Karta: Utrikespolitiska institutet

Fördjupning Nordkaukasien

Den ursprungliga konflikten i Nordkaukasien har många hundra år på nacken. De kaukasiska bergen utgör en naturlig gräns mellan den ryska stäppen i södra Ryssland och länderna söder om bergen. För Ryssland är Nordkaukasien en viktig buffertzon mot en eventuell angripare från söder.

Ryssland inledde sin erövring av Nordkaukasien på 1780-talet och det kom att bli en både blodig och utdragen process. Invånarna i dalgångarna gjorde hårdnackat motstånd men tvingades efterhand att ge upp inför övermakten. Ryssland började kolonisera de låglänta områdena men i bergstrakterna fortsatte motståndet.

År 1834 lyckades imamen Sjamil ena många av de små bergsfolken, däribland tjetjenerna, i en gemensam kamp mot det ryska herraväldet. Det blev upptakten till ett mer än 20 år långt krig, där Ryssland först efter stora förluster fick övertaget.

Under sovjettiden (1922-1991) utgjorde områdena i Nordkauakasien olika administrativa enheter inom sovjetrepubliken Ryssland.

Tjetjenienkrigen 

I samband med sovjetstatens sammanbrott i slutet av 1991 passade tjetjenerna på att utropa självständighet. På grund av det politiska kaos som då rådde i Moskva dröjde det flera år innan den ryska regeringen ägnade upproret något större intresse. Under tiden bredde laglösheten ut sig i Tjetjenien.  

I slutet av 1994 inledde Moskva en militär operation för att kväsa tjetjnernas självständighetskamp. Kriget blev tvärtemot alla officiella förutsägelser utdraget och mycket blodigt samt på sikt en belastning för den dåvarande presidenten Boris Jeltsin. Inför presidentvalet 1996 tvingade Jeltsin fram ett eld upphör och kallade hem de ryska styrkorna.

Styret av republiken överläts under övergångsperiod på tjetjenerna själva men det ledde inte till lugn och ro för civilbefolkningen. Tillvaron i Tjetjenien fortsatte att präglas av kidnappningar, mord, överfall och eldstrider mellan beväpnade ligor.

När tjetjenska rebeller i slutet av sommaren 1999 intog flera byar i grannrepubliken Dagestan och meddelade att de ämnade utropa en islamisk republik ingrep Ryssland åter militärt. Rebellerna drevs ut ur Dagestan och den ryska militären fortsatte in i Tjetjenien efter några terrordåd i Moskva i september 1999.  

Efter omfattande bombningar av Tjetjenien intog ryska trupper huvudstaden Groznyj, och krossade det mesta av motståndet på marken men några tusen rebeller kom undan och fortsatte att göra nålsticksmanövrar mot de ryska trupperna. Nu bytte rebellerna taktik. Mer resurser lades på att utföra terrordåd, både i Tjetjenien och i andra delar av Ryssland.

Två attentat väckte särskild uppmärksamhet: stormningen av en teater i Moskva och gisslandramat i en skola i staden Beslan i södra Ryssland. Vid attentatet mot Dubrovkateatern 2002 togs över 800 personer som gisslan av runt 50 unga tjetjener, både kvinnor och män. Vid fritagningen avled 130 personer och samtliga terrorister. Ännu fler miste livet när terrorister från Nordkaukasien omringade en skola vid skolstarten i staden Beslan 2004. Över tusen barn, lärare och föräldrar hölls fångna i flera dygn. Vid fritagningen dödades 330 personer i skottlossning och explosioner. Många av offren var barn. En tjetjensk rebellgrupp tog senare på sig skulden för dådet.

Inne i Tjetjenien fortsatte de ryska upprensningsaktionerna och striderna började ebba ut. År 2007 ansåg den ryska regeringen att läget i Tjetjenien var så pass lugnt att styret av Tjetjenien kunde lämnas över till en Moskvatrogen tjetjensk regering, ledd av Ramzan Kadyrov. Två år senare förklarade Rysslands president Vladimir Putin operationen i Tjetjenien för avslutad.

Under ytan har våldet dock fortsatt med sporadiska attacker på ryska intressen samt ständiga rapporter om bortrövanden, tortyr och mord som aldrig klaras upp. 

Konflikten islamiseras

Under Tjetjenienkrigen hade rebellsidan fått stöd av utländska islamister som drev krig i guds namn (jhadister). De delade inte bara med sig av sin stridserfarenhet utan började även sprida radikala idéer bland tjetjenerna och i grannrepublikerna. I Tjetjenien fanns också en liten grupp unga män som studerat religion i Saudiarabien och där blivit anhängare av en strikt form av islam som kallas wahhabism. Vissa wahhabister ägnar sig åt extremism och terrorism. De tjetjenska wahhabisterna etablerade ett center i Tjetjenien och började rekrytera unga män att slåss för islam.

Tillsammans med andra oppositionella grupper i Tjetjenien började de drömma om att upprätta en islamisk stat i hela Kaukasus. Till detta bidrog det sönderfall som drabbat samhället efter Sovjetunionens upplösning. För folk i gemen stod samhällets institutioner för kaos och våld snarare än trygghet. Korruptionen var utbredd och rättssäkerheten var urholkad. Statens säkerhetsstyrkor begick regelbundet övergrepp på civila utan att ställas till svars för sina gärningar. Till missnöjet bidrog det faktum att invånarna i Nordkaukasien inte själva kunde utse sina ledare i allmänna val och att Ryssland under Putins styre blivit allt mer centraliserat. Nordkaukasierna kände sig främmande för de beslut som fattades i Moskva.

Bland muslimerna växte intresset för alternativa samhällsmodeller, baserade på islam och traditionell rättsskipning. I östra delen av Nordkaukasien var dessa tankar särskilt påtagliga och där skapades parallella muslimska institutioner vid sidan av de ordinarie myndigheterna.

Våldet sprider sig

Medan läget stabiliserades i Tjetjenien spred sig våldet till grannrepublikerna Ingusjien, Dagestan och Kabardino-Balkarien där olika våldsdåd krävde hundratals döda.

I oktober 2007 utropade den tjetjenske rebelledaren och krigsveteranen Doku Umarov den islamiska staten Emiratet Kaukasus. Enligt Umarov omfattade emiratet Dagestan, Tjetjenien, Ingusjien, Kabardino-Balkarien samt Karatjajen–Tjerkessien (se karta).

Umarov hävdade att hans rörelse hade band till terrornätverket al-Qaida och för att sätta tryck bakom sina krav genomförde Umarovs grupp flera spektakulära attacker inne i Ryssland. Umarov tog på sig två samordnade självmordsdåd i Moskvas tunnelbana i slutet av mars 2010. Attentaten krävde ett 40-tal människoliv och skadade minst 100. Umarov sade sig vidare ligga bakom självmordsattentatet mot Moskvaflygplatsen Domodedovo i januari 2011. Uppemot 40 personer dog i sprängdådet och många fler skadades.

Dagestan i fokus

Med upprättandet av Umarovs emirat flyttade upprorets centrum från Tjetjenien till Dagestan. I Dagestan är det religiösa inslaget tydligare än i grannrepublikerna. Där är de troende uppdelade mellan sufister, som bekänner sig till en traditionell form av islam och underordnar sig de nuvarande myndigheterna, och salafister vilka avvisar alla styresskick som inte helt och hållet baseras på islam. Under sovjettiden hade sufisterna statens stöd och när salafister började vinna ökat inflytande i slutet av 1990-talet i samband med Tjetjenienkrigen (se ovan) möttes de av förföljelse och förtryck från myndigheterna. Att vara salafist blev synonymt med att vara terrorist. Det räckte att ha skägg och komma från en salafistisk by för att riskera att bli kidnappad, torterad och i värsta fall mördad. Säkerhetspolisens våld drev allt fler att ta till vapen.

När Magomedsalam Magomedov blev president i Dagestan 2010 bytte myndigheterna taktik. Magomedov intog en mer försonlig hållning mot rebellerna med påföljd att antalet våldsdåd sjönk och strömmen av nya rekryter till rörelsen minskade.

Magomedovs metoder gillades dock inte i Moskva. I början av 2013 ersattes han av Ramazan Abdulatipov som startade en ny våg av repression mot salafisterna, bland annat med hjälp av nyskapade miliser. Polisens och milisernas framfart kantades av rapporter om brott mot de mänskliga rättigheterna. Massgripanden ägde rum och misstänkta terroristers hus jämnades med marken. Abdulatipovs tuffa tag kopierades snart av de andra republikerna.

Ny ledare för upproret

Under 2012 gav Umarov sina styrkor order om att inte angripa civila, men detta hävdes inför vinter OS i början av 2014 som hölls i staden Sotji vid Svarta havet, inte långt från Kaukasus. I december 2013 miste 34 människor livet när två självmordsbombare angrep mål i storstaden Volgograd i södra Ryssland.

Inför själva OS höll omvärlden andan. Ryssland spärrade av området i en gigantisk säkerhetsoperation och under spelen ägde inga attentat rum, varken i Sotji eller i övriga Ryssland. En förklaring till detta kan vara att Umarov avlidit – hans död deklarerades i mars efter OS – och att rörelsen då förlamades av en intern maktkamp.

Umarov, som var tjetjen, ersattes som det självutropade emiratets högste ledare av en rebelledare från Dagestan - Aliaschab Alibulatovitj Kebekov, även kallad shejk Ali Abu Muhammad. Kebekov dödades 2015 i en rysk specialoperation. Även hans efterträdare miste livet i en rysk räd liksom efterträdarens efterträdare. Rörelsen stod därmed utan ledare.

Kebekovs tillträde sammanföll med den extrema islamistiska rörelsen Islamiska statens expansion i Irak och Syrien. Hundratals milismän från emiratet hade redan engagerat sig på islamisternas sida i Syrienkriget. Nu ökade strömmen av frivilliga till Syrien och även en del av rebellernas befälhavare gav sig av för att ansluta sig till Islamiska staten. Efter att IS utropat ett kalifat i Irak och Syrien sommaren 2014 splittrades den militanta rörelsen i Kaukasus. Allt fler befälhavare inom emiratet förklarade sig lojala med Islamisk staten. I juni 2015 meddelade IS att dess kalifat nu även omfattade republikerna i Kaukasus och kalifatets anhängare började utföra attacker mot lokala myndighetsutövare, t ex poliser. 

Rustam Asildarov från Dagestan utsågs till ledare för kalifatets kaukasiska gren. På marken fanns det dock milisledare som höll fast vid emiratet och fördömde dem som gick över till IS. 

I slutet av 2016 meddelade ryska säkerhetstjänsten att Asildarov och fyra av hans medhjälpare dödats vid en razzia Dagestans huvudstad Machatjkala. Även en rad andra ledare från både emiratet och kalifatet har dödats under de senaste åren. Den ryska säkerhetstjänsten har inte bara inriktat sig på att jaga aktiva terrorister utan har även gripit ett stort antal personer som varit indirekt involverade i rebellernas verksamhet, till exempel genom att bidra med material och annat understöd. Därmed har terroristernas bas urholkats och antalet attentat har minskat kraftigt liksom antalet dödsoffer. År 2011 dödades 700 personer och 600 skadade. 2016 uppgick dödssiffran till knappt 200 och antalet skadade till runt 85. Fortfarande hör dock attentat och eldstrider till vardagen i området och läget är värst i Dagestan. 

Upprorslusten underblåses av den pressade ekonomiska situationen i Ryssland som förvärrar situationen i ett område där arbetslösheten redan är hög och fattigdomen utbredd. I Tjetjenien ökar spänningarna. Den tjetjenske presidenten Kadyrov håller på att genomföra en omfattande islamisering av samhället medan han berikar sig själv och slår hårt mot sina kritiker. Samtidigt vänder många erfarna krigare hem från IS sönderfallande välde i Syrien/Irak och myndigheterna varnar för att spänningarna kan leda till en ny våldsvåg.