I framtiden ska EU:s medlemsstater agera gemensamt i frågor som rör utrikes- och säkerhetspolitik. Det är åtminstone tanken med Lissabonfördraget som trädde i kraft den 1 december 2009.
Ett resultat av det nya fördraget är att det i EU har inrättats en ny funktion som hög representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik. Den höga representanten – EU:s ”utrikesminister” - leder unionens arbete inom utrikes- och säkerhetspolitiken, är chef för EU:s utrikestjänst och vice ordförande i kommissionen. Först på den nya posten är brittiskan Catherine Ashton.
Syftet med förändringarna är att stärka unionens röst i omvärlden och förmå medlemsstaterna att föra en mer gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. För viktigare beslut krävs det fortfarande att medlemsstaterna är eniga. Den den allmänna riktningen går dock mot majoritetsbeslut.
- Lissabonfördraget är inget slutresultat, utan bara en i en serie av fördrag. Även om man just nu inte vill tala om nya fördrag, kommer det nog om några år ett nytt som lär flytta fram samarbetet ytterligare. EU:s fördrag handlar i stor utsträckning om visioner, om hur man vill att saker och ting ska fungera i framtiden, säger Hanna Ojanen.
Hon menar att den organisatoriska delen av Lissabonfördraget inte är en byråkratisk detalj, utan något mycket centralt för unionens framtida utrikes- och säkerhetspolitik.
- Fortfarande påstår alla medlemsländer att de har en egen utrikespolitik. Genom den gemensamma utrikesförvaltningen växer det fram ett gemensamt tänkande, en gemensam syn på olika frågor. När EU-kommissionens representationer ersätts av gemensamma EU-ambassader med tjänstemän från de nationella utrikesdepartementen blir det än tydligare att vi är en del av något större än det egna landet.
Kommer medlemsländerna acceptera att Bryssel tar över mer och mer av utrikespolitiken?
- Just nu pågår det en maktkamp om hur den gemensamma utrikesförvaltningen ska organiseras. Självklart uppstår det spänningar mellan huvudstäderna och Bryssel. Men jag tror inte att man kan bromsa den här utvecklingen eller att det finns någon väg tillbaka.
Kan Sverige och andra medlemsländer driva en egen utrikespolitik som avviker från EU:s?
- Nej, inte inom de delar där man har en gemensam politik. Däremot kan man ha olika uppfattningar i andra frågor. Så är det till exempel när det gäller Natos politik i Afghanistan. Där har EU-länderna till viss del olika uppfattningar, säger Hanna Ojanen.
- Jag tycker dock inte att skillnaderna mellan olika medlemsländers åsikter är det som är betydelsefullt för Europas röst i världen. Det som är viktigt är vad andra aktörer tycker och tänker om unionen. Om de inte tar EU på allvar har det ingen betydelse om EU-länderna är överens eller inte.
Tas EU på allvar?
- Ja, inte minst inom handelspolitiken är EU en viktig aktör. Inom en del andra områden är det inte lika tydligt. Men det beror inte bara på EU. Det är inte alla spelare som vill att unionens ska bli en stark internationell aktör.
- Ett sätt för USA, Ryssland, Kina eller någon annan internationell aktör att försvaga unionen är att inte ringa Bryssel om det händer något, utan någon av unionens huvudstäder. Avgörande för EU:s styrka är vad man svarar där, om man svarar fel nummer eller börjar agera på egen hand.
Solidaritetsklausul
Lissabonfördraget innehåller även en så kallad solidaritetsklausul som innebär att EU-länderna ska hjälpa varandra i händelse av en katastrof eller en terroristattack, och en försvarsklausul som innebär förpliktelse till hjälp vid ett väpnat angrepp. Klausulerna ställer dock inte entydiga krav. Sverige och övriga länder kan välja på vilket sätt de ska hjälpa ett annat medlemsland eller hur de vill ta emot eventuell hjälp.
Grundtanken är att ett lands säkerhet byggs i samverkan med andra. Men också att länderna idag i EU är så integrerade och beroende av varandra att det knappast är möjligt för övriga EU-länder att ställa sig neutrala om ett medlemsland hotas. Fördraget medför även en gradvis utveckling av en gemensam försvarspolitik, som enligt fördraget kommer att leda till ett gemensamt försvar.
- EU kommer att ha en gemensam försvarspolitik och ett gemensamt försvar. Men det är inte samma sak som att EU skaffar sig egna stående förband, förutom möjligen en central stab. Istället kommer länderna att anmäla olika enheter till ett gemensamt register, ungefär som de gör idag. Redan kan man säga att det svenska försvaret är en del av det europeiska, säger Hanna Ojanen.