Konflikter inom Sydsudan

Knappt två och ett halvt år efter statens tillblivelse drogs Sydsudan i december 2013 in i ett förödande inbördeskrig. En maktkamp mellan landets två främsta ledare utlöste konflikten. Först i augusti 2015 undertecknades ett fredsavtal efter starka internationella påtryckningar och det dröjde till april 2016 innan en samlingsregering kunde tillträda. Då hade tiotusentals, kanske hundratusentals, människor dödats och över två miljoner hade blivit hemlösa till följd av kriget. Redan sommaren 2016 utbröt nya strider och FN varnade för en humanitär katastrof.

Sydsudan är ett av världens minst utvecklade länder, där det råder brist på allt som förknippas med en normalt fungerande modern stat, som skolor, sjukhus, vägar och transportmedel. Inte minst råder en skriande brist på utbildad personal som kan administrera ett modernt samhälle.

Etnisk och språklig splittring har gjort det svårt att bygga upp en nationell identitet och känsla av samhörighet inom landet. De flesta känner sig mer hemma i den egna folkgruppen än i staten Sydsudan. När landet blivit utsatt för tryck utifrån, som under det långa sudanesiska inbördeskriget, har de olika folkgrupperna kunnat enas om en gemensam sak. När trycket minskat har gamla konflikter lätt kommit upp till ytan.

Främst är det de två dominerande folkgrupperna dinka och nuer som betraktat varandra med stor misstänksamhet, trots att de är nära besläktade och har haft en liknande ekonomi baserad på boskapsskötsel, vilket också har präglat deras kulturmönster.

Fel att döda

Det finns nedtecknade ögonvittnesskildringar från tidigt 1800-tal om hur dinka och nuer betraktat varandra som fiender. Nästan alla konflikter har handlat om att den ena gruppen stulit boskap från den andra – oftast enda sättet för en ung man att skaffa sig tillräckligt många djur för att kunna köpa sig en hustru.

Männen drog ut i krig beväpnade med spjut, medan kvinnor, barn och åldringar samlades i tillfälliga läger där de inte angreps. Den som dödade en fiende ansågs ha blivit "andligt nedsmutsad" och måste tappas på en del av sitt eget blod med hjälp av en andlig ledare för att kunna bli en sund och harmonisk människa igen.

När spjuten byttes ut mot moderna skjutvapen under inbördeskriget i Sudan på 1900-talet, och dödandet kunde ske på avstånd, försvann denna känsla av eget ansvar. Gerillabefäl inpräntade i krigarna och byäldstena att traditionella värderingar inte gällde i ett "statligt krig".

Efterhand glömdes den gamla krigsmoralen bort och även boskapsräder kunde leda till urskillningslöst dödande.

Under det andra sudanesiska inbördeskriget, som började 1983, leddes gerillan Sudanesiska folkets befrielserörelse/ Sudanesiska folkets befrielsearmé (SPLM/SPLA) av John Garang, som var dinka. Rörelsen dominerades av dinka men samlade också många nuer. Men den sudanesiska armén försökte utnyttja de gamla motsättningarna i söder till att splittra gerillan. Flera miliser ur mindre folkgrupper utnyttjades till att angripa SPLA.

Den allvarligaste schismen inom SPLM/SPLA inträffade 1991, när en av de mest framträdande gerillaledarna, nuern Riek Machar, bröt med John Garang och bildade en egen fraktion, SPLA-Nasir. Namnet togs från Machars hemort, där rörelsen fick sitt högkvarter. Bakom brytningen låg, förutom ren rivalitet om makten, Machars uppfattning att Garang satte in för många dinkasoldater på nuerområden och att han gjort SPLA för beroende av stöd från den etiopiska regimen.

Nuer-milis begår massaker

Kring SPLA-Nasir samlades löst sammanhållna miliser ur folkgruppen lou nuer, en gren av nuerfolket, som gick under benämningen Vita armén. Den hade bildats dels för att försvara nuernas boskap, dels för att slåss mot sudanesiska armén. Efter brytningen mellan Garang och Machar var Vita armén och SPLA-Nasir indragna i hårda strider med SPLA.

I staden Bor dödades minst 2 000 människor, de flesta dinka, vid en attack 1991. Det var den värsta massakern under de interna striderna i södra Sudan och bitterheten över den har aldrig lagt sig.

Sudanesiska armén var inte sen att utnyttja splittringen inom SPLA och erbjöd Machar ekonomiskt och materiellt stöd för att bekämpa Garang. 1997 slöt Machar fred med Sudans regering och belönades med en tjänst som medhjälpare åt president Omar al-Bashir. Men regimen litade inte helt på honom och misstänkte att han egentligen arbetade för gerillan och efter några år bröt han med al-Bashir. Han återvände till södern, försonades med Garang och fick en ny befälspost inom SPLA 2002.

Efter fredsavtalet 2005, när södra Sudan fick självstyre, blev Riek Machar vicepresident i södern. Vita armén ägnade sig nu alltmer åt boskapsstölder och lät sig inte avväpnas förrän den hade lidit svåra förluster i en strid med SPLA 2006.

Ingen fred efter fredsavtalet

Under den sex år långa övergångstiden fram till Sydsudans självständighet 2011 fortsatte strider i mindre skala runt om i landet. Ledarna inom SPLM/SPLA anklagade regeringen i Khartoum för att stödja rebeller med avsikten att sabotera fredsavtalet och sätta stopp för delningen av landet.

Våldsutbrotten tros också i en del fall ha berott på lokala ledares försök att stärka sina ställningar inför kommande val i hopp om att få lönsamma politiska uppdrag. De gamla etniska motsättningarna spelade också in, nu när trycket från norr i viss mån hade avtagit. Mycket av våldet skedde i form av boskapsräder.

Striderna fortsatte efter självständigheten. Den nya staten såg ut att kunna bryta samman redan från första stund, trots att FN placerat en internationell styrka kallad Unmiss i landet för att hjälpa till att säkra stabilitet och fredlig utveckling.

Den avhoppade SPLA-generalen George Athor bildade 2010 Sydsudans demokratiska rörelse/Sydsudans demokratiska armé (SSDM/SSDA) sedan han misslyckats med att bli vald till guvernör i delstaten Jonglei.

Hans milis rekryterades främst inom murle-folket, som länge legat i konflikt med lou nuer om boskap och betesmarker. SSDA var indraget i en mängd strider 2011 och fortsatte kriga 2012 trots att Athor dödats av regeringssoldater i december 2011. Enbart under januari 2012 beräknades 100 000 civila ha drivits på flykt undan strider i Jonglei. FN förflyttade soldater ur Unmiss till området för att försöka stoppa striderna, men utan större verkan.

Regeringen avskedades

När striderna mellan murle och nou nuer tilltog under 2011 återbildades nuermilisen Vita armén, som lagt ned vapnen fem år tidigare. På juldagen hotade milisen att "utplåna hela murlefolket från jordens yta" och att bekämpa både SPLA och FN-styrkan.

Förhållandena i Sydsudan urartade stadigt. Amnesty International anklagade i oktober 2012 regeringsstyrkorna för brutal framfart mot civila i Jonglei när de tidigare på året förgäves försökte avväpna miliserna där.

I juli 2013 avskedade president Salva Kiir utan närmare förklaring hela regeringen. Även Riek Machar, som suttit kvar som vicepresident sedan 2005, fick gå, liksom regeringspartiet SPLM:s generalsekreterare Pagan Amum, en annan veteran inom befrielserörelsen.

I december samma år beskrev Machar, Amum och flera av de avskedade ministrarna i ett öppet brev president Kiir som en diktator. Några dagar senare utbröt hårda strider i huvudstaden Juba och flera hundra människor tros ha dödats under några dagar. Kiir anklagade Machar för att ha försökt genomföra en statskupp.

Utökad FN-styrka

Striderna spreds snabbt runt landet och tiotusentals civila flydde från sina hem. Runt 40 000 sökte skydd på FN-anläggningar. Efter brytningen mellan dinkan Kiir och nuern Machar stod det klart att striderna åter hade ställt de båda största folkgrupperna mot varandra.

Konflikten skapade också ett spänt läge mellan FN och regeringen, som misstänkte den internationella styrkan för att stå på rebellernas sida. Regeringsföreträdare gjorde hotfulla uttalanden mot Unmiss och FN-personalen kunde inte röra sig fritt. FN:s säkerhetsråd beslöt på julaftonen 2013 att förstärka Unmiss från högst 7 000 man till högst 12 500.

Den regionala samarbetsorganisationen Igad fick i januari 2014 representanter för regeringen och rebellerna att komma till Addis Abeba i Etiopien för att förhandla om eldupphör. Men medan samtalen pågick fortsatte striderna. Dessutom skickade grannlandet Uganda soldater till Sydsudan sedan president Kiir bett om hjälp.

FN anklagade båda sidor i konflikten för urskillningslöst dödande och plundring och för att stjäla mat som skulle levereras till flyktingarna. Redan i januari beräknades en halv miljon människor ha tvingats bort från sina hem. Omkring 10 000 hade flytt in i Sudan.

Vapenvila snabbt bruten

Den 23 januari skrevs ett avtal om eldupphör under i Addis Abeba, men det rådde starkt tvivel bland utomstående på att framför allt de odisciplinerade och inte särskilt samordnade rebellstyrkorna skulle respektera vapenvilan.

Som fruktat dröjde det inte många dagar förrän det på nytt kom rapporter om strider. I februari 2014 var det som om det aldrig hade funnits ett avtal om vapenvila. Orter som intogs av rebellerna återtogs i regel av regeringsarmén efter några dagar. I februari anklagade människorättsorganisationen Human Rights Watch båda sidor för krigsförbrytelser som plundring av privat egendom och avsiktligt dödande av civila ur "fiendens" folkgrupp.

I omvärlden ökade vreden över brutaliteten i kriget och ledarnas nonchalans inför befolkningens umbäranden. Fredssamtalen i Addis Abeba fortsatte, men de gick långsamt. USA och EU hotade med sanktioner om förhalningarna fortsatte.

I mars beräknade FN att över en miljon sydsudaneser var hemlösa och att 800 000 av dessa var på flykt inom landet, medan en kvarts miljon hade lyckats ta sig till grannländer.

En svältkatastrof hotade också om inte de bönder som kunnat stanna kvar på sina marker skulle klara av en ny skörd. Omkring 3,7 miljoner människor, runt 45 procent av landets befolkning, led redan av akut brist på mat.

Massakrer upprör

I april skedde två massakrer som väckte särskilt stor upprördhet i omvärlden. Vita armén och andra grupper lojala mot Riek Machar gick in i Bentiu, centralort i delstaten Unity, sedan den numerärt underlägsna SPLA-styrka som hållit staden dragit sig undan i väntan på förstärkning.

Inne i staden mördade nuerna hundratals människor på gatorna, i en moské, en kyrka och ett sjukhus. Enbart i moskén ska ett par hundra människor ha dödats och 400 skadats. Ögonvittnen berättade att milismännen metodiskt valde ut icke-nuer.

När uppgifterna om nuernas övergrepp i Bentiu spreds över landet ska nuer som sökt skydd på FN-basen i Bor ha firat "segern". Staden domineras av dinka, som inte glömt massakern 1991 anförd av Riek Machar (se ovan). Flera hundra dinkaungdomar tog sig in i FN-lägret, där de angrep inte bara nuer utan även FN-personal. Minst 40 människor dödades innan ugandiska soldater kunde sätta stopp för massakern.

Som en parallell till nuernas vita armé har SPLA rekryterat dinkamiliser bland ungdomar i flera delar av landet. Enligt FN:s människorättskommissionär Navi Pillay har omkring 9 000 barn rekryterats som soldater till båda sidorna. Varken armén eller miliserna uppges dra sig för att döda barn i strider.

Nya vapenvilor också brutna

USA införde i maj ekonomiska sanktioner mot en militär befälhavare på vardera sidan som hölls ansvariga för "otänkbart våld" mot civila. FN sade sig överväga liknande straffåtgärder. Till skillnad från i en rad andra konflikter har inte säkerhetsrådet varit splittrat i synen på Sydsudan.

Efter starka påtryckningar från omvärlden, särskilt från USA:s utrikesminister John Kerry, kom både Kiir och Machar till Addis Abeba den 10 maj, där de skrev under ett nytt avtal om vapenvila som skulle träda i kraft inom ett dygn. De garanterade att hjälpsändningar skulle släppas fram till de nödlidande. Med vid undertecknandet var FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, som i all hast begett sig till Etiopien för att öka trycket på de båda ledarna.

Med ett avtal förankrat på den allra högsta nivå troddes det finnas en möjlighet att kriget skulle ta slut. Men bara några timmar efter det att avtalet undertecknats fortsatte striderna.

Minst sju fredsfördrag undertecknades, bröts och förkastades. Nyval utlystes och sköts upp i flera år och parlamentet förlängde president Kiirs mandat till 2018. FN hotade upprepade gånger de ansvariga med ekonomiska sanktioner och AU yppade tanken att Sydsudan borde ställas under internationell administration med FN-mandat.

Striderna koncentrerades efterhand alltmer kring de oljeproducerande områdena i norr. Den som kontrollerar oljan förmodades ha de starkaste korten på hand i eventuella förhandlingar om en ny regering.

Enbart under första veckan i maj 2015 drev strider i oljestaten Unity uppemot 100 000 människor på flykt enligt FN. Omkring 150 000 hade till dess sökt skydd på FN:s baser.

Fredsavtal

Efter rapporter om gräsliga övergrepp på civila satte omvärlden de stridande parterna under ännu hårdare tryck. I slutet av augusti skrev både Kiir och Machar under ett fredsavtal som skulle resultera i en samlingsregering och maktdelning på alla nivåer. Nyval beräknades kunna hållas i början av 2018.

En Sannings-, försonings- och läkandekommission skulle utreda alla brott mot de mänskliga rättigheterna. En AU-stödd specialdomstol skulle pröva fall av folkmord, brott mot mänskligheten och krigsbrott. Regeringen och rebellerna fick 30 dagar på sig att dra tillbaka sina soldater till kasernerna, och Juba skulle bli en demilitariserad zon.

I själva verket var parternas misstro mot varandra avgrundsdjup. I synnerhet uttryckte Kiir tvivel över idén om att Juba skulle tömmas på regeringssoldater och att freden skulle övervakas av Unmiss. Redan månaden därpå kom uppgifter om nya strider och flyktingströmmar. Kiir blev hårt kritiserad av såväl rebellerna som FN, USA och EU när han gav order om att Sydsudan skulle indelas i 28 delstater istället för de 10 som avtalet grundade sig på. Rebellsidan förklarade att presidentens beslut innebar en "dödsstöt" för fredsavtalet.

Samlingsregeringen tillträder

Maktdelningen inom den blivande regeringen bestämdes, men något datum för samlingsregeringens tillträde sattes inte. I februari 2016 återinsatte Kiir rivalen Machar på posten som vicepresident, men Machar vägrade inta positionen om inte alla regeringssoldater först lämnade Juba i enlighet med fredsavtalet.

Ute i landet fortsatte striderna. I mars anklagade FN:s människorättskommissariat båda sidor i konflikten för grova människorättsbrott som plundring och våldtäkter. Särskilt beskrevs det sexuella våldet som chockerande. Ingen visste längre hur många människor som dödats i kriget, siffrorna varierade mellan 50 000 och 300 000.

I april återvände Machar till Juba, där han installerades som vicepresident. Det kunde ske sedan närmare 1 400 rebellsoldater under FN:s överseende hade flugits till Juba för att ansvara för Machars säkerhet. Kort därefter installerades resten av samlingsregeringen.

Freden bryts

Bara två månader senare utbröt häftiga strider i Juba mellan regeringsarmén och Machars rebeller. Runt 300 människor, såväl civila som stridande, hann dödas och tiotusentals Jubabor tvingades fly innan Kiir och Machar beordrade eldupphör.

Det blev åter lugnt i huvudstaden efter några dagar, men våldet hade spridit sig ut i landet där fredsövervakare rapporterade om regelrätta strider. Utländska regeringar började evakuera sina medborgare och FN vädjade om förstärkning av Unmiss. I augusti avskedade Kiir vicepresident Machar, som flydde utomlands varifrån han förklarade Sydsudan krig.

Samma månad tog FN beslut om att sända en regional fredsstyrka på 4 000 man till Sydsudan för att förstärka Unmiss, som fått skarp kritik för att ha misslyckats med att skydda civilbefolkningen. Kiir accepterade motvilligt beslutet men motarbetade till en början utplaceringen av en styrka. I maj 2017 anlände dock de första soldaterna i RPF (Regional Protection Force) till Juba och i september beordrade Kiir landets poliskår att samarbeta med den. Sammantaget befinner sig cirka 16 000 fredsbevarande soldater i Sydsudan.

Följden av stridigheterna är en av världens värsta humanitära kriser, med runt en tredjedel av befolkningen på flykt och fler än hälften av invånarna i behov av hjälp för sin överlevnad. Rapporterna om våldtäkter, folkfördrivning och bortföranden begångna av krigets parter är många. Rebellsidan har splittrats i flera grupperingar, och Machar har inte längre kontroll över hela rörelsen.