Afrikanska Unionen

På samma sätt som Europa har EU har Afrika AU. Men det återstår ännu mycket arbete innan det går att tala om en integrerad afrikansk union, liknande den europeiska.

Bakgrunden till bildandet av Afrikanska unionen (AU) i sydafrikanska Durban den 9 juli 2002 var ett växande behov av ökat samarbete på den afrikanska kontinenten, både av politiska och ekonomiska skäl.

Trots stora biståndsinsatser är många av medlemsländerna i AU bland de fattigaste i världen. Två femtedelar av den afrikanska befolkningen lever i extrem fattigdom. Stora områden är drabbade av krig och andra väpnade konflikter. Miljontals människor är på flykt.

Samtidigt är de flesta afrikanska ekonomier idag betydligt starkare än vad de var för bara tio år sedan.

Under uppbyggnad

Idag har AU 54 medlemmar. Samtliga afrikanska stater är medlemmar, förutom Marocko som på grund av konflikten med Västsahara inte vill delta i samarbetet. Unionen är uppbyggd med EU som förebild. Dess viktigaste organ är församlingen, verkställande rådet, kommissionen och det allafrikanska parlamentet. Högkvarteret ligger i Etiopiens huvudstad Addis Abeba.

Församlingen, som består av medlemsländernas stats- och regeringschefer, är unionens högsta beslutande organ och träffas minst en gång per år. Då dras riktlinjerna för organisationen upp och en årlig arbetsplan godkänns. Ordförandeskapet roterar i ettårsperioder mellan medlemsländerna.

Kommissionens uppgifter är bland annat att koordinera och övervaka de långsiktiga målen om fred och säkerhet för Afrikanska unionen. Den består av ordförande, vice-ordförande och åtta kommissionärer som ansvarar för varsitt fackområde: fred och säkerhet; politiska frågor; infrastruktur och energi; sociala frågor; utbildning, vetenskap och teknologi; handel och industri; jordbruk och landsbygdsekonomi samt ekonomi.

Många av de institutioner som Afrikanska unionen planerat att bygga upp är ännu inte färdigställda. Ett exempel är en afrikansk centralbank och längre fram i tiden en monetär union med gemensam valuta. Målet är att detta ska vara förverkligat till år 2023.

Omfattande konflikthantering

Målet för AU:s verksamhet är att bidra till fred, säkerhet och stabilitet i Afrika. Till skillnad från föregångaren, den betydligt svagare Afrikanska enhetsorganisationen OAU som brukade kallas för en ”ineffektiv diskussionsklubb för diktatorer”, har Afrikanska unionen ingen oantastlig princip om att inte blanda sig i varandras inre angelägenheter, något som ofta är ett hinder vid internationellt samarbete. Utvecklingen har beskrivits som ”från icke-inblandning till icke-likgiltighet".

De som har mandat att agera vid exempelvis en väpnad konflikt i ett medlemsland är unionens fred- och säkerhetsråd. Rådet är uppbyggt efter samma modell som FN:s säkerhetsråd, med 15 roterande medlemmar som sitter på två- eller treåriga mandat och beslut fattas med två tredjedelars majoritet. Alla delar av den afrikanska kontinenten ska vara representerade i varje uppsättning av rådets medlemmar.

Freds- och säkerhetsrådet är en viktig institution för konflikthantering i Afrika. Bland annat kan observatörer skickas ut för att bevaka fredsavtal och om det råder ”allvarliga omständigheter” kan soldater skickas ut till oroliga områden. Observatörer och soldater kan även skickas ut preventivt för att förhindra uppror, statskupper eller andra våldsamma situationer som kan drabba ett medlemsland.

Ramverket för konflikthantering innefattar även de regionala ekonomiska samarbetsorganisationerna i Afrika, exempelvis ECOWAS i Västafrika och SADC i södra Afrika. AU har likt EU ingen egen militär utan är beroende av medlemmarnas bidrag vid insatser.

Även om AU har ambitioner att på egen hand kunna genomföra omfattande fredsoperationer så har organisationen främst använts vid inledande skeden i insatser, för att sedan lämna över det mer långsiktiga ansvaret till FN. Den största anledningen till detta är AU:s begränsade finansiella resurser, då de flesta medlemsländerna själva har stora ekonomiska svårigheter att tackla. Flera afrikanska länder har dessutom valt att fokusera sitt deltagande i internationella insatser på FN istället för på AU:s egen kapacitet.