Fördjupning Uganda

Ugandas historia har kantats av väpnade konflikter. Även efter att den nuvarande presidenten Yowero Museveni tog makten 1986 fortsatte nya rebellgrupper att växa fram och ta upp kampen mot regeringen. De främsta överlevarna är idag Alliance of Democratic Forces (ADF) och Lord’s Resistance Army (LRA), som båda har blivit till regionala hot.

Bakgrund

Ända sedan självständigheten från Storbritannien 1962 har Ugandas historia kantats av våldsamma konflikter. Landets befolkning består av olika etniska och religiösa grupper och skillnaderna som finns mellan dessa har utnyttjats av politiker för att få makt.

Ett vanligt mönster har varit att etniskt eller regionalt baserade regimer har diskriminerat och trakasserat andra grupper. Det har lett till att de andra grupperna har organiserat sig, bildat väpnade rörelser och med hjälp av våld försökt störta regimen. När en grupp har lyckats ta makten har den nya regimen i sin tur vänt sig mot andra etniska grupper, främst den som utgjort det folkliga stödet för den avsatta regeringen. Detta mönster har upprepats gång på gång.

Museveni tar makten

Den regering som idag sitter vid makten i Uganda är ledd av president Yoweri Museveni. Han kom till makten 1986, efter flera års väpnad kamp. Museveni kommer från sydvästra Uganda och oron spred sig i norr och öster, där tidigare makthavare kom ifrån. De soldater som hade tillhört den förra regimen flydde norrut och vissa av dem tog till vapen.

Vid mitten av 1986 inledde den nya regeringsarmén operationer i norra Uganda, under förevändning att de skulle krossa ett begynnande uppror. Operationen ledde till grova kränkningar av civilbefolkningen. Många anslöt sig till de före detta soldaterna som hade tagit sig över gränsen till södra Sudan i ett försök att organisera sig mot Museveni. Detta var upptakten till den konflikt som pågår än idag.

1990-talet: nya rebellgrupper

1990-talet präglades av uppkomsten av nya rebellgrupper. Den väpnade kampen mot Musevenis regim inleddes i norra Uganda, men även i den nordöstra regionen Teso växte rebellgrupper fram.

I den nordvästra regionen West Nile Bank rådde ett relativt lugn fram till mitten av 1990-talet, då gruppen West Nile Bank Front (WNBF) gjorde entré. När rebellgruppen Alliance of Democratic Forces (ADF) inledde en väpnad kamp i väster 1996 var konfliktens utbredning som störst, med de norra och västra delarna av landet drabbade.

I detta läge spred sig konflikten även över gränsen till grannlandet Demokratiska Republiken Kongo (Kongo hädanefter). Efter detta minskade den geografiska spridningen på stridigheterna fram till 2003, då det återigen endast var de norra delarna av landet som var drabbade av strider. Sedan dess har majoriteten av drabbningarna ägt rum utanför Ugandas gränser, i södra Sudan och sedan 2008 även i nordvästra Kongo samt i Centralafrikanska republiken (CAR). På så vis har konflikterna i regionen i mångt och mycket växt ihop.

Grannländernas viktiga roll

Förutom att de ugandiska rebellgrupperna av och till varit baserade på grannländernas territorium så har det funnits flera dimensioner i de mellanstatliga relationerna i regionen. Ugandas och Sudans regering var till exempel fientligt inställda till varandra under många år och stödde rebellgrupper som slogs mot den andra regimen. Detsamma gällde regeringen i Kongo, som under många år hjälpte ugandiska rebellgrupper.

Sedan början av 2000-talet har relationerna mellan grannländerna förbättrats något och Uganda har tillåtits att gå in med trupp i södra Sudan (numera Sydsudan) för att kunna ta upp jakten på LRA. År 2008 inledde även Uganda och Kongo ett samarbete i konflikten mot LRA och, sedan 2010, även mot ADF. Samarbetet är dock inte oproblematiskt och knakar av och till i fogarna.

De överlevande rebellgrupperna

Sedan millennieskiftet är det bara två rebellgrupper som fortfarande slåss mot Ugandas regering: LRA och ADF.  

ADF gjorde entré 1996 och anklagade regimen för att ha riggat de val som hållits tidigare under året. Gruppen hade bildats genom en sammanslagning av de återstående styrkorna från åtminstone tre tidigare oppositionsorganisationer. 

Liksom många andra rebellgrupper i Uganda så skilde det mycket mellan vad ADF sade och vad de gjorde. Samtidigt som de gjorde uttalanden om att de slogs för demokrati, verkade de inte ha någon egentlig ideologisk förankring och dess beteende mot civilbefolkningen var extremt brutalt. Massakrer var vanliga, liksom stympning av offren samt massbortförande av barn, som tvingades bli rebeller.

ADF:s uppgång och fall

ADF var främst baserade i Rwenzoribergen i västra Uganda, och så länge Mobutu Sese Seko var president i grannlandet Zaire (senare Demokratiska Republiken Kongo)tillät han gruppen att även ha baser på zairiskt territorium. Detta var en av de anledningar som Uganda angav då de 1998 gick in i Kongo. Från 1998 utspelade sig alltså konflikten mellan ADF och regeringen i två länder: Uganda och Kongo.

Ugandas regeringsarmés upprepade offensiver mot rebellerna, såväl i Uganda som i Kongo, gav till slut resultat. År 2000 lyckades man förstöra flera viktiga ADF-baser i östra Kongo, vilket ledde till en markant försvagning av gruppen, som i början av 2000-talet inte ansågs utgöra något hot längre.

ADF kommer tillbaka

2007 började ADF återigen göra räder över gränsen in i västra Uganda. Det var dock inte förrän i slutet av 2009 som läget förvärrades på allvar. Kongo informerade Uganda om att ADF blev allt mer aktiva.

I juni 2010 kom den ugandiska och kongolesiska regeringen överens om att samarbeta i frågan och snart därefter inledde kongolesiska trupper en offensiv mot gruppens fästen. Denna fortsatte under 2011, men lyckades inte krossa gruppen.

Operation Sokola försvagar rebellerna

Efter att rebellerna under 2013 eskalerade sina attacker och mer än 60 000 människor flydde över gränser till Uganda inledde regeringen ”Operation Sokola” i januari 2014. Offensiven fortsatte under våren och regeringen, stödd av FN-trupper stationerade i Kongo, rapporterade stora framgångar. Det sades att ADF-rebellerna hade splittrats upp i mindre grupper och att de var på väg norrut för att undgå offensiven.

I oktober inledde ADF dock en ny våg av attacker mot civila och dessa fortsätter fortfarande, trots inledandet av en ny offensiv – Operation Usalama – i maj 2016.  

I april 2015 drabbades gruppen av ett hårt bakslag när dess ledare Jamil Mukulu blev arresterad i Tanzania. Han har sedan dess överlämnats till Uganda, där han står åtalad för massmord och brott mot mänskligheten. Det är ännu oklart hur detta kommer påverka utvecklingen av konflikten. Mukulu var en viktig figur inom ADF, men det rapporteras att en ny ledare nu är tillsatt och att gruppen har omgrupperat under det nya ledarskapet.

LRA:s mål

Efter att ha växt fram under det kaotiska slutet av 1980-talet fortsatte LRA sin kamp under följande årtionden. LRA har under åren angett en rad olika orsaker till sin väpnade kamp. Ursprungligen pekade de på regeringsarméns kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Acholi som en av de viktigaste anledningarna. De har även betonat politisk diskriminering gentemot människor från norr samt en allmän misstro mot regeringen och dess styre.

Det finns dock en ytterligare dimension av LRA, en som är mer messiansk. Många av rebellerna i LRA drivs av en stark övertygelse att de för en gudomlig kamp och att Gud skickat ledaren Joseph Kony som profet för att leda dem. Kony själv har sagt att han kämpar för att döda alla de som är krigiska, förgöra all ondska i världen samt för att främja rättvisa och rättrådighet i Uganda.

Civilfolkningen drabbas hårt

Redan tidigt stod det klart att denna konflikt skulle komma att drabba civilbefolkningen mycket hårt. Både regeringen och LRA har kränkt de mänskliga rättigheterna grovt.

När regeringen 1991 genomförde ”Operation North”, en mycket brutal offensiv i Acholi, ändrades dynamiken i konflikten. Armén uppmanade bybor att forma självförsvarsgrupper som skulle kunna försvara byarna fram tills dess att regeringssoldater anlände. I och med att sådana grupper blev allt vanligare så ökade rebellernas attacker på civila mål.

Massakrer av civila blev en vanlig företeelse och rebellerna lemlästade ofta sina offer genom att skära av exempelvis deras läppar eller öron. Detta var ett sätt att bestraffa civilbefolkningen för att de inte stödde LRA. Upptrappningen mot civilbefolkningen gjorde att det lilla folkliga stöd som rebellerna tidigare haft nu försvann.

LRA får Sudans stöd

Efter ett misslyckat försök att nå en förhandlingslösning på konflikten gick den in i ett nytt skede 1994, då Sudan började stödja LRA med vapenleveranser och sjukvård. Rebellerna fick även möjlighet att använda sudanesiskt territorium för baser.

Då LRA inte längre var begränsade av vapenbrist, var det nu bara brist på rekryter som hämmade gruppens tillväxt. Följden blev en stor ökning av antalet kidnappningar. Regeringen svarade genom att tvinga befolkningen att flytta till ”skyddade byar” där tanken var att de skulle beskyddas av regeringssoldater. Regeringssoldaterna var dock inte tillräckligt många, vilket innebar att LRA ännu enklare kunde komma åt rekryter.

När relationen mellan Uganda och Sudan började förbättras i slutet av 1990-talet minskade stödet till LRA kraftigt. Det innebar också att Ugandas trupper 2002 fick tillstånd att gå in i södra Sudan för att förstöra LRA:s baser. 

Regeringens offensiv fortsatte och 2005 ledde det militära trycket till att LRA splittrades upp i flera smågrupper, varav en gick över gränsen in i Kongo, där ett nytt huvudläger etablerades.

Fredsförhandlingar

I januari 2005 undertecknade LRA:s gamla fiende, den sudanesiska rebellgrupen SPLM, och den sudanesiska regeringen ett fredsavtal och SPLM övertog efterhand kontrollen över södra Sudan.

Ungefär samtidigt väckte den internationella brottsmålsdomstolen i Haag åtal mot fem personer i LRA:s ledning, bl.a. Joseph Kony. Detta gjorde att LRA blev mer angelägna att sätta sig vid förhandlingsbordet.

I maj 2006 gav både regeringen och LRA sitt samtycke till att inleda förhandlingar. Processen kom att präglas av perioder av snabba framsteg, blandat med utdragna dödlägen. När endast ett avtal återstod att skriva under i april 2008 stod det klart att freden var längre bort än vad många trott. Undertecknandet sköts upp ett flertal gånger och i september meddelades det att den grupp som övervakat eldupphöret hade upplösts och att fredsprocessen var över. I detta läge valde Ugandas regering att försöka nå en militär lösning på konflikten.

Operation ”Lightning Thunder”

Den 14:e december 2008 genomförde Uganda en flygattack mot ett av LRA:s läger i nordöstra Kongo. Detta var upptakten till operationen ”Lightning Thunder”, där Uganda, tillsammans med regeringsstyrkor från Sudan, Kongo och så småningom CAR gemensamt försökte slå ut rebellerna i Kongo. Kony kunde dock fly och koordinera de fortsatta operationerna.

Rebellerna reagerade på regeringens offensiv genom att vända sig mot civilbefolkningen och under juldagarna dödade de brutalt flera hundra kongoleser. LRA:s storskaliga attacker på civila fortsatte även under de följande två åren. Såväl de allierade trupperna som FN-trupperna i Kongo kritiserades hårt för att man misslyckades med att skydda befolkningen.

Operation ”Lightning Thunder” pågick fram till mitten av mars 2009, då Ugandas trupper officiellt lämnade landet.

Regional jakt på Kony

Den väpnade kampen mot LRA var dock inte över. Egentligen stannade en mängd ugandiska soldater kvar i Kongo och fortsatte att söka efter de utspridda rebellerna. Många skickades även till södra Sudan och CAR, då grupper av LRA-rebeller under 2009 begav sig både öster- och norrut.

Striderna med de allierade trupperna har dock minskat under de senaste åren. Detta beror med största trolighet inte bara på att LRA har blivit försvagade, utan även på en rad problem hos regeringstrupperna.

För det första så har de fått allt större logistiska problem då LRA sprider ut sig över ett allt större territorium. Även samarbetet mellan de allierade regeringarna är problematiskt. Ugandiska trupper tillåts inte längre tillträde till Kongo och även CAR har infört restriktioner på var de ugandiska trupperna får operera i landet.

Gemensam styrka får problem

För att underlätta i den regionala kampen har en gemensam anti-LRA styrka bildats av Afrikanska Unionen. Dock gjorde inbördeskriget som bröt ut i CAR i december 2012 att LRA inte längre är prioriterade. Detsamma gäller Sydsudan, som brottas med stora inre stridigheter. Också Kongo har sett andra, mer betydande hot och har endast bidragit få trupper till jakten på LRA.

Det finns dock ett par ljusglimtar, utifrån de allierades perspektiv. I slutet av 2011 beslutade USA att sända 100 soldater för att stödja kampen mot LRA. Dessa har sedan dess samarbetat med de nationella arméerna. De hjälper bland annat till med underrättelseverksamhet och träning, och har även hjälpt till att utforma gemensamma kommunikationscenter. Det är dock fortsatt svårt att få till ett fungerande samarbete mellan de bidragande länderna.

De amerikanska trupperna är fortfarande kvar i regionen. I oktober 2015 förlängde president Obama deras mission ytterligare ett år. De har dock inte lyckats få den kongolesiska regeringen att gå med på att släppa in Ugandas armé på sin mark, vilket fortsätter att försvåra arbetet med att spåra rebellerna.

Färre attacker mot civila

Samtidigt som de regionala styrkorna kämpar för att slå ut LRA så har rebellerna hållit en allt lägre profil. De är med största sannorlikhet mer försvagade än de någonsin varit tidigare. Minskningen i antalet dödliga attacker är dock även kopplad till en medveten ändring i strategi. Avhoppare har vittnat om att Kony har gett order om att inte genomföra stora massakrer, utan att fokusera på att plundra mat för överlevnad.

Kännare verkar vara eniga om att denna strategi är ett försök att hålla sig under radarn och inte väcka alltför mycket internationell uppmärksamhet. Målet är att hålla ihop gruppen och helt enkelt invänta den dag då USA återkallar sina soldater och den regionala styrkan upplöses. 

Dominic Ongwen i Haag

Vid sidan av militära framgångar så mäter många framsteg mot LRA också i antalet avhoppare, det vill säga hur många som lyckas fly från rebellerna och återgå till ett civilt liv. En intensiv kampanj förs av de allierade trupperna för att locka hem rebeller.

Antalet avhoppare har ökat stadigt under senare år och i januari 2015 nåddes den största framgången hittills. Dominic Ongwen, en av de högsta ledarna inom LRA, tillfångatogs då av Seleka-rebeller i CAR, när han var på väg för att överlämna sig till de amerikanska trupperna.

Eftersom Ongwen är en av de fem LRA-ledare som den internationella brottsmålsdomstolen väckt åtal mot så sändes han snabbt till Haag. Där står han nu åtalad för brott mot mänskligheten och krigsbrott. I maj 2016 informerade domstolen om att rättegången mot Ongwens ska inledas i december och att 2026 offer har fått tillstånd att delta.