Foto: Johan Eklund/MSB

Internationell krisberedskap

Jordbävningen i Haiti, tsunamin i Sydostasien, skogsbränder i Frankrike, hungersnöd i Sudan, kärnkraftsolyckan i Japan och terrorattentaten i Norge. Kriser och katastrofer inträffar såväl långt borta som nära oss.

Under många år stod den civila krisberedskapen i skuggan av den militära. Så är det inte längre. Idag är till exempel en majoritet av EU:s pågående operationer civila. Det är insatser som ofta är nödvändiga för att de militära fredsbevarande insatserna ska ge varaktigt resultat.

Från att under många år har dominerats av polisinsatser inriktas EU:s civila krishantering allt mer mot stöd till offentlig förvaltning och räddningstjänst, till exempel att hjälpa till med fastighetsregistrering, val, beskattning, utbildning, medicinska och sociala tjänster och att bygga upp fungerande vatten- och elförsörjning och telekommunikation.

Beredskap för och hantering av internationella kriser sker idag i tät samverkan mellan många olika aktörer, både länder och organisationer. Genom att dela på varandras resurser finns det bättre möjligheter för de olika aktörerna att utveckla specialkompetenser och effektivisera det gemensamma arbetet. Att få människor från olika länder och olika kulturer att arbeta effektivt tillsammans innebär också dock även svårigheter.

Under det senaste decenniet har FN arbetat allt hårdare med att samordna och effektivisera katastrofhjälpen och har dessutom inrättat ett speciellt kontor för humanitära frågor, Office for the Coordination of Humanitarian Affairs (OCHA).

Tidigare erfarenheter visar att det vid en humanitär katastrof ofta brister i samordningen mellan olika hjälporganisationer med dubbelarbete, ineffektivitet och mänskligt lidande som resultat. OCHA:s speciella katastrofgrupp ska snabbt kunna ta sig till ett drabbat land för att på plats hjälpa lokala och nationella myndigheter att ta reda på vilka omedelbara insatser som behövs och därefter samordna dessa.