i Södra Kurdufan och Blå Nilen

Efter Sydsudans självständighet 2011 blev rebellrörelser livaktiga i delstaterna Södra Kurdufan och Blå Nilen längs den nya och delvis omtvistade gränsen mellan de båda länderna. Den dominerande gerillan i området var SPLM-N (se ovan) som under inbördeskriget var aktiv norr om det som kom att bli staten Sydsudan.

SPLM-N leds av personer som var aktiva inom sudanesisk politik under övergångsperioden när norr och söder formellt styrde landet tillsammans. Exempelvis valdes ordföranden Malik Agar till guvernör i Blå Nilen i de nationella valen 2010. Darfurgerillan JEM, som även verkar i Rödahavsregionen, blev också aktiv i Södra Kurdufan och Blå Nilen.

I juli 2011, dagarna efter Sydsudans självständighet, genomförde SPLM-N och JEM en gemensam attack mot en armébas i Södra Kurdufan. I september avskedades Agar som guvernör i Blå Nilen och SPLM-N olagligförklarades. Agar flydde ut på landsbygden, där han började bygga upp en gerillaverksamhet och utropade en revolutionär delstatsregering.

I slutet av året gick SPLM-N, JEM och de två största fraktionerna av SLM (Nur och Minnawi, se ovan) från Darfur samman i Sudans revolutionära front (SRF), som sade sig ha som mål att avsätta den sudanesiska regeringen. Samarbetet tycks inte ha varit utan problem, främst för att JEM krävt en större roll för religionen i ett framtida styre än de andra rörelserna velat gå med på.

Strider i området har pågått i större skala sedan 2013, men förband ur JEM har också gjort räder in i delstaten Norra Kurdufan i sina försök att föra konflikten till Khartoum. I början av 2013 lyckades AU få den sudanesiska regeringen och SRF att gå med på fredsförhandlingar i Addis Abeba, men inga framsteg gjordes och i maj avbröt president al-Bashir samtalen. SPLM-N:s ledare Agar dömdes till döden i sin frånvaro.

Nya försök till nationell dialog om en lösning på de inre konflikterna inleddes 2014 men hade i slutet av 2016 inte gett något resultat. I juni 2016 gav al-Bashir order om en fyra månader lång vapenvila, som senare förlängdes med två månader.