Fördjupning Mali

Mali är ett av de större länderna i Afrika geografiskt sett, men har en relativt liten befolkning på cirka 14,5 miljoner. En majoritet av invånarna bor i de södra, mer bördiga, delarna av landet. Den norra regionen sträcker sig genom Sahel och in i Saharaöknen och är glest befolkad.

Befolkningen omfattar flera etniska grupper. Mande-grupper – som totalt utgör ca 50% av befolkningen – bor främst i den södra delen av landet. En annan stor grupp är fulani, som finns utspridda över hela Mali, men som är mest talrika i de centrala områdena. De norra delarna befolkas främst av nomadiska pastoralistgrupper. En sådan grupp är tuaregerna, som spelat en viktig roll i de konflikter som utspelat sig sedan tidigt 1990-tal.

Mali vann sin självständigt från kolonialmakten Frankrike 1960. Under de efterföljande tre decennierna styrdes landet som en enpartistat (1960-68) och militärdiktatur (1968-91).

Tuaregernas situation

Tuaregerna finns i flera länder i regionen och i Mali utgör de cirka 10 procent av befolkningen. I de norra delarna av landet, som tuaregerna kallar Azawad, är de den största gruppen. Norra Mali generellt och tuaregerna i synnerhet, har historiskt sett varit försummade både ekonomiskt och politiskt. Deras situation har förvärrats av svår torka och en brutal närvaro av landets armé, som till största del utgörs av andra etniska grupper.

Migration till Libyen

Torkperioder under 1970-talet gjorde att många tuareger emigrerade till Libyen och Algeriet. I Libyen rekryterades många till den libyska armén. Andra hamnade i den så kallade Islamiska Legionen, en paramilitär styrka som landets ledare Muammar Gadaffi sponsrade. Denna styrka sändes sedan till konflikthärdar som Libanon och Tchad. Tuaregerna i Libyen var även politiskt aktiva och tankar om självständighet för de norra delarna av Mali och Niger växte fram.

I slutet av 1980-talet försämrades ekonomin i både Libyen och Algeriet. Detta ledde till att de flesta tuareger utvisades och tvingades återvända till Mali.

Konflikt och demokratisering

Det norra Mali som återvändarna kom till var fortfarande försummat och fattigt. Politiskt medvetna och med militär träning i bagaget, så valde de att inleda en väpnad kamp mot regeringen, där de under namnet MPA (Folkrörelsen för Azawad) till att börja med slogs för ett självständigt Azawad.

Samtidigt som stridigheterna spred sig i norra Mali blev även läget i huvudstaden mer oroligt. Kraven på demokrati hade vuxit sig starkare under 1980-talet och protesterna blev allt mer högljudda. Den sittande regeringen var trängd och inledde snart förhandlingar med MPA. Dessa resulterade i ett fredsavtal, vars viktigaste punkt var en hög grad självbestämmande för Azawad.

1991 tvingades regeringen till slut att avgå och året därpå hölls landets första demokratiska presidentval. Även om den nya presidenten sa att han stödde det avtal som hans föregångare nått med MPA så var både militären och stora delar av befolkningen i söder missnöjda. Den utbredda uppfattningen var att landets territoriella integritet hade äventyrats.

Splittringar inom rebellgrupperna

På rebellsidan blev splittringarna allt tydligare. Vid sidan av det faktum att ledarskapet hade svårt att kontrollera sina män, som fortsatte att attackera regeringssoldater, så bröt sig grupperingar loss och etablerade nya rebellgrupper. Detta ledde till att fredsavtalet inte implementerades och att den väpnade konflikten fortsatte.

Mellan 1992 och 1995 varvades stridigheter med förhandlingar och diverse fredsavtal. Rebellsidan karaktäriserades av såväl nyskapade allianser som splittringar. Dessutom skärptes de etniska motsättningarna i norr. Tuaregrebeller attackerade den bofasta, jordbrukande befolkningen och som svar på attackerna bildades miliser som vände sig mot civila tuareger. Det var inte förrän i juni 1995 som den sista rebellgruppen gick med på ett eldupphör.

Mellanperiod

Efter den oroliga första halvan av 1990-talet så följde en period av relativt lugn. Mali sågs som en välfungerande demokrati i Afrika och både det politiska och sociala läget var generellt sett stabilt. Samtidigt så fortsatte dock missnöjet att gro i norr, då många var missnöjda med fredsprocessen. Dessutom fortsatte regionen att vara underutvecklad.

Gaddafi faller

Den arabiska våren gjorde att Nordafrika och Mellanöstern upplevde stora förändringar mellan 2010 och 2012. I Libyen resulterade den i att ett krig bröt ut och att ledaren Muammar Gadaffi avsattes i augusti 2011.

Hur påverkade detta situationen i Mali? Som nämnts tidigare hade många tuareger migrerat till Libyen under 1970-talet, men tvingats återvända till Mali i slutet av 1980-talet. När fredsavtalet skrevs under i början av 1990-talet var de mer hårdföra tuareg-rebellerna missnöjda. Många återvände till Libyen, där de fick högt uppsatta positioner inom armén. När Gadaffi föll vände många militärt tränade tuareger återigen tillbaka till norra Mali.

Norra Mali 2011

Precis som i slutet av 1980-talet så var den region som tuaregerna återvände till karaktäriserad av bristande ekonomisk utveckling, en begränsad närvaro av staten och ett generellt missnöje med regimen. Malis dåvarande president, Amadou Toumani Touré, styrde landets norra del genom ett nätverk av allianser med rivaliserande lokala eliter.

Dessutom var säkerhetssituationen väldigt dålig. Norra Mali fungerade som en fristad för såväl smugglare som den al-Qaida-länkade islamistiska gruppen AQIM (Al-Qaidaorganisationen i islamiska Maghreb). AQIM började som en rebellgrupp i Algeriet, men sedan 2010 hade gruppen fått både en mer regional spridning och ett bredare fokus.

De återvändande tuaregerna valde att inte avväpnas, utan bildade istället MNLA (Nationella rörelsen för Azawads befrielse) i oktober 2011. Gruppen deklarerade att deras mål var självständighet för Azawad. Den maliska regeringen fick ett ultimatum: om den inte erkände Azawads självständighet innan 5 november, så skulle den nya gruppen inleda en militäroffensiv.

Vid samma tid bildades ännu en väpnad tuareggrupp: Ansar Dine. Gruppens grundare var Iyad Ag Ghali, en veteran från 1990-talets konflikter. Han försökte först få en ledande roll i MNLA, men misslyckades på grund av sina kopplingar till AQIM samt att han hade en annan målsättning med en väpnad kamp. Ag Ghali ansåg att gruppen skulle ha en tydlig islamistisk profil och att den skulle sträva efter att införa sharialagar i hela Mali. Då han inte var välkommen i MNLA grundade han istället Ansar Dine genom att rekrytera både bland tuareger som återvänt från Libyen och inom AQIM.

Ett självständigt Azawad

Den 17 januari 2012 inledde MNLA sin utlovade offensiv. Den maliska armén kunde inte stå emot och rebellerna tog kontroll över stora områden. På sin sida hade MNLA även Ansar Dine, som växte och blev allt starkare under de första månaderna. De två gruppernas relation var ansträngd, men de lyckades skapa en taktisk allians och slogs mer eller mindre tillsammans. I mitten av mars hade rebellerna lyckats ta kontroll över nästan två tredjedelar av landet.

Arméns oförmåga att stå emot rebellerna ledde till stora protester i huvudstaden Bamako. De kulminerade i en kupp 22 mars, där Touré avsattes. Armén föll sönder och förlorade kontrollen över de resterande städerna i norr. Den 6 april utropade MNLA den självständiga staten Azawad.

Jihadister får övertaget

Efter denna stora framgång började dock lyckan vända för MNLA. Relationen med Ansar Dine hade försämrats betydligt allteftersom den senare gruppen blev starkare och började tala allt högre om sina egna krav. Ansar Dines framgångar berodde till viss del på just dess ovilja att bryta loss Azawad från Mali. När rebellerna vann mark söderut rörde de sig in i områden som inte främst befolkades av tuareger, och där talet om en självständig stat – styrd av tuareger – inte var lockande.

En till sak som påverkade maktbalansen var att två andra islamistiska grupper, AQIM och en avknoppning av denna, MUJAO (Rörelsen Enhet och heligt krig i Västafrika) också befann sig i regionen. Det blev allt tydligare att de tre islamistgrupperna hade skapat en allians mot MNLA och i maj och juni 2012 tvingades gruppen bort från alla större städer. Medan separatisterna drog sig tillbaka till baser i öknen, började islamisterna att etablera en islamistisk stat med sharialagar.

En islamistisk stat

Islamisterna behöll kontrollen över norra Mali under resten av 2012. Omvärlden uppmärksammade det hela och protester ökade i styrka när islamisterna började rasera platser som klassats som världsarv. De förstörde tempel och gravar, som de anser är avgudadyrkan som strider mot deras tolkning av Islam. I slutet av juni listade Unesco staden Timbuktu som ett hotat världsarv.

Regeringen å sin sida gjorde inga försök att återta förlorat territorium. Istället sattes hoppet till en möjlig västafrikansk interventionsstyrka, men förhandlingarna kring en sådan strandade.

Frankrike intervenerar

Dödläget bröts i januari 2013 när islamisterna inledde en offensiv söderut. De lyckades inta staden Konna och rörde sig mot den strategiskt viktiga staden Mopti. Inför detta hot reagerade regimen med att vädja till Frankrike om hjälp. Frankrike gick med på det och den 11 januari inleddes "Operation Sérval", med franska marktrupper, stridsflygplan och helikoptrar.

Det visade sig snart att islamisterna inte kunde stå emot de franska framryckningarna. Efter några inledande förluster på slagfältet drog de sig helt enkelt tillbaka utan att slåss, även om det förekom enstaka strider. I slutet av januari kontrollerade de franska styrkorna alla större städer i norr.

Samtidigt gjordes framsteg när det gällde ytterligare internationell intervention. AFISMA (den Afrikansk-ledda internationella stödinsatsen i Mali) hade godkänts av FN:s säkerhetsråd redan året innan. I och med Frankrikes agerande påskyndades dessa planer. Tio afrikanska länder bidrog till missionen vars uppdrag var att hjälpa den maliska staten att återta områden under islamisternas kontroll. I juli tog FN-missionen MINUSMA (FN:s stabiliseringsinsats i Mali) över från AFISMA.

Fortsatt jakt på islamister

Även om jihadisterna hade tvingats bort från städerna i norr så var de långt ifrån besegrade. MUJAO höll sig i Gaos omgivning och började snart plantera landminor och genomföra självmordsattacker.

Ansar Dine och AQIM drog sig tillbaka till Adrar des Ifoghas, ett bergsmassiv som sträcker sig över gränsen in i Algeriet. Tillsammans med trupper från Tchad inledde Frankrike en stor offensiv som orsakade många dödsoffer. Operationen fortsatte till 25 mars 2013 och ansågs vara en stor framgång då islamisterna försvagades kraftigt.

Fortsatta attacker

Trots stora bakslag så har islamistgrupperna fortsatt utföra attacker i de norra delarna av landet. I regel är det den maliska armén eller de fredsbevarande trupperna som attackeras. Dessa attacker har lett till att MINUSMA är den dödligaste FN-insatsen i världen. Under 2016 har våldet eskalerat och MINUSMA har lidit stora förluster.

Förutom attackerna i norr blev läget i centrala Mali allt mer instabilt under 2015. Även här utförde okända beväpnade män attacker på militära mål. Det finns sannolikt fler grupperingar aktiva i regionen, men en gemensam nämnare verkar vara att det denna gång är den etniska gruppen fulani som mobiliserats.

Attacker på västerländska mål

Under 2015 nådde händelser i Mali ännu en gång ut i västerländsk media. Detta berodde på att islamistgrupper genomförde två spektakulära attacker på mål med västerländsk koppling. I augusti stormade jihadister Hotel Byblos i Sévaré, en viktig stad i centrala Mali. Hotellet var populärt bland västerlänningar.

Tre månader senare, i november, attackerade beväpnade män lyxhotellet Radisson Blu i Bamako. Även detta hotell var populärt bland internationella gäster. Det hela utvecklade sig till ett gisslandrama som slutade med att specialstyrkor stormade hotellet. Över 20 personer dog. I mars 2016 utsattes ytterligare ett hotell i Bamako för en attack.

MNLA:s återkomst

Vid sidan av striderna med islamisterna så har även konflikten över Azawad tagit ny fart. I takt med att de intervenerande styrkorna drev bort islamisterna från städerna i norr 2013 flyttade MNLA fram sina positioner. Gruppen återvände till Kidal och kom att samarbeta med både Frankrike och Tchad, som var de första att nå de norra delarna av landet.

Regeringen var dock inte nöjd med denna utveckling utan ville återta kontollen över den viktiga staden. Särskilt viktigt blev det inför det val som skulle hållas under sommaren 2013. Frågan löstes till slut genom undertecknandet av ett avtal om vapenvila och val kunde hållas. Kontrollen över Kidal har dock varit en fortsatt svår fråga.

Förhandlingar med en splittrad opposition

Det avtal som skrevs under i juni 2013 var bara det första steget i en mycket lång och komplicerad fredsprocess. Något som försvårat det hela är att antalet aktörer ökat stadigt under processens gång. Tuaregerna är inte den enda etniska gruppen i norra Mali. Andra grupper, som är rädda att de skulle marginaliseras i ett tuaregstyrt självständigt Azawad, har tagit till vapen. En ytterligare komplicerande faktor är att inte heller alla tuareger är eniga. Tuaregerna består av en rad undergrupper och mellan dem finns spänningar. Särskilt undergruppen Imghad motsätter sig ett självständigt Azawad och har därför skapat GATIA (Självförsvarsgruppen för Imghad-Tuareger och allierade), en milis som förespråkar ett enat Mali.

Två läger har skapats och formaliserats under förhandlingarnas gång: CMA (Azawad-rörelsernas samordning) och Platform. CMA utgörs av MNLA och en rad andra grupper som kämpar för självständighet eller långtgående självbestämmande. Platform, däremot, är en samling aktörer från norra delen av landet som istället vill ha ett enat Mali. Här ingår bland andra GATIA.

Mellan september 2014 och maj 2015 fördes förhandlingar mellan parterna. Fredsprocessen påverkades och stördes dock av strider mellan CMA och Platform, som konkurrerade om kontrollen över olika delar av regionen.

Avtal med förhinder

I maj 2015 skrevs ett fredsavtal under av regeringen, Platform samt delar av CMA. Övriga CMA-grupper anslöt sig i juni. Avtalet fastslår bland annat att de norra delarna av landet ska ha ett visst självbestämmande, men att Mali ska bestå som en enhet. Dessutom så fastställs att rebellerna ska integreras i säkerhetsstyrkorna i norr och att regionen ska representeras bättre i statliga institutioner.

Implementeringen av fredsavtalet har dock varit långsam och problemfylld. Parterna litar inte på varandra och CMA och Platform har fortsatt att slåss över kontrollen av vissa städer.