Fördjupning Ukraina

Medan Ukraina var en del av Sovjetunionen (1922–1991) var landet ganska anonymt för omvärlden. Sovjetunionen dominerades av Ryssland och alla sovjetiska medborgare beskrevs ofta slentrianmässigt som "ryssar". Ukrainas försök efter Sovjetunionens upplösning att gå sin egen väg möttes 2014 av ett hårdfört ryskt ingripande.

De motsättningar mellan Ukraina och Ryssland som kom i dagen under 2014 kan ha överraskat många utomstående, men de går långt tillbaka i tiden och hade bara nödtorftigt dolts av sovjetisk propaganda om "brödrafolken".

Det råder ganska stor enighet bland historiker om att den östslaviska statsbildning som låg till grund för Ryssland uppstod i Kiev (Kyjivska Rus) i nuvarande norra Ukraina på 800-talet.

Däremot är åsikterna delade om huruvida ukrainska nationella särdrag fanns redan på 800-talet. Kievriket splittrades under 1100-talet och dagens Ukraina kom allt mer att domineras av Polen. För att frigöra sig från polackerna sökte ukrainarna rysk hjälp, med den oönskade följden att området delades mellan Ryssland och Polen 1667. Ett försök några decennier senare av kosackledaren Ivan Mazepa att med hjälp av Karl XII hävda ukrainskt oberoende slutade med den svenska härens nederlag vid Poltava 1709, varefter Ryssland steg för steg stärkte greppet om Ukraina.

Under 1700- och 1800-talen skickades ryska nybyggare till södra Ukraina för att odla upp stäppen. Ryska städer byggdes längs Svarta havets kust. Från mitten av 1800-talet började en ukrainsk nationalism spira med centrum i staden Lviv, men industrialiseringen mot slutet av seklet innebar en intensifierad förryskning.

I det förvirrade revolutionsläget 1917­–1918 utropades två ukrainska stater; en kommunistisk stat proklamerades i Charkiv i öster och en nationalistisk i Kiev. Följden blev ett inbördeskrig, med grannländer indragna, som 1921 slutade med att delar av västra Ukraina tillföll Polen, Tjeckoslovakien och Ungern, medan kommunisterna tog kontroll över större delen av landet, som året därpå uppgick i den nya staten Sovjetunionen.

Stalins skräckvälde

Under Sovjetledaren Vladimir Lenins tid tilläts ukrainarna i stor utsträckning odla sin egen kultur. Men efter Josef Stalins makttillträde 1924 krossades den ukrainska nationalismen genom massgripanden och avrättningar av intellektuella och religiösa ledare.

Det ukrainska jordbruket, baserat på tusentals privata gårdar, kollektiviserades under brutala former. Storbönderna, "kulaker", stämplades som "folkets fiender", berövades sina ägor och deporterades till Sibirien. 1932–1933 konfiskerade Sovjetstaten i princip hela den ukrainska skörden för att dels föda den ryska befolkningen, dels kunna exportera vete för att få pengar till att bland annat bygga upp krigsmakten. Det ukrainska kommunistpartiet utsattes för omfattande politiska utrensningar efter att ha vädjat till Moskva om mildare metoder.

Totalt beräknas mellan sex och sju miljoner ukrainare ha dött av svält. Utsvältningen av Ukraina avbröts 1934 när Stalin ansåg att målet att utplåna den självägande bondeklassen var uppnått.

Under andra världskriget försökte nationalister i västra Ukraina utnyttja den tyska inmarschen i Sovjetunionen till att kämpa för ukrainsk självständighet. Nationalisterna leddes av Stepan Bandera som var en uttalad antisemit och rasist. Han ville rensa Ukraina från andra folkslag på samma sätt som Hitler ville skapa ett "ariskt rent" Tyskland. Banderas nationalistorganisation OUN samarbetade med nazisterna mot den sovjetiska armén och deltog i massmorden på judar, men ställdes åt sidan när Tyskland inte längre behövde dem.

40 års tystnad

När nazisterna drevs ut 1944 fortsatte strider mellan ukrainska partisaner och Sovjetmakten. Först mot slutet av 1940-talet hade Sovjetunionen full kontroll över Ukraina, men då hade hundratusentals ukrainare dödats och troligen ännu fler sänts till Sibirien. Någon egentlig ukrainsk opposition kunde därefter inte komma till tals förrän på 1980-talet, när missnöjet med hur staten hanterade kärnkraftsolyckan 1986 i Tjernobyl ledde till ett oppositionellt uppsving.

Vid det laget var Sovjetstaten så förfallen att det kommunistiska maktmonopolet höll på att luckras upp.1989 bildades folkfronten Ruch som paraplyorganisation för den nationalistiska oppositionen, med fäste främst i väster. Ruch, och närstående grupper, fick ett stort inflytande efter det första delvis fria valet 1990, och i augusti 1991 förklarade sig Ukraina självständigt efter ett misslyckat kuppförsök i Moskva.

Därefter vacklade Ukraina i över 20 år mellan ansatser till liberala reformer och en i princip fortsatt Sovjetpolitik. Den verkliga klyftan mellan blocken var framför allt regional, mellan ukrainskspråkiga och ryskspråkiga. Gemensamt för de regeringar som turades om vid makten var att grundläggande reformer uteblev och att korruptionen ökade, liksom befolkningens missnöje.

Ett demokratiskt steg togs i den så kallade Orangea revolutionen senhösten 2004, när demonstranter (med orangefärgade symboler) protesterade mot att den ryskstödde förre premiärministern Viktor Janukovytj hade utropats till president efter uppenbart valfusk. Protesterna skedde nästan helt i den västra delen av landet och tvingade fram ett omval, där den mer liberale Viktor Jusjtjenko segrade.

Grusade förhoppningar

Jusjtjenko och hans premiärminister Julia Tymosjenko möttes med entusiasm, men förhoppningarna kom på skam. Ukraina blev ett mer öppet land och moderniserades på ytan, men viktiga ekonomiska reformer uteblev. De båda ledarna föreföll motarbeta varandra mer än de verkade för landets bästa.

Industriproduktionen minskade och ekonomin försämrades snabbt. Ryssland markerade sitt ogillande av Ukrainas västvänliga ledning genom att använda gasleveranserna till landet, från det halvstatliga bolaget Gazprom, som ett politiskt påtryckningsmedel. Flera gånger stängde Gazprom kranen eller hotade att göra det.

Vid nästa presidentval 2010 var besvikelsen över den förskingrade revolutionen så stor att Viktor Janukovytj kunde segra utan fusk. Han förbättrade snabbt relationerna till Ryssland, stärkte via författningsdomstolen sin egen makt och drev igenom en ny vallag som gynnade hans eget parti. Han fick ett starkt stöd av parlamentet efter ett val som kritiserades för orättvisa former.

Julia Tymosjenko dömdes 2011 till sju års fängelse för maktmissbruk; hon anklagades för att ha slutit ett dåligt gasavtal med Ryssland. Rättsärendet betraktades som politiskt styrt och kritiserades hårt av EU.

Men samtidigt förhandlade Janukovytj med EU om politiskt samarbete och frihandel. Avtalen var i princip färdigförhandlade i mars 2012, men behandlingen av Tymosjenko fick EU att uppskjuta undertecknandet. EU krävde att Ukraina först skulle frige henne samt reformera rättsväsendet och valsystemet.

Inställt avtal upprörde

När fortsatta förhandlingar gav resultat under 2013, och ett avtal började bli klart, utsatte Ryssland Ukraina för starka påtryckningar att i stället ansluta sig till en ryskledd tullunion. President Vladimir Putin hotade med allvarliga ekonomiska följder för Ukraina om landet närmade sig EU.

Den 21 november, bara en vecka innan avtalen skulle undertecknas, vägrade parlamentet att frige Tymosjenko, och arbetet med EU-avtalen avbröts. Premiärministern medgav att det skett på direkt uppmaning från Moskva.

Medan hundratusentals ukrainare demonstrerade mot vad de uppfattade som regeringens svek utlovade Ryssland billigare gas och stödköp av ukrainska statsobligationer, i praktiken ett lån på motsvarande 15 miljarder USA-dollar. Inga krav på politiska eller ekonomiska reformer ställdes.

Söndag efter söndag samlades hundratusentals människor på Självständighetstorget i Kiev, kallat Majdan. Bland aktivisterna fanns två högerextrema rörelser, partiet Svoboda som valts in i parlamentet 2012, och den nybildade Högra sektorn (Pravyj sektor) med rötter i nationalistiska organisationer och bland våldsamma fotbollssupportrar. Deras deltagande i protesterna utnyttjades av regeringen och den ryska ledningen till att avfärda alla demonstranter som "nazister, extremister och kriminella".

I mitten av februari förvärrades läget allvarligt när över 100 demonstranter sköts ihjäl, många enligt vittnesmål av specialpoliser på hustak.

Presidenten flydde

EU införde ekonomiska straffsanktioner mot ett antal personer som hölls ansvariga för våldet. Janukovytj pressades till att förhandla med oppositionen under EU-medling och gick med på att genomföra president- och parlamentsval i slutet av året, börja skriva en ny författning och bilda en samlingsregering. Men när aktivisterna på Majdan krävde att presidenten skulle avgå omedelbart flydde Janukovytj till Ryssland.

I hans frånvaro tippade majoriteten i parlamentet över till oppositionens favör. Janukovytj avsattes, en rad ministrar avskedades och greps, säkerhetsstyrkorna ställde sig på de nya ledarnas sida och Julia Tymosjenko frigavs ur fängelset.

En ny, bred regering tillsattes med såväl liberala politiker som partiobundna fackexperter, aktivister från Majdan och några representanter för högerextrema Svoboda.

Ryssland, som fördömde den "olagliga juntan", kallade hem sin ambassadör och avbröt allt stöd till Ukraina. Ryska militära styrkor längs ukrainska gränsen sattes i höjd beredskap och inledde en storövning.

På halvön Krim i Svarta havet iscensatte Ryssland i februari 2014 en sorts lokal ”revolution”, noga planerad i Moskva enligt vad Putin senare avslöjade. Det lokala parlamentet ockuperades, den valda regeringen avsattes och rysktrogna politiker tog makten. Soldater från den ryska flottbasen i Sevastopol, som enligt ett avtal med Janukovytj skulle få finnas där till åtminstone 2042, deltog i övertagandet och fick förstärkning från Ryssland.

Ryssland erövrade Krim

President Putin fick fullmakt av ryska parlamentets överhus att ingripa militärt i Ukraina, "varhelst ryska liv var hotade". Ukraina förberedde allmän mobilisering och västalliansen Nato anklagade Ryssland för att hota freden och säkerheten i Europa.

Den ryska regeringen gav för sin del USA och Nato hela skulden för krisen genom att försöka nästla sig in i det som Moskva betraktade som sitt ”intresseområde”.

I en snabbt anordnad folkomröstning på Krim påstods 96,7 procent av deltagarna ha sagt ja till anslutning till Ryssland, och lika snabbt antog det ryska parlamentet en lag som tillät Putin att förklara Krim som en del av Ryssland.

Inte sedan andra världskriget hade en europeisk gräns flyttats på detta sätt. EU och USA fördömde annekteringen och Nato beslöt att förstärka truppnärvaron i östra Europa. Alliansen avbröt genast allt militärt samarbete med Ryssland. Putins uttalanden om rätten att överallt skydda ryska liv, och om att Ukraina aldrig varit någon riktig statsbildning, ökade rädslan inte bara i Ukraina utan även i de baltiska före detta Sovjetstaterna med stora ryska minoriteter.

Samtidigt tog proryska miliser kontroll över stadshus och lokala regeringsbyggnader i en rad städer i östra Ukraina, nära ryska gränsen. Två "sovjetiska folkrepubliker" utropades i Donetsk och Luhansk. Ukrainska regeringen, bekymrad över den svaga armén, godkände bildandet av en halvmilitär frivilligstyrka som fick namnet Azovbataljonen. Den lockade till sig högerextrema nationalister från en rad länder, däribland Sverige, vilket förstärkte den ryska bilden av Ukraina som ett nazistiskt näste.

Under april krävde strider mellan miliser och armén sina första dödsoffer. Regeringstrogna lokalpolitiker kidnappades. Allt fler städer togs i praktiken över av miliserna.

Civilt plan nedskjutet

Den 11 maj 2014 uppgavs stora majoriteter av invånarna i delar av länen Donetsk och Luhansk ha sagt ja till självstyre i folkomröstningar som fördömdes som olagliga av en tämligen enad omvärld, dock inte av Ryssland. Ryska medborgare framträdde öppet på ledande poster i de båda "folkrepublikerna".

Den 25 maj valdes storföretagaren Petro Porosjenko till president i Ukraina med 54,5 procent av rösterna. De båda högerextrema kandidaterna för Svoboda och Högra sektorn fick tillsammans mindre än 2 procent.

Konflikten tog ännu en allvarlig vändning i juli när ett malaysiskt trafikflygplan kraschade i rebellkontrollerat område och samtliga 298 ombord omkom. Regeringen anklagade rebellerna för att ha skjutit ned det, och hänvisade bland annat till påstått avlyssnade telefonsamtal. Rebellerna och ryska regeringen gav för sin del ukrainska regeringen ansvaret, men västliga underrättelsetjänster hävdade att det fanns bevis för rebellernas skuld.

En nederländskt ledd internationell utredning slog sommaren 2016 fast att planet skjutits ned från en separatistkontrollerad by av en rysktillverkad robot som dagarna innan förts över gränsen från Ryssland och sedan transporterades tillbaka dit. Uppgifterna baserades på tekniska data, avlyssnade samtal, ögonvittnesberättelser och bilder av transporten som lagts ut på sociala medier. Huruvida det var reguljära ryska soldater eller ryskstödda separatister som avfyrade roboten kunde inte avgöras, men brottsutredningen fortsätter.

Från och med juli 2014 började armén ta tillbaka betydande delar av de områden som rebellerna hade kontrollerat. Men det kom allt fler rapporter, inklusive påstådda bildbevis, om direkt rysk inblandning i kriget.

Ryskstödd motoffensiv

I slutet av augusti, när armén föreföll närma sig en seger, gick rebellerna till en överraskande motoffensiv och öppnade en ny front vid Azovska sjön, en vik av Svarta havet. Enligt Nato hade de stöd av minst 1 000 ryska soldater.

President Putin började öppet antyda planer på att skapa en rysk lydstat i sydöstra Ukraina. Västliga ledare anklagade Ryssland för att i praktiken ha brutit relationerna med övriga Europa.

Både i Ryssland och i väst gjordes uttalanden, liksom konkreta militära åtgärder, som starkt påminde om den spänning som rådde under det "kalla kriget". EU, USA och andra länder införde straffsanktioner mot de ryska olje- och finanssektorerna, liksom mot en rad personer i ansvarig ställning. Ryssland svarade med att stoppa importen av livsmedel från EU. Ryssland hade redan uteslutits ur de rika industriländernas samarbete G8.

När separatisternas framryckning hotade att leda till ett storkrig gick president Porosjenko i september med på vapenvila. Det hotfulla läget tvingade parlamentet till så stora eftergifter att de rebellkontrollerade områdena i praktiken gick förlorade. De utlovades långtgående självstyre under tre år, rätt att fritt samarbeta med angränsande ryska områden, rätt att bygga upp egna poliskårer och rättsväsen.

Vapenvilan bröts dock genast. Hårdaste striderna utkämpades kring flygplatsen i Donetsk som separatisterna försökte inta.

Nytt avtal i Minsk

Parlamentsval i slutet av oktober blev en stor seger för de pro-europeiska partierna anförda av bland andra president Porosjenko och premiärminister Arsenij Jatsenjuk. De fem dominerande partierna bildade en koalitionsregering.

I rebellkontrollerade områden och på Krim genomfördes inget val. Donetsk och Luhansk arrangerade egna val i november 2014, erkända av inga andra än separatisterna själva och Ryssland. För den ukrainska regeringen var separatisternas val ett brott mot villkoren i den havererade vapenvilan. Regeringen beslöt nu både att sända truppförstärkningar till öster och att avbryta det ekonomiska stödet till rebellområdena, bland annat utbetalningar av pensioner och stöd till skolor och sjukhus. EU och USA utvidgade de ekonomiska sanktionerna mot separatistledare och förbjöd alla ekonomiska kontakter med Krim.

I slutet av november hade enligt FN nästan 1 000 människor dödats sedan avtalet om vapenvila skrevs under i början av september. Långt över en miljon ukrainare hade flytt från sina hem, en stor del till Ryssland eller andra grannländer men också närmare en halv miljon inom landet. Rapporter kom under hösten flera gånger om nya ryska trupprörelser in i Ukraina.

Efter nya framryckningar av separatisterna i början av 2015 lyckades Tysklands och Frankrikes ledare medla fram ett nytt avtal om vapenvila, som undertecknades i Minsk i Vitryssland den 12 februari. Förutom ett omedelbart eldupphör och tillbakadragande av tunga vapen från frontlinjen stadgades där att demokratiska val skulle genomföras i separatistområdena enligt ukrainsk lag, att en ny författning skulle reglera graden av självstyre i de östliga länen samt att ukrainska staten skulle återfå full kontroll över gränsen mot Ryssland efter lokalvalen.

Trots avtalet förblev förtroendet mellan ukrainska regeringen och separatisterna obefintligt och Ukraina utpekade officiellt Ryssland som ett hot mot landet.

Från andra hälften av 2015 skedde ändå en viss stabilisering av läget kring krigsfronten, vilket troddes mest bero på att Ryssland börjat ta aktiv del i kriget i Syrien. Enligt FN fortsatte dock Ryssland att föra in vapen och soldater i östra Ukraina, och president Vladimir Putin medgav i december att rysk personal "utfört vissa militära uppgifter" i grannlandet.

Under 2016 fortsatte våldet att flamma upp periodvis och ingen politisk lösning på konflikten fanns i sikte. Ukrainas, Rysslands, Tysklands och Frankrikes utrikesministrar misslyckades i maj 2016 med ett nytt försök att nå fram till ett hållbart fredsavtal. Observatörer från Europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen OSSE varnade för att striderna riskerade att återgå till en fullskalig nivå. USA:s delegation vid OSSE sade i november att dess personal sett 30 000 militärklädda män åka in i Ukraina från Ryssland.

Medan striderna periodvis fortsatte att intensifieras fick konflikten också en mer ekonomisk dimension. Ukrainska nationalister började vintern 2017 blockera järnvägarna till utbrytarområdena i protest mot att regeringen "bedrev handel med fienden". Aktivisterna greps efter en tid av polis men i gengäld stoppade regeringen godstrafiken österut. Samtidigt konfiskerade separatisterna flera stora företag i öster och betalade skatt enbart till utbrytarregeringarna.

Under resten av 2017 bestod mönstret av försök till vapenvilor som genast bröts. I en utredning av förhållandena på Krim anklagade FN:s människorättskommissariat i september ryska staten för grova övergrepp mot civila, gällande bland annat tortyr, orättvisa rättegångar och deportationer.

Texten faktagranskades i oktober 2017.