Fördjupning Syrien

Syrien har styrts med järnhand av Assadfamiljen sedan 1970. Sedan 2011 är landet involverat i ett oerhört blodigt inbördeskrig som började med demonstrationer för demokrati. Kriget har skördat enorma mängder dödsoffer och skapat en humanitär katastrof. Förhandlingar och försök från omvärlden att ta ett samlat grepp om situationen har misslyckats.

Syrien är ett av Mellanösterns mest tätbefolkade länder. Det finns flera skiljelinjer inom landet: majoriteten är araber, och den näst största gruppen utgörs av kurder. De flesta araber är sunnimuslimer, men det finns flera kristna och andra muslimska grupper. Den styrande eliten i Syrien är alawiter. Deras tolkning av islam ligger nära shiamuslimernas.

 

Trots att landet officiellt är en demokrati, har verkligheten länge varit en annan: Syrien har i årtionden dominerats av Baathpartiet och den mäktiga Assadfamiljen. Kritik av militären, Baathpartiet eller presidenten har varit strikt förbjudet. Tortyr och försvinnanden har varit vanligt, precis som politiskt motiverade fängelsestraff.

 

2012, i samband med det pågående kriget i Syrien, antogs en ny grundlag. Den skulle göra landet mer demokratiskt, men i praktiken verkar den framtagen som ett sätt att låta presidenten behålla makten ända till 2028, och se till att hans släkt fortsätter styra.

 

Syriens moderna historia

Syrien blev självständigt från Frankrike 1946. Syriens ekonomi var dålig och regeringarna avlöste varandra. Som svar på detta bildades den Förenade Arabrepubliken 1958 tillsammans med Egypten.

 

När ledaren för den Förenade Arabrepubliken, Egyptens president Gamal Abdul Nasser, senare beslöt sig för att upplösa alla politiska partier inom unionen så började dock missnöjet att pyra, särskilt inom Baathpartiet.

 

Egyptens allt mer framträdande roll inom den Förenade Arabrepubliken framkallade en statskupp i Syrien, och unionen löstes upp bara tre år efter att den grundats. En civil regering tog över makten, men även denna var tillfällig då ytterligare en militärkupp förde Baathpartiet till makten i mars 1963.

 

Baathpartiet hade tröttnat på hur landet styrdes och ville snabbt driva igenom reformer grundade i deras ideologi som var baserad på panarabismsekularism och socialism. Men trots maktskiftet och de nya reformerna så var det politiska livet i Syrien stormigt.

  

Assadfamiljen tar makten

1970 kom den Hafez al-Assad till makten i en ny kupp. Han skapade en auktoritär regim där all makt centrerades kring honom. Med hjälp av säkerhetstjänst och militär styrde han i 30 år.  

 

Maktkoncentrationen kring Assad, sekulariseringen av staten, och en allt mer utbredd korruption provocerade oppositionen inom Syrien. Med start 1979 hamnade Baathpartiet därför i kraftiga sammandrabbningar med det Muslimska brödraskapet. Brödraskapets främsta ideologi var att stat och religion inte borde separeras och att lagarna i samhället skulle baseras på Koranen.  

 

Man försökte lösa konflikten genom samtal, men när brödraskapet 1980 försökte mörda presidenten fick samtalen ett tvärt slut.

 

Konflikten pågick till februari 1982 då regeringsstyrkorna gjorde ett massivt tillslag mot brödraskapets fäste, staden Hama. Det talas om mellan 7000 och 30 000 döda. Efter denna treveckorsoffensiv fanns inte mycket kvar av brödraskapet och konflikten ansågs avslutad.

 

Bashar al-Assads intåg

År 2000 dog Hafez al-Assad i en hjärtattack, och hans son Bashar al-Assad tog över som Syriens president. Han inledde sin första mandatperiod i en mer öppen politisk anda och det talades om både politiska och ekonomiska reformer. Politiska fångar släpptes ut ur fängelserna, media-censuren lättades och politisk debatt tolererades.

 

Men den positiva utvecklingen upphörde i februari 2001 då regeringen, skrämd av de hastiga förändringarna, backade. 2007 hölls ett nytt parlamentsval där Bashar al-Assad, den enda kandidaten, utsågs till president för ytterligare en mandatperiod.

 

Syrien och Israel

Syrien är en av Israels största motståndare, och länderna har utkämpat tre krig mot varandra. Det första kriget bröt ut redan i samband med att FN erkände Israel som ett självständigt land 1948.

 

1967 hamnade Syrien åter i krig med Israel, och förlorade då Golanhöjderna, ett område som ligger på gränsen mellan länderna.

 

Det tredje kriget var i oktober 1973, då Syrien med hjälp av Egypten försökte vinna tillbaka Golanområdet. Även denna gång misslyckades de arabiska trupperna. Fredssamtal mellan Syrien och Israel har förekommit men några avtal har aldrig skrivits på, och det är fortfarande formellt sett krig länderna emellan.

  

Inblandning i Libanon

Syrien har länge ansett att Libanon borde ha varit en del av Syrien. I juni 1976 ingrep Syrien i det libanesiska inbördeskriget, och blev kvar som en stödjande part till krigsslutet 1989.

 

Syrien har även spelat en viktig roll i den libanesiska politiken samt haft en militär närvaro ända fram till 2005. Då hamnade Syrien i ordentligt blåsväder eftersom den syriska underrättelsetjänsten misstänktes ligga bakom mordet på den libanesiske utrikesministern Rafiq al-Hariri. Syrien hade inget annat val än att lämna Libanon.

  

Arabiska våren

Arabiska våren är samlingsnamnet på den våg av folkliga uppror mot icke-demokratiska regimer som började 2010 och spred sig över Nordafrika och Mellanöstern. Startskottet kom 17 december 2010 när försäljaren Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv i protest mot myndigheterna. Detta utlöste stora demonstrationer för demokrati i Tunisien.

 

Liknande protester spred sig till flera länder och nådde Syrien den 15 mars 2011. Fredliga demonstrationer hölls på flera håll i landet, och folket krävde politiska reformer och ett stopp på den utbredda korruptionen.

 

Regimen svarade med hårda medel, och snart hade de första civila dödsoffren skördats. Då hårdnade tonen hos demonstranterna som började kräva regeringens avgång. I april urartade situationen, och militären började använda sig av allt mer extrema metoder för att kontrollera folkmassorna och sätta stopp för demonstrationerna.

 

Sen dess har situationen i Syrien utvecklats till ett mycket blodigt inbördeskrig.

 

Hundratals beväpnade aktörer

Ett mycket stort antal grupper har bildats. Enligt vissa uppgifter finns över 1000 beväpnade grupper i landet. De samarbetar i många fall, men dessa allianser är ofta lösa. Mycket samarbete tycks vara baserat på vad som är gynnsamt vid en specifik tidpunkt.

 

Kriget började som en demokratikamp, men nu finns stora ideologiska skillnader mellan rebellgrupperna. Fria syriska armén som bildades tidigt räknas ofta som relativt sekulär, men det finns även grupper med tydlig religiös profil. Även bland de religiösa grupperna finns en spridning, där islamistiska fundamentalister är de mest extrema.

 

Bland de mest välkända fundamentalistiska grupperna är Jabhat al-Nusra li al-Sham och IS. Jabhat al-Nusra (Syriska folkets stödfront) blev kända i början av 2012, och är en del av al-Qaida. IS (Islamiska Staten, tidigare kallad ISIS, Islamiska Staten i Irak och Syrien) var en förlängning av den al-Qaidagrupp som länge funnits i Irak. I början av 2014 blev de uteslutna ur det större al-Qaidanätverket, och i slutet av juni samma år utropade de ett kalifat (Islamisk stat) i delar av Syrien och Irak. Sedan dess har de begått oerhörda brott mot civilbefolkningen i de områden de kontrollerar.

 

Den syriska regeringen har å sin sida fått assistans av syrisk milis. De har samarbetat med regeringen, misshandlat och dödat demonstranter och utfört attacker för att skrämma befolkningen.

 

Regeringen har också fått hjälp av den libanesiska shiamuslimska gruppen Hizbollah (Guds parti). Bland annat spelade denna grupp en viktig roll när regeringen tog tillbaka staden Qusayr i Homs-provinsen under maj och juni 2013. Regeringen får även hjälp av irakisk shiamuslimsk milis.

 

Brutala stridigheter

Både regeringen och rebellerna har gjort sig skyldiga till mycket våld och brutalitet. Hur många som dött är svårt att säga eftersom det är omöjligt att få fram pålitlig information. Men i augusti 2014 rapporterade FN att över 191 000 människor dött sedan kriget bröt ut. Organisationen Syrian Observatory for Human Rights (Syriska människorättsobservatioriet) rapporterade i början av juni 2015 att den totala siffran nu är över 230 000.

 

En vanlig taktik från regimens sida har varit att flygbomba områden. I vissa fall har där funnits rebellmål, men människorättsaktivister har också visat att man träffat civila mål. Enligt vittnesmål från personer som hoppat av från regeringssidan så har många luftanfall saknat ett speciellt mål. Man försöker skrämma civilbefolkningen så att de inte stöttar rebellerna.

 

Det finns även rapporter om hur människor svultit ihjäl i belägrade områden. Regeringens strategi har då varit att blockera införsel av mat och medicin i belägrade områden, då detta kan användas av motståndarna. Samma taktik har använts av rebellerna, men inte i samma utsträckning. 

 

Civila har varit utsatta för regelrätta massakrer. I maj 2012 dödades över 100 civila i Houla i Homs-provinsen. I maj 2013 attackerade regeringsstyrkor och milis områden i provinsen Tartous vid Medelhavet. Där dödades över 300 civila under tre dagar.

 

Rebellerna attackerade flera byar i Latakia-provinsen, även den vid Medelhavskusten, i augusti 2013 och dödade nästan 200 civila på en enda dag. Vidare hade IS avrättat nästan 2 000 människor under de första 6 månaderna efter att de utropade sitt kalifat år i juni 2014. Bland annat har de stenat och halshuggit människor.

 

Syriens kurder

Kurderna är Syriens näst största etniska grupp. De finns främst i norra och nordöstra Syrien, vid gränsen till Irak och Turkiet och har länge varit diskriminerade. I början av kriget anslöt sig många kurder till oppositionen mot Assad. Regeringen svarade dels med våld, men gav också kurderna stärkta medborgerliga rättigheter.

 

PYD (Enade demokratiska partiet) som är besläktat med PKK (Kurdistans arbetarparti) i Turkiet, är de syriska kurdernas största parti. Under krigets gång har deras inflytande i de kurdiska områdena stärkts. 2013 meddelade PYD att de skulle etablera självstyre i de kurdiska områdena i Syrien. Sedan början av 2014 finns en kurdisk administration i dessa områden.

 

Våld mellan rebellgrupper

Det är inte bara Assadregimen som stridit mot IS. Flera av rebellgrupperna har också vänt sig mot dem. Detta våld intensifierades kraftigt i början av 2014. Bara i januari och februari beräknades 3 300 ha dött i stridigheter mellan IS å ena sidan och olika konstellationer av övriga rebellgrupper å den andra.

 

Även kurdiska PYD:s väpnade gren har stridit mot andra rebellgrupper. Exempelvis utkämpades hårda strider om staden Kobane (även kallad Ayn al-Arab), under andra halvan av 2014. Inte förrän i början av 2015 lyckades kurdiska styrkor bestående av PYD med stöd av Turkisk-kurdiska PKK och kurdiska Peshmerga-styrkor från Irak, ta kontroll över områden som IS tagit över. Över 1000 personer beräknas ha dött i dessa strider.

 

Kemiska vapen används

Den 21 augusti 2013 användes kemiska vapen i Damaskusområdet. Det visade sig vara nervgas, troligen Sarin, som är mycket farligt. Över 800 personer dödades, kanske så många som 1400. Med största sannolikhet var det den syriska regeringen som låg bakom dessa attacker.

 

Sarinattackerna ledde till starka reaktioner från omvärlden, och det beslutades att Syriens arsenal av kemiska vapen skulle försöras. OPCW (Organisationen för förbud mot kemiska vapen) skulle inspektera att detta verkligen skedde, tillsammans med FN, med start 1 oktober 2013.

 

I juni 2014 lämnades de sista vapnen över, och i januari 2015 påbörjades nedstängningen av de lokaler som använts för att framställa vapnen. Anklagelser har dock florerat om att Syrien gömt undan en del vapen.

 

Vidare har regeringen anklagats för attacker med klorgas, även det ett kemiskt vapen.

 

Religiösa motsättningar

Kriget har en religiös dimension: Assad är alawit, en grupp besläktad med shiamuslimerna. Oppositionen är huvudsakligen sunnimuslimsk.

 

Många av de massakrer som skett i Syrien har utförts av en grupp mot en annan (varken sunni- eller shiagrupperna är oskyldiga). Detta gör att rädslan för den andra gruppen trappas upp, och skapar en väldigt spänd stämning bland både sunni- och shiamuslimer.

 

Humanitär katastrof

Rapporter om stora flyktingströmmar kom redan 2011. De har sedan dess ökat dramatiskt. I slutet av 2014 beräknades över 7,5 miljoner syrier vara på flykt inom landet och nästan 4 miljoner i andra länder. Av de som lämnar Syrien hamnar de flesta i grannländerna, framförallt i Turkiet och Libanon.

 

Försök till förhandlingar

Det har gjorts flera försök till en fredlig upplösning av konflikten: FN:s förre generalsekreterare, Kofi Annan, utsågs i februari 2012 till FN och Arabförbundets speciella sändebud till Syrien. Han utarbetade en fredsplan som accepterades av både regering och opposition, men våldet fortsatte.

 

I augusti 2012 avgick Annan eftersom varken regeringen eller oppositionen tagit nödvändiga steg för att fullfölja fredsplanen. Han efterträddes av den algeriske diplomaten Lakhdar Brahimi.

 

I början av 2014 hölls förhandlingar med Brahimi som medlare mellan regeringen och oppositionen. Dessa förhandlingar lyckades inte sätta stopp för striderna, och i maj samma år meddelade även Brahimi att han avgick.

 

Den svensk-italienske diplomaten Staffan de Mistura utnämndes i juli till FN:s nya sändebud. Hans strategi är att försöka få till stånd ett lokalt eld-upphör i Aleppo för att kunna släppa in akuthjälp och skapa möjligheter att sätta igång en nationell lösningsprocess.

 

Omvärldens reaktioner

I augusti 2011 fördömde flera högt uppsatta ledare i hårda ordalag situationen i Syrien och uppmanade Assad att avgå. Arabförbundet stängde av Syrien samma år.  Flera aktörer, inklusive USA och EU, har infört sanktioner mot Syrien.

 

Många röster har höjts för att FN ska ingripa, men både Kina och Ryssland som har vetorätt i säkerhetsrådet har stoppat flera resolutioner. Därigenom har de blockerat säkerhetsrådets försök att göra något åt situationen i landet.

 

En stor debatt har handlat om ifall man ska beväpna rebellerna, och om riskerna för att vapnen ska hamna hos extremisterna snarare än hos de sekulära rebellerna. Qatar är troligen den som sänt mest vapen till rebellerna, och även Saudiarabien och Förenade Arabemiraten stödjer kampanjen mot Assad. Även USA har beväpnat och tränat sekulära rebeller.

 

Som en följd av IS framfart i både Syrien och grannlandet Irak, beslöt USA och en koalition av övriga länder att bomba gruppen. Från början var denna offensiv fokuserad på IS-mål i Irak, men den kom sedan att inkludera bombräder i Syrien. Dessa bombningar var till hjälp för kurdiska styrkor i striden mot IS om Kobane.

 

USA:s bombningar skapade en ytterligare dimension i den komplexa konflikten, när både regimen och den USA-ledda internationella koalitionen vill bekämpa IS, samtidigt som de är varandras motståndare.