Fördjupning Västsahara

Marocko gjorde anspråk på Spanska Sahara efter sin självständighet från Frankrike 1956. Tio år senare gav FN sitt stöd för Västsaharas rätt till självbestämmande. Nationalistiska krafter växte sig starkare och demonstrationer mot den spanska kolonialmakten förekom. Befrielserörelsen Polisario tog till vapen 1973.

Spanien accepterade 1974 formellt FN:s resolution om Västsahara, men Marocko förde tvisten till Internationella domstolen (ICJ) i Haag. Nu kom också Mauretanien med anspråk, på Västsaharas södra delar. I ett utslag 1975 konstaterade ICJ att det inte fanns tillräckligt starka historiska förbindelser för att tilldela länderna suveränitet över området. Domstolens slutsats blev att Västsaharas folk har rätt till självbestämmande. Spanien började nu förbereda en folkomröstning om självständighet som ett sätt att förekomma Marockos och Mauretaniens krav. En undersökningsdelegation från FN konstaterade samma år att stödet bland västsaharierna för en oberoende stat tycktes "överväldigande".

I november 1975 iscensatte den marockanska regimen den så kallade gröna marschen då 350 000 civila marockaner tågade mot gränsen. Spanien gav efter för Marockos krav och accepterade en delning av territoriet mellan Marocko och Mauretanien. Avtalet fördömdes av Polisario, som nu kunde stödja sig på både FN:s och ICJ:s beslut, och av Algeriet som oroade sig över att Marocko utvidgade sitt territorium.

Parallellt med de politiska förhandlingarna invaderade marockanska trupper Västsahara. Närmare hälften av västsaharierna flydde till Algeriet, som börjat ge starkt stöd till Polisario. Marocko har sedan dess beskrivit Algeriet som den verkliga kraften bakom den västsahariska nationaliströrelsen, och gång på gång försökt inleda förhandlingar med grannlandet. Algeriet har alltid vägrat, med hänvisning till att bara Polisario kan representera det västsahariska folket.

Flyktingarna samlades i läger där Polisario rekryterade i stort sett alla män och trappade upp kampen mot ockupanterna. I början av 1976 hade spanjorerna slutgiltigt lämnat Västsahara. Marocko hade annekterat den norra delen medan Mauretanien intagit den södra. Polisario kontrade med att utropa självständighet som Sahariska arabiska demokratiska republiken (SADR).

Fred med Mauretanien

Efter ständiga attacker från gerillan drog sig Mauretanien ur Västsahara 1978–1979 och slöt ett fredsavtal med Polisario. Marockanska trupper annekterade då även den södra delen. Gradvis anlade Marocko en stor minerad befästningsvall av sand och sten – idag totalt 270 mil. Detta stängde Polisario ute från den del av territoriet, cirka tre fjärdedelar, som marockanerna kontrollerade. Striderna fortsatte på en lägre nivå, men kriget frestade på Marockos ekonomi.

Marocko stöddes ekonomiskt och militärt av USA, Frankrike och oljestaterna vid Persiska viken. Polisario finansierades och beväpnades av Algeriet (fram till 1984 även av Libyen), och fick politiskt stöd från många nyligen självständiga stater i Afrika som såg Västsaharakonflikten som en fråga om antikolonial frihetskamp. SADR inträdde 1984 som medlem i Afrikanska enhetsorganisationen (OAU, föregångare till Afrikanska unionen, AU), vilket fick Marocko att lämna organisationen i protest. Först 2017 blev Marocko medlem på nytt.

År 1988 godtog parterna en FN-plan om folkomröstning som skulle låta invånarna välja mellan självständighet och integration med Marocko. Ett vapenstillestånd trädde i kraft 1991 och har sedan dess övervakats av FN-styrkan Minurso, som också har i uppdrag att registrera röstberättigade.

Folkomröstningen har dock inte genomförts på grund av oenighet om vilka som ska räknas som "Västsaharas folk" och därmed ha rösträtt.

Oenighet om röstlängd

Polisario accepterade i princip bara att personer som bevisligen bott i Västsahara före invasionen och deras ättlingar skulle få rösta, baserat på en spansk folkräkning från 1974. Marocko krävde deltagande även för de marockaner som flyttat in i området efter 1975 och under vapenstilleståndet, vilka nu utgör en stor majoritet av befolkningen. Bägge sidor räknade med att vinna en omröstning enligt den röstlängd de själva föredrog. Minurso inledde en mödosam intervjuprocess för att skilja "äkta" västsaharier från inflyttade marockaner med eller utan sahariskt påbrå. Grundprincipen var att ingen som inte kunde demonstrera anknytning till territoriet före 1975 skulle ha rösträtt.

Bägge parter såg med misstro på processen som ständigt förhalades. Efter långa uppskov tog den återigen fart, sedan förre amerikanske utrikesministern James Baker 1997 utsetts till FN:s generalsekreterares särskilda representant för Västsahara, med stark backning från USA. Genom det så kallade Houstonavtalet samma år redde Baker ut vilka regler som skulle gälla för Minursos identifieringsprocess. Han fick bägge parter att återigen lova att de skulle acceptera en folkomröstning om självständighet, oavsett vilket resultatet blev.

När Minursogranskningen var färdig 1999 visade sig resultatet ligga nära den gamla spanska folkräkningen, med drygt 85 000 dokumenterade västsaharier i röstlängden. Den överväldigande majoriteten av de inflyttade marockaner som sökt rösträtt hade fått avslag, liksom ett antal sökande från Polisarios flyktingläger och Mauretanien. Eftersom röstlängden i stort sett motsvarade den västsahariska befolkningen före 1975, som förmodades sympatisera i hög grad med Polisario, var det sannolikt att en sådan omröstning skulle utmynna i självständighet. Marocko kom då med 130 000 individuella överklaganden vilket effektivt sköt hela processen i sank.

2001 var Polisario så desperat att man förklarade att Marockos handlande innebar ett brott mot vapenvilan, och förberedde en återgång till väpnad kamp. Stridigheterna avlystes i sista minuten, av allt att döma efter det att Algeriet klargjort sitt motstånd mot ett nytt krig.

Bakerplanen

Dödläget ledde till att bland andra USA började försöka finna en kompromisslösning. Problemet hade blivit mer brännande eftersom flera oljebolag börjat intressera sig för Västsaharas territorialvatten. Ett FN-utlåtande 2002 slog fast att naturresurserna i Västsahara tillhör det västsahariska folket, fram till dess att självbestämmandefrågan är löst. Exploatering av dessa resurser måste därför ske i enlighet med det västsahariska folkets intressen och med dess godkännande. Det har gjort att även Marockos rätt att sälja fiskerättigheter utanför Västsaharas kust bestridits juridiskt.

James Baker lanserade nu ett nytt lösningsförslag. Enligt den så kallade Bakerplanen skulle Västsahara styras som autonom marockansk provins under en period före folkomröstningen, där de flesta marockanska bosättare skulle få rösta. Marocko stödde planen, som troligtvis skulle resultera i en marockansk seger, men Polisario avvisade den. Säkerhetsrådet lät frågan bero.

I början av 2003 genomförde Baker smärre justeringar av sin idé. Den nygamla planen, ibland kallad "Baker II", innebar att folkomröstningen skulle hållas med en utvidgad rösträtt. Förutom Minursos 85 000 dokumenterade västsaharier, skulle även de marockanska bosättarna och invånare i Polisariolägren som inte kunnat dokumentera sin västsahariska identitet inför Minurso få rösta. Under en övergångsperiod på minst fem år före folkomröstningen skulle Västsahara styras som autonom region inom Marocko, av myndigheter som valts enligt Minursos röstlängd, alltså troligen under starkt inflytande från Polisario.

FN-resolution

Den nya planen var fortfarande mycket ofördelaktig för Polisario jämfört med avtalet 1991, men det var inte längre lika uppenbart att Marocko skulle segra i folkomröstningen. Det hängde snarast på hur man trodde att de marockanska bosättare som själva har sahariskt ursprung skulle agera efter fem år av autonomistyre. Skulle de vara lojala mot kronan eller stödja självständighetsrörelsen?

Efter amerikanska påtryckningar bytte rörelsen fot och accepterade motvilligt "Baker II". Säkerhetsrådet antog då enhälligt en resolution till stöd för planen, i juli 2003.

Nu var det istället Marocko som vägrade. Den nye kungen Mohammed VI förklarade att han inte längre tänkte låta självständighet ingå bland alternativen i en folkomröstning, vilket hade varit grundbulten i fredsprocessen sedan 1991. Trots att Bakers förslag fått säkerhetsrådets stöd valde både USA och Frankrike att respektera Marockos inställning. James Baker konstaterade att han därmed inte kunde komma längre, och avgick i juni 2004. Därmed tycktes fredsprocessen helt låst, men Minurso stannade i territoriet och vapenvilan har förblivit i kraft.

Ny aktivism

Under våren 2005 utbröt nationalistiska protester i huvudstaden El Aaiún och andra västsahariska städer, samt i sahariska områden i södra Marocko. Demonstrationerna slogs snabbt ner av polis men blev startskottet för en ny våg av aktivism i de ockuperade områdena.

I april 2007 lade Marocko fram ett förslag till FN om autonomi för Västsahara. Polisario kontrade med ett eget förslag som fortfarande utgick från en folkomröstning, men utlovade vissa garantier för Marocko och de marockanska bosättarna om Västsahara blev självständigt. FN tog dock inte ställning för någon av planerna, utan fortsätter bara att uppmana till förhandlingar som ska leda till en "rättvis, varaktig och ömsesidigt acceptabel politisk lösning som säkerställer Västsaharas folks självbestämmande".

Sådana förhandlingar har sedan 2007 organiserats mellan Marocko och Polisario, främst som ett sätt att hålla fredsprocessen levande. Fram till 2012 hölls tre samtalsrundor, utan resultat. Därefter har samtalen legat nere.

Nya medlare

Bakers efterträdare som FN-sändebud, holländaren Peter van Walsum, meddelade 2008 att han ansåg att Polisarios mål om ett oberoende Västsahara inte längre var "realistiskt". För att bryta dödläget uppmanade van Walsum därför säkerhetsrådet att föreslå en annan väg framåt, det vill säga att låta honom utforska någon form av autonomilösning.

Detta väckte skarp kritik från Polisario, som förklarade att man inte längre hade förtroende för holländaren som medlare. Han avgick strax därefter och ersattes i januari 2009 av den amerikanske diplomaten Christopher Ross.

Ross fortsatte att organisera samtal mellan Polisario och Marocko, utan resultat. Säkerhetsrådet fortsatte i sin tur att rutinmässigt förlänga Minursos mandat. Trots att Minurso fortfarande formellt har som huvudmål att organisera en folkomröstning bedriver man av politiska skäl inte längre något arbete för att förverkliga det, utan nöjer sig med att övervaka vapenvilan. Ett genombrott för FN-förhandlingarna i detta låsta läge tycks osannolikt.

De senaste åren har dock flera stater gett stöd åt Polisarios krav på att Minurso ska förses med ett utvidgat mandat för att övervaka de mänskliga rättigheterna i både Västsahara och flyktinglägren. Människorättsfrågan har sedan protesterna i de ockuperade områdena 2005 rönt stadigt större uppmärksamhet. Minurso är trots detta en av mycket få FN-insatser som inte tillåts registrera och motarbeta brott mot de mänskliga rättigheterna i sitt arbetsområde. Marocko motsätter sig ett utvidgat mandat och Frankrike har blockerat alla förslag i den riktningen i säkerhetsrådet.

Oroligheter i El Aaiún

Frågan fick ökad aktualitet efter våldsamheter som bröt ut i de marockanskockuperade delarna av Västsahara hösten 2010. Efter några veckor av protester mot diskriminering och fattigdom hade flera tusen saharier samlats i ett tältläger utanför El Aaiún. När polisen stormade lägret bröt kravaller ut som snabbt fick etniska och nationalistiska övertoner. Elva poliser och två saharier dödades, hundratals greps och skadades, och flera byggnader brändes ned.

En militärdomstol i Rabat dömde 2013 nio västsaharier till livstids fängelse för sin inblandning i våldet. Samma år bröt våldsamheter ut i samband med en demonstration för självständighet i El Aaiún, och även senare har oroligheter förekommit.

Sedan även USA ställt sig bakom kravet på att FN ska övervaka mänskliga rättigheter drog sig Marocko i april 2013 ur en planerad gemensam militärövning med amerikanska trupper. Marocko kallade förslaget en inblandning i landets interna angelägenheter. USA backade därefter i frågan.

Ökade spänningar

Våren 2016 hamnade Marocko i den allvarligaste tvisten dittills med FN sedan vapenvilan 1991. Bakgrunden var att generalsekreterare Ban Ki-Moon under ett besök i regionen använde ordet "ockupation" om Marockos annektering av Västsahara, samt besökte flyktinglägren i Algeriet. Regeringen i Rabat anklagade Ban för att inte vara neutral och beordrade civil FN-personal att lämna Västsahara. Cirka 75 personer utvisades i mars. Runt en tredjedel kunde återvända efter några månader men ett drygt år efter utvisningen var det fortfarande oklart om bemanningen skulle återgå till samma nivå som tidigare.

I augusti 2016 skärptes spänningarna på marken då Marocko började anlägga en väg söder om den buffertzon som skiljer parterna åt, nära gränsen till Mauretanien. Enligt Marocko handlade det om en insats för att hindra smuggling över gränsen, men Polisario såg det som en provokation. Båda parter skickade väpnade soldater in i buffertzonen och gjorde sig därmed, enligt FN, skyldiga till brott mot vapenvilan.

Marocko drog tillbaka sina trupper från zonen i februari 2017. Kort därpå avgick FN-sändebudet Ross, som marockanerna anklagat för att vara partisk till Polisarios fördel. Sedan även Polisario dragit sig tillbaka från zonen antog FN:s säkerhetsråd i april en resolution till stöd för nya samtal om Västsahara. FN:s nye generalsekreterare Antonio Guterres utsåg Tysklands förre president Horst Köhler som nytt FN-sändebud. Under hösten besökte Köhler Marocko och flyktinglägren i Algeriet, i ett försök att få igång en ny samtalsrunda.