Fördjupning Filippinerna

Filippinerna består av fler än 7000 öar av vilka omkring 1000 är bebodda. Stora delar av Filippinernas konfliktfyllda historia har utspelat sig på Mindanao i söder. Trots att det finns gott om olja och naturgas i området är Mindanao den mest underutvecklade regionen i hela landet, med utbredd fattigdom och den lägsta förväntade livslängden.

Över 90 procent av Filippinernas befolkning är kristna till följd av spanskt och amerikanskt styre av landet. Cirka fem procent är muslimer vilka framförallt bor i den södra Mindanaoregionen, och sedan 1970-talet har olika muslimska separatistgrupper kämpat för en självständig stat i Mindanao.

Den spanska perioden

Filippinerna "upptäcktes" av spanska upptäcktsresande i början av 1500-talet och var en spansk koloni i över 300 år. Medan spanjorerna erövrade de norra delarna av landet och spred den romersk-katolska tron, lyckades de aldrig riktigt ta kontroll över de södra, muslimska delarna.

Under 1800-talet ökade kritiken mot det spanska kolonialstyret och efter ett stort uppror utropades självständighet den 12 juni 1898. Under samma år utkämpades ett krig mellan USA och Spanien och efter att de amerikanska styrkorna besegrade den spanska flottan i Manila Bay, blev Filippinerna ockuperat av en ny stormakt, USA.

USA och självständigheten

Precis som de spanska styrkorna hade den amerikanska armén svårt att kontrollera de muslimska områdena i söder. USA:s fokus låg istället på att bygga upp demokratiska institutioner som skulle klara av att styra ett självständigt Filippinerna. Det beslutades att landet skulle bli självständigt 1945.

Men innan Filippinerna hann få sin självständighet bröt andra världskriget ut och landet hamnade återigen under kontroll av en stormakt. Japan attackerade i slutet av 1941 och i maj 1942 förlorade USA kontrollen över landet.

När japanerna slutligen drog sig tillbaka i september 1945 beräknades minst en miljon filippiner ha mist livet. I juli 1946 fick slutligen landet sin självständighet och republiken Filippinerna utropades.

Det amerikanska inflytandet fortsatte dock att vara starkt i landet och 1951 skrev länderna under ett avtal om en försvarspakt.

Kommunistgerillan CPP bildas

Under andra världskriget formades flera anti-japanska gerillagrupper i Filippinerna och förutom att slåss mot japanerna tog de också kontroll över övergivna landområden och fördelade dem bland folket.

Efter att Filippinerna hade blivit självständigt ville den nya regeringen återskapa landägandet så som det såg ut innan andra världskriget. Detta ledde till att gerillagrupperna fortsatte att slåss, nu mot den filippinska regeringen istället för de japanska ockupanterna.

1968 bildades Filippinernas kommunistparti, CPP (Communist Party of the Philippines). Från att ha varit en grupp med 60 medlemmar och 35 vapen växte sig CPP starkare under 1970-talet. I mitten av 1980-talet hade CPP vuxit till en väpnad grupp med fler än 25 000 medlemmar och striderna med regeringsstyrkorna resulterade årligen i tusentals dödsfall.

Norge som medlare

De första förhandlingarna mellan regeringen och CPP inleddes 1986 men parterna lyckades inte komma överens och förhandlingarna bröt samman.

Norge har spelat en viktig roll som medlare i konflikten och flera samtal har ägt rum i Oslo. 2004 och 2011 hölls formella fredsförhandlingar, men misstron mellan parterna var stor efter årtionden av konflikt.

Nya försök att förhandla fram en lösning inleddes i slutet av augusti 2016 då parterna återigen möttes i formella fredsförhandlingar i Oslo. En orsak till att tidigare försök har misslyckats har varit att CPP krävt att rebeller som är involverade i fredsprocessen ska släppas ur fängelse, något regeringen inte har gått med på. Inför mötena i Oslo i augusti 2016 släpptes dock ett flertal rebeller.

Det marginaliserade Mindanao

Kommunistgrupper är inte de enda som har utmanat regeringen i Filippinerna. Sedan 1970-talet pågår en separatistkonflikt i de södra delarna där olika grupper vill ha självstyre eller självständighet för det muslimska området Mindanao. Sammanlagt beräknas omkring 120 000 människor ha dödats i strider mellan regeringen och separatisterna.

Även om den nuvarande konflikten i Mindanao har pågått i över 40 år är rötterna till konflikten betydligt äldre än så. När de spanska kolonisatörerna kom till Filippinerna under 1500-talet fanns redan etablerade sultanat i de södra delarna av landet och dessa hade inget intresse av att bli underordnade en kristen regim i huvudstaden Manila.

Under 1900-talet skedde en stor inflyttning till Mindanao. Stora mängder människor från Luzon och Visayas kom till Mindanao och den muslimska befolkningen, morerna, och den icke-muslimska ursprungsbefolkningen, lumaderna, blev plötsligt minoriteter i området.

Som en följd av marginaliseringen av ursprungsbefolkningarna i Mindanao samt att regeringen har investerat väldigt lite pengar i området lever många i fattigdom.

Separatistgrupper bildas

Trots att spänningarna mellan morerna och centralmakten i Manila funnits under hundratals år var det först i slutet av 1960-talet som formella separatistgrupper bildades. En viktig händelse var Jabidah-massakern i mars 1968 då minst 28 muslimska rekryter dödades av sina kristna officerare vilket ledde till att strider utbröt mellan de olika folkgrupperna i Mindanao.

I maj 1968 bildades det som kom att bli MNLF (Moro National Liberation Front) eller Moros nationella befrielsefront, under ledning av Nur Misuari. Ett par år senare hade baser etablerats i Mindanao och omkring 30 000 personer utbildats i gerillakrigföring.

Tripoliavtalet 1976

Striderna mellan kristna och muslimer hade fortsatt på Mindanao men MNLF gjorde klart att deras mål var att strida mot regeringen för att uppnå självständighet. Gruppen växte och blev snart en viktig aktör som de flesta muslimer i Filippinerna enades kring.

Efter påtryckningar från Islamiska konferensorganisationen (OIC) skrevs Tripoliavtalet under 1976. Avtalet, som förhandlades fram med hjälp av Libyens dåvarande president Muammar Gaddafi, innebar att 13 av 23 provinser i Mindanaoregionen fick självstyre.

MNLF var dock inte nöjda med hur avtalet genomfördes och striderna fortsatte. Dessutom uppstod splittringar inom gruppen när vissa tyckte att de inte skulle nöja sig med självstyre utan fortsätta kämpa för självständighet. En av utbrytargrupperna kallade sig för MILF, Moros islamiska befrielsefront (Moro Islamic Liberation Front).

Fred med MNLF

Under 1990-talet gjordes en storsatsning på att skapa fred i Filippinerna och förhandlingar inleddes med både kommunisterna och separatisterna. 1992 startade nya fredsförhandlingar i Tripoli mellan regeringen och MNLF, återigen med Muammar Gaddafi som medlare.

Efter fyra års förhandlingar kunde ett fredsavtal skrivas under i september 1996 och ledaren för MNLF valdes till guvernör för ett autonomt område i Mindanao, ARMM (Autonomous Region of Muslim Mindanao).

MILF försvagas

Även med MILF hölls fredsförhandlingar men de lyckades inte komma fram till något avtal. Istället ökade militären sina attacker mot gruppen.

MILF försvagades kraftigt av striderna och bestämde sig i början av 2000-talet för att återvända till förhandlingsbordet.

MOA-AD

En av kärnfrågorna i konflikten mellan regeringen och MILF är den muslimska befolkningens rätt till sina förfäders land, och just denna fråga har fått många förhandlingar att stranda.

2008 arbetades till slut ett avtal fram. MOA-AD (Överenskommelse om det nedärvda området, Memorandum of Agreement on Ancestral Domain), skulle skrivas under vid en ceremoni den 5 augusti 2008 och en lösning på konflikten såg ut att vara inom räckhåll.

Alla var dock inte nöjda med det nya avtalet och lokala politiker och landägare lämnade därför in en protest till högsta domstolen, som dömde att avtalet inte var förenligt med den filippinska grundlagen.

Besvikelsen över det ogiltigförklarade avtalet ledde till att nya strider blossade upp och våldet ökade för första gången på flera år.

Terroristerna på Mindanao

Under 1990-talet bildades en tredje separatistgrupp i Mindanao, utöver MNLF och MILF som redan kämpade för morernas rättigheter. Denna grupp hade en tydlig islamistisk agenda.

Ledaren för gruppen hade utbildats i Libyen och Saudi Arabien och tidigare stridit i Afghanistan, och när han återvände till Filippinerna i början av 1990-talet bildade han gruppen Abu Sayyaf.

Gruppen blev känd 1993 då de kidnappade en spansk präst och marinkåren genomförde en omfattande insats för att befria honom. När striderna var över hade omkring 30 personer dödats.

I början av 2000-talet blev Abu Sayyaf listade som en terrorgrupp och 2004 levde gruppen upp till detta på allvar då de planterade en bomb ombord på ett passagerarfartyg som lade ut från Manila. Färjan sjönk och 116 civila dödades i explosionen och den efterföljande branden ombord.

Al-Qaida tros tidigare ha stöttat gruppen med framförallt finansiering och i vissa fall träning och utbildning. 2014 svor Abu Sayyaf dock trohet till IS (Islamiska Staten) och flera steg mot en IS-provins i Filippinerna har tagits.

Islamister från Filippinernas grannländer har anslutit sig till Abu Sayyaf efter att gruppens ledare pekats ut som IS representant i Sydostasien i juni 2016. En video från IS officiella kanaler uppmanar också de som inte kan resa till Syrien eller Irak att ansluta sig till de IS-allierade i Filippinerna.

Rido – klanvåld

Förutom konflikten mellan regeringen och de olika separatiströrelserna, förekommer också utbrett våld mellan olika klaner och familjer på Mindanao. Detta våld har ett eget namn, "rido".

De vanligaste orsakerna till klankonflikterna är land och politiska maktkamper. Att lösa en rido innebär ofta medling av lokalt inflytelserika personer och i många fall betalas blodspengar för att skipa rättvisa.

Detta våld drabbar befolkningen hårt. En studie från 2007 hittade 1266 fall av rido under perioden 1930-2005, vilka resulterade i minst 5500 dödsfall. Förutom de många dödsfallen har ridos ofta en stor påverkan på befolkningens ekonomi då egendom och mark blir förstörd och människor tvingas på flykt undan våldet.

Massakern på Mindanao

På Mindanao inträffade en fruktansvärd händelse år 2009 då 57 civila, varav minst 32 journalister, avrättades.

Den mäktiga familjen Ampuatan hade länge kontrollerat den politiska makten i provinsen Maguindanao, men i valet 2010 var Andal Ampuatan rädd att en annan familj, Mangudatu, skulle ta makten.

I november 2009 gensköts en karavan med kandidaten Toto Mangudatus familj och vänner, tillsammans med över 30 journalister, av Ampuatans privata armé. De fördes upp i bergen där de sköts och kastades ner i provisoriska massgravar.

Det tog den filippinska militären flera dagar att hitta kropparna av de 57 människor som dödats. Många av de kvinnliga offren bar spår av sexuellt våld och deras könsorgan hade blivit sönderskurna.

Hopp om fred?

I oktober 2012 skrev regeringen och MILF under ett fredsavtal, efter intensiva förhandlingar. Under 2013 fortsatte de att komma överens om de olika delarna av avtalet och hur området Mindanao skulle styras, och i mars 2014 skrevs det sista tillägget till avtalet under.

Ett område kallat Bangsamoro, morernas land, ska skapas i Mindanao och till viss del styras av ett regionalt parlament. Avtalet innebär också att narturtillgångarna stannar i regionen, att de får sin egen polisstyrka och att sharialagstiftning får införas i området. Rebellerna ska också avväpnas enligt avtalet, en process som började i januari 2015.

Ett lagförslag som ska reglera Bangsamoro har arbetats fram. Men det måste antas av kongressen innan det börjar gälla. Den urspungliga planen var att lagen skulle antas i mars 2015, men efter våldsamma strider i januari samma år, sköts beslutet på framtiden. Både MILF och regeringen anklagades för att ha brutit vapenvilan under de värsta striderna mellan dem på många år. Striderna, som dödade minst 44 poliser ur Filippinernas elitstyrkor, ledde till protester och krav på att president Aquino skulle avgå.

Båda parterna visade besvikelse när Bangsamoro-lagen inte hann antas innan Aquinos tid som president tog slut under 2016. Den nya presidenten Rodrigo Duterte, Filippinernas första president någonsin från Mindanao, har dock uttryckt stor vilja att anta lagen. Efter att han valdes i maj 2016 har han träffat representanter från flera rebellgrupper och uttalat sitt stöd för fredsprocessen. Han har även inlett fredsförhandlingar med CPP (se ovan).

Splittringar hotar freden

Samtidigt som ett historiskt avtal har skrivits under med MILF ökar splittringarna inom andra grupper som är aktiva i Filippinerna. 2011 bröt sig en del av MILF ut som en protest mot att gruppen gav upp kravet på självständighet och nöjde sig med självstyre. Utbrytargruppen BIFM (Bangsamoros islamiska frihetsrörelse, Bangsamoro Islamic Freedom Movement) fortsatte att slåss mot regeringen.

Efter att MILF skrev under fredsavtalet i mars 2014 förklarade BIFM att de var emot det och att de skulle fortsätta att slåss. En stor offensiv under våren 2015 ledde till hundratals dödsfall och att minst 100 000 människor drevs på flykt. Förutom att strida mot regeringen har gruppen också hamnat i konflikt med MILF.

2013 kom även en annan grupp som tidigare tillhörde MNLF tillbaka. Gruppen utropade självständighet för Mindanao och hotade med mer våld om regeringen skrev under ett fredsavtal med MILF. I september 2013 dödades fler än 200 personer när denna grupp ockuperade en stad på Mindanao.

En ljus framtid?

Det är tydligt att problemen i Mindanao är många. Gerillor, privata miliser, klanvåld, fattigdom och marginalisering är alla problem som måste lösas om en varaktig fred ska kunna uppnås i regionen. De senaste årens fredsförhandlingar och avtalen som skrivits under har lett till ökat hopp om en ljusare framtid för Mindanao, men vägen dit kommer att vara lång och full av hinder.

Det internationella samfundet kommer förmodligen fortsätta att spela en viktig roll i hur utvecklingen ser ut på ön. Länder som Norge, Libyen, Malaysia och Saudiarabien har alla varit inblandade i förhandlingar och sedan 2004 har det med vissa avbrott funnits en internationell grupp på plats i Filippinerna för att övervaka vapenvilan. Förutom några av Filippinernas grannländer deltar bland andra Norge och EU i denna grupp.

Den nya presidenten Duterte har visat sig vilja arbeta för att landets konflikter ska få fredliga slut, samtidigt som han kritiseras hårt från människorättsorganisationer för sin hårda strategi mot kriminalitet i landet. På sin tidigare position som borgmästare i Davao har han anklagats för att leda dödspatruller som avrättat tusentalas kriminella.

Som Filippinernas president har Duterte uppmanat polisen att skjuta för att döda och erbjudit belöning till dem som dödar missbrukare och droghandlare. Under Dutertes första månader som president dödades nästan 2000 misstänkta langare. Han har även sagt att han vill återinföra dödsstraff i Filippinerna.